The Super Mario Galaxy Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Aaron Horvath, Michael Jelenic, Pierre Leduc, Fabien Polack
Den kreativa skatt Nintendo innehar med spelserier som Zelda, Mario och i viss mån Pokemon (supersuccén är inte fullt styrd av den japanska speljätten) är häpnadsväckande. Det är ett kreativt imperium som årtionde efter årtionde hittar nya sätt att leverera spelupplevelser i världsklass. Super Mario fortsätter att vara bolagets galjonsfigur och den italienske rörmokarens diverse äventyr mottas ofta med lyriska recensioner som oftast innebär automatiska ”årets spel”-utnämningar. I och med Super Mario Bros Filmen, som hade premiär för tre år sedan, valde Nintendo att på allvar lyfta på locket vad gällde att låta utomstående skapare att ta sig an deras kreativa skattkista.
Resultatet var inte fulländat men en osannolikt snygg och ofta underhållande film som också resulterade i ett rejält kassaklirr på över en miljard dollar. Uppföljaren tar samma titel som det omåttligt hyllade och älskade spelet från 2007 då Mario – men också spelaren, fick ta sig an ett extraordinärt intergalaktiskt äventyr där möjligheterna att röra sig mellan plattformar och planeter togs till oerhört kreativa nivåer. Nintendo har alltid prioriterat spelbarhet och spelmässig kreativitet framför tekniskt briljans. Det är vackra färger och ett kraftigt stiliserat utseende, detta framför den ständiga jakten på fotorealism som andra spelutvecklare värdesätter. I händerna på den tekniskt briljanta studion Illumination blir dessa drömlika världar en närmast obeskrivlig visuell chock. Precis som den första filmen är detta en film som levererar bilder i världsklass. De magiska färgerna och den helt gränslösa detaljrikedomen slutar inte att förundra. Oavsett vilken miljö som presenteras finns här smådetaljer och finurliga designelement som kunde hängas upp i vilket konstgalleri som helst. Det är tveklöst en av årets snyggaste och mest imponerande upplevelser rent visuellt.
Men där den första filmen bar med sig en duglig berättelse tillsammans med ögongodiset är uppföljaren förblindad av att addera maximalt antal referenser och gästinhopp från spelseriens fyrtioåriga historia. Då hakan väl lämnat golvet efter det inledande bildmässiga fyrverkeriet börjar en otäck och ihålig känsla infinna sig. Nog för att även del ett bar med sig flera av den västerländska animerade filmens mest återkommande stöttepelare. Bland annat ett ruskigt högt tempo, postmodernistiskt humor och narrativa strukturer som gjorde det hela aningen förutsägbart, även för en film som inte var i behov av någon jättelik överraskningsfaktor för att fungera.
Denna gång hade dessa aningen söndertjatade inslag varit välkomna. För Mario Galaxy förmår inte ens att skapa något ankare som gör att de frenetiska händelserna går att följa. Detta är en hopplöst fantasilös samling sekvenser som inte har något som helst sammanhang. Istället för ett manus på två sidor verkar filmen ha byggts utifrån en pliktskyldig lista där maximalt antal referenser till legendariska spelmoment stoppas ned i filmen tills det hela exploderar.
Eviga favoriter som den gröna dinosaurien Yoshi presenteras hastigt och slarvigt för att sedan bara vara en attiralj som inte har någon egentlig funktion. Antalet figurer och händelser hade varit svårt även i en längre film som inte hade varit riktad till barn, men då speltiden också klockar in på knappt 100 minuter känns det som en trerätters måltid där maten dukas bort innan första tuggan ens avnjutits. Brie Larson – som ansluter i rollen som Prinsessan Rosalina, har en uttalad passion för spelen och karaktären. Hennes insats är både dedikerad och härligt uppspelt, därför belönas detta givetvis med minimal speltid och knappt en enda minnesvärd sekvens. Det är ingen brist på action men till skillnad mot föregångarens distinkta scener blir allt här en rörig och jämngrå soppa där ingenting sticker ut. Och då spelar det ingen roll att det finns en vilja att skapa konstanta – och ofta snygga, visuella hyllningar till originalspelen. Det känns själlöst och inte det minsta inspirerat. Att mängden figurer är nästintill sjukligt många leder också till att ingen får någon som helst möjlighet att stå i rampljuset. Anya Taylor-Joys Peach som lyste för tre år sedan är nu bara ett bihang, Jack Black som var närmast ikonisk som Bowser får absolut varmluft att arbeta med och sådär håller det på.
Väntetiden på tre år till trots känns det hela oerhört stressat, illa genomtänkt och inte det minsta omtänksamt. Det här är en bil vars yttre bländar men där motorn saknar både tändning och bränsletillförsel. Att vi också har att göra med en spelserie och karaktärer som genuint betyder något för så många gör slarvet än mer oförlåtligt. Detta borde vara en sprudlande triumf av energi, kreativitet och humor men blir istället gruvlig och genuint plågsam besvikelse. Det smärtar genuint att ge ett så lågt betyg. Något så fantastiskt fint som Yoshi förtjänar bättre än det här…