”Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad” är en ovanligt interaktiv biografi om ett band. Författaren Örjan Svedberg väver in samhällets utveckling, återspeglat framför allt genom Malmö och sitt eget politiska uppvaknande i biografin. Detta berättarsätt gör att jag som läsare lätt också sätter in mina upplevelser och mina minnen sätter fart. Att läsa den här boken var som att förflytta mig själv tillbaka till min ungdom.
Det var en tid då det var möjligt för nya, unga band att arrangera en musikfestival där alla band fick sätta upp sig på ett schema, först till kvarn fick välja tid för sin spelning. Till den första musikfestivalen i Malmö som arrangerades på det sättet kom en publik på 20.000 personer.
Som ung då kändes ofta både skolan och myndigheter som oerhört konservativa. Det fanns ett stort behov av revolt och rebeller.
Det är så kul att det kommer böcker idag som skildrar det som skedde under 1970-talet. Risken är att saker blir förvanskade om det återberättas långt senare. Det är spännande med samtidigt lite läskigt att det som var min ungdom idag är historia.
När jag var på releasefest för boken pratade jag med en del trettioåringar som läst biografin. De tyckte den var intressant för att de inte själva varit med, att det gav dem en inblick i sina föräldrars ungdomstid.
Men jag tänkte inte berätta mer om mina tankar kring boken utan resten av den här recensionen förvandlas istället till en intervju jag gjort med bokens författare Örjan Svedberg.
—-
Hur vill du själv beskriva Hoola Bandoola-boken?
Det är en berättelse på flera nivåer. Dels är det berättelsen om bandet, dels är det en berättelse om Malmö, dels är det små inblickar i mitt eget liv.
Hur vill du beskriva dig själv, vem är du och varför skrev du den här boken?
Det är alltid svårt att beskriva sig själv. Jag är uppvuxen i Malmö och har alltid skrivit, målat och varit mycket intresserad av musik. Och det var därför jag bestämde mig för att skriva boken. Hoola var ett av viktigaste banden för mig under tonåren, de satte i sin musik och i sina texter fingret på allt det vi tyckte var skevt, snedvridet eller rentav galet. Bandet speglade mycket av våra känslor. Alla vi som bara drev runt i Malmö, som inte hade någon hemvist och som behandlades som skit av vuxenvärlden.
Du tar inte upp delar av rockmyten som ofta finns med i biografier över rockband, som tjejhistorier och om droger och alkohol. Varför? Var Hoola Bandoola för präktiga?
Jag tycker det är ointressant. Att medlemmarna hade tjejhistorier och använde alkohol tycker jag inte skiljde ut dem på något sätt i förhållande till oss andra. Vem som knullade med vem är helt oväsentligt. För mig var det viktigare att gå närmare in på deras musik, deras texter och deras politiska ställningstaganden.
Nej, de var inte för präktiga! De var som vi andra. Det där är en myt som jag menar det är dags att mönstra ut. Det skymmer något som är viktigare: omvärlden var fan så mycket präktigare! Hur många var vi inte som fick höra: Klipp dig! Skaffa dig ett arbete! Sitt inte på gräsmattan! Det var en fy-skäms-attityd som var mycket mer präktig än bandet.
Vad betydde Hoola Bandoola för dig?
Deras plattor kom i en känslig ålder för mig, det vill säga från det jag var 15 till 19. De ingick som en viktig del i min personliga utveckling. Inte ensamma, det fanns många andra band som också var väsentliga för mig.
Minns du första låten du hörde med bandet, vilket var det i så fall?
Det var ”Garanterat individuell” Från första plattan.
Vilken är deras bästa skiva?
– Det där är en svår fråga eftersom det har skiftat över tid. När ”Vem kan man lita på?” kom tyckte jag länge att det var den bästa plattan. I dag vill jag nog lyfta fram ”Garanterat individuell”
Tycker du att 1970-talet var speciellt, att det var mer politiskt? och att musiker och artister var med politiska då? Vad kan vi lära oss av Hoola Bandoola?
Oj, det var svåra frågor! Det är klart att 70-talet var speciellt för mig, jag var 13 år 1970 och 23 år 1980. Alltså var 70-talet det årtionde då jag gick från barn till vuxen och det är ju speciellt för alla. Kanske var årtiondet mer politiskt då, men det där är svårt att säga. Skillnaden var ju att vänstern hade mycket större genomslagskraft under 70-talet än i dag. Kanske kan vi lära av Hoola när det gäller attityd, det vill säga det är viktigt att följa med sin samtid, att det är viktigt att slå vakt om demokrati, yttrandefrihet och viktigt med kollektivt agerande. Men det där är svårt att svara på!
Du tar död på en myt om Hoola Bandoola, om att de skulle vara snåla och/eller giriga. Kan du utveckla det?
Bilden av bandet som girigt speglar en diskussion som pågick under 70-talet. Det vill säga att det var fult att tjäna pengar. Att var kommersiella var kanske något av det fulaste man kunde vara. Men bandet var inte kommersiellt, det enda de vill var att tjäna så pass mycket att de ”slapp äta spenat sju dagar i veckan” som Mikael uttryckte det i en intervju. Målet för bandet var att få ihop 1.600 kronor i månaden för att täcka deras kostnader. Men den ambitionen ifrågasattes av många idealister som befann sig uppe i det blå.
Hur tillmötesgående har bandets medlemmar varit? Har de kommit med förslag på vad du ska ta upp till exempel?
Utan bandets medverkan hade boken inte kommit till! De har varit oerhört tillmötesgående, de har bjudit på sig själva långt utöver vad man kan begära. De har inte sagt ett ljud om upplägget av boken, har inte kommit med några som helst förslag på vad boken ska handla om eller inte handla om.
Hur väl kände du bandets medlemmar innan du började med boken? Hade du träffat dem tidigare?
Jag kände inte bandet alls innan. Jag hade däremot rört mig i närheten under många år – Malmö är ju inte så stortJ! Det enda jag gjort innan jag började med arbetet på boken var att jag intervjuat Mikael ett par gånger.
Finns det några arvtagare till Hoola Bandoola idag? Lyssnar du på några nutida politiskt inriktade band?
Det är klart att det finns arvtagare till bandet. Jag vill inte peka ut något speciellt band eller artist, men de finns inom en massa olika musikstilar: rock, visor, folkmusik, osv. Så länge det finns förtryck så kommer det också att finnas musik och texter som tar upp förtrycket. Visst lyssnar jag på de nutida banden och de nutida artisterna som har en politisk udd i sin musik.
Du väver in en del av din egen utveckling i boken, vid sidan av berättelserna om Hoola Bandoola. Varför?
Jag tror det är viktigt att försöka få korn på dem som satt i publiken, det vill säga vilka var vi som lyssnade? Hur påverkade det våra liv?
Hur känns det nu när boken är färdigskriven?
Det är ju alltid spännande att släppa en ny bok! Samtidigt så känns det lite tomt. Men det som nu blir intressant är att följa boken väg, den får ju nu ett eget liv som jag inta kan påverka så särskilt mycket.
Vad har du på gång framöver?
Just nu arbetar jag på en roman som handlar om att växa upp i Malmö under 60-talet och 70-talet. Vi får se om det blir en roman eller bara ett skott rakt ut i luften.
Här bloggade jag om releasefesten för boken.
Om boken på förlaget Ordfronts sida.
Recension av boken hos Allehanda.
Foto: Matilda Hedlund
Läs även andra bloggares åsikter om intervjuer, proggmusik, böcker, Malmö
