Teater

Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Härlig är jorden
Av Viktor Tjerneld fritt efter Ludvig Holbergs Erasmus Montanus
Regi Viktor Tjerneld
Medverkande Rebecca Plymholt, Sven Ahlström, Isabelle Kyed, Elisabet Carlsson, Rasmus Johansson, Jan Mybrand, Tomas Tjerneld, Emma Österlöf, Göran Engman, Andreas Kundler, Pierre Tafvelin.
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Anders Kjems
Komposition och ljud Daniel Fogh
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 11 oktober, 2024

Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.
Denna berättelse om hemvändare och storstad kontra landsbygd liknar nämligen i stil och tonläge ett folklustspel med den situationskomik och medvetet överspel som hör sådana till. En tjusig primadonna finns också. Det är akademikern Anna som återvänder till sin hembygd där hon tänker göra ett ärevarv och sedan resa tillbaka till storstaden. Rebecca Plymholt gestaltar henne på ett strålande vis. Hon framstår som en verklig komedienn och är kvällens främsta behållning.

Härlig är jorden är som så många nya pjäser nuförtiden fritt baserade på en klassisk förlaga. I detta fall är det Ludvig Holbergs bildningskomedi Erasmus Montanus -om en överdriven uppblåst student som återvänder till landsbygden där han växt upp – som får en renässans.
Viktor Tjernelds komedi har ett utpräglat ironiskt anslag. Den utspelas i en sinnebild av 1790-talets svenska bondesamhälle där folk sliter för brödfödan illustrerat av en jättekvarn på scenen. Utifrån denna förrevolutionära tids förnekande och motstånd mot bildning och vetenskap förväntas vi dra paralleller till dagens samhällsklimat med alternativa fakta, ifrågasättande av obehagliga sanningar och den aggressiva tonen mot klimataktivister.

En röd tråd är den eviga konflikten mellan landsbygd och storstad och hemvändarens rotlöshet i och avståndstagande mot den miljö där hon växt upp. Anna, eller Annaus Montanus som hon numer heter, tycker bönderna är dumma och beter sig likt en fårskock. Ibland vänder hon sig till oss i publiken som upplysta stockholmare för medhåll. Bönderna bemöter henne å sin sida inledningsvis med inställsamhet och respekt. Hon har ju kommit upp sig och blivit en fin dam som skriver konstiga ” partiklar” (läs artiklar). Men när Anna frimodigt lyfter fram nya tankar och idéer om jordens beskaffenhet och vetenskapliga rön om livets slut bjuder de upprört motstånd. De står stolt fast i sin tro och vet minsann hur saker ligger till. Hon ska inte rubba deras världsbild.
Det finns en givetvis en allvarlig mening bakom Härlig är jorden och en bubblande berättarglädje. Men ironi är tjatigt i längden och det blir för rörigt och putslustigt. Ta exempelvis partier som när bondefolket ska missförstå den franska avskedsfrasen i Annas brev, gapa över att hon som storstadsbo inte dricker ko-mjölk, motvilligt deltar i en lek om könsroller och bjuder in till maskerad(!) vid en förlovningsfest.
Att Viktor Tjerneld själv valt att regissera sin pjäs är nog en del av problemet. En sådan dubbelroll är bara undantagsvis ett lyckat grepp. Det behövs en utomstående ifrågasättande blick på texten. En annan regissör hade nog också föreslagit vissa omarbetningar/nedstrykningar. Föreställningen är för lång och segdragen ibland.

Skådespelarkollektivet som spelar bönder kämpar på med sina grovhuggna roller. Sven Ahlström lyckas ge djup åt gestaltning av Annas strävsamma och gladlynta pappa som ser fram emot hennes återkomst. Även Isabelle Kyed hittar en skärpa som systern Marie som ska förlova sig och godmodigt ser fram emot att bli ett appendix till mannen.

Scenografin är enkel och samtidigt fyndig. En stor grottekvarn som kan öppnas upp medelst en fallucka, enkla träbord och en kärra med mjölsäckar. Bönderna bär alla kläder i mjölig färgton och bland dem lyser Annas blåa dräkt som en påfågels prakt.

Livliga, bökiga Härlig är jorden kan förvisso roa för stunden och självklart behöver vi få skratta i dessa oroliga tunga tider. Premiärpubliken mottog denna komedi med stor entusiasm.