Jag lyssnat på en av de bästa uppläsningar jag någonsin hört. Sofia Rapp Johansson läste ur sina två böcker, Silverfisken och När skuldror blir till vingar, inför socialarbetare, politiker mfl i Riksdagens ll:a kammare. Sofia är mitt ljus. Hon ger, ger mig ork och kraft att gå vidare. Hon ger mig tilltro till att det finns något gott i allt elände. Det finns många övergrepp i Sverige, många vittnen, många böcker. Men jag tror att Sofias liv är ett av de värre. Fast Sofia säger anledningen att jag ändå överlevde, att jag blivit så stark är för att jag älskade min mamma. Tidigare har Sofia sagt, det var inte jag som upplevde min barndom. Jag skyddade min själ.
Efter år av missbruk från i princip spädbarnsåren är Sofia nykter sedan 2004. Varje dag som går är ett världsrekord för mig.
Under temat Barns rättsosäkerhet – avsaknaden av barnperspektiv i namnet av barnen bästa, hade Vänsterpartiet bjudit in till seminarium. En rad föreläsare presiderade kring myndigheters och rättsväsendets förmåga att tillgodose barnets bästa i praktiken.
Sofia inledde, det måste varit svårt för efterföljande att ta vid. Sofias läsning fick oss att tystna, jag tittade på oratoriet och så hur människor blundade, värjde sig, rörde sig oroligt i bänken. Det som kom från pulpeten var ord som slog, gav ansikte åt hur barn inte bara idag utan i alla tider har fått betala ett högt pris via uppväxten i en dysfunktionell familj. Var fanns ni socialarbetare, några blivande fanns i publiken. Unga flickor som berättar att den typ av problem som Sofia tog upp och som jag via Samhällets Styvbarn kommer i kontakt med avverkar på några timmar under en treårig socialarbetarutbildning.
Det fanns med andra ord skäl för kraven som kom fram vid den korta efterföljande debatten om bättre utbildning av socialarbetare som skall göra familjerättsliga utredningar. Bo Edvardsson, docent i Socialt arbete kritiserade hårt de dåliga utredningar som görs på socialkontoren och som skall ligga till grund för barnens framtid. Han använde exemplet, ”Olle är aggressiv” vilket sedan används som bedömning av Olle. Samhällets Styvbarn har länge kritiserat utredningsförfarandet inom socialtjänsten. Och vi är beviserligen inte ensamma. Att utreda en familj ett barn kräver kunskap och objektivitet. Det saknas inom socialtjänsten idag, jag skulle kunna peka ut flera socialdistrikt i Stockholm och namnge dem, just utifrån deras inkompetens när det gäller att göra utredningar.
Jan Hultman, familjeterapeut och medlare pratade om vikten av rättssäkerhet när det gäller hantering av barn. Han återvände till Vanvårdsutredningen och kunde genom att berätta sin egen historia sätta in såväl gårdagens som dagens historia inom socialtjänsten. Förr handlade det om billig arbetskraft hos skånska bönder idag handlar det om att finansiera sina hästgårdar, det var Jan Hultmans lite syrliga kommentar kring HVB och fosterhem i dagens Sverige.
Vi behöver röster som Sofia. Vi behöver någon som kan klä i ord, i det här fallet en otroligt stilistiskt bra svenska, någon som inte beklagar, inte hatar, inte föraktar, inte ömkar utan som vågar och kan se sig själv som en fighter och överlevare. En frisk sådan. Såren har läkt, ärren finns kvar både i minnet och på kroppen. Men Sofia är ljus och hon är hel. Svenska politiker, socialtjänstemän mfl har något att lära av Sofia. Det var inte er förtjänst att hon idag stod i Riksdagen och pratade, det var hennes kraft och livsvilja – samt människor på behandlingshemmet som förstod att vandra varsamt sida vid sida med Sofia.
Relaterat:
Silverfisken recenseras i SVD (betyg 4)
Aftonbladet berättar om Sofia Rapp Johansson
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, socialt, samhälle, Silverfisken