Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Gustav III:s 237 år gamla opera Proserpin är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes

by

Gustav III:s första opera är tillbaka på scenen där den en gång uruppfördes. Lördag den 27 oktober spelar Confidencen en öppen familjeföreställning av barnoperan Var är du Prosperin? ett gästspel av Operaverkstan, Malmö Opera, berättar ett pressmeddelande:

Proserpin är nyfiken och vill upptäcka världen. Hennes mamma Ceres, är växtlighetens gudinna. Det är hon som ser till att träden grönskar och blommorna blommar. När Proserpin försvinner blir Ceres olycklig. I sin förtvivlan glömmer hon att sköta om naturen och växterna vissnar och dör. Var tog Proserpin vägen?

Var är du Proserpin? är en gudasaga om hur årstiderna blev till. Föreställningen, som är byggd på Joseph Martin Kraus opera, Proserpin, är skriven på uppdrag av Gustav III och hade urpremiär på Confidencen Ulriksdals slottsteater, 1781.

Idén till verket om Proserpin kom från självaste kung Gustav III. Premiären hölls 1781 här på Confidencen inför kungen och hovet och blev en av de allra första svenska operorna. I Operaverkstans version gestaltas verket av fyra sångare, en dansare och tre musiker.

Musiken framförs på marimba, klarinett och fiol, kryddat med persisk fiol och armeniskt träblås. Var är du Proserpin? har spelats på Operaverkstan i Malmö under våren 2018. Nu avslutas turnén som har gått i Skåne under hösten på den plats där allting började, Confidencen, Ulriksdals slottsteater.

KAMMAROPERA

Musik Joseph Martin Kraus
Libretto Johan Henric Kellgren
Orkestrering Lars Ljungberg
Kapellmästare Lars Ljungberg
Regi & bearbetning Maria Sundqvist

Scenografi & kostym Leif Persson
Koreografi Sara Ekman

Ljus Johanna Svensson

ROLLER

Ceres Malin Christensson
Cyane Helena Magnusson
Jupiter Tor Lind
Merkurius Sara Ekman
Pluto Maria Sanner

MUSIKER
Marimba Lars Ljungberg
Fiol/kamanche Hedda Heiskanen
Klarinett/duduk Jonas Loscia

Spelas som skolföreställning v. 43 på Confidencen samt en öppen familjeföreställning 27/10 kl.14.00

Var är du Proserpin? är en produktion av Operaverkstan, Malmö Opera.

Don Quijote på Folkoperan – helt underbar

by

Don Quijote
Musik Jules Massenet
Libretto Henri Cain
Regi Carl Johan Karlson
Svensk översättning Mira Bartov
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Ambra Succi
Mask och peruk Therésia Frisk
Orkesterarrangemang Anders Högstedt
Föreställning som recenseras: 26 september 2018

En underbar föreställning där tiden flyger iväg. Där är inte en död sekund. En hyllning till fantasin och alla som vågar drömma, som vågar vara sig själva, hur löjliga vi än må tyckas vara. Scenografi och kostymer är färgsprakande, det är vackert och originellt, musiken går inte att motstå och sångarna och dansarna är imponerande.

Regissören Carl Johan Karlson berättar i programbladet att de sceniskt inspirerats av Gustave Dorés klassiska illustrationer (precis som Massenet gjorde när han skrev musiken) men också hittat inspiration från Madonnas musikvideos och av Tom av Finland. Denna kombination fungerar perfekt: det är färgsprakande och både modernt och tidlöst. Föreställningen känns både nutida och förbinder vår nutid med mänskligheten genom tiderna. Vi är inte så olika varandra, vi människor av idag och människorna för fyrahundra år sedan då Cervantes skrev berättelserna om Don Quijote som stred mot väderkvarnar.

Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.

Rollen som Don Quijote görs av Lars Arvidson som haft oturen att få en besvärlig halsåkomma precis till premiären, som därför ställdes in. Föreställningen som recenseras här medverkade han i på scen, men utan att sjunga. Sjöng rollen gjorde Johan Schinkler, som sjöng rollen från orkesterdiket, vilket han gjorde mycket bra. Jag är imponerad över hur samspelta de två delarna av Don Quijote ändå var, hur Arvidson agerade som om han sjöng och hur Schinkler kunde sjunga så väl tajmat med Arvidsons munrörelser. Fast det är klart att det märktes och blev lite konstigt, men det fungerade. Båda ska ha gott betyg för hur de hanterade denna situation.

Don Quijote bygger på Cervantes roman om den passionerade riddaren Don Quijote som misslyckades med det mesta men själv trodde han besegrat de mest hiskeliga motståndare när han egentligen slogs med väderkvarnar. Eller gjorde han det? Regissören har gjort Don Quijote begriplig. Han har något av var och en av oss som någon gång känt passion för några goda ideal. Han rider runt i världen tillsammans med sin assistent Sancho och kämpar för att hjälpa de som har det svårt. En dag träffar han Dulcinea, en vacker ung kvinna som har en lång rad av beundrare. Don Quijote tar på sig uppdraget att hämta hennes juvelprydda smycke som tagits av rövare. Han får för sig att när han gjort detta ska han få gifta sig med Dulcinea.
Hon däremot gav honom uppdraget mest på skoj. Hon lever för att njuta av livet så länge hon är ung och vacker. Hon har inga planer på att gifta sig med någon. Det är en tydlig krock mellan två människors livstilar och förväntningar. Det är något många kan känna igen idag också. Vi människor är inte så annorlunda än på Cervantes tid.

Regissören Carl Johan Karlson säger om honom: Hans bottenlösa tro på kärleken och människan gör att han ses som dåraktig. Han blir därför lätt att avfärda, men det är just den där fräckheten, passionen och hängivenheten till det han föresatt sig som gör honom intressant.

Ska du bara se en opera i år: se Don Quijote på Folkoperan.

I rollerna

Don Quijote: Lars Arvidson
Sancho Panza: Marcus Jupither
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Pettersson
Rodrigues: Joaquín Muñoz
Pedro: Heddie Färdig
Garcia: Julia Andersson

Dansare: Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner
Korister: Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund

Kungliga Operan kan prisas för VR-film på stora filmfestivalen i Venedig – dubbelt nominerad för ”Half Life VR”

by

När Kungliga Baletten på Kungliga Operan satte upp Sharon Eyals dansverk ”Half Life” gjordes en separat inspelning av produktionen i VR – virtual reality. Nu är ”Half Life VR” med i tävlan om ett prestigefyllt pris både på filmfestivalen i Venedig (start 29/8) samt på Biennale de Lyon. Filmen har dessutom fått en inbjudan till Asiens största filmfestival. Det här visar att Kungliga Operan ligger i framkant vad gäller satsningen på digital teknik, gränsöverskridande samarbeten och nya målgrupper, berättar ett pressmeddelande:

Här befinner jag mig bland dansarna på Kungliga Operans scen, och svävar i vissa sekvenser ovanför … när den cyborgliknande ensemblen i sina hudnära trikåkostymer närmar sig i klunga, pekar och stirrar.” Så skrev Aftonbladets kritiker Cecilia Djurberg efter att ha sett ”Half Life VR” på Kungliga Operan.
Med VR-glasögon på ser publiken nya vinklar av Sharon Eyals kritikerrosade moderna dansverk som spelades på den svenska nationalscenen för opera och balett i höstas. I 3D upplever publiken 13 dansare ur 60 olika vinklar. Besökaren omsluts av dansen från alla håll och upptäcker detaljer som är omöjliga att se från läktaren.
”Half Life VR” är Kungliga Operans första hundra procent digitala verk, skapat i samarbete med produktionsbolaget Robert & Robert Studios. Det är ett svenskt företag som har specialiserat sig på VR, men inte desto mindre räknar nomineringen som ”det viktigaste som hänt oss”.
– Ingen VR-produktion har någonsin använt sig av så många vinklar och övergångar som denna. Vartenda klipp och vinkel i ”Half Life VR” är avsedd att förhöja åskådarens närvaro i dansen, säger Robert Connor från produktionsbolaget.
Filmen är en del i Kungliga Operans ständigt pågående satsning på digital teknik, som hänger ihop med ambitionen att nå allt fler människor, på nya sätt, med det rika utbudet. Kungliga Operans kommunikationschef Catarina Falkenhav berättar:
– Nomineringen ytterst glädjande och ett kvitto på vår höga konstnärliga kvalitet. Som nationalscen bör vi ligga i den absoluta framkanten vad gäller att nyttja ny digital teknik. Opera och balett lämpar sig dessutom mycket väl för digitalisering. Ytterst handlar det om att förmedla vår scenkonst på olika sätt så att vi hela tiden når ny publik.

I år har Kungliga Operan också uppmärksammats för sin AR-teknik i säsongsprogrammet, som låter besökaren uppleva musik och stämningar från kommande uppsättningar var hen än befinner sig. Allt som behövs är programtidningen och Operans app i en smartphone, som får sidorna att vakna till liv. Människorna på fotografierna gråter, kastar saker ut ur tidningen, pratar – och musikaliska smakprov från kommande föreställningar spelas upp i mobilen.
Den korta versionen av ”Half Life VR”, 12 minuter lång, tävlar i klassen ”Competition linear” på den 75:e Venedig-biennalen. Festivalen äger rum 29 augusti till 8 september och Kungliga Operans Catarina Falkenhav kommer att vara på plats.

”Half Life VR” har även blivit nominerad på tunga Biennale de Lyon senare i september. Biennalen utforskar förbindelserna mellan dans och alla typer av bild: Scen, fotografi, filmer – hela vägen till VR. Lyon-festivalen äger rum den 13-23 september. I oktober (4-13/10) på en av Asiens viktigaste filmfestivaler – Busan International Film Festival (BIFF) i Sydkorea – ska ”Half Life VR” också visas, i sektionen för VR-verk.

SE OPERANS BAKOMFILM

Opera: Orfeus & Eurydike på Confidencen – Orfeus i magisk miljö

by

Opera: ”Orfeus & Eurydike”
(Tonsättare: Christoph Willibald Gluck)
Scen: Confidencen Ulriksdals slottsteater
Version och musikalisk ledning: Arnold Östman
Orfeus: Maria Sanner
Eurydike: Albina Isufi
Amor: Johanna Wallroth

Allt hänger samman; stämmorna, dansen, kulisserna och ljuset – C W Glucks reformopera, uruppförd 1762 i Wien, ter sig i Arnold Östmans version både självklar och milt drömsk. Confidencens 1700-tals rum är i sig en upplevelse, fladdrande ljus, tidstrogen dekor och kostym bidrar till stämningen.

Ulriksdals slottsteater ger i sommar 18 föreställningar av ”Orfeus & Eurydike”, till och med den 26 augusti. Sagan om halvguden och nymfen berättas i bilder, med kulissbyten flera gånger inför öppen ridå: från slottsparken med vindlande gångar till underjorden, till Elysium och åter till jorden.

Upplevelsen ligger till stor del i helheten, där delarna – och individuella insatser – ibland står ut, som Maria Sanners klara alt i tolkningen av Orfeus (ursprungligen sjungen av en kastratsångare).Eller Anna Kjellsdotters historiska kostym. Eller ensemblens flöjtist. Framför allt bidrar alla till att skapa den enhet som lyfter verket.

Ofta att helvetsskildringar intressantare än bilder från paradisisk miljö, så också här. Framställningen av hur Charon för Orfeus över floden Styx till dödsriket är enkel men effektfull. Helvetshunden och furierna, mot fonden i rött med infernots alla symboler, blir spännande på riktigt.

Just tack vare det helgjutna i iscensättningen kan också den mindre vana operabesökaren njuta av Glucks verk. Och av miljön i och kring Confidencen, som rymmer Sveriges äldsta bevarade rokokoteater.

Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera

by

Maria By Callas
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Tom Volf

Maria Callas var 1900-talets och kanske också tidernas främsta sopran. Framför allt sjöng hon på operascenerna. Innerst inne bar hon på en dröm om ett annat liv, bortom det hyllade som artist. Innerst inne drömde hon om att få ha en familj och barn. I denna berörande dokumentärfilm kommer vi henne mycket nära. Och givetvis är det en måste-se-film för alla som älskar opera. Vi får se henne framföra flera av världens vackraste arior. När hon framför den berömda arian ur Carmen står tiden still och jag bara lyssnar, ser och känner tidens vingslag stå stilla.

Det är ett imponerande arbete som ligger bakom med att sätta ihop och få fram filmklipp från hennes uppträdanden världen över och med intervjuer med henne och klipp ur tidningar. Tidigare okänt arkivmaterial har färglagts och fått nytt liv, och jämte Maria Callas medverkar de digniteter som omgav henne; Marilyn Monroe, JFK, Grace Kelly och Elisabeth Taylor. Maria Callas skärpa, talang och stjärnglans framträder med all tydlighet i denna grandiosa musikupplevelse till film, i regi av Tom Volf.


Hon kallades La Divina (den gudomliga) och hon var så stor, så berömd att när hon efter många års frånvaro från den amerikanska operascenen Metropolitan återkom dit då köade människor utanför biljettförsäljningen i dagar, så som hängivna fans till Bruce Springsteen gör idag.

Maria Callas föddes i USA men hennes föräldrar var greker som återvände till Grekland innan hon blev tonåring. Som trettonåring kom hon in på musikkonservatoriet i Aten. Hon var lång och kunde därför uppge att hon var äldre, kravet för att få komma in var att ha fyllt 17 år. Dör började hennes enastående karriär. ”Men det var mamma som tvingade mig”, säger hon själv. ”Det var mamma som absolut ville att jag skulle ha en karriär”.

Det är omöjligt att ha en yrkeskarriär och samtidigt familj som kvinna, säger hon vid flera tillfällen i filmen. Det var säkert mycket svårare då. Dokumentären är intressant inte bara för att vi får komma henne närmare utan också för att den är ett tidsdokument som säger något om livet och samhället då, under 1900-talets mitt, vilket inte var så himla länge sedan. Alla bra dokumentärer säger något mer än berättar om den person som är i fokus.

Hon var i blåsväder i medier ibland och fick hårda reaktioner när hon ställde in framträdanden. Vid ett tillfälle hade hon fått en halsinfektion men senare i livet skulle jag med utblick från vår tid tolka det som att hon fått det vi idag kallar utbrändhets-depression. Det var ett begrepp jag inte tror det talades om då överhuvudtaget. Hon kom i stor konflikt med chefen på Metropolitan Opera i New York och blev utsparkad därifrån. Vem som har rätt och vem som har fel i den konflikten spelar inte så stor roll. Vi får höra Maria Callas version. Ja det gör inget. Filmen utgår mycket från henne och som i de flesta konflikter finns det flera versioner.

Tycker du om musik och i synnerhet opera – då är den Maria by Callas en film du måste se.