Titel: Steglitsan
Författare: Donna Tart
Förlag: Bonniers
Utgiven: 201311
Översättning: Rose-Marie Nielsen
ISBN: 978-91-0-013888-2
Steglitsan är Donna Tarts tredje roman sedan debuten med Den hemliga historien (1992) vilken blev ett storstilat genombrott och lär ha sålt i 5 miljoner ex.
Så när Donna Tart äntligen kommer med en ny bok vart tionde år är det en händelse av vikt och Steglitsan listas både på Guardian och Times Best Fiction 2013. Men Donna Tart finns också på The 10 Best Dressed People of 2013! Och det säger en hel del för Tarts romaner handlar mycket om stil, om attribut, skönhet och romantik och inte så lite nostalgi. 1800-talsromanen är en viktig influens för denna författare. Den hemliga historien med sina dekadenta överklassungdomar i akademisk miljö blev också en kultbok.
Den nya romanen kretsar kring konstverket Steglitsan (1654). Huvudpersonen Theo drabbas av en katastrof. Under ett besök på konstmuseet inträffar ett bombattentat och Theos mor är bland de döda. Theo får med sig tavlan Steglitsan som han sedan gömmer. Vi får följa Theos uppväxt bland överklass på Park Avenue i New York, i Las Vegas förorter med diverse skumraskfigurer och till sist bland mer eller mindre hederliga antikhandlare och gangsters. Det är mycket droger och detaljer kring möbelrenovering. Detaljrikedom är ett känntecken för Donna Tart och en av hennes favoritplatser är Metropolitan Museum i New York.
Steglitsan är på många sätt en bra roman med intressanta miljöer och karaktärer, dock utan Dostojevskijs djup. Det är en del tranportsträckor som jag hade önskat att författaren hade kapat. Steglitsan är en roman med stora pretentioner och i DN:s recension retade sig Jesper Högström på Tarts attribut och attityder. Det kan jag förstå. Steglitsan är en bra underhållningsroman, det är gott så.
Text: Ulrika Bergman