Litteratur och konst

Änglarnas hemligheter
Författare: Prinsessan Märtha Louise
Författare: Elisabeth Nordeng
Översättare:Birgitta Karlström
Förlag: Ica Bokförlag
Utgiven: 2013-11 
ISBN10: 9187505029 ISBN13:9789187505027

Den norska prinsessan Märtha Louise driver tillsammans med Elisabeth Nordeng ett företag där de berättar om hur de har kontakt med änglar. De har seminarier och reser världen runt och berättar för människor hur de ska kunna få kontakt med sina skyddsänglar. 2009 gav de ut boken Möt din skyddsängel, som berättar om en inre resa för att upptäcka sin sanna kommunikation med hjärta, kropp, auran, jorden, universum …
Nu i november har uppföljaren kommit: ”Änglars hemligheter – Änglars natur, språk och hur du öppnar dig för dem.
Jag har läst den. Rent språkligt ligger den någonstans i mitten. Jag har läst faktaböcker som varit betydligt sämre skrivna och tyngre. Den är lättläst och språket flyter på även om den i vissa delar är lite rörigt uppbyggd och det är svårt att förstå vem som skriver vad.

Det är förstås bokens innehåll som är det intressanta. Finns änglar och kan de här två författarna verkligen lära ut hur vi kan få kontakt med änglar? Först och främst måste vi väl i så fall definiera vad är en ängel? Enligt författarna består änglarna av ren energi, och den energidelen uppträder ologiskt.
Boken skriver också att änglarna är skapade av ren gudskraft, obetingad kärlek eller runt ljus, de är skapande väsen.

Den som är inte tror att det finns något än det materiella har förstås inget att hämta av boken, såvida hen inte är beredd att lyssna på någon av motsatt uppfattning och kanske är beredd att ompröva sin inställning. För min del förstår jag inte hur någon kan förneka att det finns mer än det fysiska, vad är annars förälskelse och vad är den intuition som gör att jag ibland känner på mig vad som hänt?

I boken berättar det om hur de upplever att änglar fungerar och de berättar om en metod att meditera på där det är möjligt att öppna sig för kontakt med änglar. Jag har inte prövat meditationen, kanske gör jag det.

Jag kan vara lite skeptisk till att de har namn på så många änglar, namn som Ariel, Chamuel och Metatron förutom det redan välkända namnet Gabriel. För min del tror jag att änglar inte har namn på samma sätt som vi, jag tror inte de fungerar på samma sätt som vi. Men det som de två författarna skriver om är väl deras sätt att se på det. De har ändå ett ödmjukt förhållningssätt och framhåller att alla har sitt sätt att få kontakt med och kommunicera med änglar.

Finns änglar? Ja varför inte? Det beror väl förstås också på vad du har för syn på vad Gud eller gud är. Är ”Änglarnas hemligheter” en flummig bok? Tja, det beror på hur du ser på flummighet och hur du ser på vad gud är, som sagt. Jag tycker den var rätt så trevlig att läsa, det är en ljus bok med positiva tankar även om jag är skeptisk till vad de skriver på bokens baksida:
Genom en rad övningar, meditationer och andliga verktyg vill författarna ge dig chansen att använda nya sidor av dig själv, så att änglarna kan bli en naturlig del av din vardag: Du kommer att kunna se möjligheter där andra ser katastrofer, du kommer att kunna se ljus där andra ser mörker och du kommer att skapa situationer som är bra för dig själv och för dem du tycker om.

Ska vi bara tänka på dem vi tycker om? Och jag har väldigt svårt att tro på det där med att kunna vända allt det mörka till något ljus? Hur får jag förlusten av min yngste son, som dog i början av 2013, att bli något ljust? Knappast möjligt, eller?

Så jag är lite skeptisk, inte till änglar, men filosofin bakom, som har lite för mycket gemensamt med Livets Ords framgångsteologi för att riktigt kännas bra. Nu är jag dock inte så säker på att det är de två författarna som själva valt den beskrivningen. Det kan vara bokförlaget som vill sälja boken som en må-bra-bok. Författarna var med i tv4:s nyhetsmorgon och gjorde ett ödmjukt och seriöst intryck.

Hope and Glory har också recenserat boken.

Titel: Vitsvit
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonniers
Utgiven: 201301
ISBN: 978-91-0-013114-2

Athena Farrokhzad är nominerad till Augustpriset för sin samling Vitsvit. Det är en vacker, silverfärgad bok och man får nästan en chock när man öppnar den och ser breda, svarta textremsor med vit text, som om texten vore överstruken. Jag tänker genast på censur. En vitbok, ett white paper, är ett myndighetsdokument, kan vara en handlingsplan, ett policydokument.

Athena Farrokhzad är född i Iran och hennes Vitsvit börjar lysande:

”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition.
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemen vore hennes”

Författaren skriver om en familj i exil. Det handlar om erfarenheter av våld och krig, om revolution och förräderi, svårigheter med språk och integration. Större delen av diktsamlingen består av familjemedlemmarnas repliker:

”Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn”.

Athena Farrokhzad har själv sagt att detta är en politisk bok. Hon är en ”ickevit” författare som skrivit en vitbok, i sig en politisk handling. Det är rappt skrivet, ofta med en ironisk underton. Jag läser gärna mera av Athena Farrokhzad, Athena är ett passande namn.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Krukmakarens åker
Författare: Andrea Cailleri
Förlag: Modernista
Utgiven: 201310
ISBN: 978-91-7499-259-5

Ett lik styckat i 30 delar hittas i en leråker som används för framställning av keramik efter ett hårt regn. Liket är skjutet i nacken och omöjligt att identifiera men maginnehållet uppvisar en svald tandbrygga av icke inhemsk identitet. Kommissarie Montalbano hittar en ledtråd i bibeln för att lösa mordet på den man som mördats i leråkern. Till sin hjälp har Montalbano Fazio, Catarella och Mimi. Men Mimi Augello är på ständigt dåligt humör och förpestar stämningen på stationen för alla. Av någon anledning vill han själv ha hand om den här utredningen. Så trots den mordutredning som pågår så måste Kommissarie Montalbano också utreda vad Mimis dåliga humör beror på.

Intrigen är mycket intressant men det mest intressanta med boken är ändå beskrivningarna av personerna, Kommissarie Montalbanos dåliga humör som visar sig bland annat i privata och yrkesmässiga bråk med sin omgivning, relationsproblemen, miljöbeskrivningarna, humorn och Kommissarie Montalbanos oro för att han börjar bli gammal och har tappat stinget och inte längre ens kan känna av sinnesstämningen hos de som arbetar på stationen. Men det allra bästa med boken är ändå de njutningsfyllda och detaljerade beskrivningarna av alla måltider som Kommissarie Montalbano intar. Inte ens en mordutredning eller personliga problem kan hindra honom från att njuta av en väl tillagad måltid som den sanna sicilianare han är!

Text: Ursula Aksberg

Titel: Ge och Ta – En annorlunda framgångssaga
Författare: Adam Grant
Förlag: Volante
Översättning: Kerstin Lind Bonnier
Utgiven: 201311
ISBN13 978-91-87419-16-4

Det är inte första gången i historien vi hör berättelser om den gode och framgångsrika givaren, att som man sår får man skörda. Alltså att den som ger generöst utan baktankar kommer att vinna på det i längden. Vi hör mycket om att den tid vi lever i är egoistisk och konkurrensinriktad, människor inriktar sig på att slå sig fram med vassa armbågar för att göra karriär och tjäna mycket pengar, vinstintressen styr framför människointressen. Vi behöver en motvikt mot detta och den ger oss Adam Grant i den här boken, som undersöker hypotesen, som också ligger i tiden parallellt med förenämnd negativism, att s k givare röner större framgångar än tagare och matchare, både när det gäller rikedomar och goodwill. Det är en växande trend att använda positiv psykologi för att öka sitt eget välmående. Att det alltså lönar sig att bete sig generöst och hjälpsamt i stället för burdust och självhävdande.

Givare, tagare och matchare är benämningar, som författaren Adam Grant, professor i organisationspsykologi vid handelshögskolan Wharton i USA, ger de tre olika attityder som analyseras genom boken. För tagare är framgång att lyckas bättre än andra, för matchare att balansera sina egna resultat genom att vara rättvis mot andra och för givare handlingar och prestationer som har positiv betydelse för andra människor. Grant utgår från att den mest lönsamma beträffande både vardags- och arbetsliv är givarattityden. Exempel på vad man ska ge är tid, energi, kunskap, idéer och kontakter.

Grant har samlat ihop väldigt mycket data och information för att få stöd för sin text. Boken är mycket amerikansk, forskningen är gjord på amerikanska förhållanden, vilket gör att den ibland är svår att ta till sig, mycket fokusering på framgångar inom t ex amerikanska idrotter och tv-shower med massor av namn, som Grant förutsätter att vi känner till. Men det är ändå tillräckligt allmängiltigt för att bli intressant.
Boken är full av fantastiska exempel på framgångsrika givare, inom såväl näringsliv som den offentliga sektorn och medievärlden och i första delen av boken verkar den ganska svårförståeliga tesen stämma, att ju mer man ger desto rikare blir man.

Författaren håller kvar vår uppmärksamhet genom att först låta oss förstå att en viss given faktor kommer att leda till ett visst forskningsresultat, vilket i nästa stund visar sig inte vara fallet. Slutsatsen kan svänga och bli mer av ett resonemang, vilket gör det mer intressant för läsaren. Det blir på så vis också mer nyanserat än att bara slå fast att t ex det är bättre på alla vis att vara givare än tagare. Det är inte så enkelt i det verkliga livet. Vi får alltså under läsningen tillfälle att tänka lite själva, kan det här verkligen stämma? Och så får vi se lite av den andra sidan av saken och kan själva fundera vidare utan att han skriver oss på näsan. Han ger oss exempel och redskap som vi själva får utveckla, väldigt pedagogiskt.

Så småningom, allt eftersom forskningsrapporter redovisas, ska det visa sig att det finns en mängd förbehåll, vilket förklarar en del. En osjälvisk givare som ger okritiskt, till allt och alla, blir ganska snart utbränd, förlorar i inkomst och hamnar långt ner på statusstegen. T ex så är osjälviska givare ofta odugliga förhandlare (för sig själva, inte för andra) eftersom de drar sig för att besvära andra. Det är de medvetna givarna – de s k andratillvända givarna – som är vinnarna, de som förstår att även ta hänsyn till sig själva, att ge där de själva har sina brinnande intressen och passioner. Att ge av lust, inte av rädsla eller tvång. Ett exempel på det sistnämnda är den självförbrännande sekreteraren som aldrig kan säga nej och till slut dukar under av alla krav som läggs på henne. De mest framgångsrika givarna var mer intresserade av andra och hade samtidigt ett större egenintresse. De visade sig vara lika ärelystna som tagare och matchare.
I bokens sista kapitel ger Grant många råd och tips om hur man kan ändra sitt beteende från matchande och tagande till andratillvänt givande. Han menar att alla kan tjäna på detta oavsett om givandet är taktiskt valt och huvudsyftet är tagande eller inte.

En god summering ger bokens titel ”Ge och Ta” – med betoningen på och. Grants slutsats och reviderade budskap lyder att framgång inte behöver komma på annans bekostnad.

Text: Vivian Gustin

Titel: Svekets offer
Författare: Set Mattsson
Förlag: Historiska Media
Utgiven 2013
ISBN: 978-91-87031-32-8

En kall decembernatt i juletid 1946 hittas en ung kvinna mördad i en lägenhet i centrala Malmö. Tid och plats är lika viktiga som krimfakta – Set Mattsson nya deckare ”Svekets offer” minst lika läsvärd för skildringen av en stad och dess människor, just efter andra världskrigets slut, som spänningsroman.

Set Mattssons romandebut från förra året ”Ondskans pris” fick mycket uppmärksamhet och positiva recensioner. Liksom i den nya romanen är kriminalöverkonstapel en centralfigur. Och boken påminner på många vis även den mer om Per Anders Fogelströms Stad-svit än någon av böckerna av författarna som de senaste åren fått genombrott med deckare, de som tillhör det som ibland kallas det svenska deckarundret.

Först: Intrigen i Set Mattsson bok är helt okej. Nej, mer än så. Den är trovärdig och det är spännande och väl värd att läsa som en deckare för den som söker lite avkoppling och förströelse för stunden, skriven av en säker stilist. Polisens arbete med att finna mördaren, som kan ha lämnat blodspår i offfrets lägenhet, är bra beskrivet utan att det känns som att författaren pliktskyldigt redovisar sina kunskaper i polisiärt arbete.

Flera trådar knyts till den mördade kvinnan. Ett dött spädbarn, en prostitutionshärva med kopplingar över sundet, politisk underrättelseverksamhet på order från högsta ort.

Men det som stannar kvar efter att ha läst boken och fått lösningen på flera gåtor är bilden av en stad, Malmö, och tiden; med varven och krogarna, med spårvagnar och kommunistskräck, med fattigdom och italienska gästarbetare. Och de människor som lever i staden, poliserna kring kriminalöverkonstapeln och hans familjekrets. Det är som man känner dofterna – ibland stanken – från livet från en svunnen tid. Och det är bokens stora förtjänst. Och personligen gillar jag överkonstapeln Douglas Palm, han är skildrad som en fin om än något förvirrad humanist. Jag vill gärna läsa mer om honom.

Text: Lilly Hallberg