• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Marinette – filmen tar andan ur mig och träffar mitt i krysset

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Marinette
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Virginie Verrier

En omvälvande sann berättelse om en av de största franska fotbollsspelarna, Marinette Pichon som var den första kvinnliga franska fotbollsspelaren som blev proffs i USA. En starkt berörande film som tar andan ur mig. Den känns ärligare än de flesta filmer som utspelas i idrottsvärlden. Helt enkelt en av de bästa filmerna från fotbollsvärlden på länge. Marinette träffar mitt i krysset och går rakt in i hjärtat.

Damfotbollen i Frankrike har inte alls samma stöd från det franska fotbollförbundet som herrfotbollen. Damfotbollens spelare i landslaget och i den högsta serien har amatörstatus och måste ha andra jobb än fotbollen för att försörja sig och träna och spela fotboll på sin fritid. Marinette kämpade för att förändra den konservativa franska inställningen till damfotboll.

Berättelsen om hennes liv som fotbollsspelare är en engagerande och berörande skildring. Vi får följa henne från barnsben. Marinette Pichon blev förälskad i fotbollen som liten. Hon hade tur att möta en tränare för ett pojklag som lät henne vara med och träna och som såg hennes kapacitet och hon hade en mamma som kämpade för hennes dröm trots svårt motstånd från en våldsam pappa. Marinettes pappa misshandlade mamman och var alkoholiserad.

Vi får se både lojalitet och solidaritet mellan spelare och konkurrens och mobbning. Skildringen känns trovärdig. Marinette hade en fantastisk talang som anfallare och tränade hårt och kämpade men hon hade också motgångar och dalar.

Som svenskar bjuds vi på  en extra krydda i filmen då vi får följa Marinettes tid i det amerikanska laget i Philadelphia där Pia Sundhage var en av hennes tränare.

Det här inte en vanlig idrottsfilm där vi får följa någon som har en svår barndom och lyckas bli stor stjärna – denna berättelse är mycket mer än så. Vi får en skildring av damfotbollens tillstånd både i Frankrike och i USA. Det är tydligt att damfotbollen har mycket mer stöd i USA där det finns många professionella damfotbollsspelare. Kanske beror det på att herrfotbollen i USA ännu inte är lika stor som den franska herrfotbollen? Det är också en film om fördomar mot kvinnliga fotbollsspelare och om att våga vara öppet homosexuell.

Marinette Pichon har gjort mer mål och blivit utvald fler gånger till Frankrikes landslag än någon annan damfollsspelare. Filmen bygger på hennes självbiografi Ne jamais rien lâcher (Släpp aldrig taget). Filmen sätter fingret på fördomar, på damfotbollens utmaningar och framför allt är det en berättelse om en beundransvärd kvinna som med sin stora kärlek till fotboll besegrade svåra utmaningar. Ett extra plus för den fina rolltolkningen av Garance Marillier i rollen som Marinette.

Marinette går rakt in i hjärtat och hennes kärlek till fotbollen smittar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: damfotboll, Filmkritik, Filmrecension, Fotboll, Fransk filn, Franska fotbollslandslaget

Svart komedi om perifera kontorsråttors maktkamp på flera fronter – Arkivet på Teater Tofta

10 juli, 2023 by Mats Hallberg

Pressfoton Lina Ikse

Manus och regi: Göran Parkrud

Scenografi och kostym: Ida-Lovisa Rudolfsson

Ljus: Beate PersdotterLöken

Producent: Susanna Helldén

I rollerna: Susanna Helldén, Jill Ung, Carl-Marcus Wickström och Martin Nick Alexandersson

Urpremiär: 8/7 2023

Spelas till och med 25/8 i magasinet vid Tofta Herrgård ( c:a 3 mil nordväst om Göteborg)

I samarbete med Sveriges författarfond, Västra Götalandsregionen, Kungälvs Kommun, Sensus, Tofta Herrgård ( magasin/ konferens)

För fjorton år sedan startades Teater Tofta av paret Susanna Helldén – Göran Parkrud. Deras nisch ända sedan begynnelsen har handlat om att gå på tvärs emot glättiga folklustspel vilka ju roar för stunden. Istället djupdyks i tänkvärda skandinaviska dramer, antingen av tungviktare som Strindberg och Norén eller nyskrivet av Göran Parkrud. Förutom att vara betydande dramatiker utövas, passande nog, verksamhet som psykolog.

Besöker natursköna platsen för fjärde gången, tillgång till bil är en förutsättning. Skulle det inträffa att sommarens uppsättning inte motsvarar ens förväntningar, kan fastslås att halva nöjet är att bara befinna sig i denna fridfulla omgivning. Förvisso inte vädret som ska recenseras, Men att solen lyste lagom i obefintlig vind under premiären förhöjde upplevelsen. Vill man unna sig lyx rekommenderas övernattningspaket på herrgården. Tomas Forser har hävdat att loftliknande utrymmet under takbjälkarna torde tillhöra landets mysigaste teaterrum. Magin sitter i väggarna. Och i sommar har viss ommöblering skett, vilket fått till följd att publiken sitter på antingen västra eller östra sidan. Ensemblen vinnlägger sig föredömligt om tydlig diktion då ljudförstärkande teknik inte används. Repliker utslungas med emfas på en nivå, att hörbarheten tycks tillfredsställande även vid bakersta raderna.

foto Lina Ikse Susanna Helldén och Martin Nick Alexandersson

Finns åtskilliga bottnar, många ingångar i en till lika delar märklig och fascinerande intrig. Vilka trådar mottagare främst nystar i beror nog på vem man är. Förmodligen hade pjäsen tjänat på att renodlas. Se invändningen mot ett överflöd av av idéer hos Parkrud och det i skrivprocessen involverade teamet som en marginell invändning.

I Arkivet, en till synes isolerad arbetsplats där människors inskickade drömmar katalogiseras av tre inte överdrivet nitiska medarbetare, lär vi känna hypersensitiva Veronika, konspiratoriskt lagda Nils och luttrade trotjänaren Berit. De verkar flexa, droppar därför in vid olika tidpunkter. Bakom deras respektive skrivbord står i hyllor hundratals pärmar fyllda med kärnfulla drömmar, vilka det ankommer på de anställda på företaget hsf (historien/ samtid/ framtid) att behandla. Låter kanske osannolikt, men manus påstår att det existerat en marknad för detta insamlade material. Just berättelserna de högläser ur pärmarna bakom dem sägs dock lyda under sekretess. Tillbaka från semestern nås man av krav på drastiskt ökad prestation, en förändrad rutin införd av my ledning efter att gamle chefen dött.

Scenografin i brandgult i plast och trä signalerar att pjäsen utspelas i en annan era, förslagsvis 70-talet. Kontorspersonalen varken loggar in sig på nätet eller stämplar in. Istället noteras en minst sagt excentrisk lösning i form av långa röda rep vars ögla i ena änden arkivarierna sluter åt om handleden. Komiskt excentriskt påbud som visar sig inte på något sätt mäta effektiviteten. Lika crazy-betonat anmäls någons ankomst som om trion vore i tjänst på en larmcentral inte på miljö som fodrar lugn och ro. (för övrigt samma port(ar) publiken passerar in och ut genom). Direktiv till dem skickas via rörpost bortsett från att insamlade dokument levereras av bud varje vecka. Föga överraskande kommer denne för dem nya bekantskap, detta främmande element, innebära en kedja av eskalerande händelser vilka obönhörligt driver dramatiken till sin spets.

foto Lina Ikse

För att återgå till Ida Lovisa-Rudolfsson – till vardags textilkonstnär som drömmer om att besöka Japan- och hennes grälla dekor och klädval, är spisen och diskhon där kaffet kokas den överlägset mest populära platsen, vilket menligt inverkar på rollfigurernas flit.

Göran Parkrud tillsammans med sitt lilla team inklusive skickliga skådespelare erbjuder en mångfasetterad uppsättning, vars pendelrörelser mellan det absurt groteska och filosoferande av både orimlig och klok karaktär tillför avsevärt större kvalitet än i konventionella komedier. Beteenden och komplicerade relationer förmedlar en förtätad dimension, stundtals en känsla av fyra individer fångade i sin belägenhet med nerverna utanpå. Ensamhet, vårt behov av att vara önskvärda och att få dela upplevelsen av orgasm är ämnen pjäsen penetrerar, livsviktiga teman man i några svindlande sekvenser avstår från att skoja med tack och lov.

Eftersom Arkivet förlagts till en annan era eller eventuellt till parallell värld, där invånarna tvingas klara sig utan att kunna vara uppkopplad saknas överlag samtidsmarkörer. Carl-Marcus Wickströms roll symboliserar undantaget. Förkroppsligande av den lika gränslösa som ömklige Nils är magnifikt genomfört. Kämpar i likhet med kollegorna desperat för att ha kontroll, vilket gör att han njuter extra mycket av maktbalansens förskjutning. Nils som trånar efter kollega är både prepper och incel-man. Även om han utrustats med stereotypa drag, fängslar hans hang ups alldeles enormt. Kan inte erinra mig när en påhittad persons göranden och låtanden senast tog mig i besittning i lika hög utsträckning på en teaterscen. Naturligt att associera till djupt störda individer, ensamma gärningsmän som till synes oförklarligt går från ord till handling.

Bibliska referenser, traumatiska minnen från uppväxten, ikoniskt mantra från Star Wars och lyrik från 1927 tillhör i övrigt metaforer och detaljer från samtalen som etsar sig fast.

foto Lina Ikse Carl-Marcus Wickström och Susanna Helldén

Nils är grov i mun, orsakar pinsamma situationer genom sin besatthet av obscenitet. Vad gäller utagerande handlingar överträffas han emellertid av den frustrerade Veronica ( Susanna Helldén) honom. Just de begär vi brukar benämna djuriska lustar förekommer frapperande ofta i produktioner på Teater Tofta. Provokativa komponenten har funnits i många manus som något att förhålla sig till. Intressant aspekt, kanske inspirerad av dramatikerns gärning som psykolog.

Musikinslagen ska inte negligeras. Orsakar andhämtningspauser och speglar givetvis avsedd stämning. På sin egenarrangerade alkoholindränkta julfest sjungs julsång av Carola. I öppningsscenen framför Totta Näslund smått ikoniska Bara om min älskade väntar (Dageby/ Dylan), vilket självfallet visar på vidden av människors längtan. Om öronen uppfattade rätt hördes också Mando Diao i Frödings Strövtåg i hembygden och efter snutt av Marvin Gaye i Wherever I Lay My Hat (That´s My Home) görs hänvisningar på titeln. När Lasse Lönndahls röst ljuder görs en nostalgiskt tillbakablickande kommentar av Berit (Jill Ung), företagets veteran.

foto Lina Ikse Jill Ung

Kan inte förnekas att recensionen förefaller kryptisk, haltar i analysen. Beror uteslutande på att vad som lett fram till intimiserande under- och överordning som briserar före paus och fortskridande förlopp, inte bör avslöjas. Ovissheten bör bestå för att utgöra lockbete. En grannlaga uppgift att låta bli att spoila. Likt symbolmättade westernfilmer förklaras gåtan av främlingen Gabriel, det fjärde elementet. Vilket ärende har han? Hur reagerar ”de sammansvurna” på hans avslöjande och tillstånd?

Utmärkande för skrattframkallande dialoger är motpartens ovilja att lyssna koncentrerat. Det uppenbart implicita går nästan alltid i retur i form av motfrågor, grogrund för typisk konversations-pingis där man irriterar varandra genom att hålla replikskiftet igång orimligt länge. Missförstånden är legio i enkel humor, fast också hos Norén. Ett gångbart knep således som Parkrud excellerar i. För att få till flyt i praktiken fordras förstås en sammansvetsad ensemble vars tajming sitter perfekt. Det har regissör sett till att den gör hos begåvade skådespelare.

En stundtals lätt surrealistisk pjäs son utöver vad som redovisats kretsar kring sådant som tidens obevekliga gång, att hålla ångesten stången, värdet av allvar, hämndmotiv, demokratibegreppet, vikten av att sträva mot att vara nöjd och kaffedrickande som sammanbindande ritual

foto Lina Ikse

Susanna Helldén vibrerar av oberäknelig energi, Veronicas humörsvängningar och sociala fernissa där bråddjup lurar, framställs på ett så vant sätt att dylika roller blivit något ab hennes signatur. Jill Ung är främst känd som en komedienne av rang efter långvariga samarbeten med Hagge Geigert och Sten-Åke Cederhök. Har därtill utmejslat ett antal signifikanta roller för tv och film. I Arkivet agerar hon trygghetsskapande nav vars tillvaro trots det riskerar krackelera. Hon har ett anslående giftigt sätt att leverera repliker på som hon är tämligen ensam om.

Martin Nick Alexandersson har i sitt cv en egen prisbelönt soloföreställning och en fäbless för intensiv, fysisk teater. Viriliteten hos ”ärkeängeln” är en egenskap regissör betonat. Och hans skilda positioner framställs övertygande. Den impulsive oroshärden Nils, tillika stundtals otäcka sanningssägaren, porträtteras oerhört insiktsfullt av Carl-Marcus Wickström som medverkat i flera uppsättningar på Tofta. Hans förmåga att skildra växlingarna mellan att uppträda som skrämd stackare kontra egoboostad man med orubblig pondus måste betraktas som fenomenal.

Premiärpubliken baxnar, följer nyfiket med på nyckfull resa. Förflyttas till en annorlunda arbetsmiljö, fast troligen inte mindre sannolik än somliga av landets myndigheter, Finns ingen anledning att tveka: Boka biljetter och företa färden till idyllen i södra Bohuslän!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Houria – en av de vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Houria
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Mounia Meddour

Stark film om kvinnors kamp för frihet i länder som Algeriet, som även om kvinnorna inte är lika strikt hållna som i Iran och Saudiarabien ändå inte har samma frihet som män. Filmen överraskar mig och går på djupet med skildringen utan att vara övertydlig.

När jag läste om filmen innan jag såg den hade jag helt fel förväntningar. Jag hade läst att den handlar om Houria, en ung kvinna i Algeriet som drömmer om att dansa i den algeriska baletten. Hon försörjer sig som städerska, och fyller på kassan genom vadslagning i underjordiska tävlingar i djurslagsmål. Hon sliter hårt på sitt jobb och hon går på danskurser och hon tränar mycket hemma i sitt enkla boende. Jag trodde vi skulle se en film liknande många andra med temat fattig underhuggare lyckas förverkliga sin dröm att bli världsberömd. Men det är långt ifrån vad denna vackra, starkt berörande och realistiska skildring i lugn takt berättar om.

Houria råker ut för en tidigare terrorist som blivit förlåten av staten och som i en mörk gränd skadar henne svårt. Bara att lära sig gå igen tar lång tid under rehabiliteringen. Hon får också svåra mentala skador och kommer med i en grupp kvinnor som alla blivit utsatta för mäns våld. Ofta är det män som varit terrorister och som staten förlåtit som angriper kvinnor.

Trots att Algeriet inte har samma sharia-lagar som teokratiska diktaturer som Iran och en del andra länder som styrs av muslimsk lag är kvinnor långt ifrån fria. De behöver inte bära slöja eller andra kläder som döljer deras hår och de kan delvis få utbilda sig. Men när Houria kan identifiera mannen som skadat henne lägger polisen ned utredningen då mannen har vänner inom poliskåren.

Berättelsen är hoppingivande samtidigt som det är svåra omständigheter kvinnorna möter. Men genom sin gemenskap, genom att ställa upp varandra och genom att dansa tillsammans kan de hitta glädje och kraft. Utan stora åthävor skildrar filmen stora kvinnor i vardagen.

Houria är en av vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Algeriet, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Greatest Days – en film som vibrerar av livsbejakande glädje men också tar upp smärtan i livet

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Greatest Days
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Coky Giedroyc
Manus Tim Firth

En sprudlande musikalfilm som bjuder på massor av musik och dans. En film som vibrerar av livsbejakande glädje. Jag har ofta svårt för när filmen är för glada och genom-positiva, men denna film överraskar trots att musiken till stor del bygger på feelgoodmusik av Take That berättar den också om smärtpunkter i livet. Den handlar om kärlek till musik och hur viktig musik kan vara för oss både under uppväxten och i livet som vuxna, men den handlar också om att växa upp och kunna förena sitt unga jag med sitt vuxna jag och om att livet alltid går framåt. Det fungerar aldrig att försöka gå tillbaka till det som är över och förbi. Den tid som gått, den har gått.

Filmen bygger på en scenmusikalen The Band, som hade West End-premiär 2018 och numera framförs under namnet Greatest Days. En lång rad av Take Thats största hitlåtar som Never Forget, Back For Good, Shine, Rule The World och Greatest Days är med i scenversionen liksom i filmen.

Musik är något högst personligt och när en film bygger på musik av ett band färgas vår upplevelse av filmen av vår inställning till just den musiken. Take That står inte för min favoritmusik, vilket jag tror något sätter ned betyget. För den som älskar Take Thats musik är filmen ett måste att se, tror jag. En film med musik av The Cure hade troligen fått ännu högre betyg av mig. Kanske. För en film med musik av The Cure skulle knappast ha denna berättelse.

Huvudpersonen Rachel är i fyrtioårsåldern och arbetar på sjukhus med sjuka barn och i privatlivet lever hon med sin sambo och sin hund sedan många år tillbaka. Men hon vägrar att gifta sig fast hon älskar sin sambo. Varför hon vägrar att gifta sig får vi reda på i filmen så småningom.

När Rachel var femton år dyrkade hon ett pojkband. Tillsammans med sina fyra bästa väninnor bildade hon ett tjejgäng som tillsammans älskade den musiken. Pojkbandet och dess musik följde hennes dygnet runt och var en del i hur hon och hennes väninnor såg på livet. Musiken var ett stöd när livet var svårt, som när Rachels föräldrar bråkade och bråkade och till slut skilde sig. Det är väldigt fint gestaltat hur viktig musiken var. Jag tror vi alla som varit femton år och älskat något band eller musiker kan känna igen oss.

Som livet ofta är tappar tjejerna kontakt med varandra och lever olika liv. Tjugofem år senare ska pojkbandet återförenas och till sin stora förvåning vinner Rachel det fina priset att få ta med sig några vänner och resa till bandets återföreningskonsert i Aten. Hon väljer att bjuda med sina väninnor från tjejgänget. Det blir en tjejträff på planet, hotellet och i Aten som väcker många minnen till liv och både roligt och sorgligt kommer fram. Det blir gemenskap och skratt men också bråk och gräl. När de försöker återuppliva de personer de var som femtonåringar slutar det mer eller mindre med katastrof.

Det är en stark film med massor musik, massor bra sång och duktiga dansare och med en engagerande berättelse om att vara fyrtio år och hitta sig själv. På ett fint sätt visar den att möta livets smärta gör att vi också kan hitta glädjen.

Lite bakgrundsfakta om musiken och Take That:
Take That sätter sin prägel på filmen som medproducenter och genom att dyka upp i en cameoroll. De slog igenom på 1990-talet med storsäljande album som Take That and Party och Everything Changes, upplöstes 1996 och återförenades tio år senare. Idag består Take That av tre av originalmedlemmarna: Howard Donald, Gary Barlow och Mark Owen.

I rollerna, tjejgänget som tonåringar samt som vuxna:
Rachel: Lara McDonnell och Aisling Bea
Debbie: Jessie Mae Alonzo
Claire: Carragon Guest och Jayde Adams
Zoe: Nandi Hudson och Amaka Okafor
Heather: Eliza Dobson och Alice Lowe

I rollerna, pojkbandet The Band: Aaron Bryan, Dalvin Sol, Joshua Jung, Mark Samaras och Mervin Noronha

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikalfilm, Take That

Filmrecension: Following – en mystisk mörk berättelse med oväntade vändningar

7 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Following
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Ett helt mästerverk, en mörk mysteriethriller, där du knappast kan ana slutet. Following är Christopher Nolans debutfilm från 1998. Den fick aldrig svensk biopremiär. Nu äntligen kommer den på svensk bio.

Handlingen kretsar kring en ung man som vill bli författare. För att få inspiration till sin första roman beger han sig ut på stan och förföljer människor. Han väljer ut olika människor och bevakar dem i smyg för att få igång sin fantasi och samtidigt se hur de lever, vad de gör. En dag blir han dock påkommen av en annan ung man i en välvårdad mörk kostym. Mannen i den mörka kostymen för med den unga författaren på en stöldturné. Allt för att få en inblick i livet och människors beteenden för att kunna skriva.

Folloing är filmad på 16mm-film och vi kan tydligt se typiska kännetecken för hur Nolan berättar något där handlingen inte alltid förs fram i en rak linje. Following belönades med festivalpriser och kritikers lovord vid sin premiär.

Christopher Nolan är en av de stora och mest intressanta filmskaparna med filmer som Memento (2000), Insomnia (2002), The Dark Knight Trilogy (2005–2012), The Prestige (2006) och Inception (2010). Interstellar (2014), Dunkirk (2017) and Tenet (2020). I år, 2023, är han aktuell med filmen Oppenheimer som får svensk biopremiär 21 juli 2023. Det finns självklart anledning för alla filmintresserade att se hans debutfilm – men filmen är sevärd lika mycket utan kunskap om Christopher Nolan. Filmen är ett mästerverk i sig, en mystisk mörk berättelse med oväntade vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Christopher Nolan, Filmkritik, Following

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 301
  • Sida 302
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in