• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Divine – A Divine Christmas

1 december, 2010 by Redaktionen

Divine – A Divine Christmas
Carpe Diem

När de tre tenorerna José Carreras, Plácido Domingo och Luciano Pavarotti strålade samman i början av nittiotalet och körde arenaopera för fulla hus var det lite som att deras karriärer var lite på dekis. Visst, de var (och är i den mån de är i livet) fortfarande affischnamn på sina respektive operahus, men de stora prestationernas tid var över för deras del. Dock medförde de tre tenorerna att många fler fick möjligheten att ta del av operans stora schlagerlåtar i en betydligt folkligare kontext än Scalan och Mettan.

Trion Divine som består av Gabriella Lambert-Olsson, Katarina Böhm och Caroline Gentele befinner sig mitt i sina karriärer och har alldeles nyligen tilldelats Kjerstin Dellerts stipendium. Folkligheten är vad som förena Divine med De Tre Tenorerna (även om det nu rör sig om två sopraner och en mezzo) även om det inte är fullskaliga arenakonserter, utan snarare intima små konserter runt om i land och rike för en publik som annars inte skulle ha tillgång till operans små örhängen.

Divine Christmas avviker på intet sätt från denna folknärhet. Det rör sig om elva låtar (plus en gömd bonuslåt som inte alla cd-läsare – däribland min – inte klarar att läsa av) bestående av en traditionell julrepertoar. Bland låtarna finns O helga natt, Stilla natt, två Ave Maria (Gaccini jämte Bachs) med flera, snyggt arrangerat för att sjungas i trio och faktiskt med en befriande avsaknad av julmossighet. Ok, flosklerna finns där i form av en och annan virveltrumma och andra klockiga slagverksinstrument ljuder. Men det hör liksom till, en julplatta är inte gjord för att lyssnas till, utan för att vara bakgrundsmusik. En låt som annars är värd att lyssnas på på riktigt är annars Mozarts Alleluja ur Exsultalte Jubilate där Gabriella Lambert-Olsson får komma till sin rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om julskivor, opera, recensioner, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: julskivor, Musik, Opera, recensioner

En julskiva jag gillar: A Celtic Christmas av West of Eden

1 december, 2010 by Rosemari Södergren

Celtic Christmas är ett nysläppt album med julmusik med irländska toner. Det är fiol, dragspel, tin whistle och några sånger är så där skört vackra som irländsk celtic musik kan vara och några är lite mer som pubsånger med manliga röster. Men eftersom det är Göteborgsbandet West of Eden som släppt julskivan får trummor och elgitarrer samsas med de mer traditionella irländska instrumenten.

Skivan är inspelade live i Annedalskyrkan i Göteborg förra året. Det stora kyrkorummet skapar en akustik som ger en närhetskänsla.
För mig är det nog årets bästa julskiva. Jag tror att det är svårt att konkurrera med det här mer avspända, lågmälda uttrycket. West of Eden tolkar det keltiska arvet tillsammans med gäster som Róisin Dempsey från Riverdance, Haga Motettkör och harpisten Valentina Lorenx Cammans.

Det är skira julsånger, jig, keltiska hymner och en egenkomponerad låt: ”And Then Snow Fell”.

Det känns som att vara på Irland och fira jul där, någonstans på en mindre ort och långt bort från kommersiella köphysterin.

Göteborgare eller andra som är i Göteborg kring lördag den 11 december har dessutom möjlighet att få höra mer av detta liv: då spelar West of Eden i Annedalskyrkan tillsammans med irländska musiker.

Om du blir nyfiken på West of Eden så kan du hitta mer om dem på deras webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om julskivor, Celtic Christmas, Göteborg, West of Eden

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Celtic Christmas, Göteborg, julskivor, West of Eden

Efter att ha sett tre julfilmer: A Muppets Christmas, En julsaga och Skönheten och Odjuret: Den Förtrollade Julen

30 november, 2010 by Rosemari Södergren


Att se en julfilm kan vara mysigt dagarna före jul – och för den delen under julledigheten också. Kulturbloggen har kikar på tre sins emellan mycket olika julfilmer, mysiga på olika sätt.

A Muppets Christmas: Letters to Santa
När Gonzo glömmer att posta tre brev till Tomten, övertalar han Kermit och de andra mupparna att hjälpa honom att leverera breven till Nordpolen. Under resans gång, inser de att julen är den tid då man vill vara tillsammans med sina nära och kära. Snart sätter de full fart hemåt för att uppfylla en väns julönskan.
För den som gillar mupparna är detta den julfilm som ska väljas.
Fast jag som egentligen inte är någon stor fan av Muppet Show tyckte också om filmen.
Det är en hel rad spännande gästartister med också som Whoopi Goldberg, Uma Thurman och Nathan Lane.
Filmen är gullig och rolig. Amerikanskt sentimental men samtidigt lagom ironisk också.
En julfilm för oss som inte vill ha det bara jättegulligt.

En julsaga som bygger på Charles Dickens berättelse har släppts i många versioner. Förra året lanserade Disney en animerad version där både den snåle och girige Scrooge och alla olika andar som hemsöker honom julnatten bygger på Jim Carrey.
Det är en lite skrämmande berättelse med andar och hemskheter. Åldersgränsen på videon är satt till 11 år. Med andra ord: inte en julfilm för de allra minsta.
Snyggt animerat förstås och Jim Carrey är trots allt Jim Carrey, också när han är animerad.
För den som inte vill ha en alltför gullig julfilm är det ett alternativ som ändå har kvar julens budskap.

Baksidestexten på dvd:n:

Charles Dickens älskade saga är tillbaka i en ny, magisk version – Disneys En Julsaga, där huvudrollen spelas av Jim Carrey. Det hjärtevärmande och högtflygande äventyret tar sin början när tre spöken tar den snåle och girige Scrooge på en oväntad resa, där han snart upptäcker den sanna meningen med julen. Låt den rörande historien bli en del av din jultradition och sprida glädje och värme nu och i framtiden.

Skönheten och Odjuret
Den Förtrollade Julen
En uppföljare till Disneys Skönheten och Odjuret. Mrs. Potts berättar om den jul Belle firade på slottet med Odjuret, en jul som riskerade att förstöras på grund av Forte, en bitter gammal orgel som hatade julen. Han ville se till att Belle och Odjuret aldrig skulle bli vänner, och det skulle krävas ett riktigt julmirakel för att ändra på den saken …
Sånger och en vacker historia om vänskap och kärlek.
En julfilm som är barntillåten och väldigt söt, förmodligen i sötaste laget för många.
Vi har inga småflickor i vårt hushåll så vi kände att vi inte var rätt målgrupp.

Trailer till A Muppets Christmas

Läs även andra bloggares åsikter om Muppets, julfilmer, jul, recensioner, film, Charles Dickens, Jim Carrey, Skönheten och Odjuret

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: jul, julfilmer, Muppets, recensioner, Scen

Filmrecension: Remember the fifth of November … V för Vendetta – Dv

29 november, 2010 by Redaktionen

V för Vendetta – Dvd

Världen har blivit en än mer dyster plats. En plats där krig och sjukdomar härjar fritt. England verkar dock ha klarat sig hyfsat bra men till ett högt pris, sin frihet. Landet har blivit en fascist stat, där folket är mycket kontrollerat, bl.a. genom ett gravt begränsat TV och litteratur – utbud, utegångsförbud och de enda som får röra sig fritt på gatorna är statens poliser, de s.k. Fingrarna. Mitt i allt det här agerar en man i en mask, en man som kallar sig för V, en frihetskämpe.

Filmen inleds med lite historisk fakta om Guy Fawkes och hans försök att spränga parlamentet och det är Evey (Natalie Portman) som med en stämningsfull röst redogör för händelserna. Kort därefter får man ett smakprov på fascist regimen när Evey bryter utegångsförbudet och blir antastad av två Fingrar. Det är då V gör entré. Med sin eleganta fighting-stil och sina vackra citat, sätter han en standard som han sedan håller filmen genom. Efter att V (Hugo Weaving) har räddat Evey tar han henne under sina vingar och gör henne till en del av sin plan. Hans tanke är att upprepa historien och lyckas där Guy Fawkes föll. Men vem är denna mystiske man?

Det är 4:e gången jag ser denna film och jag imponeras fortfarande över dess stilighet och finess och jag njuter av de scener som utspelar sig i V:s gömställe, som är ljus, livfull och fylld med diverse förbjuden konst. Något som framhävs i konstrast till en annars steril värld. Jag kan heller inte låta bli att småle när den annars mycket allvarsamme rebellen, i sin ensamhet och på ett lekfullsätt fäktas emot en rustning.

Ett högst intressant sidospår i filmen är kommissarie Finch (Stephen Rea) som får i uppgift att spåra upp och gripa V. För att göra det får han gräva djupt i de statliga affärerna och han börjar upptäcka att saker och ting inte är som de verkar. Sakta men säkert kryper sig tvivel på. Tvivel på sin omgivning. Tvivel på hela etablissemanget.

Detta är kanske inte en film man ska se om man känner sig lite rastlös. Den har ett genomtänkt budskap och kräver viss koncentration. V för vendetta är baserad på Alan Moore och David Lloyd seriefigur, men filmen kräver inga förkunskaper utan du kan bara luta dig tillbaka, trycka play och låta dig förföras av stråkar, poesi och V och glöm inte; ”People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people” .

4 av 5 räkor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Dead dogs don´t bark – absurd svart komedi från Lissabon

28 november, 2010 by Rosemari Södergren

Hur förödande det är att inte ta itu med problem – det handlar pjäsen ”Dead dogs don´t bark” som spelas av Companhia do Chapitô från Lissabon. Tre av den portugisiska teaterns skådespelare deltar i föreställningen som spelas i helgen 27-28 november på Stockholms Stadsteater. Föreställningen ingår i en serie av internationella gästspel. Om du är teaterintresserad och bor i Stockholm eller är där ibland: kolla in den serien av gästspel. Jag har sett ett par av dessa gästspel och det vidgar vyerna att se andra länders teatergrupper.

Döda hundar skäller inte är ju föreställningens titel, översatt till svenska. Det är smått absurd berättelse om en familj med en mamma, pappa och en son. Familjens hund har dött och mamman och pappan klarar inte att berätta det för sonen utan gömmer den döda hunden.
Den ena lögnen för med sig nästa lögn – och när sonen hittar sin döda hund bär han med sig den och skäller i dess ställe. Sonen har inte lärt sig att hantera livets svårigheter på ett friskt sätt, eftersom allt sopas under mattan.

Companhia do Chapitô spelar en fysisk teater där mycket av berättelsen förmedlas med mim och kroppsspråk.
Den är en komedi och samtidigt makaber och halsbrytande. Eftersom jag varit sysselsatt hela dagen före med kändes det jättebra att föreställningen bara var lite drygt en timme, det var lagom långt för mig just den kvällen.

Undrar om de ger fler föreställningar på engelska? Om jag kommer till Lissabon skulle jag vilja se mer av denna teater, jag gillar deras väldigt kroppsliga sätt att berätta.

Och döda människor dansar inte – eller?

Companhia do Chapitô som är baserade strax utanför Lissabon gjorde ett succéartat gästspel med The Tempest på c/o Stockholms stadsteater hösten 2009.

Foto: Filipe Saraiva
Bildtext: Jorge Cruz, Marta Cerqueira och Tiago Viegas i Dead dogs don´t bark från Companhia do Chapitô gästspelar på c/o Stockholms stadsteater 27-28 november.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Portugal, recension, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Portugal, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1442
  • Sida 1443
  • Sida 1444
  • Sida 1445
  • Sida 1446
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in