Recension

Filmrecension: Hönan – stark, fascinerande

2 april, 2026 by Rosemari Södergren

Hönan

Hönan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi György Pálfi

Livet sett ut en hönas synvinkel. En fascinerade, stark berättelse både med hjärta och sorg. En film som skulle behöva få många efterföljare där människor får se livet och existensen ur andra synvinklar är den hemska människans. Huvudpersonen är en höna som rymmer från en stor kycklingfabrik.

Redan från start ser vi hur hemsk och känslokall varelsen människan är. Miljoner ägg transporteras på löpande bandet och små söta kycklingar kläcks och människohänder sorterar dem hänsynslöst. Det är svårt att se hur dessa små söta varelser som var och en har liv hanteras som om de var spikar eller skruvar eller något annat livlöst. Filmen ger absolut en uppmaning till kött- och fågelägare att fundera över sin inställning till vad de äter och varför.

En svart liten modig kyckling/höna bryter sig loss från kycklingfabrikens fängelse. Hon rymmer hamnar på en gård till en förfallen restaurang på den grekiska landsbygden. Där ser vi också hur vidrigt människor beter sig gentemot djur. Hönan blir inte mat men kastas in i låst bur tillsammans med andra hönor och några tuppar.

Det är fascinerande att se hur företagsam den lilla hönan än. Hon inser att bonden tar hennes ägg, vilket upprör henne och hon kämpar för att hitta en väg ut från hönsgården gör att kunna rädda sina ägg. Det är roligt att hennes fantasifullhet och hur hon söker vägar och alternativ. Ibland är det svårt att tro på hur mycket hon förstår. Men vad vi egentligen osv vad som rör sig i en hönas huvud? Det är i alla fall omöjligt att inte bli engagerad och känna medkänsla och engagemang för den lilla hönans kamp.

Hönans okuvliga och starka instinkt och kamp för sina ägg säger något viktigt om vad som finns inom allt liv, också inom människor. Hönans längtar efter frihet är något vi alla kan känna med och för.

Från ett pressmeddelande om filmen:
György Pálfi, den ungerske mästaren bakom kultfilmer som Hukkle och den groteska satiren Taxidermia levererar här sitt mest hjärtevärmande och originella verk hittills. Filmen är inspelad helt utan CGI eller AI – huvudrollen spelas av åtta riktiga ungerska hönor. Resultatet är ett litet mästerverk som får dig att verkligen tro att du kan läsa en hönas tankar.

Hönan är en stark, rolig, tragisk och tankeväckande filmupplevelse, ett äventyr det inte går att glömma, en film alla med hjärta lär bli berörda av. Mer hönor till filmvärlden behövs.

Spektakulär historieskrivning vars välgrundade konflikt-palett blir till en berikande syntes – Göteborgskravallerna på Göteborgs Stadsteater

1 april, 2026 by Mats Hallberg

Av Jerker Beckman

Regi: Niclas Hjulström

Scenografi: Richard Andersson

Koreografi: Peter Svenzon

Musik: Andreas Kullberg och Timo Räisänen

Kostymdesign: Jonna Bergelin

Maskdesign: Jessica Cederholm

Ljusdesign: Patrik Bogårdh

Ljuddesign: Andreas Kullberg

Videodesign: Ludde Falk

I rollerna: Victoria Olmarker, Robin Stegmar, Karin de Frumerie, Marie Delleskog, Kjell Wilhelmsen, Maria Salomaa samt tolv studenter från HSM.

Musiker på scen: Timo Räisänen

Samarbete mellan Stadsteatern och Högskolan för Scen och musik I Göteborg (slutproduktion)

Urpremiär 27/3 2026 Stora scen

Spelas till och med 30/5

Borde återigen ha fått ur mig en recension, en betraktelse, långt tidigare. Satt ju på ena flanken på sjunde rad på premiären i helgen och kunde efteråt konstatera att uppsättningen blev riktigt bra, vilket absolut inte kunde förutses. Särskilt inte mot bakgrund av ett typiskt uttalande från regissören som jag återkommer till. Den första som hejade på mig när jag gick på röda mattan var förresten Janne Josefsson, som jag stött på ett antal gånger senaste åren sedan han signerade sina memoarer för mig. Fick pjäsens program i min hand av Stadsteatern nya vd. Fanns så många inbjudna på plats att jag inte kunde få plus en till denna premiär.

I princip samtliga komponenter för att ett scenkonstverk ska kunna ges oreserverat positivt omdöme uppfylldes. Syftar på faktorer som manus, skådespeleri, scenografi/ kostym, livemusiken, regi och ljusdesign. Det i bjärt kontrast till föregående uppsättning på samma scen vars spektakel gjorde mig närmast upprörd, blev till en meningslös upplevelse jag ville sudda bort ur medvetandet.

Antar att det kändes lika lika utmanande som kittlande för teamet att förhålla sig till traumatiska händelser som så många av oss har olika ingångar till. Ett kvarts sekel har i det närmaste förflutit sedan dessa i minnet delvis bortträngda sår. Det intrikat polyfona manuset är dubbelbottnat rent kronologiskt. De övervägande dystra kommentarerna över vad som hände i Göteborg under EU-toppmötet under fyra försommardagar 2001 görs utifrån idag. Marie Delleskogs rollfigur har inspirerats av bildväverska som var med. Hon dog 2017, blev aldrig återställd från skador tillfogade av polisen. Och Karin de Frumerie spelar i första hand en jurist anklagande sin mamma för vad hon fick utstå som 13-åring. Smart berättargrepp vars hisnande dimension ökar graden av inlevelse.

Texten byggd på noggrann research och intervjuer dyker ner i dramatiken, speglar intentioner och utfall genom att rekonstruera avgörande situationer. Växlingarna mellan då och nu är skickligt iscensatta och erbjuder publiken oavsett ålder möjligheten att greppa kaoset som eskalerade genom ödesdigra beslut, oenighet bland demonstranter (jämför Hommage to Catalonia – George Orwell) och våldsbenägna grupper ute efter kaos.

Mitt i tumultet konfererade toppolitiker, USA:s president var på besök, tiotusentals tågade i fredliga demonstrationer och Fritt Forum arrangerade seminarier, manifestationer, konserter och andra aktiviteter. Ska påpekas att pjäsens fullständiga titel är som om en annan värld var möjlig. Olika ideella rörelser hade tänkt sig sammanstråla. Jag minns hur pressen skildrade upplägget med samarbeten och dialog för att organisationen skulle vara optimal. Globaliseringskritikern Hans Abrahamsson från ATTAC var en nyckelspelare och tyvärr kommenderingschef Håkan Jaldung från ordningsmakten. Den senares namn apostroferas flera gånger i uppsättningen. Hans nyckfulla order grundade på obekräftade rykten var på vippen att orsaka katastrof, vilket UG kunnat visa. Dessutom var den inkallade polisstyrkan underbemannad och otillräckligt utrustad, även om det inte ursäktar övervåld och förnedrande och omotiverade gripanden. Firma Hjulström & Beckman, vars gemensamma verk jag inte tidigare beskådat, har på ett grannlaga vis lagt sig vinn om att belysa perspektiv, hur berörda drabbades av konfrontationerna, hur tänkta verksamheter samtidigt förlöpte.

Jag var ett vittne till flera händelser. Därför extra kittlande att ta emot en bearbetning av ett enormt stort underlag, röster vilka redovisar sina erfarenheter som i flera fall blivit sammanbakade till en karaktär. (Minns en hearing som hölls på Bokmässan men har märkligt nog inte läst någon bok.) Cyklade till Göteborg för att konserter på två scener vid Rosenlund lockade och i viss mån demon på Avenyn. Hörde på plats utanför Stadsbiblioteket talen på Götaplatsen under fredagen. Meddelade arrangörer att maskerade grabbar med påkar smög omkring folkmassan. Betänk att mitt på dagen hade det varit upplopp på paradgatan och på tv-bilder påminde förödelsen om länder långt borta.

På grund av avspärrningar med staplade containrar och poliskedjor blev det väldigt krångligt att ta sig till Fritt Forum. Med cykel kom jag alldeles för nära upptrissade stämningen vid Vasaplatsen. Såg på avstånd gatstenar i luften och på nära håll triggade polisers ansiktsuttryck, bakom sina visir och sköldar när jag på nåder släpptes igenom vid Storgatan. Några minuter senare hördes skotten, varav ett av dem träffade en stenkastare (vilket UG pedagogiskt visat, skildrat vad som egentligen inträffade och manipulation av film). Vid krogen Vasastan spreds beskedet om att en person blivit skjuten.

Så mycket gick snett, så många aktioner som inte borde förekommit eller skulle ha hanterats annorlunda. Av pjäsen framgår att en del dömdes till jämförelsevis exceptionella lång tid i fängelse. Inga poliser frihetsberövades. Samtidigt gnagde misstanken att man missade att få tag på flera av de ligister som planerade och utförde upploppen. Robin Stegmar i dokumentär roll som direkt underställd den beryktade kommenderingschefen och den utifrån kommande Julia ((Maria Salomaa) som dukar under av obefintlig kontroll och orimliga order, förmedlar övertygande varför parterna misslyckades. En light-version av skandalen/ otillständiga aktionen på Schillerska ägde rum på Järntorget. Såg med med egna ögon hur människor som råkade befinna sig där blev inringade av konfunderad polis. Ett praktexempel på ödesdigra felbeslut, vilket framgår av uppsättningen. Pågick tydligen i flera timmar. Framstår som ett nederlag för en rättsstat att polisen undgick att straffas.

I motsats till fb-tråd där medverkande i produktionen engagerat sig, anser jag dock inte att ligisterna skönmålas. Kan rent av vara på det viset att professor vilka i praktiken sympatiserar med AFA (Attac) och de autonoma, menar att ändamålet helgar medlen. Poliser slutade i yrket efter skräckupplevelsen. Demonstranter tappade tilltron till rättssamhället. Och tre månader senare inträffade de förödande attackerna på USA och drömmen om en fredlig världsordning dog definitivt.

Fusionen rutinerad ensemble och hungriga studenter ivriga att få representera generationen före dem, funkar alldeles utmärkt. Att manus rymmer ett myller av individer och känslor märks, ska ses som en stor tillgång. Nivåerna av spetsfundiga schatteringar, välgörande nyanser och entydiga konfliktlinjer drabbar. Gläds varje gång jag kommer i kontakt med manus av liknande kaliber. Har noterat att två kvinnliga kritiker efterlyst mer politik i pjäsen. Att det skulle finnas en brist på politiska infallsvinklar håller jag inte med om. Världsförbättrare som passionerat argumenterar, inte sällan enkelspårigt, finns det gott om.

Jerker Beckman är inte bara dramatiker och dramaturg, också regissör. Fast här överlåter han regin till Nicklas Hjulström, vilket även gjorts ett par gånger tidigare på Västmanlands Teater. Hjulström känner vi som skådespelare i filmatiseringar av Camilla Läckberg och Sjöwall/ Whalöö, från Cue men framför allt som konstnärlig ledare. När bokslut gjordes efter åren på Folkteatern passade jag på att intervjua för facklig tidning.

Vad beträffar att regissera på Stadsteatern är det däremot premiär. För att återknyta till första stycket snappade jag från panelsamtal om uppsättningen att Hjulström är ”stolt woke”. Inget gott tecken då parollen alstrar hyckleri. Erkännandet fick mig att sucka och våndas. Dessa latenta marxister är pro-Greta, pro-BLM, pro-trans och sannolikt pro-Palestina (Islam/ Hamas). Konstnärligt riskerar det att bli djupt problematiskt om man bestämt sig för vilka som är offer och förövare oavsett fakta. Godhetssignalerande människors syn på demokrati visar sig gång på gång vara minst sagt tveksam. Men eftersom han förvaltar och framför allt skickligt levandegör sin samarbetspartners noggrant researchade text, undviks fallgroparna Sådana som Stadsteatern alldeles för ofta hamnat i efter Anna Takanens konstnärliga ledning. Många av vår tids mest brännande ämnen är tabu. Samma (miss)förhållande råder förvisso runt om på landets scener.

Scenografin är som nämnts makalös, drar med hjälp av vridscenen in åskådaren i abrupt skiftande situationer. Den som har speciellt intresse för hur runda, spatiösa rum till för konstens skull bäst inreds får sitt lystmäte. I Göteborgskravallerna har inte sparats på krutet. Som framgår av bilden ovan bländas publiken bokstavligen i minst en episod. Ljusdeignern verkar haft fria händer, sköter inte precis sitt uppdrag diskret. Effektfullt tas resurser till vara vilket också omfattar ljuddesign. Kostymeringsansvarig med medhjälpare förtjänar också att berömmas. Eftersom jag tillåter mig ett personligt anslag avslöjas att jag startade samtal med ett par jag kände igen när jag köade till ett glas vitt i pausen. Närmare bestämt Peter Svenzon som flera gånger samarbetat med och satt upp egna verk hos Folkteatern. Koreografen har utformat aktörernas rörelser och interaktioner, vilka ofta blir raka motsatsen till dans. Således några av de tongivande komponenterna vilka samverkar till en strålande helhet.

Hög tid att ta upp musiken. Saknar speciellt förhållande till Timo Räisänen. Minns att han vågade sig på My Way tillsammans med Göteborg Jazz Orchestra och en spelning på Liseberg då jag tyckte att han var tämligen blek och att låtarna inte tog tag i mig. På Stadsteatern imponerar han däremot, vandrandes kring knåpande på akustisk gitarr eller genom hårdare licks slår an på elgitarr. Ibland för att att understryka replikskiften, emellanåt sjungs egna låtar med bravur som avbrott från dramatiken och berättandet. Mycket går följdriktigt i moll men när ungdomar attraheras av varann eller återfinner vänner kan det bli romantiskt präglade toner. Min poäng är att en Räisänen utgör en välbehövlig lyrisk injektion, en ljus motvikt som också ägnar sig åt att ackompanjera nervig stämning. Han grejar sin uppgift i sin utsatta position med glans.

I vad pjäsens författare beskriver vara (gestaltad) historieskrivning, lyfts öden fram vilka speglar andan och tumultet, människor sammanförda under primitiva förhållanden, mer eller mindre oförberedda på kommande kaos Bortsett från en klick livsfarliga våldsverkare (jämför med korankravallerna som ängsligt nog kallas påskupplopp i pjäsen ) ville de allra flesta väl, tillresta och lokalbefolkningen. Beckman betonar att det handlar om fiktiva personer, fast persongalleriet måste rimligen ses som en sammanflätning av talande öden, symboliserar de som var med. Och ett par av dem stiger fram som faktiska individer. I pjäsens inledning får publiken oavsett förhandskunskap en översiktlig inblick i strategier och förutsättningar från demonstranter såväl som Polisen. En nyckelreplik avhandlar statsminister Göran Persson och dennes uppfattning om motrörelser. ”Göran ville inte ha dialog utan höll ett anförande.”

Utöver de som nämnts i förbigående tänker jag på pianospelande Esther Rönn, dotter till den till bristningsgränsen pressade Ulf (Robin Stegmar), ägaren till La Gondola (Kjell Wilhelmsson) och hans förnuftiga monolog om samhällets kapitulation och konsekvenser, bredsidor riktas mot oförmågan att lösa problem. Han har sorgligt nog fått vatten på sin kvarn. Van vid dylika porträtt tar Wilhelmsson tryggt sig an rollen. Har sparat grädden på moset till sist. Hittar tyvärr inga pressfoton på Victoria Olmarker. Hon spelar en bibliotekarie som bokat plats på Hvitfeldtska med sin trettonåriga dotter. Någonstans i vimlet oroas hon därutöver över sin son. Hennes reflektioner och reaktioner då mitt i händelsernas centrum genomförs med en på-kornet-skärpa. Hon är formidabel och hennes Mia navigerar med sund humanism genom den häxkittel som påverkade henne för resten av livet.

Beckman hävdar i intervju att hoppet om ökad rättvisa och dialog borde vara möjlig även om det är lätt att vara pessimist nu för tiden. Fast pjäsen inte gör anspråk på att vara dokumentär, vill jag påstå att den försöker tala om vad som hände och varför. Att den lyckas i sin föresats borde framgå av min vindlande text. Är man blödig rörs man av allsången på slutet med ungdomar stående i salongens trappor. Är du hårdhudad cyniker relaterar du kanske snarare till Birgit Friggebos debacle i Rinkeby.

Filmrecension: The Super Mario Galaxy Movie – känns som en trerätters middag där maten plockas bort innan man ens fått smaka en första tugga

1 april, 2026 by Elis Holmström

Från vänster till höger: Luigi, Yoshi, Mario och Toad i Nintendo och Illuminations THE SUPER MARIO GALAXY MOVIE, regisserad av Aaron Horvath och Michael Jelenic.

The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack

Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.

Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.

Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.

Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.

Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.

Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…

Gedigen och tidlös jazz av en nestor med unga medmusiker – Better Days av Håkan Broström

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

Håkan Broström

Better Days

Inspelad 10-11/6 2025 i Yardhouse Studio Stockholm

Voe Records

Releasedatum: 5/11 2025

Saxofonisten, kompositören, arrangören och bandledaren Håkan Broström har gjort signifikanta avtryck under cirka ett halvt sekel, främst inom jazz. Senaste åren har han varit särskilt flitig i inspelningsstudios vilket färskaste skivsläpp är ännu ett bevis på. Broström är en av våra mest respekterade inom en vidsträckt genre och pendlar mellan att spela i mindre sättningar och storband. Känd som en av solisterna i Norrbotten Big Band startade han parallellt sitt egna New Places Orchestra. Senast de blev omskrivna av mig var med Viktoria Tolstoy på Valand för några år sedan. Mannen som varit medlem i Peps Blodsband har recenserats av undertecknad ett inte ringa antal gånger, både live och på skiva. För två år sedan åktes till Lerum för att höra sjuttioåringen i prominent kvartett med Joey Calderazzo, Martin Sjöstedt och Karl-Henrik Ousbäck, vilket resulterade i fyllig och entusiastiskt hållen text.

Föreliggande skiva befäster statusen med sju spänstiga alternativt ljuva original. Hans kvartett består av tre musiker vilka inte ens är hälften så gamla. De är identiska med medlemmarna i Britta Virves trio. Virves själv vid flygeln kompletteras av oerhört lyhörd rytmsektion, nämligen trumslagaren Jonas Bäckman och på kontrabas den från Göteborg bördiga Jon Henriksson (som också har eget band och släppt plattor vars musik signeras basisten själv). Tror det var vikarie för Virves när jag senast hörde Broström på kvartett på Utopia. Better Days sägs fånga nuet genom att på samma gång blicka mot framtiden med värme och nyfikenhet. Åldersskillnaden märks inte alls hos de som saknar rutin, utan från dem visas både fräschör och mognad.

I öppningsspåret tar up tempo-temat tag i en omgående. Samarbetet kvartetten förenats i märks omgående i denna exalterande melodi i dur. Efter att titellåten lagt ribban svänger det skönt med energiska fraser i Nikita. Och när Virves och rytmsektionen tar vid jublar jag. De gör att jag dras in i musiken, vill följa med i deras förehavanden. Om andan faller på kan teman ges komplexa mönster. Oftast rör det sig emellertid om rätlinjiga, om än stundtals avancerade, linjer som ger utrymme för improviserade partier. Melodier hemmahörande i en slags mainstream vilka stundom tillförs en spirituell ådra. Broström skiftar snyggt emellan alt och den ljusa sopransaxen. Någon enstaka gång kan hans spel på sist nämnda instrument bli nära nog för intensivt för mina öron. Fast han är obestridligen en lysande instrumentalist med en ton konnässörer kan identifiera.

Vad som gör skivan så njutbar att ta till sig, är framför allt att de fyra bildar en enhet. Hur man kommunicerar, uttrycker sig unisont eller ger understöd till musikern i framkant, gör den värd att lyfta fram i skivfloden. Blir allra mest förtjust i melodier där dynamik och reflektion prioriteras. As Long As You Are Here heter en fin ballad. Kompositionerna håller frapperande hög nivå, även om det är ofrånkomligt på det viset att samtliga inte attraherar i lika hög grad.

I mer än sex minuter exekveras ystra idéer som tycks plockade från standards i fullträffen Memories To Share. Skulle vara intressant att få reda på hur processen att skriva går till. Vad och vilka utgör inspiration till det färdiga resultatet? Vilka är förebilderna? Förvisso visst finns som nämnts en en självständig stil. Britta Virves utvecklade melodiska öra får också komma fram i ett par ytterst angenäma solon. Hon hade gärna fått exponeras än mer. På Mikka och i andra sekvenser fröjdas man åt batteristens samspel med just nämnd pianist. Paret befinner sig verkligen intuitivt på samma våglängd. Jonas Bäckman har senaste åren varit en livefavorit jag haft förmånen att höra oräkneligt antal gånger då han frapperande ofta spelat i Göteborg. John Henriksson fungerar här genomgående som ett sammanbindande ypperligt kitt utan ha framträdande position.

Sällsam introspektiv monolog av intellektuellt högdjur – Mannen på bryggan i Gatenhielmska huset

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av Horace Engdahl

Regi: Järnstudion

I rollen: Eskil Lundgren

Pianist: Pontus Edmar (valt musiken)

Spelas till och med 19/4

Med stöd av Flock & Myller och NBV

Texten av Horace Engdahl, den första han skrivit för scen, fick sitt uruppförande på Pustervik i maj 2024. Monologen där en medelålders man gör bokslut, framfördes också sommartid på Brännö Värdshus. Nu har den tagit sig in i anrik byggnad vid Stigbergstorget. Här i Sveriges första byggnadsminnesförklarade hus som stod klart mitten på 1700-talet, har jag sedan pandemin närvarat vid en handfull konserter. Folkteaterns nydanande version av Dödsdansen inspelad här, sågs i min lägenhet med VR-utrustning. Att jag 2022 erbjöds möjligheten att recensera Järnstudions uppsättning av En dåres försvarstal är jag tacksam för, är en ynnest att få besöka nya scener och fria grupper i Göteborg.

Efter lyckade projektet med Strindberg upptäckte gruppen som ser sig som ett garageband, Engdahls text när man sökte efter nytt stoff. Den ingår i samlingen Den sista grisen. Har inte läst den, däremot aforismerna som fick titeln Cigaretten efteråt, boken som kom fem år tidigare och kunde fyndas som rea på rean. Pjäsen skrevs ursprungligen till Dramaten. Men blev varken antagen där eller på Brunnsgatan 4. Järnstudion menar att tiden inte var mogen då, men nu har den livemusik-adderade monologen skördat framgång.

Kände initialt ett motstånd mot att utsättas för en längre text signerad den tidigare sekreteraren i Svenska Akademien. Genom sitt ansenliga kulturella kapital framställs han ofta som en slags übermensch, någon som därtill lierade sig med förövaren / de skyldiga under Me too-åtal och andra oegentlighet inom Akademien. Av verk som berör ämnet har jag läst den belysande genomgången vars underrubrik lyder ”Makten, kvinnorna och pengarna” , Klubben och Renegater. De två senast nämnda titlarna finns i mina bokhyllor. Har därtill tagit del av dokumentärer (P1/ SVT) och recenserat Katarina Frostenssons egendomligt motsägelsefulla svaromål som det skildrades på Folkteatern i K.

Lyckligtvis ger Mannen på bryggan oss en ny sida av den vittre mannen, med behörighet att kallas snille. Lika uppburen han varit i intellektuella kretsar sedan tiden i elitistiska KRIS, lika ömklig framstår han på det privata planet. Antar att självtvivlet och erkännandet av asociala tendenser, förstärkts i samband med den stormiga skilsmässan från Ebba Witt Brattström, vars version av äktenskapliga tillvaron ju blev både stridsskrift och pjäs. Till skillnad från Ebba (träffat, läst flera av hennes böcker och lyssnat live till flera föredrag), har jag aldrig hört något framträdande av Horace på plats. Underligt kan tyckas då 77-åringen ju flyttat till Göteborg, gift om sig med en cirka tjugofem år yngre kvinna. Har förvisso sett skaparen av monologen på premiärer. Han har varit på Gatenhielmska och nöjt bevittnat hu texten överförts från bokens sidor, meddelade mig Eskil Lundgrens hustru i biljettkassan.

Bild från urpremiären foto Amer Kapotanovic

Efter monologen som illustrerad med och interfolierad av sofistikerad pianomusik plus ett par duetter pågår i halvannan timme, sa jag i samtal med ett par nöjda kulturtanter, att filosofen vi lär känna är en anakronism. En betraktande individ som till övervägande delen verkar leva i sitt eget torn, där reflektion kring egna personen och andra ständigt sysselsätter tankarna. Finns extremt få samtidsmarkörer. Gay-parader, pappaledighet, orsaken till Estonias förlisning samt varbölden kring vem/ vilka var skyldiga till att Palme avrättades på öppen gata, tillhör monologens moderna inslag. Nedslagen kring olikheterna mellan könen och samvaron dem emellan trots oöverkomliga hinder är desto fler, liksom kulturhistoriska referenser. Goya, Swift, anekdot om Liszt och scen ur Ett drömspel virvlar förbi i utläggningar som vänder sig oftast till publiken, men bekräftelse hämtas också från oklanderlige pianisten i frack. Vi blir till en stum samtalspartner vars medhåll berättarjaget insisterar på. Han brinner för att göra sig förstådd, lansera sina teorier. Han tycks känna sig besläktad med Rousseau som används för att driva en tes. Fanns definitivt beröringspunkter med Strindberg

Eskil Lundgrens förmåga är beundransvärd. Att kunna lagra avancerade monologen i huvudet, minnas exakt hur varje detalj ska betonas och dessutom då och då samarbeta med musikern vars reflekterande spelstil raffinerat understödjer ett vindlande anförande, påminnande om författares stream of consciousness – teknik. Prosodin som måste till för att behålla greppet om oss, den böljande intensiteten, tycks Lundgren ha letat sig fram till utan någon annans regi. Imponerande! Han har en knappt synlig liten mikrofon hängande någon halvmeter från munnen. Föreställningen görs utan scenografi, däremot med effektfulla entréer och sortier via dörrarna bakom dem. Den lediga klädseln i grön nyans kontrasterar mot Edmars konsertpianist-utstyrsel. Lundgren strävar inte efter att imitera, möjligen har han studerat Engdahls gester och sätt att lägga ut texten. Rekvisitan i form av tyger, dukar, plagg och dylikt får på ett fantasifullt sätt symbolisera i första hand attraktionen hos det svårbegripliga motsatta könet.

repetitionsbild från facebooksida okänd fotograf

Med tanke på att jag inte citerat ur hemsida eller kikat i anteckningar fordras mer fokus för att inte sväva ut. Enligt uppgift bjuds åskådaren på svart humor, rannsakningar och (skoningslösa) granskningar av omgivningen. I likhet med vår nationalförfattare återvänder ”rabulisten” frekvent till förhållandet män – kvinnor, till dysfunktionella relationer. Titeln anspelar inte på den docerande mannen utan på en träffande iakttagelse över att vara tillfreds, om att ha uppnått vad man strävat efter. En betraktelse byggd på psykologisk skärpa, kanske rent av en cocktail av avundsjuka och stänk av förminskande. Det handlar mycket om folks beteenden så väl som det egna. Ett rosa skynke får symbolisera svårigheten att umgås, konsten att locka framför allt damer (kanske också läsare/ lyssnare) likt en tjurfäktare. En svart sjal å andra sidan tycks symbolisera en bortbytbar själ. Påstås att ingen kan leva ensam, att andra behövs men han tråkas ut av människor. I vissa tankegångar farligt nära misantropi således. Med andra ord ger sig ”svinet” till känna. Det sjungs följdriktigt till obehövlighetens lov som en psalm. Kan det hävdas att han ägnar sig åt konst med stort K som en slags tröst? Mannen på bryggan handlar inte minst om vikten att få göra egna val. Och det förväntat pretentiösa inslagen bryts avväpnande mot prosaiska.

Vore orättvist att jämföra Eskil Lundgrens prestation med våra mest magnetiska stjärnor. Ändå utstrålas stundtals en aura förknippad med Mikael Persbrandt, Samuel Fröler och Johan Rabaeus, för att ta några närliggande exempel. Växlingarna i intensitet för att understryka det angelägna. Sist men verkligen inte minst måste Pontus Edmars insats harangeras. Uppskattade mycket hans pauseringar, anslag, minspel och sättet att helhjärtat gå in i en tämligen ironisk roll. Harmoniskt vackra och uttrycksfulla stycken av Beethoven prioriterades, uppenbart en favorit hos Akademiledamoten. Romantiska standarden My Funny Valentine som blev Chet Bakers speciella signatur förekommer både som duett och i en alldeles ljuvlig tolkning som ett finalt inslag. Kan inte erinra mig ha hört honom som solopianist tidigare. Blev rörd av vad han uträttade eftersom vi haft täta vänskapsband genom att ha deltagit i samma lustläsarcirkel i många år och dessutom firat födelsedagar och bröllop. Skulle jag mot förmodan ha blivit besviken skulle jag förstås ha avstått från att skriva. Kontentan av Mannen på bryggan var att jag fick nya insikter samtidigt som somligt kändes väldigt bekant. Blev uppfylld av hur galant firma Lundgren & Edmar tog sig an projektet.

Recension

Footer

Om oss