Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Det blir ingen poesiallé på kronprinsessans bröllop

by

Det blir ingen poesiallé för kronprinsessan och hennes Daniel under bröllopet.
Liljevalchs konsthall i Stockholm log bakom idén att kända svenska poeter skulle skriva kärleksdikter till en ljudinstallation längs Strandvägen i Stockholm. Dikterna skulle finnas där i samband med kronprinsessans bröllop i sommar och skulleockså samlas i en antologi.
30 poeter fick frågan och 10 svarade ja.
Ur Svenska Dagbladet:

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

Med så svalt intresse lades projektet ned. Det har hänt lite sedan medeltiden, då kanske de som tackat nej hade gjort det med livet som insats.

Lilla O har funderat lite på de nejsägande poeterna:
Lyrikhyllningen till Victorias och Daniels bröllop ställs nämligen in då de flesta poetertackat ner. Rojalister vill de absolut inte vara, men varför inte ta chansen att faktiskt få nya läsare? Är det fult att bli för känd eller (hemska tanke) folklig?

Själv tycker jag det är synd att diktallén prompt måste ligga på Strandvägen, att de inte kunde gjort kärleksdiktsallén runt om i landet istället och i mindre glamorösa områden, som i Tensta. Att dikta om kärlek torde engagera fler än de mest kända poeterna och borde beröra fler än Strandvägens besökare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fyra kvinnor – fyra eller ett liv

by

Vilken roll spelar våra mödrar i våra liv! Efter att ha läst två böcker om kvinnors liv och sett dokumentären om Pia Degermark ser jag ett tydligt mönster i våra mödrars medvetna eller omedvetna påverkan av våra liv. Inte bara biologiskt utan också socialt. Blondie, av Birgitta Andersson, berättar historien om hur hennes mamma uppvuxen i en dysfunktionell miljö kämpar med näbbar och klor för att klara sina två barn. Hennes ambition och mål var att ge sina barn en annan uppväxt än hennes egen.

Mycket av hennes drömmar blev raka motsatsen, Birgitta blev ett barn som snabbt hamnade på samhällets mörka sida, i skolan kände hon sig som outsider. Fattigdomen och skammen över armodet födde en flicka med en överbyggnad som skulle skydda henne mot omvärlden men som blev hennes mörka öde. När de andra flickorna gick vidare till realskolan levde Birgitta redan som prinsessa i den kriminella världen. Hon skulle bli drottningen som ena dagen var rik och nästa dag vandrade utan en krona. Hon blev missbrukare och periodvis trodde hon aldrig själv att det skulle gå att bryta ett missbruk som hon grundlade i unga år. En förtvivlad mamma finns i bakgrunden och backar upp henne. En mamma som sliter för att hålla ihop familjen. Lillasyster är Birgittas motsats. Liten späd och duktig. Birgitta tycker inte att hon duger och blir man inte bäst i klassen kan man bli bäst i sämsta klassen. Birgitta gjorde en klassresa från knark till framgångsrik byrådirektör men lever idag ett stillsamt och återhållsamt liv.

Lotta Thorsén, journalist och författare till boken, Aldrig som hon, beskriver en annan uppväxt med en mamma som är självupptagen och ständigt sviker sin dotter. Bokens huvudperson, Ester som delvis handlar om Lottas liv, har många pappor. Pappor som tafsar, kryper under trosorna och Ester lär sig tidigt att paporna lika mycket väljer henne som mamma. Esters mamma klarar inte rollen som mamma och när Ester nämner någon av pappornas övergrepp, slätas det över med orden ”de är ju karlar”. Med andra ord karlar har att pilla på små flickor.

I filmen, Ett liv en film, möter vi Pia Degermark flickan som 16 år gammal blev hela världens Elvira Madigan. Flickan som dansade med prinsen och som trots det vi tycker goda förutsättningar gjorde sin klassresa neråt. Pias mamma var det vi kallar överklass, dottern var en del av statusen. Hon skulle vara duktig och vacker. Sju år gammal lägger Pia in sig för bantning med mammans bistånd. Dottern var för tjock. Pia ville bli sedd för den hon var när det inte räckte sökte hon andra vägar.

Ett sagobröllop, en son och en skilsmässa. Ett nytt äktenskap och lämnad igen. Nu till inget. Pengar, vänner och guldkanterna var borta. En frånvarande pappa som ständigt sviker, en mamma som inte orkar se sin dotters början till utförsresa, inte på skidor utan på betydligt sämre underlag, droger och kriminalitet.

Jag skulle kunna tillägga Sofia Rapp som fjärde kvinna där mamma haft en roll om än frånvarande och i oförmåga att skydda sitt barn från faror och omänskligt lidande.

När jag fick min son, han kom som fosterbarn 5 år gammal. Hade jag bestämt mig precis som säkerligen mammorna i böckerna att mina barn skulle inte uppleva det jag upplevt. Två barn har jag, idag vuxna och inget av dem har behövt nå vuxen ålder genom bakgatorna som jag gjorde och som kvinnorna i de böcker jag skriver om.

Är jag då bättre, nej inte alls det handlar så oerhört mycket om tur, ett lotteri. Pengar kan ge mycket, framgång, berömmelse och karriär. Men det är ingen garant, för Pia Degermark blev pengarna inte räddningen. Räddningen var att leva med hjälp av behandlingshem och en inneboende vilja att överleva. Att överleva också för att någon gång få möta sin son Robert. Idag lever Pia ett bra liv, långt från prinsen och jetsetlivet tillsammans med sin mamma.

Ester, i Lotta Thoréns bok hittar också tillbaks till sin mamma, Birgitta Andersson likaså. Sofias mamma dog och min mamma dog för något år sedan utan att jag någonsin lärt känna henne eller ens försonats.

Våra mödrars liv påverkar oss, men kanske är det så att vi bara ser det som skrivs och att många mamma/dotteröden aldrig blir offentliga men att ändå är så lika som de exempel jag skriver om. Jag hittar självklart inga lösningar, eller ens förklaringar. Men våra föresatser den dagen vi blir mödrar har säkert det gemensamt att vi vill vårt bästa för våra barn. Vi planerar inte våra barns undergång, men verkligheten blir inte alltid som vi önskat. Rik eller fattig, barn vill bli älskade för vad de är och inte för vad vi vill att de skall vara. Ibland räcker inte mammarollen till.

Blondie, Birgitta Andersson (Lind&CO 2010) Aldrig som hon, Lotta Thorén (Bonnier 2009) Silverfisken, Sofia Rapp (Bonnier 2008) En film ett liv, av Jacqueline Ramel och Amie Björkstedt för SVT (2010).

Blondie har en blogg också.

Affärer i blod och olja

by

untitled
Skildringar av Afrika i väst är ofta dunkla och fyller ofta mest funktionen att infria förutfattade meningar om en mörk kontinent, plågad av vidskeplighet, sjukdom, svält och stamkrig. Därför känns Kerstin Lundells bok om oljebolaget Lundins roll i Afrika som en befriande belysning av ett på många sätt vitt område.

Författaren Kerstin Lundell är journalist och boken är väl underbyggd med fakta. Hon har också träffat människor på plats och möter dem som en god lyssnare. Det är skrämmande vittnesmål om fördrivning, mord och våldtäkter. Och skrämmande är även den tystnadens kultur som brett ut sig efter striderna i Sudan för några få år sedan.

Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, är ett börsnoterat företag som gjort stora vinster åt sina svenska aktieägare. Vid millenieskiftet utkämpades strider på företagets område i södra Sudan. Bolaget beskrev de väpnade konflikterna som ”stamkrig”, en benämning och en beskrivning som även i svenska medier känns beklagligt bekant. (Hade striderna skett i Asien hade de troligen avfärdats som ”klankrig”.)

Men Kerstin Lundell argumenterar väl för att inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005 också handlade om något annat: det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Som nyhetsreporter minns jag främst kritiken mot nuvarande utrikesminister Carl Bildts inblandning som styrelsemedlem i Lundin Oil, här ett exempel på kritik från människorättsorganisationer som kommer till tals i Aftonbladet 2001, om hur bolaget kränker rätten till liv:

Författarens slutsats är att en brottsutredning, med stöd av Internationella Juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten, direkt bör inledas mot Lundin Petroleum. Efter vad som kommit fram i boken är det svårt att inte hålla med.

Jag är som normalokunnig om Afrika tacksam för kartor och förklaringar av sådant som de olika ländernas indelning i ”block”, geografin och beskrivningen av de stora träskmarkerna.

Stilistiskt är ”Affärer i blod och olja” inget mästervärk men ett helt okej hantverk. Och efter alla mer eller mindre hopplösa försök att skildra förhållanden i Afrika med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” som förebild känns faktiskt det också mest som en befrielse.

finlillyText: Lilly Hallberg

Författare: Kerstin Lundell
Bok: Affärer i blod och olja
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 9789170374876

Relaterade recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

by

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stefan Holm till juryn för Augustpriset

by

stefan holm
Stefan Holm läser nästan bara deckare och har meriterat sig till en plats i juryn för Augustpriset. Jodå, det sant. Jag läste häromdagen att idrottsmannen Stefan Holm nu valts in i juryn som ska utse Augustpriset, det av de största svenska litteraturpriserna.
Via en vän på Facebook hittade jag följade i Bernurs blogg:

Jag (lä)ser att Stefan Holm ska ingå i Augustprisjuryn: Holm är också känd som idrottaren som läser böcker – han läste 42 stycken förra året, enligt sin hemsida, som prydligt också sätter betyg på böckerna (nästan alla är deckare, nästan alla får fyra av fem i betyg …).” Häpp!

Tja, det är bara att konstatera: tävling är ordet som dominerar det svenska samhället idag. Överallt ska det tävlas: bloggpriser och i tv-program, överallt tävling. Så Augustpriset utvecklas väl åt samma håll: en tävling istället för en utmärkelse.

Stefan Holm har många kvaliteter, men om hans litterära intressen framför allt handlar om deckare, då låter det mer som att Augustjuryn vill ha kändisar istället för litteraturkunniga personer.

Relaterat: Dagens Nyheter, Expressen Kultur och Metro.