Litteratur och konst

Vilken roll spelar våra mödrar i våra liv! Efter att ha läst två böcker om kvinnors liv och sett dokumentären om Pia Degermark ser jag ett tydligt mönster i våra mödrars medvetna eller omedvetna påverkan av våra liv. Inte bara biologiskt utan också socialt. Blondie, av Birgitta Andersson, berättar historien om hur hennes mamma uppvuxen i en dysfunktionell miljö kämpar med näbbar och klor för att klara sina två barn. Hennes ambition och mål var att ge sina barn en annan uppväxt än hennes egen.

Mycket av hennes drömmar blev raka motsatsen, Birgitta blev ett barn som snabbt hamnade på samhällets mörka sida, i skolan kände hon sig som outsider. Fattigdomen och skammen över armodet födde en flicka med en överbyggnad som skulle skydda henne mot omvärlden men som blev hennes mörka öde. När de andra flickorna gick vidare till realskolan levde Birgitta redan som prinsessa i den kriminella världen. Hon skulle bli drottningen som ena dagen var rik och nästa dag vandrade utan en krona. Hon blev missbrukare och periodvis trodde hon aldrig själv att det skulle gå att bryta ett missbruk som hon grundlade i unga år. En förtvivlad mamma finns i bakgrunden och backar upp henne. En mamma som sliter för att hålla ihop familjen. Lillasyster är Birgittas motsats. Liten späd och duktig. Birgitta tycker inte att hon duger och blir man inte bäst i klassen kan man bli bäst i sämsta klassen. Birgitta gjorde en klassresa från knark till framgångsrik byrådirektör men lever idag ett stillsamt och återhållsamt liv.

Lotta Thorsén, journalist och författare till boken, Aldrig som hon, beskriver en annan uppväxt med en mamma som är självupptagen och ständigt sviker sin dotter. Bokens huvudperson, Ester som delvis handlar om Lottas liv, har många pappor. Pappor som tafsar, kryper under trosorna och Ester lär sig tidigt att paporna lika mycket väljer henne som mamma. Esters mamma klarar inte rollen som mamma och när Ester nämner någon av pappornas övergrepp, slätas det över med orden ”de är ju karlar”. Med andra ord karlar har att pilla på små flickor.

I filmen, Ett liv en film, möter vi Pia Degermark flickan som 16 år gammal blev hela världens Elvira Madigan. Flickan som dansade med prinsen och som trots det vi tycker goda förutsättningar gjorde sin klassresa neråt. Pias mamma var det vi kallar överklass, dottern var en del av statusen. Hon skulle vara duktig och vacker. Sju år gammal lägger Pia in sig för bantning med mammans bistånd. Dottern var för tjock. Pia ville bli sedd för den hon var när det inte räckte sökte hon andra vägar.

Ett sagobröllop, en son och en skilsmässa. Ett nytt äktenskap och lämnad igen. Nu till inget. Pengar, vänner och guldkanterna var borta. En frånvarande pappa som ständigt sviker, en mamma som inte orkar se sin dotters början till utförsresa, inte på skidor utan på betydligt sämre underlag, droger och kriminalitet.

Jag skulle kunna tillägga Sofia Rapp som fjärde kvinna där mamma haft en roll om än frånvarande och i oförmåga att skydda sitt barn från faror och omänskligt lidande.

När jag fick min son, han kom som fosterbarn 5 år gammal. Hade jag bestämt mig precis som säkerligen mammorna i böckerna att mina barn skulle inte uppleva det jag upplevt. Två barn har jag, idag vuxna och inget av dem har behövt nå vuxen ålder genom bakgatorna som jag gjorde och som kvinnorna i de böcker jag skriver om.

Är jag då bättre, nej inte alls det handlar så oerhört mycket om tur, ett lotteri. Pengar kan ge mycket, framgång, berömmelse och karriär. Men det är ingen garant, för Pia Degermark blev pengarna inte räddningen. Räddningen var att leva med hjälp av behandlingshem och en inneboende vilja att överleva. Att överleva också för att någon gång få möta sin son Robert. Idag lever Pia ett bra liv, långt från prinsen och jetsetlivet tillsammans med sin mamma.

Ester, i Lotta Thoréns bok hittar också tillbaks till sin mamma, Birgitta Andersson likaså. Sofias mamma dog och min mamma dog för något år sedan utan att jag någonsin lärt känna henne eller ens försonats.

Våra mödrars liv påverkar oss, men kanske är det så att vi bara ser det som skrivs och att många mamma/dotteröden aldrig blir offentliga men att ändå är så lika som de exempel jag skriver om. Jag hittar självklart inga lösningar, eller ens förklaringar. Men våra föresatser den dagen vi blir mödrar har säkert det gemensamt att vi vill vårt bästa för våra barn. Vi planerar inte våra barns undergång, men verkligheten blir inte alltid som vi önskat. Rik eller fattig, barn vill bli älskade för vad de är och inte för vad vi vill att de skall vara. Ibland räcker inte mammarollen till.

Blondie, Birgitta Andersson (Lind&CO 2010) Aldrig som hon, Lotta Thorén (Bonnier 2009) Silverfisken, Sofia Rapp (Bonnier 2008) En film ett liv, av Jacqueline Ramel och Amie Björkstedt för SVT (2010).

Blondie har en blogg också.