Toppnytt

Årets Tempo dokumentärfilmfestival är mer aktuell än någonsin, tror jag, med en lång rad filmer som berättar om världen och samhället – och dessutom är festivalen i år möjlig att se online. Festivalen drar igång 7 mars och pågår till och med 13 mars.

Ascension
En film ni inte bör missa är den Oscarsnominerade Ascension som utforskar det samtida Kina och den ”kinesiska drömmen”, som framför allt rör sig om jakten på framgång genom hårt arbete och materiell rikedom. Ascension skildrar utan att skriva oss på näsan, utan att förklara hur vi ska tolka. Vi förstår ändå. Filosofin som styr i Kina ligger oändligt långt bort från vårt individ-hyllande samhälle. I målet för den enskilde i detta kinesiska samhälle kan visserligen ingå personlig välfärd men det ingår alltid i det övergripande målet att förbättra för det kinesiska folket i dess helhet. Oerhört fascinerande är också hur det till och med finns utbildning för kineser i att vara servicepersonal för stormrika kineser som vill leva som om de vore västerlänningar. Eleverna på dessa utbildningar får lära sig allt från hur de ska röra sig och duka och servera till hur de ska hålla tyst med vad de ser bakom husets väggar.

Ascension som skapats av Jessica Kingdon fick pris på Tribeca filmfestival och har uppmärksammats på flera filmfestivaler sedan dess och är nominerad till en Oscars-statyett. Ascension är en av nio spännande filmer som deltar i Tempos internationella tävling, Stefan Jarl International Documentary Award, och därmed får svensk premiär under festivalen.

The Witches from Orient
Denna strävan efter perfektionism genomstrålar en helt annan film på Tempo också: The Witches from Orient som handlar om det japanska damlandslaget som vann OS-guld i volleyboll 1964. Kvinnorna från laget sammanstrålar femtio år senare och berättar om sina minnen av tiden med volleyboll-laget. Vi får också se massor av filmklipp både från matcher och träning. Det är fascinerande att se hur dessa kvinnor tränade varenda detalj i spelet. Ibland när jag svenska lag förlorar finaler och viktiga semifinaler på straffläggning misstänker jag att de andra lagen tränar både att sätta straffar och rädda straffar på djupet på ett helt annat sätt än svenska lag. Hemligheten med att vinna när det gäller är att vinna massor på vägen dit och att vara förberedd på många plan. Det var dessa japanska damlag.
Det är också intressant att möta dessa kvinnor femtio år senare och på så sätt få in de existentiella frågorna kring tid och vad som är värdefullt i livet.
I filmen får vi också se klipp ur mangserier och animéfilmer med kvinnor som spelar volleyboll. Volleyboll-laget blev hjältar och föredömen i Japan och gav upphov till många filmer och serier.
The Witches of the Orient berättar historien om de japanska, kvinnliga textilarbetare som efter stenhård träning blev ett osannolikt framgångsrikt volleybollag, vilket gjorde att de också fick smeknamnet ”häxorna från Orienten” av den västerländska pressen. De vann guldmedalj på hemmaplan under OS i Tokyo 1964 och blev då omåttligt populära och inspirerade till en mängd animé.

Nelly & Nadine
Nelly & Nadine är en underbar och osannolik kärlekshistorien om två kvinnor som blir förälskade i varandra i Ravensbrücks koncentrationsläger under 1940-talet.
Trots att de skiljs åt under andra världskrigets sista månader så lyckas Nelly och Nadine senare hitta varandra igen och spenderar sedan resten av sina liv tillsammans. Under många år var deras kärlekshistoria hemlig, till och med för några av deras närmsta. Nelly och Nadine levde tillsammans men de anhöriga tolkade det enbart som att de var nära vänner.
Nellys barnbarn, Sylvie, bestämmer sig för att öppna Nelly och Nadines många hittills stängda lådor på vinden. Framför henne vecklas en fantastisk historia fram. Det mesta berättas genom foton. Det är imponerande hur regissören Magnus Gertten får liv i kärlekshistorien med så enkla medel.
Nelly & Nadine är den tredje delen av Magnus Gerttens dokumentärtrilogi som utgår från arkivmaterial från april 1945, då överlevare från koncentrationslägren anlände till hamnen i Malmö. De tidigare filmerna i serien är Hoppets hamn (2011) och Every Face Has a Name (2015).

Gabi mellan åren 8 – 13
Gabi är ett charmigt. Vi får följa Gabis liv från det åtta årsåldern till 13 år.
Jag vet inte vilket pronomen som anses korrekt här. Gabi älskar fotboll, går helst klädd i jeans och tröjor med huva. Kanske en del (som jag tycker fördomsfullt) skulle säga att Gabi är en pojkflicka. Gabi har som åttaåring underbart vackra lockar men klipper håret kort efter ett tag.
Hur som helst, Gabi är charmig och rolig att komma nära. Gabi är väldigt öppen och ärlig. Jag är fascinerad över att filmskaparen får komma så nära ett barn och filma.
Gabi har en underbar vän, Henry. När de är åtta år bor de i Stockholm men sedan flyttar Gabi tillsammans med sin familj norröver i Sverige, till en mindre bygd. Gabi och Henry håller kontakt, framför allt online. Och när Henry flyttar ett tag till Australien tillsammans med sin familj chattar de två via Skype.
Henry och Gabi är båda två barn som verkar väldigt ärliga och smarta.
Kanske är de sådana barn som en del vill kalla hbtqi, för att de inte följer gamla konservativa normer om hur en pojke eller en flicka ska vara. Men har vi inte kommit längre än så? Måste flickor vilja gå i kjol? Måste flickor vilja ha långt hår? Måste pojkar klippa håret?
Spelar det någon roll hur någon vill klä sig eller vilka intressen han/hon/hen har? Börjar inte fördomarna redan där? Är inte redan ordet ”pojkflicka” byggs på fördomar?
Filmen ”Gabi mellan åren 8 – 13” är ett underbart möte med Gabi och den lyfter inga pekpinnar och ger inte svar. Det är en fantastisk styrka i filmen.

Fler tips på filmer du inte bör missa under Tempo dokumentärfestival:
Courage handlar om massprotesterna under det belarusiska presidentvalet 2020 och de konsekvenser några skådespelare drabbas av när de gör motstånd mot den sittande regimen. Filmen är extra aktuell nu när Ryssland invaderas Ukraina och Vitryssland öppnat upp för att tillåta ryska vapen på sin mark. Jag blir nästan lite rädd när jag tänker på hur människor som är emot förtrycket i sina länder kämpar för att yttra sig och jag funderar på vad vi i västvärlden gör för att ge dem stöd. Det måste vara ännu svårare för dem att göra motstånd nu när krigstillstånd råder.

Touch of freedom (arbetsnamnet var Winner of the War) om Kaboni Kabone hur kurdernas självständiga område intogs av ISIS. En starkt berörande film som gör mig ledsen. Kurderna är ett folk som lever i flera länder men en kort tid hade ett självständigt område i norra Syrien.
Två kurdiska män träffas på universitet i Syrien och reser tillsammans till Kabone och är där först en tid under friheten men är kvar då ISIS attackerar och tar över landet.
Det går knappt att se denna film utan att få tårar i ögonen. Så många av kurderna blir dödade då ISIS tar över.
Visserligen rapporterar en del av västvärldens medier om detta övergrupp men det var ändå förvånansvärt tyst i västvärlden. Speciellt i svensk media, vill jag säga.
Vad är skillnaden mellan när Ryssland invaderar Ukraina? Är Ukrainas befolkning vitare och lättare att känna likhet med än kurderna?

I The Last Shelter följer vi 16-åriga Esther och Kady som befinner sig i det så kallade ”Migranthuset” i södra Mali. Här finns också andra som är på väg mot drömmen om ett bättre liv i Europa, men också de vars framtidsplaner har gått i kras.

Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten” av Sindra Grahn

”Ahmadu” av Jacob Frössén är en film om Ahmadu Jah, pappa till Neneh Cherry och Titiyo.

I’ll Stand by You är en skildring av två kvinnor, en psykolog och en polis, i ett litet samhälle på landsbygden i Litauen. I landet pågår en epidemi av självmord, vilket dessa kvinnor försöker sätta stopp för genom samtal, värme och omtanke.

I den franska A Story of One’s Own får vi möta fem personer från olika delar av världen som alla är adopterade. De delar generöst med sig av hur detta har påverkat dem under uppväxten och ända in i vuxen ålder. Det är en film som känns mycket ärlig och rättfram och de adopterade lyfter fram både positiva och negativa upplevelser.

This is Joan Collins av Clare Beavan. I filmen, som ingår i kategorin Music & Arts, berättar den glamorösa brittiska filmstjärnan öppenhjärtigt om sitt extravaganta och händelserika liv.

Jag tippar att ganska många av filmerna som är med på festivalen kommer att gå upp på svenska biografer under året.

Ett pressmeddelande från festivalen sammanfattar:
Som vanligt finns det en stor spännvidd i Tempos utbud. Allt från feelgood och humor till mer allvarliga teman. Flera av årets filmer fokuserar på engagemang, aktivism och hur kultur kan förändra samhället – göra skillnad.

Det är bara att hålla med. Årets utbud är angeläget, brett och starkt. Och dessutom: tillgängligt online för alla som inte kan vara i Stockholm under festivalen.

Recensioner av flera av filmerna kommer under veckan. Håll utkik.