Litteratur och konst

Titel: Husmoderns död och andra texter
Författare: Sara Danius
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 2014-11-
ISBN: 9789100139643

Sara Danius måste vara en av Sveriges just nu mest bildade personer, den tanken slår mig tidigt när jag plöjer igenom essä efter essä, Sara Danius samlade texter under 25 år. Som professor i litteraturvetenskap och ledamot av Svenska Akademien är det föga förvånande främst andra författarskap hon behandlar, men även andra kultur- och konstpersonligheter samt företéelser har hon genom åren satt tänderna i på ett intelligent, ingående och insiktsfullt sätt.

Den första texten, Husmoderns död, är en genomgång av hur Bonniers kokboks nya upplagor genom åren speglar ideal och samhällsförändringar. Hon tar fasta på recept och tilltal som idag anses befängda. Angivningarna på hur en hummer samt en ål ska tillagas förändras genom bokens upplagor åt det alltmer humana hållet. Tanken på att klyva en hummer med kökskniv genom huvudet när den fortfarande lever, eller för den delen dra skinnet av en sprattlande ål känns för den samtida läsaren som hämtat ur en skräckroman. Att en hemmafru är bokens mottagare, vilket anses självklart på 50-talet, uppluckras sakta men säkert. Genom att analysera dessa detaljer ur något så folkligt som Bonniers kokbok, uppmärksammas vi med stor humor på ett stycke svensk samtidshistoria.

De författarskap som hon i ganska korta och koncisa texter går igenom lyckas hon på ett mycket intrikat sätt placera in som en del i historien. Sammanhangen är alltid större än de först kan verka. Kring varje författarskap väver hon fint in en liten historia om sin egen relation till författaren, hur och var hon befann sig när bekantskapen gjordes, hur hon först tänkte och kände. Som att som artonåring sitta på en stenig strand i Nice, tillsammans med en banal pojkvän från Täby, och läsa Äcklet av Sartre och känna sig ensam (möjligen lite överlägsen) bland alla badande turister som var upptagna med oväsentligheter.

När man plöjer igenom boken i ett svep som jag nu har gjort känner man sig fylld av nya insikter i litteraturhistorien, men den är onekligen tungläst. Ett bättre förhållningssätt vore säkerligen att läsa essäerna mer utspritt, kanske en per dag. Ursprungligen har texterna publicerats i Dagens Nyheters kulturdel, exempelvis i samband med en nyöversättning i det behandlade författarskapet. Som sådana texter är de exemplariska, de skapar nämligen ett stort vidare lässug. Nya världar öppnas. Att läsa texterna i kombination med de författarskap som behandlas vore naturligtvis ett ypperligt och ambitiöst projekt, som jag hoppas att någon har kraft nog att ta sig an. Jag tänker göra det lite småskaligt och börjar med att låna hem Freuds fallstudier från biblioteket.

Text: Sigrid Abenius

Titel: Motståndets melankoli
Författare: Lázsló Kraznahorkai
Översättning: Daniel Gustafsson Pech
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014-09
ISBN: 9789113054834

Tryggheten i en liten ungersk stad trycks undan av ett fallande mörker; ett fallande mörker och en stor svart folkmassa i läderkängor och grova jackor. Ett kaos kryper framåt, tecknar sin existens med tåg som slutar att gå enligt tidtabellen, tåg som inte alls går och stora svarta folkmassor som i den bitande kylan – utan någon vit snö som skulle lyfta upp närvaron med sin glans – väntar på och förväntar sig ett cirkusframträdande. Publiken ska få se ett lik av en enorm val. Det fortsätter i samma anda, det som följer ur valens ruttna ankomst, ur stadens bleka miljö; men trots det bleka och det mörka är det ändå en cirkus som anlänt till den vilsna staden – vad är inte mer exotiskt än en cirkus? – och trots höljan av meningslöshet som täcker skildringen är Motståndets melankoli här och var otroligt skrattretande, en humor som inte motsätter romanens tema utan snarare blandar sig i med värdighet i den värld Lázsló Kraznahorkais skapat.

Eftersom romanen kom ut år 1989 på dess originalspråk har det redan hunnit komma ut en svartvit film baserad på Motståndets melankoli – det är bättre sent än aldrig att den översattes till svenska i år. Lázsló Kraznahorkai har haft ett fortsatt samarbete med regissören. Jag finner valen av färgerna i filmen – eller snarare frånvaron av dem – passande. Om inte svartvit så blekt, som färgtonerna på urblekta kläder. Färger som inte slutat vara färger, men skulle någon få för sig att fråga vilka färger det är fråga om vore svaret troligtvis någonting i stil med En gång i tiden var det här rosa; på samma sätt som den lilla ungerska stadens gator en gång i tiden var rena från sopor.

Sopor. Gatorna i den vilsna kalla staden är täckta av sopor, det ena och det andra är inte som det ska vara, står inte rätt till och fru Eszter – en av stadsborna – finner tiden inne för att starta en kampanj mot de kaotiska omständigheterna, i mål om att på så vis lyfta sin position i samhället. Stadens medborgare gör ingenting åt saken hursomhelst, i likhet med fru Pflaum som stängt sig inne från alla de äckliga typer och den gräsliga smuts hon mött och sett utanför. Hon nöjer sig med hemmets trygghet, heminredningen och godsakerna i skafferiet. Då och då stör hennes galne son henne – Valuska som med blicken sänkt virrar omkring i staden med en postväska och delar ut post och engagerat berättar om stjärnor för bargäster – men hon viftar skamset bort honom och återgår till sina vackra blommor inom hemmets ljuvliga tjocka väggar – täckta av fina tapeter.

Motståndets melankoli formar tankar, olikt romaner som förmedlar en tanke, olikt romaner som förmedlar ett flertal tankar i sin helhet förmedlar detta verk flera tankar i vart kapitel, om inte i varje mening. Motståndets melankoli är ett enstaka spindelnät av tankar som någonstans sluts samman men också där börjar på nytt för att där en tanke avslutas föds en ny. Det är rätt kyligt, – bortsett från vädret – i och med att den svagt obehagliga men hursomhelst mörka miljön i begynnelsestadiet redan krupit ut ur helvetet är det otrevliga som följer inte förvånansvärt, i motsats till det värmer de sköra relationer som går att finna i en på sätt och vis meningslös tillvaro. De värmer, för att bland alla de stora och komplicerade tankar och idéer som finns i romanen finns det också tankar och idéer som verkar enklare; de värmer för att de i röran av komplicerade ting och helvetets eldslågor kvarstår.

Text: Anastasia Brink