• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Puss – någon slags recension och trailer

20 augusti, 2010 by Redaktionen


Johan Klings långfilmsdebut med filmen ”Darling” hyllades av de flesta. Filmen kom 2007 och är en mörk skildring av livet runt Stureplan i det sena 00-talet.
När hans nästa film nu kommer är förväntningarna uppskruvade.
”Puss” har en spännande roll-lista med två av bröderna Skarsgård: Alexander och Gustaf Skargård.
Fast minst lika intressant är att filmen lanserar flera skådespelerskor som vi absolut kommer att se mer av. Även om flera av dem synts i mindre roller tidigare kommer nog många att minnas att de såg dem första gången i ”Puss”. Jag tänker till exempel på Philoméne Grandin och Susanne Thorsson.

”Puss” lanseras jag en fjäderlätt komedi. På ytan är den kanske lätt men det är mycket exakta noteringar av människor, delvis svart men med någon slags kärlek till våra svagheter, som genomsyrar filmen.
Susanne Thorsson spelar huvudrollen, en regissör på en liten fri teatergrupp på en bakgata i Stockholm som har en hel del problem.
Hyresvärden spelad av
Skådespelarna uppför sig mer som uttråkade gymnasieungdomar och hennes pojkvän som lovat bröllop vänsterprasslar rejält.
Mycket är som det kan vara i livet. Speciellt för människor i åldrarna 20-30 kan säkert känna igen mycket. Men jag har svårt att köpa att ett gäng skådespelare på en fri teater skulle vara som skolkande skolungdomar. Nej, inte med tanke på hur tuff konkurrensen är för teaterfolk att få jobb över huvudtaget.

Men det gör liksom ingenting. För det är som Maaret Koskinen skriver i DN, det är så elegant formulerat att jag ger henne en eloge för detta:

Fast vilka som hör hemma på teatern eller bara råkar befinna sig där gör detsamma, eftersom gränserna mellan scen och salong är högst flytande. För i denna värld talar man till sin egen spegelbild i logen, även när man inte övar repliker, här har alla sina exits och entréer, vare sig man befinner sig på eller vid sidan av scengolvet.

DN:s Maaret Koskinen ger filmen betyg 3 men när jag läser hennes recension tycker jag i alla fall att den trean verkar vara en stark trea:

”Puss” må i sina kast mellan finstilt och övertydligt inte vara samma fullträff som ”Darling”. Men i gengäld börjar man känna sig hemma i ett igenkännbart tilltal och berättartemperament: det där ömsinta men samtidigt kyligt genomskådande.

Johan Kling intervjuas av Expressen inför filmens premiär och berättar varför filmen inte är lika mörk som debutfilmen ”Darling”:

Johan Kling: ”Jag var trött på det mörka”
Johan Kling är inte rädd för att testa nya genrer. På fredag är det premiär för hans nya film ”Puss” – en fjäderlätt förväxlingskomedi.
-Jag tycker den är ganska likt mina tidigare projekt, det är bara Johan Kling ”on a good day”, säger den rosade regissören.

Relaterat: Svenska Dagbladet var mer besviken och gav ”Puss” betyg 2. Betyg 3 däremot i Aftonbladet och i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, trailer, Johan Kling, Skarsgård, Puss

Arkiverad under: Film, Recension Taggad som: recensioner, Scen, trailer

Way Out West: Kärlek

15 augusti, 2010 by Redaktionen

Det är inget snack om saken: Håkan slog knock out på Way Out Wests publik igår. Publiken älskar Håkan och Håkan älskar publiken, och igår kokade Slottskogen av kärlek under den tid som herr Hellström och hans band stod på scen. Det var magiskt – och inte det minsta tragiskt – att befinna sig i folkhavet igår, sjunga rakt ut och titta på dem runt omkring som såg nostalgiska, kära och så där alldeles, alldeles lyckliga ut.

I övrigt:

Pavement stod på scen strax innan klockan 18. Det var en nostalisk konsert, snyggt men en smula dammigt. Men det är väl som en bekant sa i Dirty Records myshäng i skogskanten: ”Vad skulle vi vara utan vårt 90-tal? Något måste vi väl ha att hänga fast vid.” Jo, sant.

Efter Håkans framträdande var det dags för kort paus och sedan blev det Lykke Li. Jevvlar vilken karisma hon har; coolt framträdande över lag, dansant och snyggt scenframträdande. Visst, rösten svek en bit in i konserten, men hon gick i land med det i alla fall. Henne vill jag gärna se på en scen igen. Snart.

Avslutade igår med att befinna mig i The Chemical Brothers musikaliska ljudlandskap. Hypnotiskt, rytmiskt, fascinerande… Det går inte att stå still till en sådan konsert. Man måste dansa. Och dansa gjorde vi.

Nästa år är det dags igen. Och Way Out West: behåll blandningen av musikstilar och kvalitet på artisterna. Det är er definitiva styrka och jag är mer än nyfiken på vad som kommer att annonseras nästa år. Den som väntar på något gott… Tack för i år.

Läs mer: Aftonbladet, GP, Metro

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

Jupiters öga av Oline Stig: barnbarnet söker sanningen om farfar, norsk nazist

15 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Att växa upp i skuggan av en skamlig familjehemlighet. Det är väl vad Olines Stigs romandebut ”Jupiters öga” handlar om. Hennes farfar och farmor var norrmän och anslöt sig till nazistpartiet när de tyska nazisterna hade ockuperat deras land, Norge.

Romanen suger in mig direkt, Oline Stig har en enkelt och samtidigt exakt målande språk. Det är så välskrivet att jag får skrivkramp när jag ska skriva det här blogginlägget om boken. Tänk om hon skulle råka läsa det här – eller hennes vänner bland kulturskribenterna? Det går att få skrivkramp för mindre.

Oline Stig växer in sina egna tankar och det blir en form av semidokumentär. Hon har hittat en del dokument efter sina farföräldrar, bland annat en lustig tidning – ”Jupiterposten” – som är skriven av hennes farfar med en enda läsare: hans fru, Oline Stigs farmor.

Men det finns inte så mycket dokument ändå och Oline Stig bestämmer sig för att berätta om farfadern och farmodern genom att fantisera kring deras liv. Däremellan avbryts berättelsen av nutiden, där Oline Stig berättar om sitt sökande efter dokument. Jag läste att någon av de som recenserat romanen störde sig på de delarna, bland annat för att Oline Stig jämför sitt förakt för odrägliga grannar med nazisters förakt för judar och handikappade.

Jag störs inte av dessa egna funderingar, för jag tar inte dem som sanningar utan mer som samtal över en kopp te, där jag kan tänka annorlunda. För mig är det milsvid skillnad mellan att föra samman judar i koncentrationsläger och att reta sig på grannar.

Det finns en stor skillnad mellan Norge och Sverige. Norrmännen har varit med om krig, norrmännen har varit ockuperade av nazisterna under andra världskriget. Det är något som jag tror påverkar människorna i Norge delvis fortfarande idag.
Norge är ju Nato-medlem, till exempel.

Drygt sextio år efter den tyska ockupationens slut i Norge är det fortfarande nästan omöjligt att prata om de norrmän som gick med i det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling. 44.000 var medlemmar 1943, en av dem var Oline Stigs farfar.

Han var en banktjänsteman som ville bli författare, han rörde sig i konstnärliga kretsar och hade drömmar om kärleken. Hur kunde han bli nazist?

Något konkret svar på den frågan ger Oline Stig inte, viket väl ingen människa kan göra. Däremot lyfter hon fram olika förklaringar, värda att fundera vidare på. Nazismen var extrem, men övergrepp över medmänniskor och maktmissbruk sker överallt och vad får människor att gå med i organisationer och sammanhang som är odemokratiska? Vad får människor att sälja sina själar? Sådant sker i alla tider och sker i olika former i Sverige också idag. Sverigedemokraterna är ett exempel, nazistorganisationer andra och även olika sekter och också på en del arbetsplatser där chefer missbrukar sin maktställning och mobbar anställda. Vad får människor att blunda och tiga eller rentav hänga på förtrycket?

Oline Stig är bosatt i Lund, medverkar bland annat på Sydsvenskans kultursidor, Tidningen Vi och Dagens Nyheter. Hon har skrivit tre novellsamlingar som lovordats. Nu har hon gett ut sin första roman, som är en slags undersökande roman och dokumentär om hennes farfar och farmor som är norrmän och som gick med i nazistpartiet då tyskarna hade ockuperat Norge.

Jag tycker boken har ett helt annat värde också, som roman och berättelse över två människors liv under 1930- och 1940-talet, deras kärlek och äktenskap och deras försök att leva ett konstnärligt liv. Hur hennes farfar levde med fru, barn, vänner och älskarinnor i utkanten av det Oslo.

Titel: Jupiters öga
Författare: Oline Stig
ISBN10: 9100124796
ISBN13: 9789100124793

Recensioner i traditionella medier:
Jesper Högström i Expressen
Sydsvenskan
Arbetaren
Svenska Dagbladet
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, Norge, böcker, bok, recension, nazism, Jupiters öga, Oline Stig

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Norge, Recension

Way Out West: Rock + pop = sant

14 augusti, 2010 by Redaktionen

Rock ’n’ roll är inte död. Den lever i högsta grad, i alla fall igår när Iggy & The Stooges äntrade scenen på årets upplaga av Way Out West. Det var svett och spottloskor, röj och tokdans av publiken (både på och nedanför scenen), gung och allsång av publiken. ”Djävlar vilken show”, hördes här och var i publikhavet efteråt och jag kan inte annat än att hålla med. De var underhållande de gamle, att säga något annat vore lögn.

I övrigt: Paul Weller stod för ett okej framträdande, halv fyra på eftermiddagen var ingen optimal tid för show och det var ganska glest framför scenen. Bäst blev det när han körde gamla Jam-låtar, Start! till exempel. Sedan är jag allmänt svag för gubbrock (läs Nick Lowe, Dave Edmunds med flera) och därför kommer Weller undan med godkänt.

Efter tips från en av killarna på min lokala närbutik, passade jag på att kolla in Local Natives. Det var snyggt, tajt, och stämsången funkade. Fast jag kan nog tycka att det blir väl snyggt. Jaja. Wu Tang Clan i Slottskogen var… fascinerande. Tunga beat, händer i luften, och hip hop när den är som bäst. Yay!

Det finns ett band som ofta spelas hemma hos mig: Tindersticks. Funderar efter gårdagen starkt på att komplettera skivsamlingen med The National. Den korthuggna, suggestiva sången, indiegitarrerna och intensiteten hos The National påminner mycket om Tindersticks. Yumyum. Dessutom gillade jag scenuttrycket, leken med mickstativet och kraften i Matt Berningers ångestladdade sång. Det här ska jag lyssna mer på. Snarast.

LCD Soundsystem blev också en favorit under gårdagen. Tung bas, eggande syntslingor och snygg sång kan inte bli fel. Kolla in. Avslutade kvällen med M.I.A:s klubbdunkande laser- och dansshow. ”Man blir som hypnotiserad”, sa sällskapet. Jepp, det går inte att låta bli att dansa, lyssna och beröras av  M.I.A.

Blandningen av rock, pop och indie är Way Out Wests styrka. Igår avgick rocken med segern i den högst inofficiella kampen mellan rockrävar och popsnören. Idag satsar jag på att det blir ett annat resultat: Pavement, Håkan Hellström och Chemical Brothers står på scen. Det kan inte bli annat än bra.

Läs mer: GP,  Aftonbladet, SvD, Poplight

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

Två indietips på skivor som förgyller hösten: SeLest och Fröken Underbar

13 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


SeLest: Kapellgatan 12
Skivan kommer 6 september.
Den har en enkel bild på två pojkar som inte blivit tonåringar än och i bakgrunden en tonårspojke som kysser en tonårsflicka med kortkort kjol.
En ganska enkel bild som ger många olika associationer. Jag tänkte att det nog är en skiva med texter om kärlek och om att växa upp. Det gör den, men den innehåller också så mycket mer.
SeLest är ett ganska nybildat band med åtta medlemmar och eftersom några av medlemmarna kommer från symfoniorkestrar och några från mer renodlat klassisk indiepop blir det en härlig blandning, ylande indiegitarrer möter kammarmusikaliska stråkar.
En slags episk pop fast med enkla, ärliga melodier och raka texter om livet, om att förlora en storebror, om att leva vidare med sorgen, om att bryta upp från en galen kärlekshistoria, om att starta ett nytt band …

Simon Ljungman, en av de som startade bandet berättar:

För fyra år sedan kraschlandade jag hos min vän Sebastian. Jag var slut. Slut på kärlek, slut på liv och slut på död. Åren efter millenieskiftet hade tagit kol på mig. Det började med att min älskade storebror född den 4 juli klämdes ihjäl under en bil en septemberdag. Han var en sån storebror som lär en allt: att gå, springa, kicka boll, kärleken och musiken. Tomrummet efter honom blev enormt och tröstlös drog jag längs gatorna i Göteborg.
Fann kärleken men vi gjorde till slut bara varandra galna.
Det var då jag flyttade hem till Sebastian på Kapellgatan 12. Min plats på soffan byttes snart mot en egen säng och så småningom startade vi ett band – SeLest.
Gitarr, piano, trummor, bas och en stråkkvartett.
Långsamt började vi tillsammans bygga något som idag betyder mer än allt.

Nöjesbloggen på Aftonbladet har också berättat om skivan:
Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band).

Mer om SeLest på bandets hemsida.

Hoppas de gör en spelning i Stockholm snart.

Fröken Underbar: Innan. Under. Efter
Släpps 18 augusti
Fröken Underbar är ett band och kallar sig själv Sveriges mest jämställda band. Bandet består av:
Sandra Vilppala (text, musik, sång), Pia Påltoft (munspel, klockspel, kör), Ulf Jonsson (bas), Mattias Ljung (gitarr), Annika Olsson (piano, dragspel, rhodes) och Daniel Trobell (trummor, slagverk).

Albumet är bandets andra. Debutalbumet har sagts framkallade nyproggsvibbar.
Men ”Innan. Under. Efter” har bandet tagit ytterligare några kliv in i nyproggvärlden.
Bandets sångare, Sandra Vilppala beskriver det och berättar om bakgrunden:

Opretentiöst högtravande och på nördigaste allvar. Jag samlade på ljud och arr i mitt huvud en hel sommar, vilket till slut blev ganska enerverande men det skapade samtidigt nåt djupt att ösa ur när vi äntligen kunde börja experimentera i studion. Tidigt kände jag at vi rent ljudmässigt ska ta ett redigt steg från det tidigare livesound-tänket till något mer konstruerat, skraltigt och tillskruvat.

Det finns förstås en del som också påminner om Säkert!, Fröken Underbar är ett band i deras efterföljd eller inom samma kategori. Och en sak är säker: albumet växer ju fler gånger jag lyssnar på det.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, progg, indie, SeLest, Fröken Underbar

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: indie, Musik, progg, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1471
  • Sida 1472
  • Sida 1473
  • Sida 1474
  • Sida 1475
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in