Litteratur och konst

Titel: Vinterkriget – en äktenskapsroman
Författare: Philip Teir
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2013-08
ISDN: 9789127136335

Finlandssvenske Philip Teirs debutroman, Vinterkriget, är en ”ögonblicksbild” av familjen Pauls liv. Det är en välskriven roman som skickligt fångar det sammanfallande äktenskapet mellan 60-åriga Max Paul och hans fru Katriina, samtidigt som vi får lära känna deras båda vuxna döttrar Helen och Eva.

Även om det inträffar en del omvälvande händelser så är det Teirs förmåga att fånga vardagen och de små händelserna som gör mest intryck. Philip Teirs sätt att skriva och hans levande personskildringar bidrar till att jag sugs in i boken och inte vill lämna människorna i den. Huvudpersonerna befinner sig i olika skeden av sina liv och relationer, men författaren tar var och ens bekymmer på allvar.

Max är en framgångsrik sociolog, som börjar inse att han har höjdpunkten av sin karriär bakom sig och söker nya vägar för bekräftelse. Katriina har ett bra jobb som mellanchef inom vården, ett fint hem där hon ordnar middagar samt välartade barn och barnbarn. Ändå känner hon att något saknas. Helen har fastnat i småbarnsföräldrarollen medan Eva har svårt att rota sig och trevande söker sig själv på en flummig konstkola i London.

Vinterkriget som debutroman lovar gott inför Philip Teirs fortsatta författarskap. Kanske kan han ta ut svängarna mer och hjälpa sina karaktärer till tydligare insikter. Eller så är det just skildringen av det vardagliga, det trögrörliga och svårgreppbara som är Teirs styrka och det som han kan vidareutveckla. Jag läser i vilket fall som helst gärna fler böcker av honom.

Spår
Författare Lena Sundström
Formgivare Vejde Gustafsson
Förlag Natur Kultur
Språk Svenska
Utgiven 2013-08
ISBN10 9127133982
ISBN13 9789127133983

En kall vinterkväll 2001 förs två män ut till ett väntande flygplan på Bromma flygplats. De har fått sina kläder uppskurna av maskerade män i rånarluvor, och barfota leds de ut till planet försedda med blöjor, overaller, handbojor och huvor. Dagen därpå torteras de av Mubarak regimens säkerhetstjänst i Egypten.

Detta kunde ha hänt utan att någon fick reda på det. Tre svenska journalister började, nästan av en slump, att nysta i det, två år efteråt. De hade inte mycket att gå på från början, mer än en av deras intuition som sade honom att det låg något gömt här, något som borde grävas fram. Vad de hittade var mycket större än de kunnat ana från början, tror jag. Att människor som på mer eller mindre lösa boliner beskylldes för eller misstänktes av amerikansk säkerhetstjänst för att ha anknytning till terrorism hämtades av amerikanske agenter runt om i världen är skandalöst. De två männen hämtades i Sverige, på svensk mark, av amerikanska agenter, med tillåtelse av den svenska regeringen. Det var ingen engångshändelse. Amerikanska agenter gör samma sak om och om igen, runt om i världen.

Lena Sundström dokumentära berättelse om de tre journalisternas envishet är ett exempel på hur verkligheten överträffar dikten.
Den är, som alltid när Lena Sundström skriver något, välskriven. Hon har också varit mycket noga med att ta reda på fakta kring hur de tre journalisterna jobbat. Trots att hon redovisar på mycket av pappersarbetet är berättelsen spännande som få hopdiktade historier. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om ”Spår” en dag blir en Hollywoodfilm.

Boken har fått en ytterligare dimension idag då egyptierna kastat ut sin diktator. Nu när alla vet att Mubaraks regim torterade sina politiska fångar blir det än hemskare att inse att den svenska regeringen lät de amerikanska agenterna agera på svensk mark.

En demokrati behöver envisa journalister som gräver fram hemligheter och maktmissbruk som inte tål dagsljus. I dagens medievärld där alltför många mediehus koncentrerar sin bevakning av Idoltävlingar och kändishysteri är det ljus i mörkret att läsa om journalister som trots allt fortsätter att ihärdigt avslöja maktens missbruk.

Här rapporterar Kulturbloggen från Bokmässan där berättar Lena Sundström om arbetet med ”Spår”.

Fler recensioner av ”Spår”: Svenska Dagbladet och Sveriges Radio.

Drömgångare
Författare Samantha Shannon
Översättare Lena Jonsson
Översättare Emma Jonsson Sandström
Förlag Modernista
Serie Bone Season
Språk Svenska
Utgiven 2013-08
ISBN10 9174992562
ISBN13 9789174992564

Människor med mediala förmågar som siare, drömtydare och medier förföljs i ett framtida samhälle. De är förbjudna att finnas till och de förföljs och letas upp och avrättas eller fängslas. Handlingen utspelar sig i en skrämmande framtid och börjar 2059.

Det är ett spännande upplägg som skulle kunna bli mycket bra. Att människor som skiljer sig från mängden förföljs är något som trist nog hänt och händer om och om igen i mänsklighetens historia. Att i en fantasyberättelses form ta upp detta är en bra utgångspunkt för en berättelse.

Huvudpersonen är den unga kvinnan Paige Mahoney som har mediala krafter och använder dem kriminellt, i ett brottssyndikat. Ja egentligen har hon inget val. Redan att använda sina förmågor är brottsligt. Hon lever i London och i 200 år har säkerhetssystemet Scion funnits. Scion används för att hitta människor med mediala krafter och när de fångats in sätts de i fängelse eller dödas, de försvinner helt enkelt.

Paige har större krafter än hon själv förstår. Hon fastnar i en säkerhetskontroll i tunnelbanan och råkar döda en vakt. Hon hamnar då i en serie händelser som uppenbarar en mörk sanning för henne: hon och andra människor med mediala krafter är inte bara förföljda, de används i hemliga projekt som slavar.

Harry Potters skapade J K Rowling har fått många efterföljare. Många fantasyförfattare vill gå i hennes fotspår. Det gamla visdomsordet är dock fortfarande sant: Många är kallade, men få är utvalda.

Drämgångare är rappt skriven och är ganska spännande. Jag är själv väldigt intresserad av frågor kring mediala krafter. Men jag hade ändå svårt att riktigt fångas in av berättelsen. Boken börjar med ett stort uppslag där det finns en diagram med förteckning över alla slags mediala förmågor som finns i boken och vad dessa utövare kallas. För att helt förstå händelserna i boken måste jag som läsare återvända till detta första uppslag för att kontrollera orden med jämna mellanrum. Jag tycker det lite hafsigt att göra så av en författare. En skicklig författare kan berättare en historia utan att jag som läsare måste slå upp ord med jämna mellanrum.

Det finns en del andra saker som också stör mig när jag läser. En del är alltför förutsägbart och jag har svårt att riktigt känna ett engagemang för berättelsen. Jag gissar att den ändå får en hel del läsare, språket flyter på och den är lätt att läsa. Jag gillar tankarna bakom boken men skulle vilja ha den mer oförutsägbar, skulle vilja att den överraskade mig lite mer och att den hade mer djup i karaktärerna. De onda är lite för onda.

Fler recensioner av Drömgångare:
I Svenska Dagbladet och i bokbloggen Fridas Bokhylla och i Boktokig.