Litteratur och konst

Titel: Där framtidens fötter vandrar
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Parabellum Nord
Utgiven:2014-03
ISBN: 9789198037166

Minnessaker. Souvenirer. Dagböcker. Vi samlar på oss dem för att kunna återkalla de händelser, de färger och de ljud vi associerar med dessa ting, med de ord som står i dagböckerna. Vi slänger dem i lådor, ställer upp på översta hyllan i skåpet eller slutar att uppmärksamma det som står synligt eftersom vi börjat ta det för givet. Tingen tros försvinna ur medvetandet; men tiden förflyter, lådorna öppnas och vi överraskas av den minnesflod som svämmar över oss. Det handlar inte alltid om saker och ting vi köpt i syfte att minnas dem i fall händelserna bleknar bort i minnet, det kan lika gärna vara ting vi inte haft en särskild varm relation till, sådana ting som mer eller mindre varit obetydliga i vår historia – en träsked eller en kofta. Om personen som associeras med tingen inte är bland oss längre kan det resultera i betydligt fler känslosamma minnen. Vi öppnar lådan som legat i källaren i åratal och tankeprocessen sätter igång att associera tingen till vår egen historia.

Charlie – i Där framtidens fötter vandrar – öppnar en plastsäck, en säck med de enda tingen hans döde far lämnade efter sig. Charlie är arbetslös, lider av ångest och har en ettårig son han sällan får chansen att träffa; fastän pappan och sonens liv är sammanvävda är pappan inte med i bilden. I plastsäcken ligger ett anteckningsblock som fadern skrivit i, det är orden och meningarna bland sidorna i blocket som får Charlie att inleda en längre historia – en som bygger på de minnen han associerar med tiden då hans far var närvarande. Historien är om Charlie, hans far, deras familj, hunden vid namn Bamse och däribland skolans mattant-Hitler. Charlie påbörjar historien i sin barndom men lämnar vid flera tillfällen den kronologiska tidsordningen, hoppar till sin son, den sista gången han fick se hunden Bamse eller tio år framåt. I anteckningsblocket finns ledtrådar till senare avslöjade hemligheter som förvirrar Charlie, gör livet mer ostadigt för honom. Den intrig som skapas ur de upptäckta hemligheterna vore nog mer passande i en såpopera.

Charlie skildras i olika faser av sitt liv – den elvaårige Charlie och medelålders-Charlie tycks inte i varje fall vara samma karaktär. Tillvaron är annorlunda för den yngre versionen av Charlie, hoppet om en ljus framtid är klart närvarande med tanke på de intressen och den intelligens Charlie uppfattas ha; men den elvaåriga pojken Charlie hamnar till slut i samma båt som sin far – han präglas av pappans missbruksvanor, arbetslösheten. Familjebanden till en far som inte klarade av att kunna ordna en trivsam jul för familjen skapar en orubblig uppgivenhet i den äldre Charlies karaktär.

Charlie är drygt trettio, han är elva; hans far är död, hans far lever; skolkamraterna är ohyggliga, de försvinner ur historien – minnena är levande, livet pågår. Mattias Edvardsson försöker skapa en helhet av material och minnen, historien som skapas i Där framtidens fötter vandrar blir trovärdig – jag kan förmå mig själv att föreställa åttiotalets neonkläder, spänningen kring Palmemordet och de lärarnas politiskt inkorrekta påståenden, men någonting fattas. Detta någonting är troligtvis huvudkaraktärens otillräckliga lösning på sina missöden – minnena behandlas, men behöver det innebära att tillvaron plötsligt blir hoppfull och man oväntat får en ny anställning? Jag är dessutom splittrad när det gäller handlingen som växlar från ingående sinnesframställningar till överflödiga sentimentala utbristanden och till beskrivningar av klassens populäraste flickas bröst. Alla tre kan visserligen utfylla en funktion hos en karaktär men utsätter dessvärre skildringen för mindre stilsammanhang.

Text: Anastasia Brink

Titel: Sal 2
Författare: Julie Bonnie
Förlag: [sekwa]
Utgiven: 201403
ISBN: 9789187648038

Genom sal till sal på en förlossningsavdelning tar Béatrice med läsaren i sin berättelse om det sårbara i livet, hennes egen resa och de personer hon möter.

Livets rytm. Kvinnokroppen. När jag läser Sal 2 börjar känslorna inom mig att bubbla. Det river och sliter samtidigt som jag inte kan låta bli att le åt det fantastiska språk jag möts av i boken, hur författaren och översättaren leker med orden och bildar berättelser inom berättelsen. Berättelser som stannar kvar i mig länge. Det är en konst att använda olika ord och forma meningar på ett sätt som berör läsare in under huden, och det är inte alla författare och översättare som lyckas med det.

Att skrika utan att någon lyssnar. Att gråta utan att bli omfamnad. Att inte kunna glömma känslan av svek. Att ge och ta liv. Att dansa. Att möta andra människors blickar. Att följa och att bryta regler. Att skämmas över att vara svag. Det är många olika känslor och tankar som kommer fram i boken, dels hos Béatrice och de olika personerna i berättelsen men också hos mig som läsare.

Jag tänker på den där känslan i kroppen som man kan få när man läser en bok som man tycker om för allra första gången, vad det gör med mig som läsare. Jag vill omfamna boken och inte släppa taget, och jag kan känna mig lite avundsjuk på de personer som inte läst den och som har den framför sig ännu.

Författaren Julie Bonnie är musiker och har även arbetat inom vården. Sal 2 är hennes debutroman. Det är en stark debut som trots sin relativt tunna storlek ändå innehåller väldigt mycket. Boken är belönad med Fnacs romanpris 2013.

Titel: Du skulle ha sagt som det var
Författare: Ulla-Maria Andersson
Förlag: Norstedts
Utgiven 2014-03
ISBN: 978-91-1-305582-4

Det här är en roman om en liten flickas barndom som är fylld av utsatthet och övergrepp. Handlingen pågår på två parallella plan. Boken börjar med att det i nutid står en liten flicka i hallen hemma hos en vuxen kvinna. Sedan behandlar vartannat kapitel vad flickan har att berätta om det som hände och vartannat kapitel berättar om när flickans förtroende för kvinnan växer och om läkningsprocessen som sker i den vuxna kvinnans närvaro. Kvinnan är till en början ivrig att lyssna till flickans berättelse men ju mer flickan berättar desto tyngre tycker hon det är. Hon värjer sig mot det som flickan har att berätta och tycker det är hemskt att lyssna på flickans berättelse.

Författaren säger att det inte är en självbiografisk bok men att hon i alla väsentliga delar har egen erfarenhet av det som händer. Boken är skriven på ett lågmält språk med många detaljer. Det är inte svårt att föreställa sig att allt som händer i boken har hänt just på det viset som det skildras. Boken har en intressant berättelse att berätta om den utsatthet ett barn kan uppleva och hur det påverkar barnet att hennes mamma lider av psykisk ohälsa och att vuxna förgriper sig på henne. Hon blir väldigt gränslös och söker uppmärksamhet på det sätt som männen som förgriper sig på henne visat att hon kan få uppmärksamhet på. Läsningen är skrämmande och mörk men visar ändå att sår från barndomen kan läka.

Text: Ursula Aksberg

Det finns ingenting att vara rädd för
Författare: Johan Heltne
Utgiven: Mars 2014
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127138360
ISBN: 9789127138377

Jonatan är femton år. Han har fått epilepsi. Det är jobbigt. Förstås. Men ännu jobbigare är det för att detta fyller honom med skamkänslor. Han är uppfödd i Livets ord och får på församlingsmötena höra att han är helad, att han är frisk: enda skälet till att han fortfarande har epilepsi är att han inte tror tillräckligt mycket.

”Det finns ingenting att vara rädd för” är en roman om en tonåring som växer upp i denna extrema församling. Det är skickligt skivet. Berättelsen sker utifrån ett jag-perspektiv och det känns verkligen som om jag är inne i Jonatans tankar och känslor, jag känner hur han ser på det som händer och ja, jag får ont i magen av hur de vuxna manipulerar med honom.

Jonatan är en vältränad tonåring och som hos alla unga män far hormoner runt i kroppen på honom. Han har blivit kär i Nina. Jonatan går första året i gymnasiet och Nina går i nionde klass. De går båda på Livets ords skola och det krånglar till allting. Där är det absolut förbjudet med relationer med motsatta könet före äktenskapet och gifta sig får de inte göra förrän de är arton år.

Ulf Ekman, grundaren av Livets ord i Sverige, meddelade ju för ett tag sedan att han lämnar Livets ord för att konvertera till katolska kyrkan. Ulf Ekman uttalade sig till pressen och bad då om förlåtelse för att han kan ha skadat människor under tiden på Livets ord. Johan Heltnes roman är en stark roman som vittnar om hur unga människor verkligen kan fara illa i denna sektliknande församling.

Jonatan, huvudpersonen i romanen, är femton år och hans känslor för Nina borde inte tabubeläggas, det är ju fullständigt normalt att vara förälskad och vilja kyssa någon och komma nära den man är förälskad i. Samtidigt är han så ung och helt beroende av församlingen, hans föräldrar är båda starkt engagerade där och hela hans uppväxt har varit påverkad av denna särskilda form av religion.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur hjärntvättade dessa ungdomar blir och hur svårt det är för dem. De får hela tiden höra att människor utanför kommer att hamna hos djävulen när de dör: det finns bara två vägar: antingen tillhör man gud/Jesus eller så tillhör man djävulen.

Det är så hemskt att uppleva hur Jonatan känner skuld och skam för att han får epileptiska anfall om och om igen, trots att församlingens pastorer bett för honom och deklarerat att han är helas.

Romanen är trovärdig och berättas utifrån Jonatans tankar. Han går hos en psykolog som försöker få honom att öppna sig, men när psykologen närmar sig sanningen slår Jonatan bakut, det blir för känsligt. Det är så typiskt, när sanningen börjar komma fram då bränns det, då gör det ont och då är det lätt att hellre fly.

Johan Heltne är skribent och musiker. ”Det finns ingenting att vara rädd för” är hans debutroman. Det är en stark debut och vi lär höra talas om honom mer. Johan Heltne har själv vuxit upp inom Livets ord, han vet vad han skriver om och det känns också, både i helheten och i detaljerna – samtidigt är det ingen biografisk berättelse utan en roman. Kanske är det därför den kryper ännu mer in under skinnet och inte går att värja sig emot. Johan Heltne avslöjar den nakna sanningen om Livets ord, hur illa en sådan sekt kan göra barn och ungdomar – men romanen gör det också begripligt varför människor är kvar där och gör det förståeligt varför det är svårt att bryta upp därifrån.