Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spel

Spelrecension: Astro Bot – årets bästa spel

by

Astro Bot
Betyg 5
Utvecklare Team Asobi
Release September 6 2024
Format Playstation 5

I år firar Playstation 30 år som varumärke och som innovatör inom spelindustrin. Från den tidigare 3D-grafiken, spel lagrade på CD-skivor istället för kassetter (varpå konsolen även kunde spela upp musik från CD-album och därmed blev första konsolen att ha multimedia-funktionalitet) och minneskortens intåg på spelarenan slog den kommunalgråa konsolen ned som en bomb i spelvärlden när den lanserades 3e december 1994 i Japan. Sedan dess har flera generationer följt, med allehanda tillbehör och dessutom två handhållna konsoler – PSP och Playstation Vita – och inte minst har flertalet spelserier kommit och gått under åren.

Sprunget ur teknikdemonstrationen The Playroom for Playstation 4, och senare Playstation VR-spelet Astro Bot Rescue Mission till samma konsol, lanserades Playstation 5 med gratisspelet Astro’s Playroom som likt Nintendo Wii och Wii Sports användes för att smidigt och underhållande visa spelaren hur kontrollen och konsolen bäst kunde användas. Faktum är att det var ett så roligt och fantasifullt demo att det mycket väl hade kunnat vara ett fullt spel i sig. Men som underhållande demonstration av DualSense (Playstation 5:s medföljande handkontroll) där det visades på vilka kreativa och fantastiska sätt den kan användas på i olika situationer, var det helt klart en av de bästa teknikdemonstrationerna sedan just Wii Sports som Nintendo använde för att sälja in kontroll-viftande bowling och tennis-spelande i vardagsrummen. Faktum är att flera tekniker som användes på Wii-moten, som högtalare i kontrollen och möjligheten att blåsa i den för att påverkade spelupplevelsen, även har återanvänts i Sonys nya kontroll. Både då och nu.

I år kom då tillslut en fullfjädrad spelupplevelse som tar vara på tidigare spelens potential och kreativitet, men levererar någonting mer – någonting större – än tidigare demonstrationer. Och faktum är att det inte hade kunnat lanseras lägligare, då det i sig självt är ett stort firande av Playstation och dess historia, både sett till hårdvara men också spelen. Flertalet spelserier finns representerade här både sett till karaktärer och miljöer. Spelserier som Ape Escpar, God of War, Uncharted, LocoRoco och Horizon (Zero Dawn och Forbidden West) representerar spelserier från olika konsolgenerationer i olika temaplaneter du kan besöka under din speltid. Du reser nämligen runt i olika galaxer med olika planeter i sig som fungerar som egna plattformsäventyr i sig. Där används förmågor som både återanvänds från tidigare nämnda teknikdemo men också med nya variationer och möjligheter du inte stött på tidigare. Team Asobis kreativitet och lekfullhet kommer här till sin spets vilket resulterar i ett barnsligt roligt – men stundvis riktigt utmanande äventyr som för tankarna lika mycket till Sonys egna spelarv som det Nintendo lämnat efter sig i plattformsgenren i spelserier som Super Mario Bros och Donkey Kong Country – vilket spelet känns lika mycket en hyllning till, ett kärleksbrev till hela spelkulturen, och i den nya förmågan att bli en metallboll förs tankarna även till sci-fi-serien Metroid där hjältinnan Samus Aran kan förvandla sig till en morph-boll. Varje galax avslutas med en bosstrid som följs av de tidigare nämnda temaplaneterna där delar av Playstation 5:an i spelet som måste lagas räddas. På varje planet finns bots du måste leta reda på för att komma vidare, samt pusselbitar som används för att bygga upp nedslagsplatsen – en plats som används som bas där botsen du räddar samlas och pusselbitarna du hittar bygger upp saker som en klädbutik där du kan byta om till olika spelkaraktärer eller en spelautomat där föremål från olika spel kan vinnas och placeras ut på hemplaneten. Nedslagsplatsen har också olika områden där du kan använda dina funna bots till att besöka och låsa upp olika föremål runtom. Som ett minispel i spelet för extra nöje.

Spelet, fullt av spelglädje och fullständig kärlek, vann titeln årets spel – Game of the Year (GOTY) – på The Game Awards som firade tio år när det hölls i förra veckan och kan ses som spelindustrins motsvarighet till Oscars-galan – där prisutdelningar i olika kategorier varvas med utannonseringar och trailers av kommande spel – och förutom den tyngsta titeln vann den också Best action/adventure game samt Best family game. Det har även vunnit flertalet andra tunga spelpriser såhär när spelåret ska sammanfattas och jag kan bara hålla med – det är absolut ett av årets bästa spel. Om inte det bästa i år. Punkt! Den barnsliga glädjen och alla glimtningar till både egna och andras spel och den vackra avslutet på storyn med självuppoffringen och det fina i att gemensamt hjälpa och lyfta varandra bildar tillsammans en helhet som absolut förtjänar att applåderas och prisas.

Heroes Winter Edition Comic Con Stockholm 2024

by

Efter att ha gjort succé genom ett relativt simpelt byte av lokal – från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö, behövde Stockholm Comic Con nu jobba än hårdare för att bibehålla fjolårets oerhört höga nivå. Resultatet blir kanske inte fullt lika bländade och imponerade som ifjol men ändå oerhört lyckat.

Vid en snabb blick på tidigare artiklar som rör diverse mässor är det tydligt att det förekommer upprepningar. Lovorden kring Artist Alley och de entusiatiska och sympatiska besökarna upprepas i text efter text, oavsett om det var ett, två eller till och med nio år sedan. Det säger också en hel del om hur dessa event är strukturerade. Till skillnad mot andra typer av sociala sammankomster, exempelvis biofilm, konserter och teater, finns det en sättning och ett ramverk som måste följas. Även utländska mässor i världsstäder som New York och London besitter ett liknande utbud – dock i större skala. Mässor som dessa är tänkta att appellera till massorna, till skillnad mot hyperexklusiva event som det omåttligt elitistiska Lake Comic Comic Art Festival, är Comic Con Stockholm tänkt att vara till för precis alla, oavsett intresse, budget eller ålder. Därmed är traditionernas makt oerhört stark, de starka elementen kvarstår och de ständiga bristerna är svåra att åtgärda.

Vi har därmed att göra med upprepningar, något som var mindre beklämmande förra året då mässan – på ren råstyrka, lyckades slå besökarna med häpnad i och med skiftet till en avsevärt större lokal och ett markant större utbud. Detta år har storleken diskonterats och det faller istället på det faktiskt innehållet, rättare sagt utställare och celebra gäster, att höja nivån ytterligare. Och vad gäller denna aspekt står klockorna i mångt och mycket stilla. Utbudet är fortfarande dominerat av gossedjur och att det finns bås som upptar ansenliga kvadratmetrar innehållandes godis, vars färg ger onda aningar att det framställts med radioaktivt avfall, verkar vara ett nödvändigt ont för mässan.

I år har dock en viss förändring skett vad gäller utbudet i det som döpts till Comic Village, ett område där serietecknare finns tillhands för både diskussion och signeringar. Här säljs en salig – men oerhört god blandning av extremt exklusiva och kostsamma originalalster vars proveniens kan spåras direkt till publicerade sidor i tidningar som Justice League. Men här finns också något så sympatiskt som moderna originalteckningar från moderna Bamse-tidningar. Denna märkliga kompott kan verka alltför udda men visar sig fungera utmärkt då detta känns som mässans sanna centrum.
Detsamma gäller den nu – äntligen, utökade Artist Alley där mindre etablerade artister får sälja sin konst. Från att ha varit en obetydlig del under de första åren har detta växt till en massiv sektion som upptar ett stort område. Detta visar sig också vara en av de mer trafikerade delarna av mässan och jag står fast vid att det vore aktuellt att styra om Comic Con till att lägga mer fokus på det mer ’’traditionella’’ artisteri som skulptur, måleri och teckningar. För det är här mässan har sin sanna själ, där aspirationer blandas med den smittsamma – men inte toxiska, fanatismen.

Mässans relevans märks också av utanför mässgolvet. Huvudstadens mest ansedda och klassiska nörd-institutioner, Comics Heaven och Science Fiction Bokhandeln, som på lördagen är fullkomligt belamrade med mässbesökare som vallfärdar dit. Att mässan lyckas sprida en sorts festivalstämning är i sig imponerande och tyder på att intresset vägrar att avta.

Det finns dock fortfarande detaljer som inte bara bör utan måste ses över för att utvecklingen skall gå åt rätt håll. Årets kändisgäster kan vara några av de mest ointressanta sedan mässan sjösattes för över tio år sedan. Neil Newbon från det omåttligt populära och imponerade spelet Baldur’s Gate 3 är det stora dragplåstret, en gäst som är som gjord för tillkomster av det här slaget i och med sin generositet och välkomnande personlighet. Men då mässan tidigare erbjudit världsnamn som James McAvoy och huvudrollsinnehavare från The Boys är gäster som Tom Welling och Mark Williams ett rejält nedköp, framförallt med tanke på hutlösa autografpriser. Och varför det fortfarande tillåts säljas osmakligt skräp som ekivoka kroppskuddar där motivet är suspekta anime karaktärer, går i total polemik med en mässa som understryker vikten av respekt gentemot cosplayers och att alla former av sexism och olämpliga närmanden leder till repressalier.

Allt som allt är står sig Stockholm Comic Con fortfarande som en sann höjdpunkt för allt nördigt även om det trots många gångna år, finns både ett och annat att förbättra.

Recension av spel: Lego Horizon Adventures

by

Lego Horizon Adventures
Betyg 3
Utvecklare Studio Hobo, Guerilla Games
Release November 14 2024
Format Nintendo Switch, PC, Playstation 5 (testat)

Efter att den holländska utvecklarstudion Guerilla Games var klara med sin Killzone-serie ville de gå vidare och göra någonting helt annorlunda. Så från futuristisk förstapersonsskjutare gick de istället och skapade en apokalyptisk tredjeperssonsäventyr där efterdyningarna av spelets version av klimatförändringarna som helt förstört allt liv och natur och kvar finns ruiner och väldigt lite människor. Nytt är istället robotdinosaurier och en av sin stam utstött Aloy som inte bara måste rädda världen utan även ta reda på sitt förflutna och vem hennes mamma verkligen är. Resultatet blev Horizon Zero Dawn, ett av de bästa äventyrsspelen på Playstation 4 – och som nu släppts i remastrade version för Playstation 5 – som nu omtolkats i detta roliga Lego-äventyr.

Det finns många likheter i både handling och karaktärer och fiender, men också många skiljaktigheter. Så för den som redan har spelat igenom originalet kommer inte bara att spela om det men med Lego-grafik. Du får till en början välja om du vill prioritera grafisk kvalitet eller bilduppdatering. Sen får du välja svårighetsgrad, men det är ingen idé att lägga för stor vikt vid att välja rätt utan känner en att det är alldeles för lätt eller svårt kan detta ändras i spelets bas nästan när som helst. Och på tal om basen, Modershjärtat, så är det en raserad by som du måste bygga upp igen – genom att spela igenom spelets huvuduppdrag, samla klossar, men också genom att utföra sidouppdrag som tilldelats i modershjärtats anslagstavla. Det finns också flera saker som kan uppgraderas, som gruppens förmågor och klädval. Du kan spela med en vän, antingen genom att koppla till en andra handkontroll till din konsol lokalt eller genom att bjuda in online. Dock kan du inte spela med någon annan i spelets introduktion, vilket känns lite märkligt eftersom det är då en lär sig kontrollerna och hur allting fungerar. Visserligen är det inget avancerat spel så utan inlärningskurvan är låg ändå så är ni två kompisar eller så som spelar gör det kanske inte så mycket, men är du till exempel en förälder som spelar med mindre barn kunde det varit bra att visa dem från start.

Med tanke på den ganska enkla humorn, tillsammans med det enklare spelupplägget, passar det väldigt bra att spela med ett barn. Eller spela hela familjen och turas om mellan uppdragen. Gör en det kan kanske ett pluspoäng läggas på i betyget ovan. Humorn är ganska låg och nördig, så det passar bra för barnfamiljer eller bara den med barnasinnet kvar. Vilket också gäller den största skillnaden i speldesignen, att det inte längre är något avancerat open world spel utan väljer banor som sedan är uppdelade i segment där striderna och det lilla utforskandet tar vid. Ser en silvriga legoknoppar gör en bäst att följa dem för belöning, men annars är det ganska rättfram och svårt att gå fel. Skulle en inte hitta vart en ska finns snabb en indikator som vägleder dig eller er rätt. Spellängden är ganska kort, mellan fem-sju timmar, vilket gör det perfekt att dela upp under en helg eller så, och det är främst huvuduppdragen för sedan finns det som sagt en hel del annat att göra – speciellt för den som vill klara allt och maxa spelupplevelsen och kanske även få alla trophys (spelbelöningar). Dock är de ganska simpla och repetitiva efter att huvudberättelsen spelats igenom, vilket gör att känslan av att vilja fortsätta spela avtar rätt kraftigt och omspelningsvärdet inte riktigt infinner sig. Men det är heller aldrig tråkigt så det är helt klart ett äventyr värt att bege sig ut på.