• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vacker, rolig och egendomlig hybrid – Don Juan på Göteborgs Stadsteater

12 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Malin Arnesson

Av JB Moliére och Lorenzo Da Ponte (översättning Ulf Peter Hallberg)

Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostymdesign: Ann-Margret Fyregård

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline Söderström, Negar Zarassi, Christer Fjellström, Eline Höyer, Hans Brorson, Karin De Frumerie, Emil Ljungestig, Mikael Kjellgren, Victoria Olmarker och Jesper Söderblom

Premiär 9/9

Spelas på Stora Scen Göteborgs Stadsteater till och med 26/11 2022

Ursprunget till arketypen Don Juan kan spåras tillbaka till Sevilla tidigt 1600-tal och ett spansk skådespel. Myten om den obotlige förföraren fick evigt liv genom Moliére 1665, späddes på i operan Don Giovanni vars premiär ägde rum 1787. I Hollywood i modern tid är det Johnny Depps porträtt som etsat sig fast på näthinnan.

Mycket meriterade Hilda Hellwig verkar ha ett gott öga till Moliére och den problematik han behandlar. I samma teaterhus hade hon stor framgång med Lärda kvinnor för några år sedan, när samtida igenkännlig snobbism lika obarmhärtigt som underhållande dissekerades. Denna gång framstår inte syftet lika uppenbart, med en intrig som också äger rum i vår tid. Oklart vad Hellwig vill ha sagt bortsett från att hyckleri ställer till med elände. Att premiären skedde parallellt med sista stora valdebatten i SVT var förmodligen en slump, även om frasen ”politiskt pladder” dryftades. Möjligen en ytlig analys, men i dessa turbulenta tider skulle Stadsteaterns Don Juan kunna ses som verklighetsflykt, ett dråpligt drama på temat köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Hennes uppsättning kombinerar fars med idédrama. Vi befinner oss på Lusterholm där repetitioner av operan Don Giovanni pågår i första akten, med förutsägbara förhinder. Den notoriske kvinnojägaren är ju föga fokuserad på uppgiften att sjunga Mozart, vilket utsätter assistenten för enorma påfrestningar. Lusterholm utgör en kopia av Drottiningholmsteatern ( stämmer med min minnesbild från enda gången jag besökt teatern) med handmålad dekor. Scenografin och scentekniska lösningar inklusive moment där fiktionen bryts tillhör uppsättningens plusfaktorer.

foto Malin Arnesson

Don Juan vägrar ägna sig åt läpparnas bekännelse, bejakar istället sin natur fullt ut. Den ståtlige adelsmannen tar glupskt för sig, lär sig knepen att få trånande skönheter att falla för honom. Vet precis hur smicker och uppmärksamhet fungerar som smörjmedel. Framstår som orimligt att kalla denne egoist för rebell eller normbrytare. Enligt belackare fattas ju dygden. Självklart uppstår rivalitet och faror när han går från famn till famn, för dagbok för att ha koll. Görs en hänvisning till omtalade publikationer av Norén, Knausgård med flera och möjliga konsekvenser av att förekomma i kända dagboksredogörelser. Borde varit fler lika smarta referenser, fler samtidsmarkörer. Leporello ( Tobias Aspelin) vurmar i en utläggning för det coola i att röka, vilket snarare får betraktas som bakvänd ironi än uppdaterad kommentar.

Musiken får förhållandevis stort utrymme, särskilt inledningsvis.. Det börjar med ouvertyr innan ridån går upp, varefter Caspar Engdahl bland annat levererar Katalogaria och glänser i ”Räck mig din hand min kära” tillsammans med Negar Zarassi, vars vokala uppdrag borde varit fler. Två personer med mycket gedigen operautbildning har således rekryterats till ensemblen, jämte frilanspianisten och pedagogen Mikael Kjellgren i rollen som repetitör. Helt andra tongångar betonar att uppsättningen går av stapeln i nutid. Emil Ljungestig och Tobias Aspelin framför lustfyllt en bekant rockdänga. Den försmådde skinnknutten Masetto (Jesper Söderblom) gör entré med urban r & b i sin bergsprängare, medan teatersällskapet på fest dansar till techno, som endast hörs i bakgrunden.

foto Malin Arnesson

Praktfulla klädedräkter och dito peruker har valts med omsorg, blir en fest för ögat. Hierarkier i status signaleras effektfullt. Någon koreograf finns inte angiven vilket innebär att regissör Hellwig, antagligen i samarbete med kvinnliga skådespelarna, lagt mycket möda på att få fram rätt rörelsemönster. Förorättat alternativt behagfullt kroppsspråk blir tacksamt uttrycksmedel att tackla. Utmaningen i att mest uppseendeväckande tala med kroppen vinns av komiska begåvningen Victoria Olmarker, följd av Caroline Söderström som den paranta Donna Elvira och Eline Höyer, flitigt i elden som Zerlina.

Med förvärvad psykologisk insikt hävdar Don Juan att de han kurtiserar försöker göra motstånd, men förnuftet väger lätt när längtan blossat upp. De dånar av att bli sedda och genomskådade, trots vetskapen om att bli en i raden, någon som på ett oanständigt sätt förbrukas. Förförarens monolog innehåller nycklar som avtäcker skenheligheten hos förment goda människor. Ligger nära till hands att exemplifiera med politiska makthavare som propagerar för en bestämd hållning, fast själva agerar tvärtemot.

foto Malin Arnesson

Reslige Caspar Engdahl i huvudrollen ges möjlighet att porträttera en undflyende hal och självsäker figur om vartannat. Sjunger därtill oklanderligt även om han inte har den karisma man förväntat sig. Den som i stora stycken stjäl showen är istället skälmaktige Tobias Aspelin, vars gestalt både kivas med rekvisitören och förtroligt kommunicerar med statister i publiken. Han ligger bakom åtskilliga kvicka scener genom att framstå som lika delar ömklig och beskäftig.

Aspelin är den största behållningen i en produktion med förtjänster, även om den lämnar mig tämligen oberörd och något förbryllad.. Inte sällan finns fog att kritisera regissörer som inte är kapabla till kill-your-darlings-estetik. Här gäller snarare motsatsen. 2 ½ timme inklusive paus och ett antal sångnummer känns aningen rumphugget. Hade önskat en påbyggnad på minst en halvtimme.

Kontentan är att recensionen hamnade i ett mellanläge, tar varken ställning för eller emot. Är ni som läser sugna på en opera-doftande uppsättning som tar spjärn utifrån en klassiker, uppmanas ni att bilda er egen uppfattning.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Tonsäker och hudlös vokaljazz – Between You And Me med Lovisa Jennervall

10 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Fabian Rosenberg

Lovisa Jennervall

In Between You And Me

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm 19-20/6 2021

Mixning: Pål Svenre

Producent: Isabella Lundgren

Prophone

49:17

Releasedatum: 9/9 2022

Sångerskan och låtskrivaren Lovisa Jennervall har skördat stora framgångar i kritikerrosade (tillhör en av ”smakdomarna”) Ellas Kapell. Recenserat båda albumen, ett par av deras spelningar och träffat medlemmarna inklusive deras sångerska. Lite mer i skymundan finns hon i Sture Kvinett, leder Lovisa Jennervall Wind Ensemble och LJQ. Nu släpps första soloalbumet i eget namn producerat av vännen och mentorn Isabella Lundgren, den jazzsångerska som senaste decenniet konkurrerar om att ha gjort störst avtryck. Största genombrottet har Lundgren onekligen på sin meritlista.

Med några få undantag är samtliga kompositioner och arrangemang signerade Jennervall, vars övergripande tema är smärta. I intervju meddelas att Between You And Me kan liknas vid ett förtroendefullt samtal emellan berörda om svåra stunder, separationsångest och vikten av stödgrupper att spegla sig i. ”De där mötena mellan människor ger kraft”. Roman av Karin Smirnoff har också haft betydelse för skivans tillkomst.

Musikerna som ramar in högtflygande sång, stundtals i svärta heter Ima Baeza Bilgin (piano), Samuel Muntlin (dragspel), August Eriksson (kontrabas) och på trummor Magnus Jonasson I ett par spår förstärkta av blås i form av trumpetaren Linnea Jonsson och Samuel Muntlin som spelar basklarinett och tenorsaxofon. Den sist nämnde ansvarar för blåsarrangemang i Abyss och Note To Self. Texten till Note To Self är skriven av Anna Söyland.

Sångerna härbärgerar i lika hög grad oförställd glädje över att ge sig hän vokalt till förnämligt komp, som den smärta låtskrivaren vill berätta om. Kvinnorna vid rodret har förmodligen kunnat dela gemensamma erfarenheter. Lovisa & Isabellas drivkraft består i att knyta an till lyssnaren genom reflekterande sårbarhet och helhjärtad motivation. Går inte att ta miste på engagemanget. För att citera producenten: ”Vi delar med oss av det som skaver.”

Att första soloalbumet rikligt exponerar lusten att sjunga ordlöst och dragningen till scat, innebär att hur det sjöngs är av lika stor betydelse som om vad. Framhålls att rösten speglar själen. Ska man vara petig landar jag i uppfattningen att den ordlösa stämmans förekomst borde ha ransonerats lite grann. Duktiga musiker på samma innerliga våglängd är förstås en förutsättning för ett lyckat resultat, något som tveklöst realiseras på In Between You And Me.

Fäster mig vid strålande intonation, sättet att texta och hur stämbandets register används. Uppriktigheten sveper med och borrar sig in i mottagaren. Mot tonala ambitionen kan som sagt ändå randanmärkning riktas. Estetiken riskerar att generera ojämnvikt, få mig att stundtals storkna. Av ypperliga instrumentalister är Magnus Jonassons fetaste utropstecknet. Troligen en ny upptäckt för mig, liksom duktiga pianisten Ima Baeza Bilgin. Noterar rörande final med högstämd sång på svenska till spröda pianoklanger jämte försynt dragspel. Att införliva blås på några låtar visar sig vara klokt, förhöjer behållningen.

Albumet med sitt förtroliga sound och bitterljuva melodier kommer bäst till sin rätt i hörlurar. Uppmuntrande för den passionerade artisten att ha fått ett erkännande av ”makthavare” Jan Gradvall, en högstatusperson inom media som jag hade ett par korta samtal med på årets WOW.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Substans och variation förgyller osvenskt sound – W.I.A.B.R med Those Barren Leaves

9 september, 2022 by Mats Hallberg

Artwork och design Xenia Popaja (at ArtByXen)

Those Barren Leaves

W.I.A.B.R

4

Inspelad sommaren 2021 i Studio Lüxfällan

Producerad av Kristoffer Ragnstam (äv. inspelning o mixning) och Those Barren Leaves

Hemifrån

53:19

Releasedatum: 9/9 2022

Med oregelbundna mellanrum får jag anledning att spetsa öronen, till vad som döljer sig i sändningar från en ihärdig skivdistributör i de småländska skogarna. Är lätt hänt att sådana guldkorn missas då mycket i högarna är utan profil. Hade ingen aning om vilka Those Barren Leaves är som nu släpper sin andra fullängdare.

Nu vet jag att de är lika med äkta paret Marit och Martin Deubler Holmlund. Han är basist i West Of Eden. Hon har studerat på singer songwriter-linje och undervisar på Angereds Folkhögskola. Paret som ännu inte fyllt 50 har sin bas i Göteborg. De har varit verksamma i ett kyrkoprojekt i Uppland om kulturarv. Känner igen några musiker de jobbat med tidigare. På aktuella cd:n spelar Kristoffer Ragnstam trummor och på sex spår hörs keyboard från Klas-Henrik Hörngren (Klabbes Bank, Jenny Wilson…).

Those Barren Leaves tvingades lägga om strategin under pandemin. Spelade initialt in hemmavid med enkel utrustning. Hade låtarna i stor utsträckning klara när man kunde gå in i studio. Fast ändå jobbades där med grunder och pålägg på ett bakvänt sätt. Vill tro att visionen i alla fall kunde uppfyllas. För ljudet är tillfredsställande. Vi slipper grötigt sound. Varje instrument, varje sångstämma och ton urskiljs berömvärt.

Blir förtjust i en palett av nyanserad indie-rock, drömskt bejakande pop, innovativ psykedelia samt några stänk americana. Överlag ett osvenskt sound! i brist på lämpliga jämförelser kan musiken beskrivas som en fusion av Cocteau Twins och Ride.

Those Barren Leaves – pressfoto

Samtliga av skivans tretton spår har skapats av låtskrivarduon. Nivån förbluffar. Tar till mig eggande och omväxlande låtar, vilka förmår skilja ut sig i bruset. Utan att vara kända för sitt kunnande är paret fenor på att få till spännande stämningar. Låtarna äger förunderlig skärpa och stringens, skrudas i skiftande utstyrsel, utan att det blir pretentiöst. Marit sjunger förträffligt medan Martin vokalt kan rankas som habil. I refrängen till Besieger lämnar han sitt aningen begränsade register bakom sig.

Rytmläggare Ragnstam bedriver sin verksamhet funktionellt och lyhört, trummar inte utanför melodiernas ramverk. I övrigt saknas info om vem som spelar vad. Gitarrstämmorna tillhör definitivt de beståndsdelar som utförs med allra störst framgång. En gåta hur gitarrspel kan låta så lysande från musiker jag hade nästan obefintlig koll på.

Figurerna som utgör temat i Matters Of The Heart är ljuvliga. Avlöses av oemotståndligt röjigt beat i Hang Low. Stegringen av intensitet i After A Storm är ett annat glädjande inslag. Ytterligare ett krön nås i Crossroads där stadig basgång interfolieraras raffinerat med skönt distad slinga på gitarr.

Texterna på engelska är kanske inte den främsta styrkan hos TBL, även om de duger. I sammanhanget ändå närmast en irrelevant randanmärkning.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Nordic Crime – surfar mest på ytan

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Hans Malm

Nordic Crime
Av Mattias Andersson
Text och regi Mattias Andersson
Scenografi Ulla Kassius
Kostym Moa Möller
Ljus Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall

Premiär på stora scenen på Dramaten 8 september 2022
Medverkande i rollerna Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Nina Zanjani, Nemanja Stojanović och Krister Henriksson
Statister Ellie Aho, Tobias Cronwall, Jocelyn Leal Sundroos, Joshua Wernius, Paterne Irumva, Andro Elserwi, William Nyrén, Sandra Samuelsson, Camilo Vera-Zavala, Sam Herrgård, Maksimiljan Savnik

Intresset för kriminalromaner och deckarserier är stort, både fiktiva och True Crime. I denna föreställning granskar Dramatenchefen Mattias Andersson ämnet. Delvis är det roligt och delvis tankeväckande men i det stora hela skrapar denna föreställning mest på ytan.

Den tar upp tre riktiga fall där en del fakta ändrats för att ingen inblandad ska gå att identifiera. Det hindrar förstås inte att kriminalreportrar som bevakat fallen direkt vet vilka brottsfall det handlar om.

Foto Sören Vilks

Sex välkända tv-poliser står på teaterscenen. Vi får höra namn som Beck, Hassel och Falk på dem. Jakob Eklunds roll heter däremot Stig (Eklund är inom kriminalgenren väl mest känd för Johan Falk-filmerna medan namnat Stig ger mig associationer till Stieg Larsson som skrev första delarna av Millenium-serien). Krister Henriksson däremot kallas för Kurt. Det syftar väl på Kurt Wallander från Henning Mankells kriminalromaner där Henriksson spelat Wallander i filmer. De skämtar och reproducerar jargonger och klichéer från kända kriminalserier vilket lockar till enskilda skratt.

Dessa poliser ställs inför ett antal autentiska rättsfall. Tyvärr känns detta ofärdigt då detta inte iscensätts utan till största delen innebär att de läser upp dokument från domstolsbeslut och förhörsprotokoll.

Foto: Hans Malm

I en intervju med Mattias Andersson före premiären i Aftobladet läste jag att han sade att han inte lyfter fram någon lösning. Jag håller inte med. Hur ska vi annars tolka slutscenen där både citat från Svenska kyrkans gudstjänstordning används och där samtliga förövare får sitta tillsammans med polismannen Stig vid ett bord som utan tvekan är en avbild av tavlor på nattvarden. Det är väl ett budskap om att förövarna bör bemötas med kärlek och förlåtelse?

Jag förstår att föreställningen vill vara ett ifrågasättande av att många politiker talas om att brotten måste bli hårdare för mord och andra grova våldsbrott. Mattias Andersson vill ge utrymme för förlåtelse i debatten. Det är vackert tänkt.

Men jag undrar varför inte några fler offer än barnet som misshandlats grovt av sin mamma får sitta med vid bordet? Hur menar regissören att alla som förlorat någon genom grova brott ska leva vidare? Hur mår föräldrarna till den pojke som blev misshandlar och våldtagen på en kyrkogård? Hur känner föräldrar och anhöriga till den kvinna som blev grovt misshandlad av sin partner?

I ett pressmeddelande före föreställningen säger regissören och manusförfattaren Mattias Andersson:
– Jag vill skapa en frontalkrock mellan det fiktiva och dokumentära.

Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.

Om ett syfte är att visa att förövarna behöver kärlek och förlåtelse då tyckerjag  inte att denna föreställning problematiserar vad som utlyst våldet. Vi får inte några svar på eller ens några försök till att förstå vad som gör att någon kan döda eller misshandla någon som är svagare. Ett litet försök görs i Stigs berättelse om när han sköt en pil i ögat på ett rådjurskid, men det räcker inte för att lyfta föreställningen. Ett bra initiativ och bra försök, men det skulle behöva bearbetas mer. Med så duktiga skådespelare och fascinerande scenbild är den ändå värd att se, speciellt om man är intresserad av kriminalromaner och serier.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Filmrecension: Leva tills jag dör – gripande film om rätten att åldras och leva

9 september, 2022 by Rosemari Södergren

Leva tills jag dör
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regissörer: Gustav Ågerstrand, Åsa Ekman, Oscar Hedin Hetteberg & Anders Teigen
Producenter: Marina-Evelina Cracana & Oscar Hedin Hetteberg

Om livet, om glädje och sorg och samhörighet och om att få åldras med värdighet. En gripande film om det som borde vara självklart: Att åldras inte ska göra att människor ställs åt sidan. Att alla borde få känna att man lever och utvecklas också när krämpor gör kroppen blir allt mer osmidig. Filmens distributör skriver om denna dokumentär:
Leva tills jag dör är en berättelse om att försöka försonas med livets slut, och göra det med humor, värme och flaggan i topp. Filmen utmanar vår bild av vad äldreomsorgen kan vara … och vad den kan bli.

Vi får följa människor som bor på Kyrkbyn, ett äldreboende tio kilometer söder om Stockholm. På detta äldreboendet strävar personalen efter att låta de äldre ha kul, få ta egna beslut och att de ska känna att boendet är deras hem och familj. Vi får komma nära ett gäng som tillsammans skrattar, skojar, gråter och tar vara på sin ålderdom.

Berättelsen fokuserar framför allt på Monicas och Ellas vänskap. Monica som jobbar på boendet är en aktivitetscoach som fortfarande sörjer sin bortgångna mormor och Ella är en 99-årig boende utan egna barn. De får en tät relation där de har har roligt tillsammans och kan tala öppet och ärligt som nära vänner om livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede.

Livet består av både glädje och sorg och det får vi följa på ett sätt som känns äkta och verkligt. Det känns hoppfullt att det finns äldreboende som kan fungera på detta sätt. Jag hoppas denna dokumentär kommer att visas för alla som arbetar inom vård och alla politiker på alla nivåer. Ja egentligen borde alla se den. Min erfarenhet är att det brister en hel del i Sverige när det gäller rättigheter för de äldre.

Filmen känns väldigt ärlig och den tar upp den stora existentiella frågan om liv och död. Hur vi kan leva fast vi vet att döden närmar sig.

Min mamma ville absolut inte på några villkor flytta till ett äldreboende. Jag hade svårt att förstå henne då men idag när jag själv vet att vi alla åldras har jag tänkt på frågan och inser att jag inte heller vill bo tillsammans med så många andra människor, spå nte ens ett äldreboende där de äldre blir bemötta som vuxna, som på Kyrkbyn. Jag är alldeles för mycket en människa av stort behov av integritet och egentid. Men många är annorlunda än jag och när de börjar tappa ork och kroppen inte orkar så mycket tror jag många gärna vill bo tillsammans med andra. Det viktiga är att våga ta upp ämnet, att börja fundera på hur man vill ha det när man blir äldre och att vi alla tillsammans, som bildar samhället, ser till att vi har de äldreboenden som låter äldre människor känna att det lever.

Filmen känns viktig. Det råder rätt stor diskriminering av äldre människor i Sverige. En människa är fortfarande vuxen när den blivit gammal och har krämpor och kanske måste ta sig fram med rullator eller i en rullstol.

LEVA TILLS JAG DÖR | Trailer (svenska) from Film and Tell on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äldreboenden, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in