Skivrecensioner

Victor Rydström

Tack för maten

4

Inspelad i i Studio Epidemin 3-4/6 2025

Inspelning och mixning. Åke Linton

Varva Records & Music

Releasedatum: 10/4 2026

Göteborgsbaserade jazzgitarristen och låtskrivaren Victor Rydström har varit produktiv sedan åren vi plågades av pandemi. Fyra plattor har släppts i och med färska Tack för maten. En eller förmodligen två av dem blev av mig positivt recenserade i bland annat Orkesterjournalen och jag har hört honom live på Unity och Utopia. Hans insatser i Organic Organ Trio ingår bland tillfällena då han omskrivits av undertecknad. För att alludera på rubriken ovan förtjänas sannerligen ett definitivt genombrott, vilket indirekt de mer berömda instrumentkollegorna Erik Söderlind och Gustav Lundgren (recenserat och träffat bägge) intygar i medföljande presstext. Än så länge tillhör Rydström kategorin underskattade musiker då konkurrensen är stenhård såväl lokalt i Göteborg som på nationell nivå. Men som sagt borde det nu bli ändring på hans status. Nio egenskrivna kompositioner låter tidlösa och soundet, vill jag påstå, amerikanskt/ internationellt till den grad att jag tvivlar starkt på att lyssnare skulle kunna tro att de hör Victor Rydström och hans kvintett om de inte hade fått facit i förväg.

Vilka fanns då i studion och med glans utförde sina uppgifter, något som inkluderade att arra materialet de ålagts ?Sysslor de ägnade sig åt under överinseende av den berömde ljuddesignern jag fått äran att samtala med och vars suveräna kunnande upplevts live ett antal gånger. Mest utrymme ges som angetts åt tenoristen Robert Nordmark. Om mina beräkningar stämmer tillhör han generationen före övriga i formationen. Han har ett förflutet hos Hector Bingert i Latin Lover och Fredrik Norén Band. Jag känner till hans auktoritativt självklara sound via flera renommerade storband och samarbete med Anders Bergcrantz. Pianisten heter Alex Lilliedahl och ingår i sångerskan Dina Grundbergs krets. Rytmsektionen kan beskrivas som otroligt allsidig och eftertraktad. Är förtrogen med vad de hållit på med på senare år och hört dem otaliga gånger live, fast troligen inte tillsammans. Jag syftar på kontrabasisten Adam Lindblom och bakom trumsetet sitter Ossian Ward. Förundras storligen över den senares arbetskapacitet och flexibilitet. Lite tveksam om Rydström ger lyssnarna relevant vägledning när han beskriver skivan. Han lanserar den som en mix av ”eftertanke, humor och allvar”. För mig framstår den som en kombo av frustande intensivt uttryck och välfunna sofistikerade linjer. Ska påpekas att jag delvis uppfattade musiken på ett annat sätt när den för andra gången spelades upp i hörlurar, fäste mig vid olika saker. Vill redovisa mina slutsatser ända ner på detaljnivå.

Uppskattar de första släpigt suggestiva takterna. De indikerar att vi får vara med om en lika öppensinnad som omvälvande resa genom Wards kantslag, pådrivande basgång jämte flyhänt anslag från pianist. Trion banar sofistikerat väg för de primära melodileverantörerna. Öppningslåten tillhör de som ändrar form inuti, således omväxlande struktur.. Innovativt, men har svårt för att bestämma mig för om upplägget är kreativt eller blir rörigt. I dessa händelserika låtar skiftar också tillgänglighet, från medhårsstrykande till det otyglade. Kontrasten mellan vilsamma toner och energisk utlevelse är slående. Den duktige gitarristen har snickrat ihop melodier vilka ofta vecklar ut sig i olika riktningar. Ibland låter han temat fördjupas med konsekvent metodik. Anser att vi får ta del av en kompetent kompositör. Saknar ändå ett par standards, inte minst för att somliga alster uppvisar snarlik identitet och ibland får jag för mig att han rakt av låtit sig influeras av hookar från kända låtar. Vet inte hur det förhåller sig, fast i ett par angenämt kluriga spår uppfattar mina öron välbekanta fragment.

Samtligas bedrifter har resulterat i spänstig, spännande och skön jazzmusik. Efter första lyssningen gjorde energipåslaget här och var mig en smula utmattad. Inför Nordmarks stundtals intensiva fraserande kan man behöva vara pigg och extra receptiv, vara van vid tonspäckade sekvenser. Under nästa lyssning när kännedom om innehåll fanns kunde avsnitten lättare smältas. Inser att en klick entusiaster hänförs av hettan, stimuleras av hängivenheten och kunnandet med inspiration från en hjälte som Tomas Franck. Mötet emellan Rydström och den betydligt mer etablerade saxofonisten är fruktbart. Nivån på samspelet bland de fem ute på äventyr ska framhållas. Gitarristens teknik och lockande val av ackordföljder får mig att associera till en stilbildare som Barney Kessel. Uppskattar verkligen sekvenser och hela låtar på Tack för maten där soundet andas och där musiken tillförs tydliga mönster. Adam Lindbloms kontrabas skänker ljudbilden en stadig inramning, förankrad i framkant. Njuter av att tillägna mig dennes basgångar. Den allestädes närvarande Ossian Ward tyckte jag i ett första skede verkade överlag i bakgrunden, att han träder fram i helfigur i exempelvis Knower och Next Time. Visade sig efterhand att jag skulle få revidera min uppfattning beträffande dennes avtryck vid mer uppmärksam lyssning. Axel Lilliedahl vid flygeln presterar alldeles utmärkt i ensemblespel, intron och ett par features. Ovärderlig för helheten agerar han i denna konstellation som sideman.

Kan förmodas att den intensivt medryckande Knower är baserad någon skala. Tycker mycket om den avspänt hållna balladen tillägnad sambon. Här exponerar projektets initiativtagare sin goda teknik. Ett annat höjdarnummer döpt till Next Time avlöser. Musikerna har flow varvid utsökt feature adderas av Lilliedahl. Därefter uppstår en mycket givande konversation mellan Ward, Nordmark Och Rydström. Temat kan möjligen vara byggt på dänga av Oliver Nelson som fick svensk text i revy Hasse & Tage. Vidare plussas extra för luftigt utdragna anslaget i Jag går av där du går av. Attraheras av porlande reflektioner vilka elegant utgår från flygeln för att därifrån utvecklas. Måste också strö beröm över titellåten som utgör själva finalen. Dröjande vackert sound fångar berörande känslan av förlust efter en familjemedlems bortgång, en person som jagade i skogarna i Värmland. Till sin uppbyggnad påminner den med sin elegiska ton om en sorglig psalm. De långa tonerna utbroderas alldeles lysande på tenorsax och gitarr. Sammantaget som framgått ett tidlöst jazzalbum vars kvalitet imponerar vilket borde ge en avsevärd puff i karriären för gitarristen och låtskrivaren.

Den hårt arbetande basisten

Pianomusik för basister

4

Inspelad i Studio Klangverket 2025

Varva Records

Releasedatum: 1/5 2026

Jag var närvarande på releasespelningen på Utopia i början av maj, lyssnade uppmärksamt. Blev så exalterad att jag vill mena på att Daniel Andersson Runevad – han som döljer sig bakom benämningen Den hårt arbetande basisten – gjorde stor succé med sina kompositioner och sin spjuveraktiga personlighet, vilket ledde till en postning med bilder på facebook. Han och medmusikerna drabbade sannolikt majoriteten av publiken. Pianomusik för basister är ett debutalbum av den 35-årige musikern och kompositören från Tranemo. Han har samarbetat med gitarristen Emil Ernebro, en islänning jag tappat namnet på och har gig på Lorensbergsteatern.

Daniel är avgjort mest känd för att kompa Sara Aldén och den Grammis hennes trio erhöll härom året. Sprillans färska släpp består enligt honom själv av elva låtar i dur samtliga signerade basisten, som hade den goda smaken att till projektet anlita pianist Per Johansson och batterist Ossian Ward. Den senast nämnde har hört ett otal gånger live spelande i skiftande stilar och har dessutom blivit rosad för vad han gjort i studio. Per Johansson har också hörts en hel del live, inte sällan som ackompanjatör till vokalister. Osäker på om jag tidigare hört dem tillsammans och det var definitivt premiär med mersmak att lyssna till trion live. (I några låtar kompletteras man på Utopia av den förnämlige tenoristen Orfeas Wärdig Tsoukalas.)

Å ena sidan hade jag positiva upplevelsen från releasekonserten i bakhuvudet. Å andra sidan lyssnades på cd:n i hörlurar med spänd förväntan. Risk förelåg att den inte skulle göra samma intryck. Melodierna varar inte heller lika länge i sitt ursprungligt inspelade skick. Live broderas somliga solon ut, något Per Johansson påpekade för mig. Om ett kalibrerat ställningstagande ska avges kan framhållas att musiken förtjänar 4+, inte tu tal om annat. Att Andersson Runevad hade sådana här anmärkningsvärda kvaliteter i egenskap av att kunna snickra ihop bärkraftiga låtar överraskar. Får mig att tänka på två andra lyckade releasekonserter på Utopia och recensioner av respektive skivdebut. Syftar på basisten Jon Henrikssons och trumslagaren Fredrik Hamrås förstlingsverk.

Det börjar föga förvånande mycket lovande. Gläds åt hoppfull blues(?) som avlöses av ledigt lir fullt av finess. Fäster mig vid ett intro vars beat påminner om specifik dänga från Britpop-vågen anno 1966. Melodier briserar eller puttrar fortsättningsvis organiserade i en trioform som väcker ens intresse, inte minst för att kompositören ger sig själv alldeles lagom mycket utrymme som instrumentalist. Hans alster är klangrika, märgfulla och flertalet hakar tag i en. Finns mycket som förbluffar, bland annat vilket omedelbart avtryck nästan varje låt gör utan att det alls blir utslätat. En bedrift han delar med exempelvis en instrumentkollega jag flera gånger hyllat. Syftar på Svante Söderqvist och hans Rocket.

Hos Den hårt arbetande basisten förunnas vi tre jämbördiga enheter, fast det som titeln antyder naturligtvis fokuseras extra på mannen sittande vid flygeln. Om någon mot förmodan skulle ha tvivlat på Per Johanssons förmåga är här ett gyllene bevis på vilken standard han besitter. Briljansen i anslaget exponeras med osviklig skärpa i låtar som Blir bra, Got You samt Give That Boy A Crawdad (ges underhållande förklaringar till titlar på Utopia). I avslutande spår häpnar man framför allt över läckra löpningar. Andersson Runevad ligger mer i framkant än om han inte skulle ha styrt skutan, hans driv och reflekterande basgångar är mycket hörvärda. Lägger märke till att solo levereras med auktoritet i exempelvis Brabo Choke frpm Nowhere. Ward befinner sig mellan och bakom dessa dynamiska kraftfält. Här och var träder också den allsidige rytmläggaren fram i helfigur, kulminerar i frejdiga Marlboro på banvallen.

Utgår från att huvudpersonen också varit producent då den uppgiften saknas. Vad behöver mer lyftas fram? Varför inte svänget och samspelet i Stakka bo, en hit som borde bli en singel om den inte redan är det. Märkligt nog uppfattar jag inga direkta förebilder. (Glömt fråga vilka pianotrios Daniel tagit mest intryck av.) Lyssnarna möts av en lekfull kombination av teknik och känsla. Trion sammansmälter elegant i sin kommunikation, en interaktion de i vissa passager som sagts bryter sig ur och bjuder på improviserade solistiska sekvenser. Medryckande finalnumret med basfeature gör en glad till sinnet. Att jag tycker mig känna igen vissa fraser i de kompositioner som lagts sist och att upprepningar av tidigare teman och hooks förekommer, förtar inte det faktum att denna debut är häpnadsväckande. Och dessutom attraherar såväl sound som akustik.

Lars Demian

Vem é det som bestämmer

3

Inspelad i Studio Kapsylen Stockholm och på vinden i Frösakull

Eroton / BorderMusic

Releasedatum: 20/3 2026

Vem é det som bestämmer är inkluderat en samlingsplatta rockruffiga visartisten Lars Demians tionde album, det första på fjorton år. Halmstadsonen (döpte en ep till Att inte vara Pär Gezzle) hördes live med kumpanen multiinstrumentalisten David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för cirka femton år sedan och i musikalen (recenserad här) Stugfeber han skrev för Göteborgs Stadsteater. När Storan besöktes under releaseturnén byligen var jag inte närvarande. Med ett enorm schvung draperas kabaré-utformade visorna oftast i tango eller lika drastisk vals. Skivbolaget menar att dräpande texterna kläs i folkrock, klezmer och nämnd dans. Både till persona och i texter finns tydliga drag av hjälten Tom Waits, även om hallänningens texter måste betraktas som jämförelsevis endimensionella.

Hans plakatpoesi som växlar mellan att vara träffsäker och tafflig har blivit ett signum. Där Waits är en mystifierande berättare tar den svenske bohemen entydigt ställning för rumlaren och den som befinner sig på samhällets skuggsida, sympatiserar alltid med de som hamnat snett. I intervju i Proletären sägs att vår nuvarande regering är landets sämsta på tvåhundra år, ett påstående som som omsätts till tema i ett par tämligen platta texter. Brukar normalt sett inte börja med att att analysera och bedöma någons texter. Hade heller inte väntat mig Ola Magnells djupsinne eller Anders F Rönnbloms originella historier. Ibland har Demian onekligen fått till det inte bara musikaliskt utan i vad som framsjungs. Då blottas samhällets brister och det längtas efter lycka. Satiren sägs vara vassare än någonsin. ”I en värld galnare än man någonsin kunnat föreställa sig, kunde jag inte hålla mig längre.”

Hållningen slås fast med emfas i exempelvis Dom som bestämmer. Fast för egen del störs jag också av vurmandet för livsstilskriminella, gangsterromantik och en närmast besatthet av alkoholmissbruk och tillhörande kultur. Demian verkar helt vilja friskriva människor ansvar för sina handlingar så till vida de inte är fel sorts politiker eller myndighetsutövare. Han som byggt en karriär på att skärskåda orättvisor är blind för islamism och systemhotande brottslighet, spyr istället galla över nynazistiska (fornnordiska) varbölder. Blåser i låt(ar) upp problemet till oproportionerliga portioner. Tar med mig andra låtar som funkar bättre textmässigt, inte minst satiriska höjdaren Krigaren.

Vilka medverkar då på ett alster som ur musikalisk synvinkel förstås är minst fyrstjärnigt? Jo ständige vapendragaren David Tallroth vars instrument inte specificeras. utan omnämns blås/ strängar/ kör. Han brukar ju skifta mellan oftast bastuba och banjo/ gitarr. Love Meyerson har anlitats som slagverkare och dragspelare. Kören som får utgöra motivet på omslaget består av Julia Frej, Yrsa Schau samt Thomas Pareigis. Den vokala härföraren trakterar piano. Live tillför den udda sättningen ett par dimensioner till.

Charmen i Demians mörka stämma och knarrigt svängiga sound kan svårligen motstås. Det har en förförisk inverkan på lyssnare. Det okammat ösiga och emellanåt stämningsfulla har i sin teatrala framtoning vad jag kallar instant appeal. Grammisbelönade artisten ska kreddas för att ha inmutat en egen oborstad stil. En lätt punkig trubadur-attityd om än med stor musikalisk auktoritet. Antar att Dan Viktor med flera tagit intryck. Finns en effektfull spännvidd i Demians register. Toppar är den roliga kompromisslösa uppgörelsen i Krigaren som väller fram i marschtakt, valsande pärlorna i Ölet respektive Nästan hela dan (mitt favoritspår) och inledande visan Samma apa draperad i medium tempo. Med undantag för På akuten (Bert Murphy) och finalnumret står Demian för all musik. Extremt släpig blues lagd sist på albumet skriven av Joe Primerose påminner om klassiska St. James Infirmary. Den skrider fram majestätiskt, romantiserar förvisso drinkarens självförbrännande tillvaro. Måste ändå betonas att vi har att göra med en artist som verkligen behärska formatet, det vill säga bitterljuva och i flera fall oerhört slagfärdiga visor. Känslan för frejdigt klämmiga visor vilka ibland förbyts i eftertänksamma alster kan inte nog understrykas. Goda handlaget är intakt, väldigt inarbetat till formeln. Och medmusikerna är på sedvanligt maner påkopplade, oantastliga fast jag kan sakna solon.