• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: En gång skall du vara en dem som levat för längesen – filosofiskt meditativ

21 september, 2026 by Rosemari Södergren

En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Foto Per Bifrost och Alexander Rynéus

En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Per Bifrost och Alexander Rynéus

En fantastiskt foto-visuellt dokumentär som tar upp temat tvångsförflyttning. Delvis blir filmen en långsam och mjuk fundering och filmisk meditation kring död och förändring.

En betraktelse över livet och döden genom att kika genom nedläggningen av en gruvort. Medan en av världens största underjordiska järnmalmsgruvor breder ut sig under marken monteras Malmberget långsamt ned omkring sina sista invånare. Ett helt samhälle måste flyttas och allt, alla hus och allt annat, måste rivas för att mer malm ska kunna brytas. De båda regissörerna Per Bifrost och Alexander Rynéus har dokumenterat samhället sedan 2010 – och nu är Malmberget i det närmaste borta. Allt för att världen behöver malm.

Varför behöver vi malm? frågar ett av barnen. ”Kanske för jobben”, svarar det andra barnet. Ja varför måste ett helt samhälle flytta för att en gruva ska kunna bli större och mer malm ska brytas. Är det för att några ska göra mer vinster eller är det något alla behöver? Ja det är en fråga vi kan fundera på och ett underliggande budskap i filmen är de små människornas maktlöshet när de med makt beslutar något. Sakta töms Malmberget på både alla människor och hus. Husen, byggnaderna, blir dessutom totalförstörda då de rivs ner för att inget ska få vara kvar för en
av världens största underjordiska järnmalmsgruvor ska få breda ut sig utan gränser.

Livets förgänglighet eller livets ständiga pågående förändring går som en obeveklig röd tråd genom bilder och människornas prat. Existentiella frågor är ett ämne som engagerar mig. I denna film berättas mycket med bilderna och ljud. Det blir starka intryck, fast på ett lågmält sätt, som när vi ser blommor växa upp på platser som övergivits, vi får höra insekter där husen krossats och vi kan se älgar promenera på övergivna gator. Bild och ljud berättar ofta mer än vad människorna i sin tafatthet uttrycker.

Att livet förändras efter personliga katastrofer möter de flera någon gång i sitt liv,som att förlora en närstående och tvingas börja om på nytt. Kanske tvingas från hus eller större lägenhet och packa och gå igenom allt: Alla minnen som är tätt knutna till saker. Jag saknar paralleller i berättelsen till dessa uppbrott som så många upplever i livet.

Vissa delar av berättelser upplever jag också som lite för klichéartade som att två äldre män älskar dragspelsmusik. De flesta äldre idag var unga under sextiotalet och lyssnade nog hellre på Rolling Stones än dragspelsmusik.

Filmens namn – En gång skall du vara en dem som levat för längesen – är oerhört suggestivt och lockar fram många tankar, känslor och förväntningar. Bildmässigt, fotot, svarade delvis upp till dessa förhoppningar men det var ändå många möjliga vinklar ämnet som aldrig togs upp. Det finns många fördjupningar som kunde tagit plats. Dokumentären fokuserar på en mass-flytt: hur fungerar det när så många samtidigt ska lämna en plats där så många minnen finns vid platsen? Att många måste flytta samtidigt är inte det vanligaste. Att hela livet förändras och en människa måste starta om på nytt, kanske vid ett dödsfall av en närstående, får alla någon gång uppleva. Alla förlorar någon under livets gång. Där tycker jag inte heller att filmen utnyttjade det symboliska möjligheterna att berätta om att gå vidare i livet.

Dokumentären är på flera sätt filosofiska meditativ, vilket är dess styrka, men jag saknar ändå flera fördjupningar som mycket väl kunde kommit istället för en hel del som upprepas lite för mycket. Men bilderna är i sig värda att ge tiden åt att sitta ner i en biosalong och se filmen – och gärna tillsammans med någon för att efteråt kunna prata om alla känslor och tankar den väcker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

18 september, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan
Foto: Mats Bäcker

Jag är Ulla Winblad
Musik Andrea Tarrodi
Libretto Klas Östergren
Regi Nora Nilsson
Musikalisk ledning och dirigent Gudrun Dahlkvist
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Lena Lindgren
Ljus Torben Lendorph
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Lidia Wos
Medverkande Skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman och operasolisterna Tessan -Maria Lehmussaari.Wiktor Sundqvist, Karolina Blixt, Olle Persson, Ingrid Tobiasson, Johan Rydh, Wilma Skäryd, Josefina Berglund Ekholm, Saga Fribyter, Philip Hartman m fl
Folkoperans orkester

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan lär bli en hejdundrande succé! Det är en fascinerande, förtrollande och frejdig operakabaré om den mytomspunna kvinna som Bellman gjorde odödlig genom sina epistlar. Ett både historiskt och modernt ödesdrama med feministiska förtecken som är spännande att följa.

Ulla Winblad var Bellmans musa och besjöngs både som gudinna och hora. I denna föreställning får hon äntligen spela huvudrollen i sin egen berättelse.

Andrea Tarrodis kontrastrika musik flödar av färger, lyfter upp och fördjupar skeendet och elegant interfolieras bitar av Bellmans visor. Folkoperans orkester spelar musiken med en sorts jublande inlevelse som det är härligt att dras med i. Klas Östergrens libretto är snillrikt och samtidigt enkelt i betydelsen oförställt. Texten för effektivt handlingen framåt.

Regissören Nora Nilsson lyckas verkligen få historien om Ulla Winblad att beröra och samtidigt är den så smart och jätteroligt iscensatt, med benägen hjälp av koreografen Lidia Wos.

Tessan -Maria Lehmussaari i rollen som den unga Ulla Winblad är en klart lysande operastjärna. Hon har en underbar kristallklar stämma som skärper lyssnandet. Trovärdigt gestaltar hon Ullas brokiga liv och de elaka rykten som förföljer henne. Under allt glöder den sturska stolthet och obändiga kraft som bär Ulla genom även riktigt mörka perioder i livet -som när hon mister ett barn.

Ulla Winblad riktiga namn var Maria Kristina ”Maja-Stina” Kiellström. Hon föddes 1744 i Stockholm och kom från mycket enkla förhållanden. Tidigt jobbade hon som piga och på fabrik. Hon deltog i ett vilt spritindränkt nöjesliv och rörde sig hemtamt i stadens fattiga kvarter.

Mötet med Bellman blev helt avgörande för Maja-Stinas utveckling. Hon både njöt av och drog nytta av uppmärksamheten som sitt omsjungna och lössläppta alter ego Ulla Winblad samtidigt for hon illa av den skändliga berömmelsen.

En scen som etsar sig in är när Ulla Winblad möter Platskan/kopplerskan – pregnant sjungen och gestaltad av Karolina Blixt. Platskan inser vilken diamant hon fått fatt i och snart står männen lystet på rad för att få utnyttja Ullas kropp. Hon blir även inbjuden till fina salonger och en slottsbal.

Det dröjer innan Bellman kommer in i handlingen– men vilken stilig entré. Med luta i hand vilar han omsvärmad i kvinnors famn likt en hyllad idol. Wiktor Sundqvist gör rollen som förförare perfekt med karisma och kaxighet i rösten.

Bellman tjusas av Maja-Stinas skönhet och fräcka frimodighet. Nog inte i första hand som kärlekspartner utan som en fantasifigur i hans visor för folk att tråna efter. Det ska öka på hans kassa och göra att han blir mer berömd. Hur hans infall ska påverka hennes liv förefaller han inte bry sig om.

En period var Ulla Winblad ( läs också i verkligheten Maja-Stina) gift med en bekant till Bellman och flyttade till Norrköping för att försöka starta ett nytt liv. Men stämpeln som rikshora förföljde henne och förpestade tillvaron. Den försupne Nordström – snabb att ta till nävarna även mot Ulla- sjungs med kraftfull stämma av Olle Persson. Han gör ett komplext porträtt kryddat med barsk humor av denne råa sälle.

När Nordström dött återvände Ulla Winblad till Stockholm, gifte om sig med en vek stängel till man och kunde köpa ett litet hus. Där drev hon ett utskänkningsställe. Det är på denna krog i en ramberättelse de betydligt äldre, inte längre så fagra och luttrade Ulla och Bellman möts igen och kanske kommer han till sist att säga förlåt för vad han utsatt henne för. Rollerna görs inlevelsefullt av skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman som båda debuterar på en operascen. De klarar galant att agera trätopar och tar också med den äran ton.

Scenografin i föreställningen av Julia Przedmojska är anslående. I fronten finns en stor bardisk, ovanför den en tygomklädd ställning likt ett gigantiskt provrum som fyndigt används och i fondens mörka vägg är ristat likt graffitti de rykten som Ulla aldrig blev fri från.

Kostymerna känns som bedagade paltor präglade av smutsiga gränder och ett svärtat nöjesliv. När Ulla i en tidig rättgångsscen bär en elegant rosa kappa blir det enligt andra kvinnor som är instämda till rätten för skörlevnad ett bevis på att hon anser sig vara förmer. Likaså fnyser de åt hennes påstående att hon skulle vara trolovad med en officer. Men denne soldat är ingen fantasi. Han dyker faktiskt upp hemkommen från kriget och undrar vad barnet hon väntade är.

Slutet där den unga och äldre Ulla Winblad förenas och förklarar att de valde att gå sin egen väg, hellre leva vilt än tamt och inte ångrar något är ett mycket fint sätt att knyta ihop berättelsen.

Jag är Ulla Winblad har bländande vacker musik, superba sånginsatser och snyggt sammanflätad, allvarsam och humoristisk handling. Den rekommenderas varmt även till dem som inte är vana operabesökare.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

17 september, 2026 by Mats Hallberg

15/9 2026

Utopia Jazz på Karl Johansgatan i Majorna

Har ganska ofta haft förmånen att live få lyssna på gitarristen Emil Ernebro och munspelaren Filip Jers, fast mig veterligen bara en gång tidigare på duo. Det var på KOM Bar i andra änden av samma stadsdel vid den tidpunkt duon släppte sin skiva Duet (recenserad här). Enligt Jers har spelningarna på duo för honom blivit ett halvtidsjobb. Detta var tredje gången på kort tid jag hörde gitarristen känd för sitt extraordinära fingerspel medan Jers oftast hörts på jazzfestivaler i Ystad och Falkenberg. Tidigare under denna tisdag då det förstås var fullsatt på Utopia, hade de vaknat i Skövde och senare musicerat för mellanstadieelever i länet. För övrigt var de ett av affischnamnen under den Classic Jazz-festival som arrangerades nyligen i Göteborg.

Bägge är minst sagt välutbildade och har belönats med flera prestigefyllda priser. För att ge en bild av hur brett högkvalitativ musik omfamnas, kan upplysas om att Jers blivit både Alice Babs- och Björn J:son Lindh stipendiat. Och den akustiskt spelande gitarristen gästades på sin debut av mentorn Jojje Wadenius och Staffan Astner.

Först några praktiska upplysningar. Jag satt i baren och spisade under första delen av andra set krogens kulinariska fiskrätt, kolja. Ljudet var perfekt inställt, kanske rent av spetsat med lite fyllig reverb. Konsertens första halva pågick i en trekvart. Oftast stod Jers som den borne estradör han är för mellansnacket där fakta underhållande delgavs. Med två instrument vilka i normalfallet framför melodistämma har de övat upp förmågan att kompa och lägga in bastoner till fulländning. Man börjar med vackert vemod genom att leverera sin tagning på traditionell skandinavisk folkvisa, närmare bestämt Jag vet en dejlig rosa. Min första värderande anteckning lyder: ”Musicerande på svindlande hög nivå”. Befriande att musiken fick ta plats som den emotionellt berikande konstform den är. Detta i osäkerhetens tid precis när politiska val hållits. Godhetsförespråkare inom kultursektorn argumenterat ivrigt i sociala medier för sina ståndpunkter. Som sagt skönt att slippa den beskäftigheten. Återgår till musikens underbara värld och deras lust att täcka en mängd genrer. Vi får veta att dessa hyllade musiker under elva år lirade på Åmål Bluesfestival, fast inte tillsammans. På Utopia gör de Nine Pound Hammer vars stompigt frejdiga dänga tydligen växlar emellan dur och moll.

Fröjdas åt hur vansinnigt skickliga de är, ekvilibristik manifesterad i sömlöst samarbete. Ibland kan musik få lov att vara uppvisning också, vilket jag återkommer till. Ett kännetecken för Ernebro & Jers är lusten att göra medley jämte att referera till teman ur hits från olika eror. Märker hur de roas av att stoppa in fragment från klassiker. Fjolårets finlandssvenska Eurovision-bidrag fanns tydligen med på ett hörn. Själv noterade jag exempelvis att ljuva The Girl From Ipanema lagts in på lämpligt ställe. I ett magnifikt medley mixas When The Saints Go Marchin In med Auld Lang Syne och en snutt ur Beethovens sista symfoni (har väl antagits som EU-hymn?). på slutet gick det svindlande snabbt. Blir också en del visuellt komponerad musik ämnad för barn. Blir barnvisor signerade Georg Riedel (Emil i Lönneberga), Gunnar Svensson (adventskalendern Herkules Jonssons storverk) och om öronen var med mig sprittande dänga ur Djungelboken (Sherman/ Sherman). Klämmigt så det förslår! Apropå visor avslutas första set utan att titel anges. Det torde ha varit Olle Adolphsons drama Trubbel tolkad instrumentalt så att svängar tas ut till max. Här kryddas med andra låtar och den finstämda melankolin utvecklas till yster tango.

Duon avslöjar att de är Beatles-fantaster vilket framgår av nuvarande repertoar. Jers säger i samtal med mig efteråt att de är inne på sin tredje repertoar efter sina nio år tillsammans. Publiken i blandad ålder njuter av versioner på Eleanor Rigby, In My Life, While My Guitar Gently Weeps samt i andra set Norwegian Wood. Alla titlar presenteras inte, men vore ytterst pinsamt om jag tog fel. Vad beträffar de första två låtarna betonar mina anteckningar att det är så snyggt, framfört med sådan skönhet att man smälter. Dubbla guldstjärnor utdelas! George Harrisons paradnummer med benäget bistånd från Eric Clapton inramas av imponerande solon inte bara på gitarr, utan också på kromatiskt munspel (vi får som väntat en pedagogisk minilektion om olika typer av munspel, skalor och tonarter). Norwegian Wood låter lätt jambetonad. Ånyo pytsas några takter ur andra låtar in, framför allt spelmansmusik. Inte utan att man undrar vad som är överenskommet i förväg och vad som uppstår i stundens ingivelse.

I andra avdelningen ger de varandra eget utrymme för variationens skull. En god idé. Blir munspels-cirkus när fryntlige skåningen trakterar sitt behändiga instrument utan att greppa det med sina händer. Om recension får lov att redovisa på detaljnivå framförs vals från Västmanland, hambo från nuvarande bostadsort samt trallpolska från Offerdal. Fenomenala tekniken är uppenbar varför en lämplig term måste bli världsklass. I detta segment lär vi oss skillnader mellan munspel och utseendet på en så kallad trynorgel (diatoniskt munspel). Hans vän kontrar överraskande nog med en favoritballad, nämligen Joni Mitchells tidiga örhänge Both Sides Now. Toner sträcks ut raffinerat i flera skikt. Musiken får andas. Vikten av en väl genomtänkt låtordning ska inte underskattas, en konst behärskad till fullo.

Bilden ovan illustrerar förresten en anekdot. Den handlade om när vår konung kommenterade munspelsfantomens teknik och instrumentets resurser. Andra sett sätts igång på ett sprudlande sätt med dänga associerad till Elvis. På samma gång uppstår ljuv musik och ekvilibristiska crescendon. Vi får ett skönt sjok av blues helt enkelt utan att specifika hjältar lyfts fram. Toots Thielemans som Jers träffat har varit en utgångspunkt och stor inspirationskälla.

När de förenas hänger de intrikat på i varandras infall, förunderligt nog tar var och en sig tillbaka till refrängen. På sluttampen levereras en gammal engelsk vaggvisa i 6/8 takt omvandlad till småländsk bolero. Bonusinfo är att låten spelats in av både Johnny Cash och Hootenanny Singers. Responsen kräver givetvis extranummer. Duon beviljar uttrycklig önskan, ett krav på att göra Mr. Bojangles, Sammy Davis Jr:s signaturmelodi som jag hörde med Jan Malmsjö i gripande version för tio år sedan. Som kunnat förutspås stannar tiden upp, bekymmer dunstar tillfälligt bort. Ryser av duons djupt innerliga interpretation. Hänförs över ett otroligt elastiskt outro. Lycklig över att jag fanns på plats. Ännu en oförglömlig kanonkonsert på denna mysiga krog.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

17 september, 2026 by Elis Holmström

Resident Evil

Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger

Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.

Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.

Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.

Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.

Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

16 september, 2026 by Mats Hallberg

Tanaka/ Morgan/ Strönen

Windflower

2

Inspelad maj 2025 studio La Buissonne Frankrike

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 21/8 2026

Brukar avstå från att ägna tid åt att recensera en skiva när jag finner anledning att dissa. Ingen kommer uppmärksamma en sådan text, blir absolut inte några delningar. Men ibland när tid investerats vill jag göra ett undantag. I det här fallet lyssnades två gånger i hörlurar. Första intrycket kvarstod tyvärr. ECM är ledande inom den kammarjazziga världen, står för ett specifikt sound bottnande i en kontemplativ estetik. Om man generaliserar har denna hållning blivit alltmer markant under 2000-talet. Smal musik lanseras ämnad för konnässörer. När ECM firade femtio år fick jag för övrigt i jazzmagasinet Orkesterjournalen utse den utgivning i deras enorma katalog som jag värderade högst. Valet föll på Still Live, en dubbel-vinyl från 1988 med Keith Jarret Trio. På senare år har jag fått en del recensions-cd skickade till mig via Naxos i Örebro. Och några juveler har förstås upptäckts genom detta förfarande.

Denna trio med pianist från Japan, amerikansk basist och batterist bördig från Norge spelade tillsammans första gången så sent som 2024, på en festival i Norge. Efter förslag av legendaren Manfred Eicher spelades debuten in med kompositioner av dem själva. Albumets nio titlar har samtliga skrivits gemensamt bortsett från La Source som signeras den kvinnliga pianisten. Skivbolaget påtalar att de komponerats spontant i en mestadels fragil anda. I vilka konstellationer har då musikerna förekommit? Ayumi Tanaka har ingått i ett par av norske trumslagarens projekt och har släppt rosat album i eget namn. Thomas Morgan debuterade på ECM 2008 med John Abercrombie Quartet. Han är känd för samarbeten med exempelvis Paul Motian, Craig Taborn, Jakob Bro och Bill Frisell. Vad beträffar Thomas Strönen kan tjugoåriga samarbetet i Parish nämnas med bland andra Bobo Stenson och Fredrik Ljungkvist. gruppen Food med Ian Bellamy samt han duetter under pandemin genomförda med bland andra Chris Potter och Jorge Rossy.

Det börjar lovande, för att inte säga mästerligt. Titelspåret sveper med sig lyssnaren in i ett tillstånd av mysticism med klart utkristalliserade toner. Förförs av melodin som bäddats in i förunderlig densitet, frambringad av oemotståndlig dynamik. Blir förtjust i soundet från hårt spända trumskinn, försynta löpningar över tangenter och framåtsträvande basgång. Att inledningen är en sådan fullträff gör att jag känner mig förvirrad och rejält besviken ju längre albumet pågår. Musiken övergår nämligen i spretiga sekvenser, av skenbart nyckfullt natur. Hör ett improvisatoriskt utforskande som sällan binds samman till urskiljbar struktur. Praktiseras en ECM-estetik vars händelsefattiga inriktning går mig förbi. Uppskattar förvisso energipåslaget med framvällande rytm i första delen av i Tree Of Stars. Ambitionen hos trion ska ha varit att upplösa gränsen mellan nedtecknade kompositioner och impro-moment.

Hade som framgår önskat mer täthet, att man utgått i högre grad från ett centrum. Här ställs höga krav på lyssnarens förmåga att släppa taget med bibehållen full koncentration, att vilja följa med i skiftande infall. Hade melodier utgjort fundament för fler än tre kompositioner skulle det passat att peka på ett mönster av avvikelser. Trion tycks mer intresserad av abstraktioner och glidande tillstånd än att göra tillgängliga melodier. Saknar överlag nerv, medveten om att jag skulle haft väsentligt större fördrag med dylikt musicerande live. Albumets två sista kompositioner får mig lyckligtvis tillbaka på banan. Driftwood och Dissolving Sun erbjuder substans, blir så pass äventyrligt njutbara att det är frestande att sätta högre betyg. Som väntat ligger fokus genomgående på tonerna från flygeln, fast i introt till Source och omnämnda låtar lagda sist får vi taktil tillförsel av konturer från basist och batterist.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in