• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Evergrey på Göta Källare – En spelning som förändrade uppfattningen om bandet

25 februari, 2011 by Redaktionen


Sedan Evergrey släppte Monday Morning Apocalypse hade jag tappat en ganska stor del av mitt intresse för bandet. De senaste skivorna har inte hållit måttet och känns alltför generiska; det har inte funnits någon vidare gnista längre. Evergrey kan sägas vara ett band med höga högstanivåer, men väldigt, väldigt låga lägstanivåer.

Att Evergrey de senaste åren har bytt bandmedlemmar oftare än Charlie Sheen varit på rehab har nog också bidragit till att bandet förlorat stora delar av sina följare; det märks tydligt att Evergrey inte är bandet de en gång varit när artisterna i princip står för sig själva bland besökarna som knappast fyller en bråkdel av lokalen.
Förväntningarna är inte de största, men att få höra ett akustiskt set känns spännande. Dessutom har ju Evergrey en av tidernas bästa liveplattor i A Night To Remember i sin meritlista, så jag kände åtminstone inte från början att det skulle bli bortkastat.

Men det här var verkligen överraskande bra.

Det är en akustisk releasefest för senaste skivan Glorious Collision. Atmosfären genom hela spelningen är Väldigt intim och avslappnad, bandet är lättsamt och Tomas Englund är på bra humör; han är skämtsam, bjuder på underhållande mellansnack, och interagerar flitigt med publiken. Vi får ett par låtar från den nya skivan (det är trots allt releasefest), men även ett antal gamla godbitar som ”As I Lie Here Bleeding” och ”Recreation Day” samt extranummret ”A Touch Of Blessing”. Den akustiska spelningen förgyller låtarna med en helt ny dimension, ett nytt djup. Jag återupptäcker bandet jag en gång gillat skarpt. Det här är fantastiskt, riktigt stort faktiskt.

Den relativt nya besättningen verkar fungera ganska bra ihop. Markus Jidell är riktigt vass med sin akustiska gitarr och resten av bandet verkar sammansvetsat och presterar bra ihop. En setlist på elva låtar kändes däremot som en lite för kort spelning som lämnade publiken med längtan efter mer.

Deras nya inriktning har gått trögt i början, men Evergrey tycks återigen kunna börja likna det fantastiska band de var en gång i tiden.

Om du har chansen, gå på någon av deras återstående akustiska spelningar! Det bådar gott!

Husaren fredag 25 feb Skövde
Sticky Fingers lördag 26 feb Goteborg
Helheim Bar 4 mar Fredrikstad

Läs även andra bloggares åsikter om Evergrey, Göta Källare, musik, rockmusik, hårdrock

Arkiverad under: Recension Taggad som: Evergrey, Göta Källare, Hårdrock, Musik, Rockmusik

Bio: Sarahs Nyckel

25 februari, 2011 by Redaktionen

Sarahs Nyckel
Betyg 4

Originaltitel: Elle s’appelait Sarah

Regi: Gilles Paquet-Brenner

 

Paris 1942. Sarah, en judisk flicka på 10 år, gömmer sin lillebror för den franska polisen. Hon låser och stoppar sedan nyckeln i fickan i tron om att hon snart ska vara tillbaka. Så blir inte fallet. Polisen har för avsikt att samla alla judar och föra bort dem. Utom sig av förtvivlan försöker Sarah att ta sig hem igen. Hem till lillebror. Parallellt med denna historia får vi följa journalisten Julia, som 60 år senare blir ombed att skriva ett reportage om händelserna i Frankrike. Efter att ha börjat gräva i händelserna upptäcker Julia att hon bor i samma lägenhet som Sarahs familj.

 

Filmen är baserad på Tatiana De Rosnays roman med samma titel och berör ett ämne som har filmatiserats många gånger innan. Det är svårt att greppa det ofattbara som hände under förintelsen och hur många familjer som slets isär och många mödrar som fick skiljas från sina barn. Jag tror det är viktigt att se dessa enskilda berättelser. Även om det som i detta fall är fiktion.

 

Filmen hoppar mellan de parallella berättelserna och flyttar sakta men säkert över fokus från 1942 till nutid och tack vare att Gilles Paquet-Brenner gör detta på ett snyggt sätt finns hela tiden händelserna från Frankrike i ens bakhuvud.

 

Kristin Scott Thomas som spelar journalisten Julia, är en stor bidragande faktor till filmens känsla behålls. På ett utmärkt sätt levererar hon en ängslan och ett tvivel som kan gnaga oss. Filmens tempo sjunker något framåt slutet men ersätts då av bra dialog.

 

Trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Recension

Kulturbloggen om Magnus Dahlströms återkomst med romanen Spådom

24 februari, 2011 by Redaktionen

Ibland slår det mig hur tråkigt det ändå är att man i så lång tid försökt eliminera författaren inom den svenska litteraturkulturen. Vad har orsakat denna skräck för författaren? Bara Strindberg? Om det nu är sant att författaren är död, vågar man påstå att det var Jante som var bödeln?

Jag kommer bara lite osökt att tänka på denna gamla fundering när jag närmar mig slutet av Magnus Dahlströms roman Spådom, hans första roman sedan 1996. Här har vi en tämligen lysande författare som efter femton år gör en ny roman i samma klass som vilken som helst av sina tidigare verk. Det känns som en oerhörd comeback, något väl värt att tala rätt högt om. Men författaren ska fortfarande behandlas i anonymitet, och man ska helst inte prata som om det – gud förbjude – skulle finnas något ”genialiskt” inbakat i ett namn bland alla andra. Magnus Dahlström. Ja, det kan ju vara vem som helst. Vad spelar det för roll att han skriver briljant? Han får väl hoppas att han får nåt sålt, om han nu tycker sig vara för fin för att skriva deckare och faktiskt tjäna lite pengar. Ja, ni förstår säkert vad jag pratar om.

Dahlström debuterade med novellsamlingen Papperskorg 1986 och härstammar därmed, såvitt jag förstår, från Stig Larsson-eran (”det sista geniet” eller hur det nu var) och det märks omedelbart på klaustrufobin i det genuint obehagliga språket, och obarmhärtigheten i hur konkret det används. Det skulle kunna vara en smart parodi på män med makt, det skulle kunna vara en drift med medelklassens sociala system. Men finns någon humor i det hela så är den omedveten, eller kanske oundviklig, eller kanske bara becksvart.

Spådom består av tre sektioner, tre historier, om tre män. Tjänstemän. Det rör sig om en läkare, en polis och en handläggare på Försäkringskassan. Vi får inga namn. Inga specifika uppgiter. Vi befinner oss i en eller flera svenska mellanstora småstäder. Allt är anonymt. Det enda läsaren har att gå på är vad dessa män på daglig basis registrerar, hur de tänker, i hemmet och på jobbet. Deras beskrivningar av sin omvärld och sin vardag är sakliga och precisa. De lämnar, med andra ord, allt att önska. Kanske är det därför som de alla tre, av olika händelser, märker en brist i det perfekta mönstret som leder till en irrationell, nästan autistisk paranoja och därefter till oundviklig undergång.

Jag nämnde ”sakliga och precisa”. Enligt min erfarenhet finns det få saker som vi människor finner mer obehagliga än saklighet och precision. Det är vad som avskräcker oss, kanske inte alla men många, från saker som tandläkare, bankkontor, matematik, såväl religion som vetenskap och i vissa fall till och med brottsanmälningar, sjukvårdsupplysning, läkare. Vi vet att läkaren har det exakta beskedet. Cancer är cancer. Vi vet att lagen är precis. Vi vet att det inte finns något utrymme för unika omständigheter, vi känner att det inte finns kärlek i det och att våra känslor inte kommer förändra någonting. Ett system är ett system, och vi har ingenting att säga till om.

Men för karaktärerna i Dahlströms bok finns inte den känslan av oro. För dessa karaktärer finns bara fakta. Vi ser dom konstant i kontakt med andra människor, ibland till och med sina ”nära” och ”kära”, och dom har ingen som helst aning om att ett känsloliv existerar hos dom, sig själva, eller någon. Läkaren i den första episoden konstaterar sin gravida frus beteende utan att det ena inslaget skulle vara mer betydelsefullt än det andra: ”Hon lade sig ned igen i sängen och luktade rå lök, eller pastej och tomat. Hon kröp tätt intill mig och det var tre olika personers hjärtslag där.”

På samma sätt registrerar Dahlströms polis sin vardag med sitt ämnes egna byråkratiska språk. Föremål radas upp, händelseförlopp gås igenom metodiskt, fläkten susar och ”när som helst kunde telefonen ringa /…/ När som helst kunde något hända”. Även mannen på Försäkringskassan konstaterar sin egen familjs förehavanden som om han skriver rapporter över vilka människor som helst. Givetvis utan en enda fingertoppskänsla för att det rör sig om riktiga människor.

Det hela är, givetvis, ohyggligt. Jag vet att jag känt liknande saker i andra romaner – det autistiska äcklet finns för all del manifesterat i Stig Larssons Nyår, och jag hittar andra spår av författarens kusliga avstånd och precision inför det vardagliga i Ian McEwans mest suggestiva romaner, som Kärlekens raseri till exempel. Men Dahlström har en helt annan disciplin i sitt språk. Här finns inga utsvängningar eller ojämnheter. Varje mening är i stort sett ett konstaterande. Det är rakt, det är sakligt, det är precis det byråkratiska språk som så många människor i Sverige blivit slagna i ansiktet med, och bara haft eftersmaken av makt- och hopplöshet kvar.

Männen i den här boken saknar helt uppfattning om makten de har, eller vilken påverkan den kan ha på andra människor. Andra människor framstår överhuvudtaget mest som hypoteser, och den kontrollen och ordning som ramar in dessa mäns liv är precis vad som håller de andra människorna på avstånd. Men, precis som i vilket system som helst, finns alltid den mänskliga faktorn där för att sabotera alla garantier. Det är intressant att det just är små obetydliga händelser som, till synes utan anledning, stiger dessa män åt huvudet och gör att deras världar går under. Ibland är det som att Dahlström ser dom som robotar som registrerar ett systemfel och därefter får något slags hack i maskinen och inte riktigt är sig själva igen. Redan tidigt i romanen finns spår av det här, som när läkaren får ett plötsligt meddelande från en främling som rubbar hans balans: ”Nu sade mannen något med munnen vid mitt öra, och trots bullret hörde jag varje ord klart och tydligt. ’Döda’ eller ’rädda'”.

Att det finns en rätt solklar skillnad mellan orden ”döda” och ”rädda” verkar inte läkaren tänka på. Det är inte så konstigt då att det är just detta missförstånd som blir fröet till en kollaps. Man hör ibland talas om att en psykopat är idealet för ett chefsjobb, och ibland ser man vissa siffror som föreslår att flera av landets VD:ar faktiskt är psykopater, må det sedan vara pålitliga siffror eller ej. Dahlströms roman verkar utgå lite från samma idé, att människor som ansvarar för strukturen i vårt samhälle faktiskt helt saknar kontakt med människors liv, tanke- och känslovärld, och det är lika otäckt som det är gripande.

För att återknyta till där jag började är det synd att Dahlström är en av många författare som nästan är lika anonyma som karaktärerna i den här boken. Ge karln ett Augustpris åtminstone.

Spådom
Författare: Magnus Dahlström
ISBN: 9789100125202

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Dahlström, böcker, recension, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Magnus Dahlström, Recension

Skivrecension: Andreas Mattsson – Kick death’s ass

24 februari, 2011 by Redaktionen


Artist: Andreas Mattsson
Titel: Kick death’s ass
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 20110218

Andreas Mattsson är tillbaka med sin andra soloskiva. Sedan tiden i Popsicle har han bland annat gjort musik i samarbete med Niklas Frisk och Per Persson, varit låtskrivare åt Peter Jöback och Carola, samt varit producent åt Hello Saferide. Han skrev även musiken till TV-serien ”Våra vänners liv”, ett par av de låtarna finns med på skivan.
Det känns kul att återupptäcka gamla favoriter som man av någon anledning har tappat ur sikte, speciellt när det blir så här bra. Musiken är mer lågmäld än i tiden med Popsicle, utan att för den skull bli tråkig. Ett vanligt problem annars när artister blir äldre och ’mognar’ (ett problem som märkligt nog verkar minska i takt med att jag själv blir äldre).
Mattsson har producerat skivan sparsamt och smakfullt med små uppiggande överraskningar. Ett piano här, en vibrafon där. Det skevar lite grann på ett positivt sätt och Mattssons utmärkta popröst ligger långt fram i ljudbilden. I motsats till Dagens Nyheters Mattias Dahlström hör jag flera utmärkta refränger, framför allt i ’Married with children’ och ’AA’. Även verserna är generellt väldigt melodiska. Det här är en skiva att gilla, en skiva som förtjänar att gå bra.

Andra recensioner:
Dagens Nyheter
Svenska dagbladet
Göteborgsposten
Dagens skiva

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Mattsson, recension, popmusik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Andreas Mattsson, Popmusik, Recension

Skivrecension: Kebnekajse – Idioten

24 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Kebnekajse
Titel: Idioten
Betyg: 4
Utgivningsdatum:25/2 2011

Kebnekajse slog igenom på 1970-talet och blev snabbt känt som sveriges högsta och flitigaste band. Med influenser från världens alla håll blev de snabbt ett nyskapande och ett betydelsefullt band för den svenska musikhistorien.
Bandet hade ett långt uppehåll men återförenades 2002 och släppte sedan en skiva 2009. Nu är de tillbaka med skivan ”Idioten”.
”Idioten” är en riktigt bra skiva. Den håller ett bra tempo med en grym blandning av låtar. Folkmusiken dominerar och är riktigt härlig att lyssna på. Passar på allt från middagsbjudningar till fest.
Min personliga favorit på skivan blir nog ”Senpolska”. En lite dyster låt som för tankarna til norrländska skogar och troll. Den blir som ett ljuvligt soundtrack till brasan som värmer mina ständigt stelfrusna fötter. Fiolen som vackert dansar genom låten är rysande bra.

En annan riktigt bra låt är ”Stockholmpolka”, till skillnad från ”Senpolska” är det en dansant och galen låt som garanterat får den stelaste av människor att stampa i takt.
I helhet är skivan underbar och jag vill varmt rekomendera den till allat och alla.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Kebnekajse, recension, rockmusik, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Kebnekajse, Musik, Recension, Rockmusik, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1405
  • Sida 1406
  • Sida 1407
  • Sida 1408
  • Sida 1409
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in