Teater

Av Maja Zade

Bearbetning: Yana Ross, Anna Berg och ensemblen

Regi & videodesign: Yana Ross

Scenografi & kostymdesign: Zane Pihlström

Koreografi: Mia Hellberg

Musik & ljuddesign: Jonas Redig

Ljusdesign: Dainius Urbonis och Magnus Svelin

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Mia Höglund-Melin, Mattias Nordkvist, Hannah Alem Davidsson, Johan Gry, Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Askan Ghods samt Nora Sadeyo (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)

Sverigepremiär 26/10 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 15/1

Kolleger brukar hävda att teatern avkodar samtiden. Men stämmer verkligen metaforen från Shakespeare om ”dessa tiljor som föreställer världen” in på vår tids infernaliskt polariserande tid? Angelägna böcker har skrivits som ytterst sällan recenserats, desillusionerade före detta satirikern Jens Ganman publicerar gastkramande Brev från dårkolonien i en strid ström och i viktiga poddar intervjuas människor vars öden, kunskap och obekväma berättelser förtigs för att inte gynna ovälkomna intressen.

Ytterst osannolikt att klanen Khans härjningar, Luna-fallet, koran-kravallerna, offer för hedersförtryck eller förnedringsrån, anhöriga till dödade i islamistiska terrorattentat, stödet till Hamas, behandlingen i USA av Caitlin Clark och Riley Gaines eller sanningen om effekterna av BLM skulle bli föremål för scenisk gestaltning. Förövarna har helt enkelt fel bakgrund genom att av Woke-marxister ursäktas med hänvisning till diffusa begreppet marginaliserade. Tänker på hur jag grundlurades när det begav sig i pjäsen Apatiska för nybörjare, bidrog därmed indirekt till att offra de traumatiserade barnen. Tänker på uppburna opinionsbildare med minst sagt tveksam världsbild (somliga av dem revolutionsromantiker) som gärna fasciststämplar meningsmotståndare och oemotsagda beretts tillträde till några av landets största scener. Undantag existerar tack och lov, men ensidigt perspektiv, relativisering, förvrängning och tunnelseende dominerar hos ett Teater-Sverige som rimligen inte borde vara så ängsligt och godhetssignalerande.

Därför är det enormt befriande att bevittna den smarta skrattspegel till manus som svensk-tyska dramatikern Maja Zade konstruerat. Här slipper vi kategoriska ställningstaganden. Istället tillför regissör och framför allt dramaturg Anna Berg och ensemblen pikant lokalfärg, torgför idéer och anekdoter vilka präglar åtta väletablerade individer, fyra medelålders par. Enda brist handlar om vad som får den bitvis svarta humorn att förbytas i irreversibel tragedi. Dramaturgins fasansfulla klimax sker nämligen internt i en av familjerna. Kan ses som en missad straffspark att inte låta någon av de fyra välbärgade paren i En skål för livet själva eller genom bekanta, drabbas av inbrott, bedrägeri eller våldsbrott. Kanske antyder dramatikern att dessa par haft osedvanlig tumme med fru fortuna. Fast rimligen är det bara en tidsfråga innan de drabbas trots sin tillvaro i respektive elfenbenstorn.

Spontana känslan direkt efter att ridån fallit efter cirka halvannan timme (osedvanligt kort längd för att vara stora scen) är hur som helst att pjäsen som utspelas i vad rollfiguren Stefan (Johan Gry) anser vara lagom fashionabla Linné, definitivt tillhör det bästa jag sett under 2000-talet i teaterhuset vid Götaplatsen. Stimuleras av replikerna och meningsutbytena, gestaltningen och barnperspektivet, eggande scenografin och surrealistiska skiftningarna till slow-motion-koreografi och djuriskt primitivt kroppsspråk; något som i en sekvens övergår till komiskt driftstyrda impulser. Rörelser troligen till för att visa hur tunn hinnan kan vara emellan anständigt beteende och irrationella och okontrollerbara behov, vårt längtan efter orgasm. Ibland upphör samtalen, övergår till robotaktiga rörelser.

Vi får vara med om lika delar belysande som underhållande tittskåpsteater vars dubbelkvartett inne i de två glaslådorna bildar en sorts värdegemenskap, fast slitningar uppstår när uppfattningar stöts och blöts. Pjäsens borgerligt sinnade tillika ekonomiskt välmående par, organiserar samtidigt utdragna parmiddagar vägg i vägg med tillhörande sällskapsspel och utflykter till barnkammaren. Under vissa omständigheter kan tydligen värdinnorna se varandra. Vid ett par tillfällen förenas de båda sällskapen, framför allt efter att katastrofen inträffat. Samtalen från de båda sällskapen med männen iförda anmärkningsvärt vardagliga kläder återges växelvis. Ett par gånger låter regissören kakafoni bryta ut när alla talar i mun på varandra. Möjligen skenbart, men händelserna i glaslådan till höger tycks ha aningen större dignitet. I bägge sammankomsterna spelas det biljard och vännerna för engagerade samtal, blottar enligt översättaren ”sprickor i den perfekta meningslösheten”. Urpremiären för Skål för livet ägde rum i Berlin 2019.

Hyllade Yana Ross kontrakteras för uppdrag med hela världen som arbetsfält. Den litauisk-amerikanska regissören har i Sverige satt upp Tjechov och Bulgakov och adapterade i Göteborg Ett dockhem 2018 (recenserad här) i en fräscht nydanande tolkning. Vill signalera om kontentan av mitt beskrivande beröm. Det landar i hur lustfyllt berikande det blev att tillägna sig en tragisk komedi, med antydda överdrifter på känt manér kring fenomenet parbjudningar. Inser att parodiska inslag jämte häpnadsväckande anekdoter och stundtals giftiga dialoger, är faktorer som hindrar åskådaren från att lära känna rollfigurerna på djupet. Enstaka riskabla repliker gör adressaten obekväm, men Maja Zade är självständig nog att inte hämta stoff från samma källa som Norén, Pinter, O´Neill och andra ångestgrävande dramatiker.

I Monsieur Venus dömdes bruket av video ut som en fånig modetrend inom teatern. Stadsteatern lyssnar inte på det örat, vilket medför att kameran närgånget skildrar scener i båda lägenheternas barnkammare. Osäker på om dessa rörliga närbilder spelats in i förväg eller projiceras live, kanske en mix av tillvägagångssätt. En liten flicka förekommer i pjäsen, hoppar utanför tvådelade glaslådan och riktar sig till sin mamma. Greppet med att ge oss intrig via stor skärm fungerar alldeles lysande och tekniken får en symbolisk dimension i finalen. Rent av genial estetik praktiseras i så måtto att ett barn i cirka 7-års åldern läser scenanvisningarna. Musik har en överraskande blygsam betydelse, nästan obefintlig jämfört med festerna i Gatsby.

Skrattar åt åtskilliga replikväxlingar och kommentarer. ”Man får stå ut med lite tjafs, snart finns vi inte längre”. Och att sträva efter lycka anser en beskäftig värd vara småborgerligt. Högt och lågt diskuteras om vartannat, också tabun som religion och politik. En rolig skitnödig positionering pågår, genomgående med ett ironiskt raster . Johan Gry gestaltar en person med en mild släng av besserwisser-mentalitet. Redogör för termer och distinktioner i migrationsfrågan. Meta-vågorna går höga ett par gånger, särskilt när folks intresse för teater diskuteras. I en scen blir det kuriöst värre när Kristoffer (Jesper Söderblom) tar upp Tillbaka till Reims, med tanke på att Söderblom i dess sista akt i samarbete med tyska teamet utgick från sig själv, ställde frågor till övrig lilla ensemble i en på slutet problematisk uppsättning. Skål för livet innehåller en mängd oerhört fyndiga referenser plus ett par vilka går in under kategorin gallimatias för att spegla självförtroendet hos dessa välsituerade om än innerst inne osäkra individer. Barn och att föra ett arv vidare är en av de ömma punkterna.

Utan en slipad ensemble (utrustad med myggor) som bottnar i de varelser de porträtterar, hade uppsättningen inte haft samma verkan. Samtliga övertygar, ingår sömlöst i pjäsförfattarens uppdiktade gemenskap och agerar samtidigt ut som självständiga personligheter vilket skapar en smula friktion. Regiarbetet har framgångsrikt inympat rätt rytm i produktionen, en nog så väsentlig beståndsdel. Genom tryggheten från förutseende regissörs instruktioner, läggs därtill rätt nivå av trivsamhet in i samvaron spetsat med textens ofrånkomliga moment av obehag, vilka måste förekomma för att dramatik ska uppstå. Moment vilka ibland framstår som realistiska, ibland som onaturligt utmanande. Fast någon eller några i båda kvartetterna tycks faktiskt vilja testa och överskrida gränser, gäller framför allt nämnda Kristoffer och Stefan (Ashkan Ghods). Vidare får man en lite närmare relation till pjäsens två ammande mammor, som spelas av rutinerade Mia Höglund-Melin och Caroline Söderström. Söderström berör med sitt nerviga uttryck, gör mig aldrig besviken. Nora Sadeyo borde gå en ljus framtid till mötes, trots begränsad erfarenhet behärskar hon redan yrket.

Förmodar att somliga av fällda repliker kommer dyka upp då och då i mitt huvud. Fanns så mycket dräpande humor och animerade samtal att begrunda. Bländande intelligenta texten måtte ha varit en njutning för ensemblen att blåsa liv i. Vill vara schyst mot kommande publik och inte spoila, inte resonera om pjäsens kulmen som marknadsförs med en frågeställning om att det slutar i katastrof, eller? Urpremiären i Berlin hade helt sonika titeln Abgrund. I likhet med Monicas vals väcks en lust att se om uppsättningen.