Skivrecensioner

Wendy Gregson

Mother Tree

4

Inspelad i Edmonton Kanada

Producent: Steve Kirkwood

Egen utgivning med stöd av Alberta Foundation for the Arts (distr. Hemifrån)

Releasedatum: sommaren 2026 (Europa)

Lyssnade ett par gånger på stereon och märkte att här fanns en kvalitet väl värd att investera tid i. Därefter har cd:n med förhållandevis kort speltid studerats närmare. Har blivit två genomlyssningar i hörlurar. Ska sägas att jag får en en hel del recensionsex av liknande slag, fast Mother Tree skiljer ut sig tillräckligt för att förtjäna en berömmande recension. Observerat att Wendy Gregsons sju kompositioner och hur de getts kropp i studio rönt lyriska omdömen. Är kanske inte riktigt lika exalterad, även om innehållet är så pass gediget att det för min del landade i ett odelat positivt utlåtande, således betydligt mer än ett godkänt betyg. Gregson framför sina texter uppbackad av sin dotter Renee McLachlan. Modern har turnerat i Kanada sedan tonåren och från 2013 uppträtt tillsammans med dottern. Deras kollaboration resulterade i en ep 2018 plus spelningar i radio och på folkmusikfestival.

Deras första fullängdare beskriven av dem som själfull folkmusik fylls med med en rad instrument. Wendy själv trakterar gitarr och guitalele ( hybrid av gitarr och ukulele) medan Renee spelar sist nämnda instrument. Deras producent agerar multiinstrumentalist. Han lirar bas, piano, mandolin och dobro. Jeremiah McDade spelar violin och ospecificerat blås. Ian Woodman trakterar cello. I titelspåret och på Side By Side bildar han stråkkvartett tillsammans med tre kvinnor. I finalnumret Voice Not Withstood utgör Isabella och Ruby McLachlan kör i en sång vars text skrevs av Wendys mormor 1945. En förbluffande förening av fem generationer i musikens tecken.

Ska jag trots albumets verkshöjd vara en smula petig kan jag sakna ett par potentiella hits, låtar som gör outplånligt intryck. Att utgåvan präglas av en gemensam estetik som ändå rymmer variation uppskattas. Inledande titelsång marineras i melankoli, vilket på ett vackert sätt ger oss grundackordet. Ett mycket behagligt sound utvinns ur stränginstrument, bas och stråk. Kristallklar, vän röst förmedlar berättelser och tillstånd som väcker ens intresse, utsökt kompletterad av dotterns stämma.

Den oftast sprött svävande sången tar sig lite olika uttryck i en musikaliskt böljande dräkt, blir ytterligare en positiv faktor. Ibland märks en intim doft av country, exempelvis genom feature på fiol i Losing Your Innocence. I Because övergår, eller snarare återgår, man till spelmansmusik där för folkmusiktraditionen typiskt blåsinstrument lyfts fram. Låter en smula irländskt! Och i melodin som avlöser accentueras det rytmiska elementet i en energigivande poppig dänga med klös. Här omvandlas soundet till ett enklare rakt-på-beat med skön lunk i refrängen och snyggt stick.

Renee McLachlan träder fram i ett förtjusande intro, visar vilken tillgång hon är. Värt att påpeka att både mor och dotters stämmor har ett ansenligt omfång, ibland hålls tonen ut på ett imponerande vis. Mycket av musiken är av smäktande karaktär, lyckligtvis utan att tippa över kanten. Så befriande att känslopjunk undviks, vilket i första hand producenten ska kreddas för. I bedårande final, tidigare omnämnda Voice Not Withstood, förförs vi av av hur fiol och kör lösgör sig i outrot som i mina öron tonas alltför abrupt. Borde ha fått på pågå längre. I längre sekvenser på albumet förnimms den kärleksfulla relationen mellan mamma och dotter och ur musikaliskt perspektiv sticker de ut med sin kontemporära och brett anlagda americana med delikata arr.

Tuva Bergheim

Skärgårdsjazz

4

Inspelad i LRMSV Studios

Mix: Pål Svenre

Producent: Tuva Bergenheim

Prophone Records (Naxos)

Releasedatum: 28/8 2026 (släpps också på vinyl)

24-åriga Tuva Bergheim är ett helt nytt namn för mig. Hon är trummis, låtskrivare och här dessutom producent. Antar att hon examinerats från någon av våra högskoleutbildningar, fast jag saknar sådan uppgift. Sett en intervju i TV4 och i pressrelease får vi veta att hon framträtt med Bohuslän Big Band och danske pianisten Rasmus Sörensen. Hon har övat upp sina rytmiska färdigheter sedan första trumsetet som 4-åring och lirat flitigt med storband. Kan tilläggas att hon uppträtt på jazzfestivaler i Sverige och Danmark under eget namn samt att hon haft Malin på Saltkråkan (Louise Edlind Friberg) som stilikon. En passion hon i bilder till omslag och reportage visualiserat med sig själv som grant motiv.

Lika originellt blir det när musik skärskådas. Intervjuarna i TV¤ lyfte aldrig blicken från våra breddgrader, utan refererade till Monica Zetterlund, Tage Danielsson, Georg Riedel, bröderna Gärdestad och Jan Johansson. Tuva fyllde i med att lyfta fram svenska vemodet i tretakt. Ptesstexten uppehåller sig i minst lika stor utsträckning vid andra influenser och menar att jazzen möter visa, pop och nordisk folkmusik. Skärgårdsjazz består av åtta låtar stöpta i gemensam form, om än med lite olika schatteringar. Skivbolaget refererar till Joni Mitchell och hennes specifika tonspråk. Trots avsaknad av gitarr en högst relevant jämförelse. Andra namn som droppas är Simon & Garfunkel, Lars Gullin och John Coltrane. Den unga damen som också tituleras bandledare skrev texter på svenska med en uppmärksammad sångerska i åtanke, nämligen Emmalisa Hallander. Som framgår av omslaget utgörs bandet av förutom henne själv bakom trummorna efterfrågade Niklas Fernqvist på kontrabas, talangen Elias Larsson och den flerfaldigt Gyllene Skivan-belönade Per Texas Johansson på tenorsaxofon och basklarinett. Fernqvist sågs senast med Emmalisa Hallander på YSJF och Texas i Johan Lindström septett på Nef under International Jazzday på Valborg.

Påpekas av skivbolaget att en avgörande skillnad mot hur det brukar låta, är att knappt några influenser från standards eller genuin jazz med svart stam kan spåras. Albumet vars release föregåtts av ett par singlar sprider en somrig och bekymmersfri vibe, blir till en nostalgisk resa tillbaka till eran där Livet på Saltkråkan skapades. En vemodig känsla av förgänglighet betonas. Sound och framför allt texter (tre av dem medföljer cd:n) har beröringspunkter med Amanda Ginsburg, som i sin tur lutar sig mot ett ljuvt 60-tal á la Monica Z och Beppe Wolgers samarbete i böljande valsmelodier.

För jazzen udda takter och ackordföljder präglar ett flertal kompositioner. Tonala höjningar á la tidig Joni Mitchell, något som torde vara en utmaning för den magnifika Emmalisa Hallander (hyllat vad hon gör live och på skiva). Skärgårdsjazz draperas i ett fräscht och djärvt visjazz- idiom med avstamp i 60-talet. Texterna kan karaktäriseras som existentiella, sprider en trevlig behagfull stämning. Men albumets styrka beror inte primärt på Bergenheims knåpande med verser, vilka i sina mest lyckade exempel kan erinra en smula om Olle Adolphson, fast utan dennes komplexitet. Det sjungs som sagt otroligt skickligt i tonarter och fraseringar jag sällan eller inte alls hört tidigare hos Hallander. Lysande levereras till exempel sista versen i Kometer under Västerbron. Kan vara en viss utmaning att komma in i melodierna, detta lite annorlunda tonspråk. Måste erkänna att man ibland behöver acklimatisera sig, eftersom det i förstone kan låta aningen konstlat här och var.

Instrumentalister ges generöst med utrymme i bryggor och stick. I Skymningslandet märks ett frifräsigt solo av tungviktaren på tenor fint understödd av Elias Larsson. Den sist nämnde triumferar i sticket på Kometer under Västerbron. Obeskrivligt vackert spelat, vilket gör att jag ryser av välbehag. I Öar sammansmälter sång och ackompanjemang, vilket ger upphov till en ljuv ballad. Texas Johanssons dragningskraft och stora kunskap tas tillvara. Han tillåts dominera i ett par sekvenser, imponerar främst som saxofonist, inte sällan i en anda av Gullin, Coltrane eller nära nog Michael Brecker. I några sekvenser träder som antytts löftet Larsson fram i helfigur. Den som bestämt färdriktning, kontaktat medarbetare och står för text & musik visar sig vara en fena på fills, men avstår från solistiska bravader. Sådana hade näppeligen passat hennes låtar. Ska dock understrykas att Sommarsamba, lagd som upphetsande final, har en doft av Trane och hans berömda 60-tals kvartett inklusive Elvin Jones.

Avslutningsvis vill jag damma av min tes om att det så gott som alltid är klokt att involvera externa öron, åtminstone som medproducent, även om man kan känna sympati för beslutet att bestämma allt själv. Skärgårdsjazz är definitivt lite udda och på gränsen till pastischartad här och var, men samtidigt gjord med så pass mycket glimten i ögat och i lekfull positivt hållen ton att projektet ska applåderas. Det sjösattes (Göteborgsvitsigt?) live i helgen på ett regnigt Skeppsholmen under festivalen som anordnades där.

West of Eden

Lighthousekeeping

4

Inspelad i fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge

Ljudtekniker, mix, master och kompletterande inspelning Hans Olsson (Svenska Grammofonstudion)

West of Music (Hemifrån)

Releasedatum: 24/4 2026

Cd:n låg fram tills nyligen i en av högarna med recensionsskivor. Just nu finns inte så mycket annat i pipeline, varför jag funderade på vilken utgivning jag hade lust att ta i tu med efter att ha betat av några andra cd. Har tidigare recenserat de tre album som släppts efter pandemin plus deras föreställning Whitechapel som Lunchteater i den stad de är baserade i, det vill säga Göteborg. Folkrockbandet som äger sådan obestridlig auktoritet debuterade 1997. Gruppens katalog rymmer fjorton plattor jämte en liveskiva. De har turnerat i Europa (givetvis Irland) och Kina. Apropå hemvist finns deras paradis i Halland i en naturskönt belägen länga, med massvis med bäddar och inredd studio. Det var i forna fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge gruppen formades, en plats de fick tillgång till genom Jennys mamma. Sedan dess har gruppen i omgångar träffats i huset för att umgås och spela in. Då mina föräldrar haft sommarstuga på ett par kilometers avstånd, har huset beskådats på nära håll och jag strövat på ängarna vid fyren, vilka särskilt frekventeras av ambitiösa ornitologer. Senast i förfjol klev jag på samma trätrappa som gruppen på bilden nedan. Inte utan att jag blir lite rörd av att ha delat den erfarenheten.

Med Lighthousekeeping slås fast att det handlar om ett återvändande till hur det började, både platsspecifikt och musikaliskt. För första gången bejakas rötterna fullt ut genom att man tar sig an keltiska traditionella sånger, på ett album vilket beskrivs som varm och glädjerikt men också modigt. Makarna Martin och Jenny Schaub bildade West of Eden och turas om att fronta på sång. På platsen jag är bekant med och som blivit deras paradis gifte de sig 1994. Paret har skrivit historisk musikal som jag såg några dagar före premiär och några av Martins övriga projekt har recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad. Han är en nestor i Göteborgs musikliv och täcker ett flertal genrer.

Sedan ett antal år tillbaka består bandet i övrigt av Henning Sernhede på gitarrer, banjo, mandolin och handklapp som vid sidan numera driver egen hyllad karriär, Martin Deubler Holmlund på kontra- och elbas vars egna utgivning jag en gång recenserat, Lars Broman på fiol samt Ola Karlevo, deras trummis som också hörs på percussion och bhodrán. Medlemmarna har sammantaget många instrument att hålla reda på. Här lirar Martin stränginstrument som akustisk gitarr, cittern och mandolin därtill dragspel, piano, keyboard och handklapp medan Jenny trakterar irländsk flöjt (tin whitle) och dragspel. Samtliga går stundtals ihop och bildar kör eller stämmor i bakgrunden.

På aktuella skivan har celebra gäster anslutit, besökte dem vid Kattegatt för att införlivats i produktionen. Vi kan njuta av skotten John McCusker (Mark Knopfler mfl.) med fiol och low whistle på totalt sju spår och Michael McGoldrick (också Mark Knopfler och ett antal band inom folkmusik-genren) på traditionella blåsinstrument. Ljudtekniker Olsson anges bidra med handklapp och sångbakgrund även han Och i Daddy´s Lamentation förekommer en kör bestående av Stina Klintborn, Joel Carlberg samt Alice Schaub.

För att precisera mitt omdöme hamnar Lighthousekeeping på 4+ eftersom det inte finns något att anmärka på. Tvärtom är samspel, sång och sound oantastligt, liksom deras arr, val av repertoar och graden av variation. Noterat att ett par mer initierade kollegor gjort nedslag i låtlistan, jämfört med andras berömda tolkningar och funnit att West of Edens tolv tolkningar står sig utmärkt i konkurrensen. Kan inflikas att det var länge sedan jag regelbundet lyssnande på folkmusik och då i synnerhet keltiskt beat, alternativt svävande klanger. För drygt fyrtio år sedan befann jag mig på folkmusikfestival i Edinburgh och senare på 80-talet diggades skivan med Van Morrison & The Chieftains. I år har jag haft stort utbyte av konserter med exempelvis. Nordan och Spöket i köket. När det gäller möjliga förlagor till soundet hos WOE tänker jag ofta på dem som en modernare variant av Fairport Convention featuring Sandy Deny. I andra hand associeras till Maddy Prior och Steeleye Span, Pentangle och Mary Black.

På en platta bestående av idel utvalda favoriter smidigt arrade känner jag mig ofta indragen i stämningar och vindlande berättande.. Uppseendeväckande att Alf Hambes hit Visa i Molom tidigt får bryta mönstret i engelsk översättning av Jenny, byggs finurligt på med Cooley´s Reel. För att vara fullständig med fakta har utomstående tagit fram arr till några av låtarna (bland andra McCusker) vilka bearbetats av WOE. Undrar förresten vad som ursprungligen lockade dem så ofantligt, med att förkovra sig i en vid folkmusiktradition med inriktning brittiska öriket?

Klämmig öppning som osar av spelglädje avlöses av nämnda, dröjande vemod i Song From Molom. Just dylika stimulerande pendlingar är något av ett signum för albumet, liksom balansen mellan akustiska instrument och stundtals rockigt pådrivande komp och sekvenser med licks på elgitarr som till och med framställer smutsigt sound, keyboard och elbas. Uppskattar det frimodigt twangiga och taggiga uttrycket i b-delen på Paddy´s Lamentation. Ett annat bestående intryck är vokala kvalitén. När de går samman låter det snyggt, Martin textar tillfredsställande med inlevelse och därutöver tronar Jenny. Vet med mig att jag inte alltid varit såld på hennes sätt att sjunga. Kan vara en anledning till jag faller till föga och golvas av hennes insats. Jenny Schaub sjunger med enastående nerv, berör med sin fantastiska stämma. Och de utländska gästerna glänser här och var utan att utöva utförliga solon.

Tredje spåret med troligen irisk titel blir i gruppens händer ett mästerverk. Stillsamt och avskalat organiseras musiken med vidunderlig harmonik. I plattans lugnare låtar framgår vilken utvecklad känsla de besitter vad beträffar att få fram superb dynamik. I She´s Lika A Swallow påminner man en hel del om Fairport Convention. Inte något sammanträffande alls i min anknytning då legendarerna spelade in låten redan 1969. På Lighthousekeeping fäster jag mig vid utsökta stämsången. Ska sägas att vi får ett fint instrumental nummer, Si Bheag, Si Mhór. Albumet avrundas med svävande sång om kärlek vars titel är Wille And Mary. Till förtjusande ackompanjemang visar återigen enda kvinnan i bandet vilken hög nivå hon befinner sig på. Man blir helt tagen av vad hon förmedlar och hur det görs med ett avtryck som är hennes eget, inte kan kopplas till någon eventuell förebild. Vilken tillgång att ha någon som sådan stjärnkvalitet i sitt långlivade band. Och har det framhållits tillräckligt hur duktiga var och en är på sina instrument i samverkan är det hög tid att betona detta faktum.

Per Tornberg

The Yardhouse Session

5

Inspelad februari 2025 i Yardhouse Studio i Tullinge av Göran Stegborn

Egen utgivning

31:38

Releasedatum 12/6 2026 (enbart digitala plattformar)

Tänker på hur helt förhållningssätt vi som skrev från WOW i Kulturbloggen hade. Kolla efter själva. Och med det i bakhuvudet kanske jag borde ändra stratetegi, för min egen skull och läsarna. Åtminstone när den/ de jag skriver ingående presenteras i tidigare recensioner. Fick en förfrågan tidigare i sommar från tenorsaxofonisten, kompositören, pedagogen och utgivaren av konstnärligt illustrerade notböcker om jag ville lyssna och skriva om ny skiva. Har recenserat hallänningen Per Tornberg två gånger tidigare och hört honom live på Unity och i Göteborgs Domkyrka. Har lyssnat på ett par av de cirka femton plattor han gett ut i eget namn.

The Yardhouse Session borde kanske rent av klassas som det mest högkvalitativa mannen från Halmstad släppt. Lite trist då att medel saknades för att ge ut musiken på skiva fysiskt. Har istället lyssnat ett par gånger på datorn. Förnekar bestämt att jag skulle vilja vara inställsam eller fjäska. Faktum är att jag golvas över en oklanderlig produktion, magnifika låtar och den kemi som infinner sig när duktige saxofonisten lirar med med sin namnkunniga Stockholmskvartett. De består av pianisten Daniel Tilling, Hans Backenroth på kontrabas samt batterist Fredrik Rundqvist. Har träffat dem, haft förmånen att ofta lyssna på dem samt recenserat vad de företagit sig i skilda sammanhang. Tror dock inte att jag hört denna pianotrio tillsammans och definitivt inte när den frontas av Tornberg. Klokt avvägs vem som ska befinna sig i framkant, tillika i vilken utsträckning han själv ska prägla varje komposition. Varje musiker ges och tar galant tillvara på möjligheten att färga genom att fylla i mönstren i sex engagerande melodier. Kemin som infinner sig dem emellan är anmärkningsvärd, något lyssnare kan glädjas åt. Känner ett stort välbehag av hur de tar sig an dessa låtar för första gången.

Försynt framsvepande fullträff inleder med anstrykning av tango. Visar sig vara Oblivion av argentinske mästaren Astor Piazzolla vars musik vanligtvis ledsagas av utdraget vemodiga toner från bandoneon. Till viss del blir stråkspel från Backenroth feature. Man tolkar magnifikt två låtar med sällsam substans signerade Börje Fredriksson. Läste för övrigt informativa boken om hans tragiska öde nyligen (utgiven av Bo Ejeby förlag). Och vad gäller projektet till hans ära Sister Maj´s Blouse har jag en cd och hörde kvartetten på Fasching för cirka trettiofem år sedan. Tornberg har valt ut Stockholm 12 och den lite bluesiga Kajsa P., vilka torde tillhöra särlingens allra bästa kompositioner. I den förstnämnda melodin glänser Daniel Tilling och i den härligt kluriga final som tillägnats en kvinna triumferar samtliga i avspändhetens tecken.

I Lars Janssons undersköna ballad Little Song kompletteras Tornbergs spel av fina features från både pianist och basist. Rundqvist bakom trummorna är stundtals pådrivande, ibland istället diskret uppbackande. Vidare sker ett lyckat utbyte av nyskrivna alster. En enligt Tornberg fantastisk pianist vid namn Andrew Lilley från Sydafrika som han samarbetat med i Kapstaden skrev Three For Per som replikerade genom att tillverka toner vars melodi han kallade Modal For Lilley. Den senare är en rivig hårdsvängande bop-bit med läcker hook, underbara löpningar från Tilling och oemotståndlig spelglädje. Männen vet vad de sysslar med och trivs utmärkt i gemensamt samspråk. Svänger som katten! Per Tornbergs snygga sound och angenäma fraserande genomsyrar dessa sex spännande kompositioner med sina skilda temperament. Om än i kortaste laget är denna produktion att betrakta som musikalisk fulländning, en skiva anmärkningsvärd bedrift som berör.