Skivrecensioner

Artwork Hannah Svensson

Artist Hannah Svensson
Titel Pictures in Mind
Betyg 4

Hannah Svensson (text & musik)
Producent: Hannah Svensson och Per Ödberg  – Staden vid havet och Malibu Song producerad av Hannah, Benjamin Önhed och Jens Classon

Mixad av Per Ödberg
Inspelad i Göteborg och Falkenberg
ESM records
43:59
Releasedatum: 14/9 2017
Kommande releasekonsert: 24/11 Palladium Malmö

Hannah är en 80-talist uppvuxen i Falkenberg, vars karriär jag haft viss koll på genom att ha sett henne live ett antal gånger. Hon har då uppträtt i Göteborg och Stockholm, förutom åtskilliga gånger på hemmaplan. Nya plattan,  den femte i ordningen, signalerar  nytt vägval. I pressmeddelandet formuleras det sålunda att jazzsångerskan gett sig ut på ett äventyr i singer/songwriter-traditionen.  Kärlek sägs varvas med sorgliga händelser och nostalgi. Vidare läser jag att ”de senaste fem åren varit en resa både geografiskt och personligt för Hannah/  Till varje låt finns dessutom ett konstverk målat av Hannah själv.” De kommer att ställa ut  på galleri Malmö.

Den välutbildade sångerskan har studerat på Högskolan för scen och musik i Göteborg, kompats av en mängd välkända jazzmusiker och under flera turnéer utgjort vokaltrio tillsammans med Vivian Buzek och Anna Pauline Andersson. Duon Two Generations – som släppt två trevliga album – består av Hannah och pappa Ewan Svensson, vars gitarrspel är synonymt med Falkenbergs jazzdagar där han under flera decennier varit kapellmästare.

På mitt kära Nefertiti hölls releasefesten för Pictures in Mind en regnig vardagskväll. Blev överraskad av hur aptitligt det lät, både avseende kompositionerna och framförandet. Av flera ytterst kompetenta musiker utkristalliserades en världsstjärna, det vill säga munspelaren Filip Jers vars insats på skivan tyvärr begränsas till ett enda bidrag. Varje tillfälle det sker är det en glädje att få ta del av  färsk musik med fräschör och egenart. Ett knippe av låtarna skulle passa idealiskt i vuxenradio, syftar främst på kanalen P4.

Även om albumet är lagom differentierat genom att innehålla flera schatteringar, står det stadigt sammanhållet. Tror att trygge norrlänningen Per Ödberg utgjort värdefullt bollplank, i egenskap av medproducent. Och hans gitarrspel, särskilt slide, är alldeles lysande rakt igenom.  Oavsett om musiken skrider långsamt  fram eller ökar tempot några snäpp, är den inbäddad i en aura av sparsmakad äkthet.  Arrangemangen är ljuvliga i sina varsamma uppbyggnad. Let Me Touch You respektive I Won´t Go illustrerar utomordentligt väl min ståndpunkt. Två ”catchy” sånger potenta nog att bli radiohits, liksom enda svenskspråkiga texten som fått titeln Staden Vid Havet. En annan melodi vars refräng absolut inte går att värja sig emot har döpts till Malibu Song. Och avslutande Night Bird med nämnde Jers som fyller i mellanrummen, är så betagande att den får mig att associera till Time After Time av Cindy Lauper.  Kompet ska berömmas extra, tillfogar kontinuerligt rätt uppbackning. Redan live noterade jag att Isac Cronholm är en ypperlig trumslagare. Bland många goda insatser i övrigt, av flera för mig okända instrumentalister, måste Dan Johansson berömmas stort för solot i snärtiga Catch The Stars.

Uppskattar mycket det vokala hantverket av flera skäl. Självklara beståndsdelar som tonhöjd och frasering sitter förstås som de ska. Vad jag finner mest sympatiskt är ändå, att det inkännande sångsättet utesluter all form av bländande uppvisning. Jämfört med de jazzstandards som Hannah gärna omfamnar, håller hon här hellre tillbaka än vräker på, för att sångerna känslomässigt ska nå lyssnarens hjärta.  Man inser att dessa intelligenta vispop-alster betyder mycket för upphovskvinnan. Funderar på vem den lovordade singer/ song-writern  liknar i sitt uttryck och vilka som influerat. Hittar ingen naturlig förebild, pusslar ihop en artist med bitar från Alisson Kraus, Rebecka Törnqvist och Gillian Welch.

Brukar sällan bry mig om kvalitet på texter, fast jag är en bokläsare som studerat litteraturvetenskap. Hannah Svenssons låttexter skäms inte för sig. Men vill ändå  hävda att inom detta område finns utvecklingspotential. Förvisso reflekterande och stundom poetiska, fast flera strofer är en aning abstrakta och somliga metaforer ganska slitna. Ska förvisso medges att enda svenskspråkiga stycket är ett guldkorn med ett flöde av flashbacks. Se ovan invändning som en randanmärkning, eftersom låtarna, sången och alla instrument klingar förträffligt. Med Pictures In Mind har den mångsidiga 31-åringen bevisat att hon behärskar konsten att skriva slagkraftiga och berörande melodier.

Pressfoto James Djordjevic      Medverkande: Hannah Svensson sång och piano, Per Ödberg gitarrer och slide, Benjamin Önhed gitarrer och bas (6, 9), Eric Oscarsson bas, Isac Cronholm trummor, Jens Classon trummor (6, 9), Håkan Broström sopransax (3), Dan Johansson trumpet (2), Filip Jers munspel (10), Jan Eriksson pedal steel (7, 10), och Erik Berggren banjo (4)

 

 

 

 

Artist David´s Angels
Titel Traces
Betyg 4
Producent: David´s Angels
Inspelning och mix: David Carlsson
Kopasteic Productions
50:13
Release 6/10 2017

Foto Mohave Media

Under konserter föredrar jag en omväxlande repertoar, medan jag vid lyssnande på album är mest förtjust i de med sammanhållande karaktär. Har nu lyssnat på Traces i ett antal veckor  och haft avsevärda problem med att komma till en definitiv ståndpunkt. I sin brokighet ger den ett splittrat intryck, skiftar mellan medryckande låtar  och knepiga utsvävande ljudäventyr. Avsiktligt spretar det så pass att de måste beskrivas som hala, inte minst för att de med egna ord ”ignorer genregränser”. I pressutskicket inför tredje skivan förklaras att de influeras av jazz, rock och avantgarde, vilket sägs  resultera i ”melodiös jazz med grooves och vågade improvisationer.”

Gruppen  elbasisten David Carlsson format kring expansiva utforskande kvinnor har turnerat flitigt i år. Jag hörde dem live på Ystad jazzfestival, vilket gav mersmak.  Då var de liksom på nya skivan förstärkta av trefaldigt Grammy-belönade Ingrid Jensen ( Terri-Lyne Carrington´s Mosaic Project) från Canada. Hennes väsande genomträngande, elektroniskt frambringande  trumpetsound, fogas fräckt ihop med framför allt Sofie Norlings röst och Maggi Olins skitiga 70-talsaktiga  rhodes. Maggi Olin har  tidigare flera gånger samarbetat med Jensen, som hon träffade under musikstudier i USA.

Luftigt svävande We Become (musik & text Sofi Norling) rymmer fantastisk sång,  dito piano i förgrunden och en refräng som griper tag. Öppningsspåret I´m Not Sorry At All  kan jämte finalnumret Mountains betecknas som sofistikerad  pop tillägnad oss musikaliska gourmeter. Å andra sidan innehåller fullängdaren  några spretiga, ganska konturlösa experiment  och somligt där man låter för mycket som epigoner till främst  Chick Corea och hans Return To Forever. Tycker mig höra hur de påverkats av och påminner om, sfärisk musik modell Brian Eno/ Jon Hassell, mollpräglade mytomspunna Radka Toneff och fusion med keyboards/ blås i centrum som en gång i tiden hos Miles. Gruppen gillar att använda elektronik.

Jensen briljerar som mest i sluttakterna på Break It (Black And Blue) och i introt till efterföljande låt. David Carlssons bas tillsammans med danska Michala Östergaard-Nielsen utgör inte bara spännande komp, frapperande ofta är hans basgitarr(?) med och skapar det melodiska svänget. Maggi Olin är med i flera sammanhang i jazz-Sverige. Här utgör hon en omistlig beståndsdel, tillåter sig friheten att bryta ny mark med innovativa löpningar. Tekniskt sett sjunger Sofie Norling strålande, med klar och välljudande stämma. Varför är hon inte mer känd i bredare kretsar?

Som sagt en skiva komplicerad att greppa.  Vissa gånger har den växt till att rubriceras som storartad, andra gånger känns den inte riktigt lika välkomnande. Vore orättvist att kalla deras tillvägagångssätt en belastning, men att de flera gånger ger lyssnaren tuggmotstånd är modigt. Hur många skivköpare är beredda att anta utmaningen?    David´s Angels är onekligen fascinerande att ta del av med sina extraordinära klanger och rytmer.  Har glömt nämna skönheten som ibland bryter igenom. Stegringen som framkallas på Dust av anslaget på piano och ordlös sång är magnifik.