Litteratur och konst

Titel: Eftermiddagarna med Margueritte
Författare: Marie-Sabine Roger
Översättare: Thérèse Eng
Förlag: Oppenheim Förlag
Utgivningsdatum: 2013-10
ISBN: 9789198001648

Germain sitter på en bänk i en park och räknar duvor om eftermiddagarna. På samma bänk ser han en dag en liten gammal dam – fötterna nuddar inte ens marken – i grå väst sittandes,– hon räknar också duvorna i parken. Margueritte – damen – har ett stort ordförråd och beskrivs som intelligent. Hon älskar ordböcker och har under sina tidigare år studerat druvkärnor. Germain är däremot produkten av en dålig uppväxt – en mor utan moderskänslor, en icke närvarande far och en skadeglad skollärare. Tillsammans börjar de räkna Germains småungar – duvorna i parken han gett namn till.

Margueritte har alltid med sig en bok i sin röda handväska. Germain kommer egentligen igång med läsningen endast när det gäller räkningar, inte är hans ordförråd tillräckligt stort för att förstå det som blir läst heller men han går med på att Margueritte läser berättelser för honom. Innehållet i romanerna framstår som levande för Germain. Inom kort får han dessutom en ordbok i present av henne – trots att han avskyr ordböcker mer än annat letar han fram labyrint i ordboken – efter att ha fått ordet uppskrivet på ett papper.

Sällskapet med Margueritte resulterar i att Germain börjar reflektera över sin personlighet, sin miljö och sitt arv. Germain ifrågasätter och ställer sig själv frågor. Han tittar på sig själv uppifrån – han ser en storväxt analfabet – nästan i alla fall – skämta om belgier och judar över ett glas öl på baren med vännerna.

Germains kallas för dumbom av sina vänner och han kanske förtjänar att bli kallad för det – om nu någon ska förtjäna att bli kallad för det överhuvudtaget – med tanke på sin brist på utbildning och sin förvirring när det kommer till dialog med vännerna. Men han framställs inte som en negativ karaktär, till och med intelligenta Margueritte får ut någonting av sällskapet med honom. Dumbom tappar på så vis sitt negativa värde.

Marie-Sabine Rogers roman är lättläst och lättsam. Man kan sätta sig i en park en sommar med en kopp kaffe på bänken intill sig och läsa boken i skuggan av något träd. Man kan till och med räkna duvorna och ge dem namn för roandets skull. Fastän lättsam rymmer romanen ett större antal metaforer och djupa tankar.

Text: Anastasia Brink

Titel: Steglitsan
Författare: Donna Tart
Förlag: Bonniers
Utgiven: 201311
Översättning: Rose-Marie Nielsen
ISBN: 978-91-0-013888-2

Steglitsan är Donna Tarts tredje roman sedan debuten med Den hemliga historien (1992) vilken blev ett storstilat genombrott och lär ha sålt i 5 miljoner ex.

Så när Donna Tart äntligen kommer med en ny bok vart tionde år är det en händelse av vikt och Steglitsan listas både på Guardian och Times Best Fiction 2013. Men Donna Tart finns också på The 10 Best Dressed People of 2013! Och det säger en hel del för Tarts romaner handlar mycket om stil, om attribut, skönhet och romantik och inte så lite nostalgi. 1800-talsromanen är en viktig influens för denna författare. Den hemliga historien med sina dekadenta överklassungdomar i akademisk miljö blev också en kultbok.

Den nya romanen kretsar kring konstverket Steglitsan (1654). Huvudpersonen Theo drabbas av en katastrof. Under ett besök på konstmuseet inträffar ett bombattentat och Theos mor är bland de döda. Theo får med sig tavlan Steglitsan som han sedan gömmer. Vi får följa Theos uppväxt bland överklass på Park Avenue i New York, i Las Vegas förorter med diverse skumraskfigurer och till sist bland mer eller mindre hederliga antikhandlare och gangsters. Det är mycket droger och detaljer kring möbelrenovering. Detaljrikedom är ett känntecken för Donna Tart och en av hennes favoritplatser är Metropolitan Museum i New York.

Steglitsan är på många sätt en bra roman med intressanta miljöer och karaktärer, dock utan Dostojevskijs djup. Det är en del tranportsträckor som jag hade önskat att författaren hade kapat. Steglitsan är en roman med stora pretentioner och i DN:s recension retade sig Jesper Högström på Tarts attribut och attityder. Det kan jag förstå. Steglitsan är en bra underhållningsroman, det är gott så.

Text: Ulrika Bergman

De fördömda
Författare: Joyce Carol Oates
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10:9100134147
ISBN13:9789100134143

I den lilla amerikanska staden Princeton finns ett universitet. Rektorn på universitetet strider bittert mot universitetets dekanus och samtidigt drabbas en av stadens finaste familjen av en fruktansvärd tragedi. ”De fördömda”, den senaste av Joyce Carol Oates romaner som översatts till svenska är en 700 sidor lång berättelse om dubbelmoral, social förändring och amerikansk 1900-talshistoria.

I Princeton börjar tragedierna med att djävulen i den paddliknande Axson Maytes skepnad, vid själva altaret enleverar en brud (den högt ansedda, före detta Princetonrektorn och delstatsguvernören Winson Slades unga dotter Anna-Belle). Det måste vara en fördömelse, menar M W van Dyck II, som är författarens alter ego i romanen och genom vars penna berättelsen växer fram.

M W van Dyck II anser sig vara en fritidshistoriker som forskat kring allt som hände 1905 då fördömelsen drabbade Princeton.

Vad är det egentligen som händer? Är det mörkrets makter som är framme eller är det helt enkelt så att det fina folket inte kan begå fula handlingar och då måste det vara frågan om en fördömelse som tar över och styr. Inte kan en fin flicka som Anna-Belle lämna sin nyblivna make på själva bröllopet för en man av tvivelaktig härkomst?

Romanen är en blandning av gothisk skräckberättelse och en skildring av en framväxande socialism och feminism. Vi får följa hur människor brottas med existentiella och etiska frågor.

Det är roligt för vi får möta bland annat Jack London, Mark Twain och Woodrow Wilson som senare blev amerikansk president under åren 1913 to 1921. Joyce Carol Oates målar fram en bild av en hypokondrisk egenkär man som är helt emot kvinnlig rösträtt, en riktig konservativ patriakalisk självgod man. Jack London är en författare som utger sig för att vara för socialism men till stor del tycks använda sin image för att tjäna stora pengar och leva ett liv i lyx och överflöd.

Som i alla romaner av Joyce Carol Oates är hennes ordrikedom fascinerande, imponerande men samtidigt kan den bara bedövande och nästan jobbig att läsa, den kan hindra berättelsens flyt. Hon berättar nästan för mycket. Samtidigt är romanen ett intressant utforskande av vad en författare är och gör. Medan författaren låter oss följa en karaktär pågår utvecklingen av de andra karaktärernas liv samtidigt. Vad väljer författaren att ta med och vad utelämnas och varför?

För min del fångades jag in av berättelsen och alla dess skikt, öven om jag också kan tycka att den spretade åt många håll.

Den har fått väldigt blandat mottagande. Här är några kritikers röster:

Svenska Dagbladet:
Sidorna är därtill för många. Ändå slår det mig: för en annan författare, utan så höga förväntningar riktade mot sig, hade det här kunnat betraktas som ett mästerverk – skrivet under fem år. För vissa stycken är fulländade, men som helhet hade romanen behövt ta något lugnande. ”Sluta göra avvikningar! Bromsa!” vill man skrika.

Aftonbladet Kultur:
Framför allt är några av tidens framväxande ideologiska rörelser viktiga i romanen. Kvinnorättsrörelsen börjar formeras, en blåstrumpa med konstnärsdrömmar tar plats, och det vimlar av överklasskvinnor med nervösa besvär i frasande klänningar som vittnar om att något inuti patriarkatet är i gungning.
Som en sorts spretig feministisk allegori är De fördömda intressant. Förbannelsen kan läsas som ett symptom på hur en förtryckande ordning rubbas. Åter igen: Blev hon bortrövad av en demon, eller flydde hon? Är det i själva verket så att spökerierna måste fram som förklaring när de privilegierade männen får sina positioner ifrågasatta?

Göteborgsposten:
Men om jag imponeras av själva romanbygget, så förhåller jag mig mer avvaktande till innehållet, eller snarare till hur Oates (miss)lyckas med att integrera dess många beståndsdelar. Jag anar en djupare mening i den engelska titelns ”Accursed” (fördömd) och den lätthet med vilket det går att ta bort en bokstav och i stället läsa det som ”Accused” (anklagad) – men det får ingen riktig skärpa. Jag ser, snarare än erfar, hur Oates spelar med läsarens sympatier; att den som till synes drabbas allra hårdast av förbannelsen, kyrkoherden Winson Slade, samtidigt är den som ytterst representerar den dubbelmoralistiska maktfullkomlighet som tar sig rätten att inte ingripa till försvar för dem som är de verkliga offren: kvinnorna, de svarta, de annorlunda barnen … Att den fördömde anklagar och att de anklagade är fördömda.

Smålandsposten:
Oates vinner på att beskriva hur frågan om gott och ont tar sig nya former oavsett vilken tid vi är i. Hon förlorar på alltför mycket ornamentering och detaljer. Delvis upplever jag De fördömda som en alltför grov flirt med skräckromantiken, man kastas runt som på ett skepp i kvav, trots att författaren klädsamt vill säga: jag tar hand om den här storyn!

Svarthuset
Författare:Peter May Översättare:Charlotte Hjukström Formgivare:Lars Sundh
Förlag: Modernista
Serie:Isle of Lewis-trilogin
Utgiven:2013-11
ISBN10:9174992880
ISBN13:9789174992885

Peter May är en flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike. Svarthuset [The Blackhouse] är den första delen i hans ”Lewis-trilogi” om Edinburgh-polisen Fin Macleod. Svarthuset kom först ut i Frankrike, där den hyllades av kritikerna och tilldelades en rad priser, bland annat The Cezam Prix Littéraire. 2013 vann den amerikanska utgåvan The Barry Award för ”Årets bästa kriminalroman”.

Det är en välskriven spännande berättelse som utspelar sig på Isle of Lewis, en lite ö i de Yttre Hebriderna, utanför Skottlands kust. Livet på ön är hårt, invånarna för en ojämn kamp mot den outtröttliga vinden, det piskande regnet och havets skummande vrede. För många på ön har religionen blivit det som gör att människor står ut med ovädret och den hårda tillvaron.

Fin Macleod är kriminalkommissarie, uppväxt på ön, men gav sig därifrån när han var färdig med grundskolan. Liksom de flesta unga ville han inget hellre än att komma därifrån. När han nu i sitt arbete tvingas återvända möter han barndomsvänner och till och med sin ungdoms stora kärlek, människor som aldrig lyckades ta sig därifrån.

Fin Mcleod vill inte åka dit, men tvingas av sin chef. Han har råkat ut för en stor personlig tragedi, han och hans fru har förlorat deras son och det verkar som om de inte längre kan hålla ihop. Förlusten av sonen är för djup.

Berättelsen är elegant skriven är miljön och klimatet är en viktig del i berättelsen. Det känns som att jag är där, jag känner vindarna vina och skaka om mig.

Det enda jag vänder mig emot är att lösningen av det hela inte riktigt är helt trovärdigt. Men det gör inte så mycket, berättelsen i sin helhet är både spännande och ger mig mycket att fundera vidare kring när det gäller relationer och om sorg och saknad.

Jag ser framemot följande två böcker i serien och hoppas att Peter May håller samma kvalitet i dessa.