• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

12 februari, 2026 by Elis Holmström

Goat

Goat: Bäst i Världen
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 februari 2026
Regi Tyree Dillihay, Adam Rosette

Begreppet GOAT figurerar frekvent i diverse högljudda sportdebatter på amerikansk kabel-TV. Greatest Of All Time (GOAT) brukar oftast figurera då idrottare och spelare som Michael Jordan, Tom Brady och Serena Williams diskuteras. Personer vars insatser är så utomordentliga att de saknar motstycke och som tros vara omöjliga att återupprepa. När nu begreppet görs om till animerad familjeunderhållning blir givetvis frågan om filmen når upp till samma legendariska status som dess akronym? Svaret är – föga förvånande, nej.

I en tid då animerad film blivit en stapelvara, i och med de oerhörda teknologiska avancemangen som gjort det möjligt att producera utan oändliga miljoner i budget, vill allt fler anamma gimmicks och – aningen, udda premisser. Vad gäller Goat – Bäst I Världen, blir det att, i bästa Space Jam-anda, förankra det i sportvärlden, mer exakt basket. Att låta en talangfull get vara frontfigur indikerar dock fyndighetsnivån, knappast på havets botten men inte heller vid himlens portar.

Sony som på senare tid gjort oerhörd succé med sina animerade Spider-Verse filmer samt fjolårets megasuccé KPop Demon Hunters börjar likt de sanna kolosserna inom animation – Pixar och Illumination, skapa en distinkt visuell identitet. Istället för att tävla i att presentera det bästa och mest avancerade som tekniken kan erbjuda försöker Sony Pictures Animation istället skapa en sorts analog profil. Animationen drar åt något som – ibland, kan jämföras med klassisk stop-motion. Goat har en animation som många gånger påminner om kult-klassiska barnprogram som Skrotnisse eller Pingu, med inte helt följsamma rörelser och en presentation som känns aningen mer taktil än Pixars tekniskt fläckfria presentationer.

Goat har också ett manuskript som drar aningen mer åt det vuxna kontra det barnvänliga. Förankringen till den amerikanska sportvärlden gör att flera problematiska sidor berörs, exempelvis det horribla med ägare som behandlar spelare som själlösa kuggar i ett pengamaskineri, eller hur avarterna som sportmedia blivit en hel – och ofta bisarr, sidoindustri. Problemet är att flera av de komiska scenerna – som inte är ren slapstick, kräver god förståelse för den amerikanska sportvärlden och dess många egenheter. Ett antal sekvenser känns dessutom helt impotenta för en ung svensk publik, framförallt om det hela dubbas då flera av de många skämten och referenserna endast fungerar på originalspråk.

När filmen väljer att endast se till sina spetsämnen utmärker den sig som bäst. För alla oss som är fascinerade av spelarbyten, intriger i omklädningsrummet och stora egon bjuds på både ett och annat skratt. De här mer ’’vuxna’’ inslagen hade gärna fått figurera i en mer renodlad vuxenfilm som bibehållit vissa av de mer extrema inslagen men som inte hade behövt fungera för alla åldrar. Men eftersom det också måste vara funktionellt som en familjefilm blir det nu plågsamt splittrat. De aningen insnöade ämnena måste vägas upp med mer universell komik varav mycket blir till en ren lekstuga med onödigt barnsliga utspel. Det görs ständiga och obekväma skepnadsbyten mellan vuxen satir och rent trams, något som skapar en film som känns helt förvirrad.

Inte ens det faktum att Goat gör ett berömvärt jobb med att presentera afroamerikansk kultur, bland annat genom att rollbesätta skådespelare som Gabrielle Union, väger upp det faktum att filmen drar åt två skilda håll.

Goat har stunder av trivsamma skratt då sportvärldens excentriska aspekter förlöjligas, men då bollen väl skall in i korgen landar den avsides med ett par planhalvor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wuthering Heights

11 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell

Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.

Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.

Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.

Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.

Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.

Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.

Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Skurkarnas skurk – ett brott mot filmkonsten

6 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Marty Supreme – förföriskt, svart och helt utomordentligt

5 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cold Storage – faller platt som en grandios gäspning

4 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Cold Storage
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Jonny Campbell

Det finns något genuint tragikomiskt då en film och dess skapare sätter en chockerande låg ribba. Då allt görs för att förbereda publiken på att det som väntar kanske inte är värdigt att förevigas i filmhistorien. Per automatik finns det en viss ödmjukhet i att omedelbart bekänna sina fel och brister. Det ger ett avväpnande och sympatiskt intryck. Men inte ens med denna utgångspunkt kan Cold Storage göra något annat än att falla platt och stämplas som en grandios gäspning.

Att det hela osar miserabel B-film tydliggörs – med viss självinsikt, tidigt. Den stapplande och korta introduktionssekvensen är ungefär lika seriös som valfri mellanakt i Melodifestivalen. Ökenlandskapet och det dråpliga handlaget driver genast tankarna till den kultförklarade Tremors med sina jättelika köttätande monstermaskar. Förhoppningen blir per automatik att samma charmanta men oändligt fåniga cirkus är på väg att upprepas i och med Cold Storage. Men även om självdistansen aldrig upphör, och filmen aldrig tror sig vara något mer än en fumlig och fånig skräckkomedi, kommer inget tillskott. Istället är majoriteten av hela upplevelsen snarare jämförbar med en evig startbana som väldigt snabbt blir tröttsam.

Hur mycket romanen som filmen bygger på är skyldig till de strukturella bristerna kan undertecknad tyvärr inte svara på, detta då författaren David Koepps bok med samma namn ’’tyvärr’’ inte hann betas av innan visningen. Oavsett ursäktar inte det att filmversionen ger en helt ny innebörd till att snurra runt med hjulen. Vad som borde vara en kort och simpel intrig drygas ut till absurda proportioner, banala och enkla koncept förklaras om och om igen, antingen genom faktiskt dialog eller klumpig visuell demonstration. Och då spelar det ingen roll att filmen försöker underhålla med en avväpnande humor eller en trött Liam Neeson som går på sådan sparlåga att man kan undra om han genomgår den svenska energikrisen 2022.

Väldigt snart är de få positiva aspekterna knappt vatten värda, detta då filmen aldrig tar nästa steg och ger något som känns det minsta vettigt, både vad gäller komik, skräck eller action. Allting blir istället till ett vanvettigt segt väntrum där duktiga skådespelare som Lesley Manville tvingas kämpa igenom tjäran av jämngrå tristess med ett ohyggligt oinspirerat agerande.

Även om regissören Jonny Campbell gärna vill ha nära till skrattet och ha kapaciteten att ha roligt åt sig själv blir detta i det närmaste omöjligt då genomförandet är så otroligt fumligt – för att inte säga okunnigt. Scenerna mellan Joe Keery och Georgina Campbell är tänkta att bidra till lite mänsklig värme genom småtjafs och en diskret romans. Men då det inte finns tillstymmelse till kemi – än mindre personregi, blir dessa scener mest malande och totalt ointressanta.

När det till slut blir dags för action serveras den lika kall som de lik som huvudkaraktärerna lämnar efter sig. Det blir ett hysteriskt skjutande, lite blod och exploderande kroppsdelar, allt har setts förut och presenterats med astronomiskt mer passion och uppfinningsrikedom än här. Att Cold Storage också använder digitala specialeffekter som får de skräckexempel vi fick se i praktfiaskot xXx: State Of The Union från 2004 att likna något från James Camerons Avatar. Detta är också enda gången håret reser sig, för skräcken, som förvisso bygger på ironi, är lika usel som det övriga hantverket.

Cold Storage räddas från total undergång av sin tillbakalutade natur. I och med att ingenting är på särskilt stort allvar, samt att det finns en vilja att acceptera att allt är ett jättelikt skämt, kringgår man fullkomligt vettlös förnedring, men inte ens det kan avleda från det faktum att det hela många gånger är fullkomligt bedrövligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in