
Epidot
Åskgudens son
4
Inspelad i Beard Sound Studio och Bunkern i Göteborg maj 2019
Mixning Thomas Andrén
Producerad av Epidot
Imogena
Releasedatum: 24/1 2020
Epidot är en blågrön mineral, rent av kristaller. Bandet från Göteborg gjorde för ett par år sedan Vilse i Bremen, vars uppföljare döpts efter roman av Aarto Paasilinna. Trion är formad kring Erik Ivarsson som skrivit samtliga kompositioner, var och en har fått litterärt anstrukna titlar. Inne i den mystiska värld han skapar med sex- respektive tolvsträngad gitarr, lierar han sig med Adam Lindblom på ståbas jämte trumslagaren Johan Horner. På några spår förekommer vibrafon spelad av Johan Håkansson , tillika albumets ljudtekniker. Ska påpekas att jag inte tidigare hört trion. Däremot flera gånger diggat Ivarsson live (Bluesbandet Black Cat Bone, tribut-konsert till Neil Young med mera) och i jazzsammanhang stött på pålitlige Adam Lindblom. Hade ingen kunskap om Johan Horner tidigare, en musiker mest förknippad med den New Orleans-stil han utövar i Second Line Jazzband.
Illustrerar med ett uttalande av Nikke Ström från retrospektiva utställningen Musiklivet i Göteborg på Stadsmuseet. Den flitige basisten menade där intervjuad att trösklarna i staden är närmast obefintliga, istället uppmuntras samarbeten över genrer. Hur definiera soundet hos Epidot? Jo, som surfpop möter psykedelia möter rockabilly. Ur denna korsbefruktning hämtar man sin näring. Det skitiga och taggiga mixas med det ofiltrerade i häftigt skiftande intervaller. Infallen är legio utan att sinnet för melodier tappas bort. Resulterar i högenergiskt tidlöst groove, som kanske bättre ringas in genom att gitarrister och troliga bandinfluenser listas. Tycker mig höra Gretsch-kungen Duane Eddy, soulsvängiga Steve Cropper, klangen av Chris Spedding, Rundgångens främste utforskare Thurston Moore, genialiske Jeff Beck, The Ventures och fuzziga Cramps. Av inhemska kollegor vill jag påstå att Bosse Winberg (Spotnicks), Jojje Wadenius och Kenny Håkansson ligger närmast.
Epidot låter aldrig baktunga, vilket beror mycket på en osvikligt uppbackande kontrabasist jämte en fenomenal trumslagare. Johan Horner gör sig gällande omgående i inledande titelspåret. Hör klurigt sammansatta ackordföljder, sanslösa eruptioner jämte ett glimrande komp vars lyhördhet är hisnande. Djupt originellt och stimulerande att ta till sig! Vet inga andra på den här ypperliga nivån att jämföra med

Njuter av medryckande melodier som för oss längs kuperad terräng. Musiken sluggar sig ibland fram i snårskog, ibland öppnas den genom drömska passager. Deras explosiva beats och stämningsmättade klanger förför. På flykt undan det löpande bandets monotona rytm suger in lyssnaren i en oemotståndlig virvel. Och i Den bortglömda staden vid horisontens rand märks, medan hattförsedda kompositören graciöst plockar ackord, ett polyrytmiskt trumspel av högsta klass. Åtskilliga hetsande tongångar kräver att kompet är på tårna, en utmaning de antar med ackuratess.
Genomgående instrumentalmusik rik på kontraster och ljudeffekter, oavsett om trion går loss på full styrka eller laborerar mer återhållsamt. Vet inte hur mycket av teknik som används, men tippar på flitigt bruk av svajarm. Riffande på Gretsch-gitarr (live hörs Erik Ivarsson vanligtvis på sådana) kombineras med fuzz, vibrato och distortion. Framgångsrikt odlas audiell kreativitet. Hör elastiska, spännande kontraster. Det är innovativt och snarast motsatsen till sömlöst.
I en lika kul som märklig låt låter det som om inspelningen frekvent switchas av och på, ett nydanande koncept. Här upprepas maniskt ett slags glissando-hook varvid Lindblom har tilldelats en huvudroll. I en annan förtrollande sekvens spelar han med stråke, medan Håkanssons musicerande på vibrafon noteras. Första låten på vinylens B-sida heter längs rälsen i vargtimmen och ska framhållas för sin hit-potential. Den kännetecknas av skönt distade riff, snirkliga vändningar samt raffinerat cymbalspel.
Svindlande samspelta Epidot har åstadkommit en exceptionell skiva. Mannen som själv lyfter fram musicerande med Parallell Activity, Elina Ryd samt Arvid Nero, bevisar att han är kapabel att skriva såväl slagkraftiga som snillrika låtar. Hans fingerfärdiga coola gitarrspel hade jag redan koll på, jämte hans kompanjon på bas. Nu har jag också upptäckt doldisen Johan Horner, en strålande grooverarbetare. Epditot sticker ut i skivfloden!




Föreställningen äger rum på scenen i St Paul och har filmats utan publik och har premiär mitt under corona-härjade våren 2020 så föreställningen hade digital premiär och ska finnas tillgänglig några dagar till på Stockholms stadsteaters playsida. Jag längtar till den tid då coronaviruset försvunnit och jag kan uppleva denna föreställning live.
När Florent-Claude berättar sin historia och förklarar sig har jag som utomstående svårt att förstå hans depression. Eller jo, jag kan ana, men tycker att han inte har skäl till att vara fullt så destruktiv. Han berättar att han hade en stor kärlek, Camille, som han menar var hans livs kärlek. Men han svek henne, han var otrogen och förlorade Camille. Sedan dess har han aldrig släppt in någon kvinna i sitt hjärta, de relationer han haft med kvinnor sedan dess har han aldrig varit engagerad i på allvar. Men jag tolkar det som att hans svårigheter att knyta an till någon sitter djupare än så. Hans föräldrar tog livet av sig tillsammans. Det verkar som att föräldrarna var så tajta i sin relation att de inte hade plats för sonen.
Det enda som håller honom från att begå självmord är 10 milligram Captorix om dagen. Han tar det lilla pillret efter sitt morgonkaffe, efter tre eller fyra cigaretter.