Marilyn Crispell/ Anders Jormin
Memento
3
Inspelad juli 2025 Studio Stelio Molo RSI Lugano
Producent: Manfred Eicher
ECM Records
Releasedatum: 20/3 2026
Fick för ett tag sedan en bunt recensions-cd:s från legendariska skivbolaget ECM. Bestämde mig för att först ta i tu med ett projekt där kontrabasisten Anders Jormin begår sin duo-debut med amerikanska pianisten Marilyn Crispell i en stillsam produktion med elva original. Lyssnade en gång i hörlurar och antecknade men blev ingen recension skriven. För kännedom ska påpekas att soundet på ECM-utgåvor nästan undantagslöst följer ett givet mönster. Lustigt nog träffade jag den pensionerade professorn Jormin i pausen på Stora Teatern nyligen, han som numera är mest känd för att ingå i Bobo Stenson trio och för dem komponerar en hel del samt leder en spännande trio med Lena Willemark och Karin Nakagawa. Jormin förklarade i Kristallfoajén på Storan för japanskan boende i Sverige vem jag var, någon som då och då inte bara lyssnar utan dessutom ägnar sig åt att bedöma
. Med Crispell, den innovativa tio år äldre pianisten och kompositören, förhåller det sig helt annorlunda. För mig är hon ett aktat namn men tror inte jag hört henne live. Hon och Jormin har samarbetat tidigare, dock ej på duo. Den i Göteborg boende basisten har i egenskap av ledare släppt fjorton album medan hans musikaliska partner står som huvud- eller delansvarig för hela femtiosju album (om jag räknat rätt på Wikipedia) Han har å sin sida spelat med ett flertal internationella storheter. Pianisten prisar på ECM:s hemsida sin svenska kompanjon för hans estetik, improviserandet baserat på luftigt utrymme, skönhet och ömhet. Härom året tilldelades hon prestigefyllda National Endowment for the Arts Jazz Master och hon ingår i Joe Lovano Trio.
Hur som helst kom jag fram till att jag borde höra Memento minst en gång till innan recension skrivs. Då inträffade det snöpliga att cd:n inte hittades. Efter att förgäves letat i rack och högar valde jag att lyssna på datorn via Open Spotify. Ville tränga in i den subtila, delvis krävande musiken igen för att komma fram till om premiärlyssningens omdömen kvarstod. Visade sig så vara fallet. Möjligen blev jag mer behagligt indragen i det optimistiska öppningsspåret For The Children vars betagande melodi är en höjdpunkt, ett lamenterande äreminne över barn som dör i krig och hungerkatastrofer Skivan består av original skrivna av dem själva. Three Shades Of A House som här finns representerad i två versioner skrev Jormin för Bobo Stenson trio medan Song är den lakoniska titeln på en komposition signerad Crispell 1990. Den handlar om avstånd emellan människor, i motsats till den ljuva titellåten framförd på piano. Hennes The Beach of Newquay skildrar naturen vid havsbandet i Cornwall. Det svenska vemodet tas fram i The Dark Light och duons final Dragonfly tillägnar Crispell sin goda vän legendariske basisten Gary Peacock som samarbetade framgångsrikt med henne.
Memento präglas av målmedvetet utförande från två samverkande enheter. Man skiftar mellan det meditativt introverta och melodier fyllda av jubel eller vemod och skönhet. Att jag är så njugg att jag stannar vid 3+ beror på att jag saknar melodier vilka hakar tag i mig, även om det inte varit deras primära intention. En stor del av speltiden betraktar jag som skisser, snarare än utarbetade låtar med fullgången harmonik. Medveten om att min bedömning kan bottna i bristande vana. Skulle tro att duon drivs av en ambition att förmedla stämningar, att förena rytmik med utforskande av sound och att toppa med att leverera några magiskt bärkraftiga melodier. Sådana finns lyckligtvis! Deras musicerande belönar koncentrerade öron i kompositioner där någon av dem genomgående anför. Jormin är känd för att använda stråke. Hans flitiga bruk av detta arbetsredskap ger soundet på hans arco-bas mer diskant och emellanåt dissonanser. Uppskattar amerikanskans touch och känsla för skiftningar i temperament och tempo. Överlag märks ett dröjande, rent av stillsamt anslag. Har stor behållning av en estetik motsatsen till pulserande be bop i alster såsom Contemplation in D jämte Three Shades of a House – Morning. Det sist nämnda stycket följs upp med runda klanger i ett pregnant feature på kontrabas. Vi får också ett ett längre intro som avrundas med ett överraskande dramatiskt påslag av energi. Inte utan att man undrar i vilken utsträckning improvisatoriska inslag förekommer.
Förutom inledande melodin blir jag förtjust i titellåtens vackra tema (som gärna hade fått expandera) samt hur intensiteten kulminerar på slutet för att nå sin fulländning i finalen. Vad som attraherar mest har lagts sist. Hade som nämnts önskat mer av dylika tongångar. Musikens fragila och långsamma karaktär faller in i mönstret, bildar sinnebilden av soundet Manfred Eicher och ECM är förespråkare av.
