• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Gränsfall belyser hur den relativa sanningen blänger oss surt i ögat

27 september, 2019 by Lotta Altner

Gränsfall
Regi Hugo Hansén
Översättning Hugo Hansén och Björn Lönner
Musik Daniel Douhan
Scenografi Jenny Nordmark
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Playhouse Teater den 26 september 2019

Den spräckliga ridån går åt sidan och vi ser en blå rektangel som föreställer ett rum. Det är minimalistiskt med rekvisita som för att poängtera att det är skådespelarna som kommer att fylla ut all den lämpliga plats som fyllas ska. Det visar sig att den tolkningen verkligen kommer att göra sig gällande under kvällen. Här stjäls ingen uppmärksamhet från aktörerna.

Föreställningen belyser mycket krasst att det där med egna barn och andras ungar är en realitet vi måste räkna med i andras- och i vårt eget liv. Det går inte att gömma sig bakom klyschor. Om du kan rädda ditt eget skin eller framstå som finare än vad du egentligen är, för egen vinnings skull, så kommer de flesta av oss att ta den gyllene- och enkla vägen. Det låter inte fint, men vad sjutton. Nu tänker jag kosta på mig att bli cynisk också. För är det inte rätt mänskligt trots allt, eller borde vi vara helt principfasta när det gäller moral och etik. Uppsättningen håller mycket fast vid den vite mannens fördelar och makt, samtidigt som andra gärna vill anse sig som skrupelfria och för mångfald, så länge det inte viner om den egna knuten.

Kvällens skådespelare levererade en och annan lång monolog av poängterande och provocerande natur. Man kan naturligtvis inget annat än att förbluffas och imponeras över att man kan komma ihåg långa repliker i ett mycket högt tempo. Däremot irriterades jag utav att publiken började applådera efter dem, som om massan av ord i sig skulle jämföras med ett ordmaraton som man ville heja fram mer av. Jag funderade över om det var så att karaktären Charlie fick dessa applåder inledningsvis, för att tempot och mängden ord enbart upplevdes som huvudsyftet med den långa monologen (åh hör ni så många ord jag kan säga fort och länge). Självklart såg vi den arga och upprörda unga mannen, men orden blev mer av kvantitativ natur än genomgående kvalitativ i sina känsloyttringar. En och annan paus verbalt sätt hade kunnat ge mer must till karaktären.

I motsatts till sin son var Louise en mycket tänkande rollkaraktär som tydligt genomgick våndor. Där såg man hur känslolivet kastades mellan att vilja göra det som är rätt och till det faktum att moderskapet lätt vill ge egna fördelar till det födda barnet.

Kvällens mest sympatiska karaktär var pappa Henry som faktiskt inte var förblindad av sitt föräldraskap. Han hade inte heller problem med att ge sonen raka puckar. Dessutom glade det mig någonstans att inte heller Henry fick förbli perfekt i sina val och bedömningar mot slutet. För det är väl lite det som är meningen med att vara människa; vi är av naturen självupptagna individer, ologiska personer som vill ta för oss av det vi kan få. Vi är inte politiskt korrekta utan har alla en släng av både det ena och det andra.

Både Pia Oscarsson (Monica) och Cecilia Frode (Jenni), blev i sina tolkningar, trots att rollerna inte var helt politiskt korrekta, ändå de tolkningarna som påminner om oss alla envar. Kan det vara så att ju mycket finare man försöker vara som människa desto hårdare faller man när man väl faller under påtryckningar.

Är det inte ganska mänskligt, om än förkastligt, att vi gärna är villiga att rucka på våra fasta principer när det konkret och ingående påverkar oss som djupast ? Inte vill man ge bort sina chanser och stora möjligheter, även om det blir på någon annans bekostnad.

Det är nästan så att jag inte vill säga det, för det låter nog lite klyschigt. Sanningen är dock den att Strindberg har rätt d.v.s. ”det är syn om människorna”.

Ensemble Jessica Liedberg (Louise), Björn Lönner (Henry), Linus Nilsson (Charlie), Pia Oscarsson (Monica), Cecilia Frode (Jenni)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Andra funderingar från utkanten – Ordsmide med humoristisk touch

25 september, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsmålning Torbjörn Johansson

Torbjörn Johansson

05 – 2019

Utblick Media

ISBN 9789186709952

En till formatet tunn volym som är en uppföljare till Vardagsfunderingar från en utkant (Books on Demand) som kom två år tidigare. Har slukat varje ord i dessa två häften, vars innehåll bjuder på dråpligheter och finstämda betraktelser om vartannat. Torbjörn Johansson utgår från vad han har närmast omkring sig i hemmet med två katter (ingår i ett par dikter), beläget i ett jordbrukslandskap intill havet i Morup norr om Falkenberg. Inte utan att tanken far till Ingmar Bergmans epos Fanny och Alexander och Gustav Adolf Ekdahls jultal om att leva i den lilla världen. Ordknåpande om Almedalen och Trump undantag som bekräftar utsagan. Torbjörn Johansson har jag lärt känna som finurlig och kunnig konferencier på Jazz- och Visdagar i Falkenberg under flera decennier. Vidare har jag sommartid vistats mycket i ett större stugområde med badstrand, i närheten av Johansons Lyngen. Är därför väl förtrogen med den natur, inklusive fåglar och betande boskap, som skildras, med skillnaden att hans granskande öga täcker in samtliga årstider.

Halland har få författare som når utanför provinsen, fått nationellt genomslag. Av aktiva kommer jag på rak arm bara på självklara namn som Björn Hellberg, Sara Beischer och Ingela Strandberg. Torbjörn Johansson har enligt egen utsago brokig bakgrund. Mest känd antagligen som fiolspelande vissångare, vars samarbete med Eva Bartholdsson varit populärt. Har därtill bland annat varit musikkonsulent och lokalradioröst. Numera fylls pensionärstillvaron av flera givande uppdrag, inte minst hos Visans Vänner.

Hans bedrifter inom sin nya bisyssla är värda att uppmärksamma, rent av hylla. Delvis skriver han in sig i en tradition där tungviktarna heter Alf Henriksson, Stig Dagerman och limerick-kungen Hasse Alfredsson. Vissa av alstren företer likheter med dagsversen, då tangerar den halländske spelmannen utövare som mina vänner Viktor Estby och Joel Landberg.

Häftena med vers och lite kortprosa har ofta en dragning åt det absurda. Så som livet kan te sig. Konsten är att fånga dylika situationer med några beskrivande formuleringar och en knorr. Den konsten behärskar Johansson till fullo genom kluriga sammansättningar av rader.. Hittas inga fyndiga rim räds han inte nödvarianten. Helt säker på att läsarna har fördrag med ett par osmidiga, men charmiga vändningar. Han odlar sin slagfärdighet och sin självironi, leker med språkets tvetydighet och kan överraska med en bitsk ton. Läsarna stöter till och med på, föga förvånande med tanke hemvisten i folklore, några ekivokt rimmade rader. Här ett utmärkt prov på underfundig betraktelse:

”Förr var det Jul, Påsk och Pingst/ som med fröjd och förväntningar fyllde vårt sinne./ Nu är det Halloween, Black Friday och kosläpp som är inne.

(från Högtider – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

Vi får veta att funderingarna växt fram antingen vid köksbordet eller under bilfärder. Tilltalet är inbjudande och opretentiöst. Innehållet inte helt lätt att ringa in, vilket är en kvalitet i sig .  Ett visst vemod, ett nostalgiskt skimmer kan skönjas. Ändå går det inte att leda i bevis att han anser att det var bättre förr. Johansson vill nog framstå som en pillemarisk klok gubbe, med skarp blick på sig  själv och omvärlden. I så fall en hållning som fungerar, något han definitivt går i land med. Tror naturstudier förekommer fler gånger än mänskliga möten, båda verksamheter ger Johansson rikligt med stoff.  Utblickar mot omväxlande väder och djurs beteende, omvandlas till stillsam skönhet eller lustiga episoder. 

Torbjörn Johansson två sammanlänkade  böcker av tankar och funderingar, reflektioner och iakttagelser;  förtjänar att nå ut i landet. Vi har att göra med en författarröst som inte kan kopieras. Och häftena med dikt och lite kortprosa är praktiskt taget viktlösa,  idealiska att ha med sig som reselektyr.  Hantverket behärskar tveklöst denne man. Han är lika kvick som poetisk.

”Skimrande grön i oktobersols glans,/ Skörden den gick som en finskugrisk dans. (från Om huru det högmekaniserade jordbruket gav mej åter vida vyer västerut – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

obs foto på författaren taget under Glommens litteraturfestival 6/7 2019 av CT Karlsson

 

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Inte den du tror – om åldersnoja och virtuell låtsaskärlek

25 september, 2019 by Rosemari Södergren

Inte den du tror
Betyg 3
Svensk biopremiär den 4 oktober 2019
Regi Safy Nebbou

En medelålders kvinna, Claire, (spelad av Juliette Binoche) låtsas vara 25 år yngre och raggar upp en ung man via sociala medier och Facebook i synnerhet. Filmen drar paralleller med hur stor skillnad det är mellan hur omgivningen ser på en medelålders man som skaffar en ung älskarinna och när kvinnan är 25 år äldre än en ung man. I filmen nämns också Ibsens Norakaraktär, en kvinna som lämnar de murar som omger en kvinna.

Handlingen börjar med att hon sitter hos en psykiatriker och ska berätta vad som hänt och då börjar hon sin berättelse med att hon blev övergiven av en ung älskare. För att spionera på honom skapar hon sig ett falsk facebook-konto där hon kallar sig Clara och är 24 år. Hon blir vän med sin ex-älskares vän Alex. Ju mer hon chattar med Alex desto mer vansinnigt förälskad blir hon i Alex.

Claire har publicerat foton på sitt facebookkonto på en 25-årig ung kvinna och låtsas det är bilder på henne själv.

Filmen ställer en hel del intressanta frågor. Alex och Clara/Claire blir mer och mer fascinerade av varandra. Förälskade? Nyfikna? Alex försöker få till en träff i verkligheten. Men vad är verklighet?
Claire vet att de inte kan träffas på riktigt. Den kvinna Alex tror sig vara förälskad i finns ju inte. Eller är han förblindad av ytan och kan inte se den fantastiska kvinna Claire är?

Claire vägrar acceptera att åldrande ska betyda att en kvinna inte får njuta av passionerat sex. Hon vill vara vacker hela sitt liv. På så sätt kan hon ses som en kämpa för kvinnors rättigheter. Men samtidigt blir hon så passionerat förälskad i den unge mannen att hon struntar totalt i sina barn. Hon beter sig som en drogmissbrukare gör beträffande sin kärlek till droger.

Dramaturgiskt gillar jag filmens upplägg. Den presenterar på sätt och vis tre olika slut. Filmskaparen leker lite kurragömma med oss. Juliette Binoche är en väldigt duktig skådespelare. Men det finns delar i filmen som gör att den inte får ännu högre betyg. Den får betyg 3 vilket är en godkänd film. Absolut. Men det är svårt att sympatisera med Claire, det är svårt att se det som ett ideal att vara så fixerad vid ungdom då livets förutsättningar är att vi alla åldras – om vi inte dör unga. Filmen spretar lite för mycket åt olika håll. Samtidigt är den fascinerande, för frågan är: vad är verkligheten? Vad händer egentligen i deras virtuella förälskelse? Vad händer och vad är Claires fantasier och önskningar? Filmen sätter onekligen igång många tankar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Blinded by the Light – en varm film, en hyllning till The Boss och till ungdomen och musiken

25 september, 2019 by Rosemari Södergren

Blinded by the Light
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Gurinder Chadha

En hyllning till Bruce Springsteen, till hans musik, hans texter och hans värderingar. En film som utan tvekan är ett måste för alla Springsteen-fans, förstås.

Handlingen kretsar kring en ung pojke med pakistanskt ursprung i den brittiska staden Luton i mitten av 1980-talet. Hans föräldrar, i synnerhet hans pappa, håller hårt på traditioner. När Javed arbetar extra på sommarlovet måste han ge hela sin lön till pappan. Alla i familjen måste ge sina inkomster till pappan som är familjens överhuvud. Javed känner sig splittrad, han är född i Storbritannien och känner sig både som britt och som pakistanier. Samtidigt är inte alla invånare vänliga, rasismen växer och ungar kissar på pakistaniers dörrar och National Front demonstrerar.

Hans bästa vän, Matt, är britt. De bor grannar och håller ihop, fast deras liv är så olika. När de blivit tonåringar och Matt har fest får Javed inte gå dit för sin pappa. Matt åker på semester utomlands med sina föräldrar medan Javeds pappa tillhör de som blir arbetslösa när GM halverar sin verksamhet i Luton.

Av en slump stöter Javed ihop med en sikhisk tonårspojke, Roops, första dagen i high school. Genom honom upptäcker Javed Bruce Springsteen. Det blir en enorm aha-upplevelse för Javed att lyssna på Bruce Springsteens musik och texter, han känner att texterna talar direkt till honom och hans verklighet. När han upptäcker Bruce Springsteens musik förändras allt.

Javed är duktig på att skriva och får stöd i skolan av sin lärare som upptäckt hans förmåga. Också med detta kommer Javed i konflikt med pappan. Pappans planer för Javed är att han ska bli fastighetsmäklare eller ekonomi. Att bli författare, som Javed drömmer om, finns inte på pappans karta alls. För många av oss som inte växt upp i någon tradition med starka krav att underordna sig föräldrarna och speciellt pappan är det svårsmält att se hur Javed inte får ha sina drömmar.

En av filmens styrkor är att den inte skönmålar något men inte heller framställer exempelvis pappan som alltigenom ond, även om det gör ont i mig som betraktare att inse att många barn växer än idag upp med dessa hårda regler från andra traditioner.

Viveik Kalra är jätteduktig i rollen som Javed. Vi lär se honom i andra filmer fram över. Regissören Gurinder Chadha (som gjorde ”Skruva den som Beckham”) har fått tag på ett bra gäng unga skådespelare: Kit Reeve som Emma, Dean-Charles Chapman som Matt och Aaron Phagura som Roops.

Det är en varm film om hur stort det kan vara att som ung hitta någon som formulerat det man själv känner, ofta vid musik och musikens texten, men det kan förstås också vara på annat sätt. En film om att vara ung och söka efter sin roll i livet och en gigantisk hyllning till Bruce Springsteen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tre sekunder – överraskande bra actionfilm

24 september, 2019 by Rosemari Södergren

Tre sekunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Andrea Di Stefano
I rollerna Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Ana De Armas och Clive Owen

En spännande och av och till överraskande actionfilm av ovanligt hög kvalitet. Den är spännande och skrämmande med korruption inom FBI och andra myndigheter som visar sig vara lika hänsynslösa som maffian. Joel Kinnaman har huvudrollen och han är så grymt bra att han bär upp en stor del av filmen. Just för att han är så alltigenom rätt för rollen blir filmen riktigt, riktigt bra.

För att vara ärlig är jag ingen stor älskare av actionfilmer. Jag har svårt för våld som underhållning. Våldet ska fylla någon funktion i berättelsen och vara trovärdig för att jag ska uppskatta filmen. Ofta sitter jag och skruvar på mig när jag är på en actionfilm och längtar till att den ska ta slut. Här satt jag på nålar och sögs in i handlingen.

Joel Kinnaman spelar Peter Koslow som blivit informatör åt polisen. Han och hans fru och deras lilla dotter blev attackerade under en semesterresa då Pete Koslow tvingades försvara sin familj med våld, vilket han dömdes till fängelse för. I fängelset blev han rekryterad av FBI för att infiltrera en hårdför polsk knarkliga för att få fast knarkkungen.

Han har ett uppdrag där han sätter både sitt och sin familjs liv på spel. Blir han avslöjad av knarkmaffian kommer hämnden att bli både blodig och grym. Det visar sig snart att FBI inte är helt att lita på heller. Situationen skruvas till rejält då Peter Koslow tvingas att infiltrera maffian inifrån fängelset.

Kultur ger oss inblickar i liv och platser vi aldrig varit på och kanske aldrig kommer till heller. Fängelsescenerna från USA är vidrigt skrämmande. Att människor i dagens så kallade civiliserade värld låser in andra människor under sådana förhållanden är svårt att ta till sig. Men då sådana scener är likartade i många filmer förmodar jag att det är en bild av verkligheten.

Berättelsen skildrar ett hård liv, en utmanande situation, som ändå inte är enbart fantasier. I USA förekommer infiltratörer och deras situation är utmanande, ja livsfarlig. Så även om filmen är mest tänkt som en underhållande, spännande actionrulle har den en del att berätta om människor och livet.

Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn av Anders Roslund och Börge Hellström.

Det skulle inte förvåna mig om det blir en Tre sekunder 2.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionfilmer, Filmrecension, Joel Kinnaman, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 561
  • Sida 562
  • Sida 563
  • Sida 564
  • Sida 565
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in