Titel: Motståndets melankoli
Författare: Lázsló Kraznahorkai
Översättning: Daniel Gustafsson Pech
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014-09
ISBN: 9789113054834
Tryggheten i en liten ungersk stad trycks undan av ett fallande mörker; ett fallande mörker och en stor svart folkmassa i läderkängor och grova jackor. Ett kaos kryper framåt, tecknar sin existens med tåg som slutar att gå enligt tidtabellen, tåg som inte alls går och stora svarta folkmassor som i den bitande kylan – utan någon vit snö som skulle lyfta upp närvaron med sin glans – väntar på och förväntar sig ett cirkusframträdande. Publiken ska få se ett lik av en enorm val. Det fortsätter i samma anda, det som följer ur valens ruttna ankomst, ur stadens bleka miljö; men trots det bleka och det mörka är det ändå en cirkus som anlänt till den vilsna staden – vad är inte mer exotiskt än en cirkus? – och trots höljan av meningslöshet som täcker skildringen är Motståndets melankoli här och var otroligt skrattretande, en humor som inte motsätter romanens tema utan snarare blandar sig i med värdighet i den värld Lázsló Kraznahorkais skapat.
Eftersom romanen kom ut år 1989 på dess originalspråk har det redan hunnit komma ut en svartvit film baserad på Motståndets melankoli – det är bättre sent än aldrig att den översattes till svenska i år. Lázsló Kraznahorkai har haft ett fortsatt samarbete med regissören. Jag finner valen av färgerna i filmen – eller snarare frånvaron av dem – passande. Om inte svartvit så blekt, som färgtonerna på urblekta kläder. Färger som inte slutat vara färger, men skulle någon få för sig att fråga vilka färger det är fråga om vore svaret troligtvis någonting i stil med En gång i tiden var det här rosa; på samma sätt som den lilla ungerska stadens gator en gång i tiden var rena från sopor.
Sopor. Gatorna i den vilsna kalla staden är täckta av sopor, det ena och det andra är inte som det ska vara, står inte rätt till och fru Eszter – en av stadsborna – finner tiden inne för att starta en kampanj mot de kaotiska omständigheterna, i mål om att på så vis lyfta sin position i samhället. Stadens medborgare gör ingenting åt saken hursomhelst, i likhet med fru Pflaum som stängt sig inne från alla de äckliga typer och den gräsliga smuts hon mött och sett utanför. Hon nöjer sig med hemmets trygghet, heminredningen och godsakerna i skafferiet. Då och då stör hennes galne son henne – Valuska som med blicken sänkt virrar omkring i staden med en postväska och delar ut post och engagerat berättar om stjärnor för bargäster – men hon viftar skamset bort honom och återgår till sina vackra blommor inom hemmets ljuvliga tjocka väggar – täckta av fina tapeter.
Motståndets melankoli formar tankar, olikt romaner som förmedlar en tanke, olikt romaner som förmedlar ett flertal tankar i sin helhet förmedlar detta verk flera tankar i vart kapitel, om inte i varje mening. Motståndets melankoli är ett enstaka spindelnät av tankar som någonstans sluts samman men också där börjar på nytt för att där en tanke avslutas föds en ny. Det är rätt kyligt, – bortsett från vädret – i och med att den svagt obehagliga men hursomhelst mörka miljön i begynnelsestadiet redan krupit ut ur helvetet är det otrevliga som följer inte förvånansvärt, i motsats till det värmer de sköra relationer som går att finna i en på sätt och vis meningslös tillvaro. De värmer, för att bland alla de stora och komplicerade tankar och idéer som finns i romanen finns det också tankar och idéer som verkar enklare; de värmer för att de i röran av komplicerade ting och helvetets eldslågor kvarstår.
Text: Anastasia Brink