Foton Mats BäckerAv :Richard Strauss
Libretto: Hugo von Hafmannstahl
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Rodula Gaitanou
Scenografi och kostymdesign: George Souglides
Koreografi: Victoria Newlyn
Ljusdesign: Simon Corder
Samproduktion med Opera North i Storbritannien
Sändes live i musikradion P2
Spelas till och med 4/3 på Göteborgsoperans stora scen
Dumdristigt eller smart att låta gravallvarliga arior samsas om utrymmet med commedia delárte? Onekligen är greppet märkligt, fast operan har ju rönt stor framgång sedan premiären 1916.. Grovt tillyxat ställer Ariadne på Naxos två världar mot varandra, elitens esoteriska förfinade uttryck kontra folklig kulturs direkta tilltal. I den allra första versionen hade librettisten – som ofta samarbetade med Strauss – till och med inkluderat en Molière-pjäs. Här har regissören förlagt handlingen till 50-tal och en italiensk filmstudio. Av tidsskäl har den uppdragsgivande sponsorn bestämt, att två diametralt olika verk ska smälta samman till en enda festföreställning, vilket förstås vållar konflikter. Miljön doftar Fellini. Burleska rättframma typer stöter samman med ett sofistikerat sällskap med divalater.
Visserligen frustande av vitalitet, är första akten samtidigt rörig och ryckig. Vi blir indragna i ett tumultartat fragmentariskt skeende, med en improvisatorisk skapelseprocess i förgrunden. Vad en tenderar att bortse ifrån, är att opera per definition är musikteater, vilket verkligen blir uppenbart i det kreativa kaos som försiggår. I ett kollektiv som agerar med hela kroppen, utmärker sig främst ett par. Dels Lars Hjertner i en tacksam roll. Han gör stilsäkert den echaufferade hushovmästaren, när han på tysk tydlig diktion förklarar förutsättningarna för de två teamen. Han blir både berättare och katalysator. Allt tal och sång översätts på svensk och engelsk textmaskin, något som underlättar förståelsen väsentligt. Hjertners huvudsakliga motspelare Ann-Kristin Jones, har i egenskap av frustrerad temperamentsfull kompositör, en lika tacksam roll. Den förvaltas ypperligt. Som rutinerad sångsolist når hon ut till mig på tjugonde raden med sin röst. Jones excellerar i den byxroll vars förlaga sägs vara von Hafmannstahl, inte den senromantiske tonsättaren.
Scenografen har lyckats i sitt uppsåt att skapa en känslomässig plats; med sminkbord, , stativkameror, stegar och nedsinglande notblad. En kontinental miljö förmedlas. Tendenser till maffig orkestermusik ala Also spracht Zaratustra hörs några gånger, trots att körpartier inte ingår. Annars ganska besviken över att musiken totalt sett inte gjorde mer intryck. De dramatiska infall som förekom var inte tillräckliga, från en spännande komponist som i våra dagar skulle kallats postmodern. Fanns inte mycket till musikalisk berg och dalbana. Om första delen var lovande men undflyende, blev det sedan avsevärt annorlunda. Efter paus levereras den syntes som resulterar i själva operaavdelningen i Ariadne på Naxos, vilket görs i en enda lång utdragen tagning för att låna filmvokabulär. Där och då fick er recensent oerhörda problem att upprätthålla intresset. Kanske vanvördigt, men anser att scenen var tålamodsprövande seg, utan emotionella rysningar.
Huvudrollen kreeras av AnnaLena Persson vars persona lånat drag av sturska Maria Callas, för att efter paus förvandlas till övergiven kvinna, liggandes på sin klippa i illröd klänning. Hon förfogar över enorma röstresurser när hon sjunger ur sig sin karaktärs lidande. Ändå är det anföraren av gycklarna – vars envisa påverkan till slut bringar frukt – som inkasserar flest applåder för sin kolaraturaria. Syftar på Sofie Asplund som med raffset och plym gör Zerbinetta till en passionerad muntergök, i lag med sina manliga upptågsmakare.Asplunds genomträngande kraft var sensationell i Phantom of the Opera. Även i denna uppsättning imponerar hon stort, dock utan att sätta våra sinnen i brand. Enda manliga röst som bereds solistutrymme, är på sluttampen Daniel Frank i form av Bacchus. Han är duktig, men saknar också den känslomässiga aspekten.
Den grekiska kvinnan som står för regin har naturligt nog höga tankar om opera, när hon resonerar om återfödelse och vikten av förändring. Men jag som bara sett max tio operor och endast recenserat Carmen, efterlyser mer att beröras av. Att förälskelse uppstår och par bildas, känns i denna uppsättning mer knyckfullt än trovärdigt. Och den elegiska båge som bokstavligt och bildligt talat utgör andra akten, var en ganska sövande platt historia, trots flera beundransvärda prestationer. Operans orkester kom inte riktigt till sin rätt. I mina öron trampade musiken vatten långa stunder. Mig veterligen första gången den skrivande musik- och teaterälskaren i mig inte blidkas (på en institution som ofta håller världsklass), inte kan undgå att dissa vad jag haft höga förväntningar på. Tre mäktiga sopraner kan inte räta upp detta komplicerade verk om en antik myt(den röda tråden etc), en kvick pjäs och en avskalad opera.
I ledande roller Ariadne/ Primadonna: AnnaLena Persson, Zerbinetta: Sofie Asplund, Kompositören: Ann-Kristin Jones, Bacchus/ Tenoren: Daniel Frank, Hushovmästaren: Lars Hjertner, Musikläraren: Mats Persson, Echo: Anna Johansson, Harlekin: Daniel Hällström, Truffaldin: Johan Schinkler, Brighella: Vassilis Kavayas.
