• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Halold Pinters pjäs Drivhuset får Sverigepremiär på Kulturhuset Stadsteatern

28 januari, 2022 by Redaktionen

Nobelpristagaren Halold Pinters pjäs Drivhuset, i översättning av Klas Östergren, får nu Sverigepremiär på Klarascenen den 4 februari. För regi står Stefan Metz och i huvudrollen som Roote syns Peter Andersson, som därmed gör sin fjärde Pinter-roll på Kulturhuset Stadsteatern. Med intelligens och subversiv humor kommenterar Pinter farorna med okontrollerad makt på ett sätt som gör Drivhuset lika relevant idag som när den uruppfördes 1980, skriver ett pressmeddelande:
Harold Pinter skrev det tragikomiska mästerverket Drivhuset redan sent 1950-tal men urpremiären ägde inte rum förrän 1980 i London. Sedan dess har Drivhuset blivit en av författarens mest spelade och uppskattade pjäser och får nu äntligen sin Sverigepremiär.

Peter Andersson spelar huvudrollen i Drivhuset och gör därmed sin fjärde Harold Pinter-roll. För regi står schweizaren Stefan Metz som bland annat har en bakgrund som skådespelare i Complicité. För Kulturhuset Stadsteatern satte han senast upp Barnen (2019). Metz gör i sin tur sin första Pinter-pjäs.

– Harold Pinters pjäser skiljer sig på många sätt från andra verk jag arbetat med. Det är något gåtfullt över hans karaktärer vilket skapar en frihet för skådespelarna i sina rolltolkningar. De behöver aldrig förklara sin roll, de bara spelar. Dessutom är jag väldigt imponerad av Pinters perfekta balans mellan komik och mörker, säger Stefan Metz, regissör.

Det är juldagsmorgon på den statliga anstalten. Dagen börjar uselt när Gibbs levererar dåliga nyheter till institutionens chef, den självupptagne Roote. Patient 6457 har dött under mystiska omständigheter, och patient 6459 har fött barn. En omöjlighet på en så strikt övervakad arbetsplats. Vad är det som har hänt? Roote tillsätter en intern utredning, ledd av Gibbs, och snart pekar bevisen mot ett och samma håll.

Drivhuset – Sverigepremiär 4 februari, Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Av: Harold Pinter
Regi: Stefan Metz
Scenografi och kostym: Peder Freij
Ljus: Max Mitle
Mask: Maria Reis
Ljud: Camilla Näsström
Medverkande: Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Passion

27 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Passion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2022
Visas på Göteborgs Filmfestival
Regi Maja Borg

En dookumentär av och om Maja Borg som kommer ut som kristen och anhängare av BDSM-ritualer. En stark dokumentär där jag imponeras av både regissören och övriga deltagare som lämnar ut så mycket av sig själva.

Efter att ha lämnat ett destruktivt förhållande utforskar filmkonstnären Maja Borg två rituella metoder: kristendom och BDSM. Vid en första anblick kan dessa två se ut att vara väsensskilda, men Maja Borg upplever att det finns en likhet mellan hur dessa två påverkar henne. Hon menar att de båda är helande krafter.

I ett pressutskick berättar Maja Borg:
– Jag var på en plats i livet där jag behövde förstå makt och längtan på helt nya sätt för att förstå någonting alls. För mig innebar det att träda in i två, för många motsatta och för mig ganska okända världar – BDSM och kristendom.

Jag är full av beundran av hur Maja Borg och övriga i filmen öppnar upp och bjuder in till deras värld. Men det vi får en inblick i är hur dessa människor hanterar BDSM. Någon förklaring på djupet om på vilket sätt det finns parallella drag mellan BDSM och kristendom tas inte upp, Inte särskilt tydlig, i alla fall. Jag tänker att regissören vill lämna över åt oss själva att dra slutsatser, men som tittare vill jag också förstå hur regissören menar att det finns likheter. De flesta av oss har en uppfattning om eller erfarenhet av kristendom och har sitt förhållande till vad det är att vara kristen, eller inte vara kristen. Men vad är det inom det kristna budskapet som, enligt Maja Borg, är liknande vad det är att vara master eller slav i ett BDSM-förhållande? Det är högst oklart.

Kristendom är, liksom alla religioner, inte en enda religion/filosofi/ideologi. En kristen från Livets ord ser troligen helt annorlunda på ganska mycket än en rysk ortodox kristen. Maja Borg verkar, som filmen visar i alla fall, hittat sin kristendom inom Svenska kyrkan. För många är Svenska kyrkan ett sammelsurium av idéer – och ett samfund som inte är tydligt med vad som är deras lära. Det mesta tycks kunna paketeras inom Svenska kyrkan, enligt en del jag känner som är aktiva inom andra samfund.

Min behållning av denna dokumentär är hur aktiva inom BDSM visar upp sina ritualer och berättar om hur de upplever dessa och vad det ger dem. Det är en ögonöppnare. Samtidigt är jag införstådd med att det är deras berättelse. Liksom det finns många olika sätt att vara kristen på finns det säkert många olika sätt att hänge sig åt BDSM.

Stilistiskt är denna dokumentär ren och oerhört vacker, då det mesta är filmat i svart och vitt och med Nuttalls sakrala musik. Det är en vacker upplevelse. Jag tror att filmen ger tittaren en hel del att fundera kring, vilket alltid är ett plus när en film sätter igång tankar.

Intressant är att filmen Passion kommer att ha visningar varje söndag fram till påsk. På tolv utvalda biografer kommer söndagsvisningarna att följas av samtal med Maja Borg, inbjudna gäster och publiken.

Bakgrundsfakta om Maja Borg:
Maja Borg är konstnär och filmare. Hens filmer och installationer som visas internationellt både på biografer och konstgallerier utforskar den mänskliga upplevelsen av kollektiva system och kategoriseringar såsom ekonomi, religion, sexualitet, kön och språk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nightmare Alley – visuellt under men brist på bra berättelse

27 januari, 2022 by Elis Holmström

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ison & Fille förenar åker på vårturné med Riksteatern

27 januari, 2022 by Redaktionen

Ison & Fille förenar drama och musik i vårens turné med Riksteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
Lagom till att Ison & Fille firar 20 år som artister åker hiphop-duon på en efterlängtad Sverige-turné med Riksteatern. Föreställningen För evigt med Ison & Fille består både av teater och live-musik där duon bjuder på sina största hits.

I föreställningen får publiken följa vännerna Asse, Isra och Feliz som stöttar varandra i vått och torrt. Vi får lära känna de tre karaktärerna undan för undan och ta del av deras bakgrunder, drivkrafter och framtidsdrömmar.

– För evigt med Ison & Fille har uppstått ur Ison & Filles fantastiska musik. Jag har arbetat med att få teaterdelarna och musiken att naturligt flyta samman så att allt hänger ihop till en helhet, säger Åsa Lindholm som står för manus och regi.

Vid sidan av hitlåtar bjuder även föreställningen på mindre uppmärksammade pärlor ur Ison & Filles låtskatt. Duon har gjort sig känd för att ha en bred och blandad publik.

– Att ta musiken till teaterscenen och få vara i båda dessa världar samtidigt var precis den utmaning vi letat efter. Vi är vana vid konsertformatet där det gäller att ha puls hela tiden. Med teatern är det annorlunda, här gäller det att hitta en balans mellan energi och tystnad på ett helt annat sätt, säger Ison.

– Det har varit en både rolig och utmanande process att ge sig ut på nya vatten och få se drama och musik förenas på scen. Jag hoppas att de som nu kommer att möta oss på turnén är både de som har en relation till oss sedan länge och de som inte tidigare bekantat sig med vår musik, säger Fille.

För evigt med Ison & Fille är en produktion av Riksteatern med premiär i Hallunda 2 februari 2022.

På Riksteaterturné våren 2022

Medverkande
Ison & Fille
DJ Taro
Alma Eliasson Godonou
Natalia Fuentes Araya
Srdjan Nedzipovski

Konstnärligt team
Manus och regi: Åsa Lindholm
Videodesign: Roxy Farhat
Ljusdesign: Johan Sundén
Kostymdesign: Mary-Anne Buyondo
Maskdesign: Rebecca Afzelius

Arkiverad under: Scen

Scenkonstkompaniet Lumor, kompaniet Norrdans och dansaren Ana Laguna var teaterkritikernas favoriter 2021

27 januari, 2022 by Redaktionen

Scenkonstkompaniet Lumor, kompaniet Norrdans och dansaren Ana Laguna får teaterkritikernas favoriter 2021.
Ett pressmeddelande berättar:
Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris 2021 tilldelas Scenkonstkompaniet Lumor.
Scenkonstkompaniet Lumor går från klarhet till klarhet med uppsättningar i gränslandet mellan socialrealism och drömspel. Seriösa budskap ges underhållande twist av regi som gjuter liv i knastertorra fakta, och av skådespelare som briljerar och alternerar i flera roller. I Ambulans på Dramaten balanseras tragedi med humor på det svåra temat mäns våld mot kvinnor och Mördaren du söker på Kulturhuset Fri scen blir en lek med deckarschabloner i ett sinnrikt samspel med myten om Oidipus.

Svenska Teaterkritikers Förenings Barn- och Ungdomsteaterpris 2021 tilldelas uppsättningen Pianofavoriter med Norrdans.
Lekfullheten vet inga gränser när sju dansare släpper loss till den klassiska musikens allra mest välbekanta hits. I Martin Forsbergs koreografi blir dansarna till en organism som hålls samman av händer, blir en dansklass med pianisten som översteprästinna, till mjukt böljande svärmar och fingertoppsdansare. Till och med väggarna dansar när pianisten spelar av dem deras scenografiska volanger.

Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris 2021 tilldelas dansaren Ana Laguna.
Ana Laguna har i ett halvt sekel förgyllt den svenska dansen med sin djupt personliga dansstil och omsorgsfullt utformade roller i Mats Eks koreografier. Med utgångspunkt i klassisk balett har hon vidgat den samtida dansens uttryck och kommit att symbolisera kvinnlig kraft, känslig insikt och kreativt medskapande dans.
I hög dansarålder fortsätter hon att vara en uttrycksfull interpret i den korta dansfilmen I stugan. Samtidigt turnerar hon ”live” med klassikern Minne och förvaltar ett stort koreografiskt arv genom att verka som repetitör över hela världen.

Svenska Teaterkritikers Förenings medlemmar har röstat fram teaterpristagaren och barn-och ungdomsteaterpristagaren.
Danspriset 2021 har utsetts av en jury som utgjorts av kritikerna: Margareta Sörenson, Malin Palmqvist, Anna Ångström, Lis Hellström Sveningson, Thomas Olsson och Cecilia Djurberg

Priserna består förutom äran i pristavlor. Teaterpristagaren och barn- och ungdomspristagaren får litografin Lady Macbeth, en kostymskiss från Fritz Kortners uppsättning av Macbeth 1965, signerad Gunilla Palmstierna-Weiss. Danspristagaren får en litografi signerad Brit Swedberg.

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in