Birgitta Stenberg har lämnat jorden, inte livet. Birgitta trodde på en fortsättning vilket också kanske var ett skäl till varför hon så stilla lämnade världen. Men det var säkert med samma nyfikenhet och lust att utforska som hon drevs av ibland oss, som gjorde att övergången blev som en bro mellan jorden och det över oss. Den resan får vi dock aldrig veta något om.
Läser om hennes död, i dagspressen. En hyllad frihetskvinna som tidigt vägrade inrätta sig i leden, som valde att leva i utkanterna, trots att borgerlighetens salonger kanske varit mer givna. På kultursidorna beskrivs hon med rätta som en förebild, som plötsligt alla har ett förhållande till. Själv fick jag aldrig möjligheten, trotts att jag skulle vilja ha träffat henne. Jag skulle dock inte diskutera hennes numer till skyarna höjda litterära verk, utan tackat för att hon så frankt skrev boken Chans som sedan blev film, för att hon utan fördömanden, kränkningar levde bland den grupp som var samhället parias under 50-talet och som också är parias 2014. Vem hade väl tyckt att Paul Andersson var en stor poet som rymdes i salongerna under den tiden som Birgitta så livfullt skildrat.
Förebild ja. Kvinna. Stark, okuvlig. Men i den tid Birgitta levde var det betydligt mer vanligt att flickor som hade en fri sexuell syn hamnade inom samhällsvård för att fostras upp till dygdighet. Utan sin sociala bakgrund hade inte Birgitta kunnat fly Sverige och det lutheranskt trångsinta samhället. Vi som inte föddes i den gruppen fångades upp och föstes in på diverse inrättningar. Birgitta var en tidig världsresenär. Hon upptäckte, prövade inte bara geografin utan också det inre, sina tankar, idéer och ideologi. Det som andra helt säkert då rynkande på sina moraliska korrekta näsor åt. I det lutheranska samhället fanns självklart inte utrymme för en kvinna som likaväl älskade med kvinnor som med män. Hon var ingen salongernas gunstling och jag tror inte hon ville någonsin vara det.
Med sorg kan jag konstatera att jag inte fick möjlighet att träffa henne, men jag har sett filmen om henne, läst böckerna och träffat Paul Andersson strax innan han dog. Jag slogs av att Paul alltid skrattade, trots att tänderna sedan länge var anfrätna av missbruket. Jag skrattar så länge jag har en enda tand kvar, sa Paul när vi satt på Teatlys o drack te.
Jag blir alltid lika road över hur kulturskribenter hanterar de här frågorna. Rubrikerna är slående, hon var förbilden för dagens kvinnor. Himmel, de flesta skribenter var inte ens födda när förebilden Birgitta Stenberg upplevde sina stora äventyr. Jag växte upp i skuggan av Birgitta Stenbergs, numer hyllade livsstil, där flickor som hade för många sexuella kontakter var lösaktiga. Där kvinnor kunde tas omhand enligt Lösdriverilagen. Detta parallellt med att Birgitta Stenberg kunde fly samhällets bojor och fördomar.
För kvinnor som är födda i en modern tid av feminism, med rötter i kvinnors frigörelse vilken inte kom igång för än på 70-talet, är det lätt att tala om förebilder som Birgitta Stenberg. Agnes von Krusenstjerna föddes 1894 i en adlig familj, eftermälen skrivs att hon led av psykisk ohälsa. Men med klarare ögon var det troligen så att hon förnekades rätten till sin kropp, rätten att skriva och skriva det hon ville. Birgitta Stenberg föddes i borglig familj, där det ansågs opassande att leva som hon levde. Men bägges bakgrund gav dem möjlighet att göra det mest förbjudna, leva utanför det gängse systemet. Dock med olika utgångar i livet.
När jag som tonåring såg filmen Chans, om raggare, kände jag igen mig. Flickor som umgicks med raggare var inte och blev inte några förebilder till dagens flickor/kvinnor. Raggarflickor var klart stämplade med hortecken i pannan och betraktades helt klart som ett objekt tillhörande gänget. Men hon var den första som skildrade social realism på ett sätt som fick medelklassen att sätta morgongröten i halsen.
Under 60-talets slut sällade sig en rad borglighetens barn till mods och kravallvärlden, till vänstergrupperna. Flera av dem är i dag vad som står modell för trotset mot samhället. Men precis som under Birgitta Stensbergs tidiga år, var flertalet av de fria eller som ville vara fria, barn av underklassen och långt ifrån det skyddade livet på Östermalm eller i Danderyd. Och av sk kritiska krafterna från 60-70-talet återstår en hukande skara som för länge sedan förträngt eller kallar det ungdomssynd. Vi var inte fria för att trotsa familjen, utan för att så många av oss saknade rötter.
Jag tror att Birgitta Stenberg var många flickors hemliga dröm. Ungefär som vi läste Sången om den röda rubinen under täcket med ficklampa. Ingen flicka av rang skulle någonsin vågat ens yppa att de i Birgitta Stenberg såg en frihetsfågel en tidig kvinnlig frigörelse ur sexuella och sociala bojor.
Ändå var det just den borgliga bakgrunden som gjorde det möjligt att fly systemet och dess snäva begrepp om vad kvinnor skulle vara. Jag är glad över att hon gjorde det, för hon gjorde det ärligt utan att gå tillbaks och gömma sig i salongerna för att sedan kunna säga ”jag var där”. Birgitta Stenberg var och är till skillnad mot många som brutit sig loss oerhört hederlig och rak. Och den rakheten hade ett pris. Nämligen att de fina salongerna knappast öppnade sina dörrar eller ens nämnde hennes litterära verk för än in på 1990-talet.
Det är lätt att sitta vid sidan om och beundra, skriva vackra saker. Men att leva i den tiden, att leva då var något annat. Jag vet för jag var där, jag levde i det, med det. Men långt från den idyll som kulturskribenterna lyfter 2014. Barnhems- och fosterbarn, flickor framför allt var ett lovligt och sexuellt byte. Det handlade inte om att välja utan att bli vald eller att använda kroppen som utväg.
Birgitta Stenberg konverterade till katolska kyrkan. Hon lämnade den aldrig. Hur märkligt det än låter så var friheten på sätt och vis större där för hennes liv än inom det lutherska slit och vardagssamhället som predikades från Svenska Kyrkan och som var rättesnöre för vad ett dygdigt liv innebär. Synden var ett mycket större begrepp hos Luther än inom den katolska kyrkan. Skuld och Skam är lutheranska begrepp, det slapp Birgitta Stenberg i Katolska Kyrkan.
Jag saknar henne, minns henne för att hon så klart kunde formulera för sig själv vilket liv hon ville leva. Tog till vara sin drivkraft. Gick sin egen väg utan att skämmas eller be om lov. På så vis är hon en förebild det finns väldigt lite Birgitta Stenberg också i dagens värld.
