• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Frida Selander: Try again Baby – det är bara så … himla bra

30 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Frida Selander
Titel: Try again Baby
Betyg: 4
Utgivningsdatum:

Frida Selander, aldrig hört namnet innan jag lyssnade på hennes nya CD Try again Baby, 11 spår med absolut härlig musik. Frida är mellantinget mellan pop och blues, men med överton till blues vilket jag gillar. För förutom att hennes röst är perfekt för bluessång har hon den rätta känslan som gör att man fastnar. Frida med hemstad Umeå, har som många andra duktiga och begåvade musiker i landet svårt att nå ut till Stockholm. Stockholm har ju blivit synonymt med musiksverige, men nu kanske även stockholmare får vända öronen mot övriga landet.Det vilar något av norrländsk trygghet över Frida, man känner sig nära henne och musiken sitter som juten in i hjärteroten. Men vägen till hennes egna inspirationskällor är långt från Umeå och Sverige. Nina Simone och Patti Smith är hennes egen input, gemensamt med dem? Ja rösterna och känslan i första hand. De har alla tre altröster med styrkan att kunna sjunga låga toner utan att tonerna försvinner. Texterna är dock mer svenska och i tiden. Frida själv kallar sin musik för ”gubbqeer” och Try again Baby säger hon själv gränsöverskridande kärlek.

Frida spelar med David Sandströms Band, men spelar själv både gitarr och munspel. Skivor har hon gett ut sedan sekelskiftet, sex stycken förutom nya släppet. Men lita på att det blir fler. Men vill ni höra Frida live, kom till Dieselverkstaden den 2 april. Då har hon sin enda konsert i Stockholm. Missa inte den. Kan ni inte. Fridas samtliga skivor ligger på Spotify. Föresten lyssna på spåret Baby I wont you … det är bara så … himla bra.

Betyg 4 i DN, också.

Läs även andra bloggares åsikter om Frida Selander, rockmusik, skivrecensioner

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Frida Selander, Rockmusik

Andreas Bertilsson: Själens Ö

30 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Andreas Bertilsson
Titel: Själens Ö
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 23 mars 2011

”Fåglarna flög från trädgren till trädgren” – hör vi Andreas Bertilsson sjunga på den nya plattan Själens Ö. På låt nummer två närmare bestämt, Dödens Vinkel.
Det är inte bara fåglarna som flyger från gren till gren, även Andreas. Han har flygit ifrån Son Of Clay’s något tråkiga och gråa plattor, förhoppningsvis lämnat Paramount (2007) vid trädens rötter och tagit sig uppåt med hjälp av Det Fysiska Och Det Pysiska (2008) och nu når han trädkronan med stjärnskottet Själens Ö.

På charmig skånska framför Andreas sina poetiska texter om bland annat döden, sorg och förhoppningar. Vad avser instrumenten på skivan så bjuds det på både banjo, blåsinstrument, slagverk, olika sorters gitarrer och bitar utav klassiskt piano.

Plattans sista spår Kanskje Lätter Livet Trycket Runt Din Hals Nån Dag sprider förvirring. Slappna av eller stress? Jag kan inte sätta fingret på vilken känsla den förmedlar.
Låten börjar mjukt med ord som ”kämpa, kämpa, kämpa, dämpa, dämpa, dämpa” och pianot spelar softa melodier med lite aukustiska gitarrslingor vid sidan av. Tre minuter in i låten hör vi att hihaten börjar ta form och låten avslutas jazzigt med trummor, det genomgående pianot och gitarren.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

30 mars, 2011 by Redaktionen


Det är alltid trist när man verkligen vill skriva något positivt om en författare eftersom man verkligen gillar det som de tidigare skrivit. Tyvärr är detta fallet med Låt de gamla drömmarna dö.

Låt de gamla drömmarna dö är en samling olika texter från John Ajvide Lindqvists egna arkiv. Det är radioprogram, korta berättelser, manuskript från tv serier och andra texter. Dessvärre så är det få som är läsvärda, de flesta försvinner ur mitt minne så fort jag vänt blad och en del av novellerna hade jag svårt att ens hålla fokus på medan jag läste. Men istället för att skriva ned hela boken så ska jag nämna de stycken jag faktiskt tyckte om och som faktiskt är riktigt bra.

Det går inte att nämna Låt de gamla drömmarna dö utan att nämna novellen med samma namn. Det är nämligen en sorts fortsättning av Låt den rätte komma in. Även om Oskar och Eli bara är skuggfigurer och det inte handlar direkt om den. De rör sig i periferin bara. Men trots det så tycker jag att denna novell ger ett bra avslut. Jag tror de flesta som läst Låt den rätte komma in har fantiserat ihop ödet för Eli och Oskar. Vad hände efter de steg av den där tågstationen egentligen? Här får du svaret. På sätt och vis. Även om själva historien är berättad ur en äldre mans (inte Oskars) perspektiv.

Den andra novellen jag blev förtjust i är Ansiktsburk. Jag antar att det är en absurd titel men själva berättelsen är också absurd så det passar bra. Det är en så kallad ”metaberättelse”. Det är en dokumentärfilmare som berättar om John Ajvide Lindqvist långsamma fall mot vansinnet under en filmfestival. Roy Andersson spelar en viss roll i berättelsen. En ganska oväntad sådan. Jag gillar den i alla fall och jag tänker inte avslöja för mycket för då försvinner själva ”knorren”. Om inte annat så kan ni söka efter ”Ansiktsburk” på youtube. Det ger inga svar men det ökar kanske förståelsen.

Den tredje och sista texten jag gillar är Alla översättares blodiga natt. Förmodligen för att själva ämnet med översätteri ligger mig varmt om hjärtat. Men det är ingen berättelse, det handlar inte om en översättare som bärsärk med en yxa en natt. Nä, det är en recension faktiskt och den tar upp en ganska viktig sak; nämligen översättarens ansvar för texten den arbetar med. Oavsett originalspråket så litar ju både vi som läsare, och författaren själv, att översättaren gör sitt bästa för att föra över originalberättelsen till ett nytt språk. Vi tar för givet att alla scener är med, att intrigen är densamma oavsett om det står på japanska, engelska, serbiska eller svenska. Men vad händer då när översättaren faktiskt inte sköter sitt jobb? John Ajvide Lindqvist tar upp ett bra exempel. Som en älskare av J.R.R. Tolkiens sagovärld så kan jag omnämna ett till exempel- nämligen Åke Ohlmarks översättning av Ringen trilogin.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Expressen.

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag
ISBN: 9789170375910

Läs även andra bloggares åsikter om John Ajvide Lindqvist, bokrecension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bokrecension, ohn Ajvide Lindqvist

Johannes Vidén: Seabird – insiktsfull och lovar gott inför framtiden

29 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Johannes Vidén
Titel: Seabird
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Johannes Vidén börjar långsamt göra sig ett namn i Sverige men det har så här långt mest nått ut till musikjournalister och en ganska liten med entusiastisk skara. Albumet Seabird är inte ett försök att nå ut till den breda massan, utan mer ett sätt för Vidén att försonas med ett gäng låtar som legat i ide i 3-4 år, och det är en försoning som ger mersmak.

Det må vara Vidéns första skiva, men vi kan inte se det som hans debut, den kommer antagligen komma under hösten och då blir det på svenska och i en liten annorlunda kostym än vad vi får höra på Seabird. Vidén har låtit sångerna ligga på en hårddisk sedan 2008 och det är först nu som han har insett att låtarna är för bra för att ligga orörda.

Musiken är tidlös och består till största del av gitarr men även en smäktande trumpet och piano bidrar till en avskalad men utstuderad ljudbild. Tankarna förs till den amerikanska country-folk musiken med Townes van Zandt som den klart lysande stjärnan. Det är även van Zandt som känns som den klara inspirationskällan redan vid första låten ”From Hank to Sparrow” som tillsammans med skivans titelspår är dom starkaste låtarna.

Textmässigt så beskriver Vidén ytterst utförligt en generation födda på 80-talet som präglas av individualism och skapade behov att ha allting för att undvika att vara ingen. Trots avsaknaden av karriär, kärlek och självförtroende så landar ändå det hela i någon sorts förhoppning om att det kommer ordna sig. Texterna är skrivna med en oerhörd träffsäkerhet och även om Vidén lämnat det helakustiska bakom sig så är jag säker på att han kommer återvända till det formatet ett flertal gånger under sin karriär.

Skivan som endast är 10 låtar tenderar ibland att bli lite enformig och den ställer krav på lyssnarens uppmärksamhet, det är inga radiohits eller Ryan Adams-ballader, vilket inte heller är meningen. Hela Seabird kan ses som ett tidsdokument över en förlorad generation, som han sjunger i ”The sun also rises” så är det en generation som försöker hitta sanningen i en värld av lögner samtidigt som man förväntar sig att få allting serverat.

Att vid 23 års ålder kunna skriva så insiktsfull lovar gott inför framtiden och vi ser fram emot den svenska debuten.

Läs även andra bloggares åsikter om Johannes Vidén, skivnytt, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Johannes Vidén, Recension, skivnytt

Whitesnakes nya album ”Forevermore” är en rätt förutsägbar fortsättning på den förra skivan

29 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Whitesnake
Titel: Forevermore
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-25

Den nya är skivan ”Forevermore” är en rätt förutsägbar fortsättning på den förra skivan från 2008 ”Good to be Bad”, och eftersom den fick ju både fick god kritik och sålde bra så är det nog ingen dum ide. Jag provade på skoj att blanda skivorna för att höra om det hänt något, nix, mer av samma, om än ännu lite tyngre. Och det ju inte nödvändigtvis något negativt.

Whitesnakes sound sattes till stor del under 80-talet av gitarrduon Bernie Marsden och Micky Moody, och naturligtvis av Coverdales sång. Sången är den samma, Coverdale är fortfarande i imponerande god form. De senaste gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach håller linjen från sina föregångare och plattan har ett igenkännligt Whitesnake sound. Nu ska man inte bli så förvånad över det för båda herrarna har uppnått en ålder av 47 år och har sina rötter i 80-tals soundet.

Man kan dock notera att inte längre någon gigant som Jon Lord eller Don Airey bidrar till ljudmattan med ett tydligt keyboard sound. Whitesnake hoppar inte heller på den gällande trenden med en mer avskalat 70-tals sound utan håller sig till sitt forna framgångskoncept med ett förädlat, men dock fortfarande i grunden 80-tals sound, en framgångsrik kombination av blues och pudelrock.

Svulstigt kan man väl säga om produktionen, stort, tungt, maffigt, men personligen kan jag tycka det blir lite på gränsen till för mycket ljudmatta emellanåt. Ett par obligatoriska ballader finns också med, en av dem, ”Fare Thee Well”, fick jag av någon anledning Rod Stewart vibbar av?!

Förra gången Whitesnake var på Sweden Rock var också Deep Purple där – det var definitivt en för mycket. I år är bara Whitesnake där och om de kör material från det här och förra albumet kan det bli en mycket angenäm upplevelse. Sannolikt blir det väl en hel del gamla slagdängor och någon gammal Purple låt också, men det är väl oundvikligt med den katalogen.

Sammanfattningsvis en solid Whitesnake skiva som troligen inte lämnar något tidigare fan missnöjd, men som troligen inte lockar några nya heller. Den entusiastiska YouTube kommentaren ”Just like old times!” säger allt. Och varför ändra ett vinnande koncept?

Läs även andra bloggares åsikter om Whitesnake, hårdrock, rockmusik, recensioner, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, Musik, recensioner, Rockmusik, Whitesnake

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1386
  • Sida 1387
  • Sida 1388
  • Sida 1389
  • Sida 1390
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in