• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Gnistrande egentillverkad ”twang” – Åskgudens son av Epidot

18 april, 2020 by Mats Hallberg

foto Kerstin Ehrnlund

Epidot

Åskgudens son

4

Inspelad i Beard Sound Studio och Bunkern i Göteborg maj 2019

Mixning Thomas Andrén

Producerad av Epidot

Imogena

Releasedatum: 24/1 2020

Epidot är en blågrön mineral, rent av kristaller. Bandet från Göteborg gjorde för ett par år sedan Vilse i Bremen, vars uppföljare döpts efter roman av Aarto Paasilinna. Trion är formad kring Erik Ivarsson som skrivit samtliga kompositioner, var och en har fått litterärt anstrukna titlar. Inne i den mystiska värld han skapar med sex- respektive tolvsträngad gitarr, lierar han sig med Adam Lindblom på ståbas jämte trumslagaren Johan Horner. På några spår förekommer vibrafon spelad av Johan Håkansson , tillika albumets ljudtekniker. Ska påpekas att jag inte tidigare hört trion. Däremot flera gånger diggat Ivarsson live (Bluesbandet Black Cat Bone, tribut-konsert till Neil Young med mera) och i jazzsammanhang stött på pålitlige Adam Lindblom. Hade ingen kunskap om Johan Horner tidigare, en musiker mest förknippad med den New Orleans-stil han utövar i Second Line Jazzband.

Illustrerar med ett uttalande av Nikke Ström från retrospektiva utställningen Musiklivet i Göteborg på Stadsmuseet. Den flitige basisten menade där intervjuad att trösklarna i staden är närmast obefintliga, istället uppmuntras samarbeten över genrer. Hur definiera soundet hos Epidot? Jo, som surfpop möter psykedelia möter rockabilly. Ur denna korsbefruktning hämtar man sin näring. Det skitiga och taggiga mixas med det ofiltrerade i häftigt skiftande intervaller. Infallen är legio utan att sinnet för melodier tappas bort. Resulterar i högenergiskt tidlöst groove, som kanske bättre ringas in genom att gitarrister och troliga bandinfluenser listas. Tycker mig höra Gretsch-kungen Duane Eddy, soulsvängiga Steve Cropper, klangen av Chris Spedding, Rundgångens främste utforskare Thurston Moore, genialiske Jeff Beck, The Ventures och fuzziga Cramps. Av inhemska kollegor vill jag påstå att Bosse Winberg (Spotnicks), Jojje Wadenius och Kenny Håkansson ligger närmast.

Epidot låter aldrig baktunga, vilket beror mycket på en osvikligt uppbackande kontrabasist jämte en fenomenal trumslagare. Johan Horner gör sig gällande omgående i inledande titelspåret. Hör klurigt sammansatta ackordföljder, sanslösa eruptioner jämte ett glimrande komp vars lyhördhet är hisnande. Djupt originellt och stimulerande att ta till sig! Vet inga andra på den här ypperliga nivån att jämföra med

foto Kerstin Ehrnlund

Njuter av medryckande melodier som för oss längs kuperad terräng. Musiken sluggar sig ibland fram i snårskog, ibland öppnas den genom drömska passager. Deras explosiva beats och stämningsmättade klanger förför. På flykt undan det löpande bandets monotona rytm suger in lyssnaren i en oemotståndlig virvel. Och i Den bortglömda staden vid horisontens rand märks, medan hattförsedda kompositören graciöst plockar ackord, ett polyrytmiskt trumspel av högsta klass. Åtskilliga hetsande tongångar kräver att kompet är på tårna, en utmaning de antar med ackuratess.

Genomgående instrumentalmusik rik på kontraster och ljudeffekter, oavsett om trion går loss på full styrka eller laborerar mer återhållsamt. Vet inte hur mycket av teknik som används, men tippar på flitigt bruk av svajarm. Riffande på Gretsch-gitarr (live hörs Erik Ivarsson vanligtvis på sådana) kombineras med fuzz, vibrato och distortion. Framgångsrikt odlas audiell kreativitet. Hör elastiska, spännande kontraster. Det är innovativt och snarast motsatsen till sömlöst.

I en lika kul som märklig låt låter det som om inspelningen frekvent switchas av och på, ett nydanande koncept. Här upprepas maniskt ett slags glissando-hook varvid Lindblom har tilldelats en huvudroll. I en annan förtrollande sekvens spelar han med stråke, medan Håkanssons musicerande på vibrafon noteras. Första låten på vinylens B-sida heter längs rälsen i vargtimmen och ska framhållas för sin hit-potential. Den kännetecknas av skönt distade riff, snirkliga vändningar samt raffinerat cymbalspel.

Svindlande samspelta Epidot har åstadkommit en exceptionell skiva. Mannen som själv lyfter fram musicerande med Parallell Activity, Elina Ryd samt Arvid Nero, bevisar att han är kapabel att skriva såväl slagkraftiga som snillrika låtar. Hans fingerfärdiga coola gitarrspel hade jag redan koll på, jämte hans kompanjon på bas. Nu har jag också upptäckt doldisen Johan Horner, en strålande grooverarbetare. Epditot sticker ut i skivfloden!

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Bokrecension: Den andra sömnen av Robert Harris

18 april, 2020 by Rosemari Södergren

Den andra sömnen
Författare Robert Harris
Språk
Svenska
Antal sidor
314
Utgivningsdatum 2020-03-24
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel Second sleep
ISBN 9789189007406

Robert Harris är en duktig författare av historiska romaner och han har definitivt flyt i sitt skrivande. Den andra sömnen är har samma smidiga språk som hans romaner alltid har och den har ett engagerande ämne, utan tvekan. Men temat håller inte riktigt och Robert Harris tar inte vara på temat ingående eller fördjupat.

I centrum för berättelsen står en ung präst och året är 1468. Den unge prästen Christopher Fairfax skickas till en avlägsen brittisk by för att hålla i begravningen av byns präst, fader Lacy. På plats hittar Fairfax mystiska föremål från en svunnen tid – varav vissa inte hör hemma i 1400-talet så som vi känner till det.

För att inte förstöra en av bokens intressanta vändningar kan jag inte gå in på djupet på detta. Av bokförlaget beskrivs boken som
en unik dystopisk thriller. Den tar upp frågan om hur mänskligheten reagerar på en stor katastrof där vi absolut kan se paralleller till det som händer när denna recension skrivs: våren 2020 då världens drabbades av corona-pandemin.

Om pandemin skulle fördjupas ännu mer och viruset inte går att bota på något sätt: hur kommer det i så fall att gå med vår civilisation och hur kommer kommande generationer att reagera på katastrofen? Hur kommer det att tolka det som hände? Det är mycket intressanta frågeställningar. Romanen bygger på dessa frågor. Men jag tycker inte att Robert Harris går ned på djupet tillräckligt. Det är för mycket som lämnas outforskat.

Den andra sömnen har utnämnts till en av 2019 års bästa böcker av flera tidningar, bland andra The Times, The Guardian och The Telegraph. Det förvånar mig faktiskt att den fått sådant enormt mottagande. Den är inte alls dålig, det är en sådan där bok jag sträckläser och vill veta hur det går. Men efteråt är jag ändå lite besviken, jag hade hellre fått mer svar och funderingar. Men absolut sätter den igång egna tankar och ett bra språk har Robert Harris, som alltid. Han är skicklig på att måla med ord så jag ser miljöer, bilder framför mig och känner kylan och fukten och känner lukter och dofter. Sämre böcker har jag läst, men också bättre.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Liv Strömquist tänker på dig!” på Dramaten Play

14 april, 2020 by Redaktionen

Liv Strömquist tänker på dig!
Baserad på Liv Strömquists serier
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Koreografi Tove Sahlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Musik och ljud Stefan Johansson
Peruk och mask Thea Kristensen Holmberg
Finns på Dramaten Play

När vi inte kan ta oss till teatersalongen får teatersalongen ta sig till oss och det är precis vad Dramaten Play gör med flera olika pjäser. En av de är Liv Strömquist tänker på dig! som hade premiär 2014 på och är regisserad av Ada Berger. Pjäsen är baserad på Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja till Liv!

Föreställningen är ett fantastiskt sammelsurium av olika aspekter i destruktiva förhållanden och gör nedslag i flera kända personers kärleksrelationer. Det är Priscilla Presley som blir formad och skulpterad att se ut på ett visst sätt av Elvis Presley, Oksana Wilhelmsson som bor på läktaren för att Chippen Wilhelmsson ska få spela fotboll vart han vill, Lee Krasner som måste passa upp på en nedgången Jackson Pollock, Britney Spears som får en ganska obegåvad och lat Kevin Federline hängandes i hasorna. Med kändisarnas relationer som grund belyser den sedan flera vardagliga problem en kan tampas med. Hela tiden med allvar fast med komiska poänger.

De fyra skådespelarna; David Book, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern och Sanna Sundqvist är alla helt otroliga och har ett imponerande samspel med varandra när de kastar det lagda manuset mellan sig men likaså i de improviserade delarna. Sanna Sundqvists interaktion med publiken som Yoko Ono där hon reagerar på alla små ljud och läten från åskådarna är makalöst och det är omöjligt att inte skratta med.

Det är en skrikig, hysterisk och helt galen föreställning som ändå finner djup och ett allvar bland alla skratten. Samtidigt som man blir väldigt underhållen lyckas de också ta upp och belysa anledningarna bakom kändisarnas dåliga relationer och varför kvinnorna stannar kar i de på ett väldigt allmänmänskligt sätt. Som exempel har de bland annat Whitney Houston och hennes relation med Bobby Brown där de berättar hur Bobby trycker ner och hånar Whitney och understryker det komplexa i att befinna sig i en sådan relation. Att utifrån sett kan det verka lätt att lämna någon som är elak mot en men i själva verket kan det vara precis tvärtom. Det negativa påpekandet och förolämpningarna gör att personen får en ”traumatisk bindning” som gör att upprättelsen blir en drivkraft och det känns viktigare att stanna kvar i relationen för att personen som skadar ska förändra sig och ”upphäva smärtan”.

Genom de enkla men ändå svåra förklaringarna blir pjäsen inte bara rolig utan också viktig. Den belyser på ett lättsamt sätt väldigt komplicerade mekanismer som tydliggörs med konkreta exempel från kändisvärlden som går att applicera på relationerna vi själva har. Trots att den bygger mycket på sin komiska tajming och samspelet med publiken så funkar den förvånansvärt bra att se hemma genom skärmen. För att få ett avbrott i den svåra tid vi just nu går igenom så är den här pjäsen perfekt att kolla på. Med omtanke till sig; titta på Liv Strömquist tänker på dig!

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Pool – vackert foto men svårt att bli engagerad av

14 april, 2020 by Rosemari Södergren

Pool
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 april 2020
Regi Anders Lennberg

Pool är en av få filmer som går upp på svenska biografer i denna corona-härjade vår. Många filmbolag, speciellt de stora amerikanska bolagen, har skjutit fram sina filmpremiärer till i höst. Jag tror att det finns flera skäl till att filmdistributören av Pool väljer att låta den ha premiär nu i vår. Filmen kanske har en relativt smal målgrupp och då kan den lika gärna gå upp på biograferna nu istället för att gå upp i höst och konkurrera med en enorm mängd filmer.

Förmodligen kommer denna film att släppas rätt snabbt på streamingtjänster. Det är synd på sätt och vis, för en av filmens stora styrkor är bildspråket, foto.. Den berättar så mycket med bilderna, i hur fotografen fått vila kvar i bildsnitt, täta bilder på ansikten och ur olika fotovinklar som berättar saker som vi ibland uppfattar med vårt undermedvetna.

Filmen bygger på för­fattaren Per Hagmans roman med samma namn. Boken som gavs ut 1993 och blev, precis som Hagmans debut ”Cigarett”, jämförd med Bret Easton Ellis böcker som ofta rymmer en liknande livsleda. Filmen skildrar den unge snygge svenska tjugoårige Johan som hänger i Nice. Han plågas inom sig av minnen av en jobbig tonårsromans samtidigt som han är en form av lyxprostituerad ung man. Han flyttar in till Celeste, en medelålders kvinna, för att vara hennes sexleksak. Celeste är en före detta filmstjärna med alkoholproblem och svår åldersångest.

Johan har två kompisar, Baltazar och Kurt. Den som bestämmer i gruppen är Kurt, som lever som han lär, det vill säga säljer sin ungdom och skönhet som sexobjekt och lever för ytan. Kurt ligger med Jules, Celestes make. Det är ett förhållande som har en hel del våld och maktkamp involverat.

”Du behöver inte jobba”, säger Kurt till Johan. ”Det här är franska Rivieran. Här lever de unga på de gamla. Inte tvärtom.”

Filmen skildrar makten i att vara ung i en värld där ungdom är det allra värdefullaste.  Men trots sin skönhet, trots det vackra huset, trots kläderna och privatstränderna känner Johan en växande oro. Till skillnad från Kurt vill han inte att ungdom ska vara hans största talang. Och trots att det gör ont kan han inte sluta tänka på den han en gång älskade.

Filmbolaget beskriver Pool:
”Pool” är ett drama om trasiga och vackra människor i en glamorös miljö. En film om köpt kärlek, plågsam besatthet och tiden som går och går men inte läker några sår. Samtidigt fångar historien tjusningen i att vara 20-nånting och identitetslös.

Om regissören:
Anders Lennberg är utbildad vid American Film Institute och har tidigare regisserat sexualupplysningsfilmen ”Kärlekens språk”, thrillern ”Blå måndag” och flera avsnitt av tv-serien ”Rederiet”. I rollen som Johan syns Niclas Gillis som själv är regissör och väckte stor uppmärksamhet med sin kortfilm ”Hold me down”. Celeste spelas av Natacha Guyon, Jules av David Asavanond, Kurt av Nino Wongchaiseree, Balthazar av Jimmy Welleby och Johans ungdomskärlek Anneli av Moa Garpendal. Ett viktigt mål för regissören var att de unga männen i filmen skulle utstråla samma dandyaktiga skönhet som Per Hagman gjorde när han slog igenom.

Filmen är vacker och oerhört melankolisk, mörk.  Jag tycker det är intressant att filmen vänt på begreppen och låtit det vara unga män som säljer sina kroppar och som måste vara unga och vackra, sexiga och tilldragande. Men jag har ändå svårt att ta till mig filmen, Dess ämne väcker inget engagemang hos mig. Visserligen är också Sverige ett samhälle där ungdom värderas mycket mer än ålderdom eller erfarenhet men filmen får mig ändå inte att känna att den säger mig något om livet. För mig räcker inte fantastiskt foto för att ge en betyg högsta betyg. Filmen måste engagera mig, den måste tala till mig på något sätt. Jag är förmodligen fel målgrupp för filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Tankar om Serotonin – digital premiär på Stockholms stadsteater

13 april, 2020 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Serotonin
Bygger på Michel Houellebecqs roman Serotonin
Regi Linus Tunström
Översättning Sara Gordan
I dramatisering av Lucas Svensson
Scenografi Carouschka Streijffert
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Kompositör Rikard Borggård
I rollen Sven Ahlström
Skandinavienpremiär digitalt på Kulturhuset Stadsteaterns playsida 12 april 2020

Serotonin, liksom det mesta av den franske författaren Michel Houellebecq har många bottnar. I regi av Linus Tunström, översättning av Sara Gordan och dramatisering av Lucas Svensson med den enastående Sven Ahlström i rollen som den dödligt deprimerade Florent-Claude förvaltas Houellebecq tankar imponerande. Det är en stark, berörande föreställning som bitvis är skrämmande obehaglig och den går inte att bara glömma. Föreställningen förmedlar samma starka känsla och ångest som romanen och är inte alltid vad den ser ut att vara på ytan. Mitt i sin enkelhet förmedlar den en bild av något som inte är okomplicerat.

Föreställningen äger rum på scenen i St Paul och har filmats utan publik och har premiär mitt under corona-härjade våren 2020 så föreställningen hade digital premiär och ska finnas tillgänglig några dagar till på Stockholms stadsteaters playsida. Jag längtar till den tid då coronaviruset försvunnit och jag kan uppleva denna föreställning live.

Sven Ahlström är ensam på scen och han är helt rätt och perfekt i rollen. Florent-Claude är en man i fyrtioårsåldern som är bland det ensammaste jag kan tänka mig. Han äter antidepressiva medlet serotonin för att inte gå ner sig totalt i sin depression. Sven Ahlström rör sig på en enkel scenlösning med en slags spiralformad bänk och på ena väggen finns en långsmal skärm för videoprojicering. En enkel fontän finns i mitten av spiralbänken.

När Florent-Claude berättar sin historia och förklarar sig har jag som utomstående svårt att förstå hans depression. Eller jo, jag kan ana, men tycker att han inte har skäl till att vara fullt så destruktiv. Han berättar att han hade en stor kärlek, Camille, som han menar var hans livs kärlek. Men han svek henne, han var otrogen och förlorade Camille. Sedan dess har han aldrig släppt in någon kvinna i sitt hjärta, de relationer han haft med kvinnor sedan dess har han aldrig varit engagerad i på allvar. Men jag tolkar det som att hans svårigheter att knyta an till någon sitter djupare än så. Hans föräldrar tog livet av sig tillsammans. Det verkar som att föräldrarna var så tajta i sin relation att de inte hade plats för sonen.

Florent-Claude hatar och föraktar det mesta, framför allt har han ingen kärlek till sig själv. Han tycker inte ens om sitt namn. Han haft flytt från sin japanska flickvän genom att överge sin lägenhet som hon inte kommer att ha råd att betala hyran till. Han ligger på sin hotellsäng och röker. Det är det enda hotellet i Paris där man ännu får röka på rummet. Det är inte lätt att känna sympati för honom. Han är en bitvis odräglig person och känslokall. Han lämnade sin flickvän utan att säga ett ord och han är stolt över att köra en bil som inte är bra för klimatet.

Det enda som håller honom från att begå självmord är 10 milligram Captorix om dagen. Han tar det lilla pillret efter sitt morgonkaffe, efter tre eller fyra cigaretter.

Sakta skruvas berättelsen åt och teman som samhällets ekonomi, EUs byråkrati och makt fördjupar skildringen. Regissören, Linus Tunström, säger om romanen som föreställningen bygger på:
– Jag tycker att detta är Houellebecqs hittills starkaste roman. Den börjar till synes lite planlöst för att sedan sakta skruva sig in mot brännpunkten, starkare och starkare. Han väver ihop teman som kärlek, ekonomi och makt; om hur vi, som lever i den liberala kapitalismen, tror oss fria för att vi kan välja mellan femton olika sorter av hummus i matbutikerna, eller svajpa höger oräkneliga potentiella kärlekspartners.

Utan tvekan har regissör och team tillsammans med Sven Ahlström skapat en starkt berörande föreställning som ingen glömmer i första taget. Och utan att ursäkta huvudkaraktärens beteende blir det ändå begripligt och vi lämnar föreställningen som Brecht önskade att vi gör då varit på teater: med en inre energi och lust att förändra samhället.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Serotonin, Sven Ahlström, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Sida 523
  • Sida 524
  • Sida 525
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in