The Florida Project
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sean Baker
En film som väcker starka känslor av en mängd olika slag. Skådespelarna är grymt bra och filmen är helt konsekvent berättad ur barnens perspektiv, det är så skickligt genomfört. Det är en film som skakar om.
Jag vill gråta över hur utsatta barnen är och samtidigt smittas jag av barnens outsinliga livsglädje och energi. Jag arg när jag tänker på under vilken fattigdom barn kan växa upp i USA. Jag är också undrande över regissörens intentioner. Jag blir osäker om Sean Baker (som skrivit manus tillsammans med Chris Bergoch) ser det som positivt att barn lever som Moonee, den sexåriga flickan som är filmens huvudkaraktär. Filmen handlar om Moonee och några av hennes vänner som lever i stort sett vind för våg i ett fattigt område i Florida, granne med Disney-world där bättre lottade barn roar sig med sina föräldrar.
Vi förs in i en skickligt framförd bild av livet i ett område med de fattiga i det amerikanska samhället. En värld där föräldrar inte kan ta hand om sina barn utan mormor får ta hand om dem. En värld där barnen får lära sig att det är normalt att sitta en timme i ett badkar medan den prostituerade mamman tar emot en kund i deras enda rum och det är normalt att tillsammans med sin mamma stjäla saker och sälja för att få pengar till hyra och mat.
Huvudpersonen i filmen, sexåriga flickan Moonee är helvild och lever med sin mamma, som också är helvild, i stort sett ett barn hon också. Mamman säljer sex för att få pengar till mat. Mamman är arbetslös strippa och de hankar sig fram genom att hon säljer sex och de stjäl saker för att sälja. När de lyckas stjäla dyra åkband till Disneyworld och säljer dem svart får de in en rejäl summa pengar. Inte oväntat gör de slut på pengarna snabbt. Mamman har ingen förmåga alls att tänka långsiktigt.
Filmens titel är hämtad från Disneys projekt där den stora nöjesparken byggdes med hotell och motell runt om. Men området där Moonee bor och leker leker bara ett stenkast från Disney-området är nedslitet och långt ifrån attraktivt för turister. Att det en gång fanns planer och förhoppningar om att locka turister märks på namnen på kvarteren som Magic Castle och Futureland och deras grälla rosa och lila färger.
Barnen är skildrade fyllda av liv och energi, som alla sexåringar är. De är fräcka i mun, nästan så jag skräms. De växer upp i ett område där de flesta vuxna lever ur hand till mun och bara ett stenkast därifrån finns människor vars frukost kostar vad de själva måste betala i hyra en månad. Barnen är inte det minsta medvetna om de stora skillnaderna och klyftorna. För Moonee och hennes gäng är livet ett äventyr och när de fått en ny vän visar de henne glatt runt i området: Här bor en man som är helt förstörd av alla krig han varit i, här inne bor en kvinna som tror hon är gift med Jesus och här är ett rum vi inte får gå in i, så det gör vi förstås. (Och de går in och de lyckas därmed stänga av el för hela området).
Barnen är helt obekymrade över vad de kan ställa till med. De tänder eld på gamla hus, de ljuger för att få en glass att dela på, allt är äventyr för dem. Regissören låter oss se allt ur deras synvinkel. Det är fascinerande men också väldigt sorgligt. Jag kan kan ju ändå inte blunda för verkligheten och den livserfarenhet jag har som vet att även om Moonee och hennes mamma kan skutta runt i regnet av lycka är den känslan en illusion.
Barn kan vara otroligt solidariska med sina föräldrar. Trots att Moonee egentligen lever långt under den trygghet vi i Sverige vill att barn ska växa upp med skulle hon inte vilja komma ifrån sin mamma på några villkor.
The Florida Project är en film som det surrats mycket kring om att det är en av årets bästa filmer och att det är filmer som Willem Dafoe äntligen ska få en Oscars-statyett för sin roll som motellchefen Bobby. Han är nominerad för bästa manliga biroll för rollen i The Florida Project. Bria Vinaite som spelar Moonees mamma är klockren i sin roll. Henne hittade Sean Baker via hennes Instagramkonto. Han ville ha en skådespelare vars ansikte inte var känt. Brooklynn Prince som Moonee är helt enastående. Här har vi en kommande barnstjärna.
Fördelaktigt med kvällens föreställning är det faktum att de enbart är kvinnor på scen. Det låter kanske banalt, men ser man mycket teater så inser man att det mestadels skrivs teater av män, och för män. Dessutom är det inte alltid så att kvinnliga roll alltid är det mest intressant i en uppsättning. I den här uppsättningen är det i alla fall alla typer av tragikomiska rollkaraktärer och i alla åldrar enbart skapade för kvinnor.
Tyvärr är det ju alltid så i en föreställning som innehåller både sång och agerande, att de blir ganska haltande i en skådespelerskas/sångerskas helhetsbild om hon inte bemästrar båda konstformerna lika bra. Är det dessutom stor skillnad mellan de skådespelare som är fantastiska på att sjunga och de som missar flera tonlägen (falsksång), är det ännu svårare att få en positiv helhetsbild av deras karaktär och hela föreställningen. Alexandra Zetterberg Ehn och Sharon Dyall gjorde kvällens föreställning på bästa möjliga vis och kunde bemästra allt från, sång, rörelse och snabbt levererade repliker enligt konstens alla regler.
