Elis Holmström

Vi dör i natt
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Richard Holm

Det brukar sägs att allt elände anländer på en och samma gång – för att också parafrasera Halmstads största musikexport. Nästa vecka har Hemmet premiär, en svensk skräckfilm som vill placera filmer som Herediatry och The Conjuring i svensk småstadsmiljö, utan att avslöja alltför mycket är slutresultatet allt annat än imponerande…

Men även de sämsta och mest erbarmliga filmer kan känna sig stolta och hålla huvudet högt då de stirrar ned på vad Richard Holm har åstadkommit – eller orsakat, med en film så usel att jag börjar överväga om det var ett gravt misstag att bli filmintresserad för cirka tjugo år sedan. Då svensk film velat ta ut svängarna och röra sig nära amerikanska actionthrillers har det uteslutande slutat i vettlösa tragedier som – för folkhälsans skull, måste raderas ur det kollektiva medvetandet. Det är svårt att se hur filmer som exempelvis Gangster med Mikael Persbrandt i huvudrollen inte skulle göra sig utmärkt i filmvärldens motsvarighet till Kumla. Vi Dör I Natt begår dock så grova överträdelser mot filmkonsten, tittarna och teknisk utrustning som filmkameror och de arma projektorer som tvingas visa eländet att en helt ny anstalt behöver uppföras.

Att se Vi Dör I Natt får mig att ångra alla de gånger som bottenbetygen har dragits fram som ett kraftigt fördömande. Jag måste personligen be om ursäkt till några av årets bottenkandidater som The Old Guard 2, William Tell och Marked Men, alla upplevelser som orsakat djup personlig vånda, men i jämförelse med vad som erbjuds här är allt det där en härlig dag på stranden i Maldiverna.

Om Richard Holm och alla ansvariga framträder inom kort tid och bekänner att filmen är skapad som ett sjuk, sjukt skämt skulle min själsfrid kunna påbörja restaurering. Tills dess är alla former av kritik och och verbala negativa fördömande nästan menlösa. Vad vi får uppelva i knappt 90 minuter befinner sig någonstans mellan en julkalender – berövad på all sin budget, och ett retuscherat avsnitt av Macken. Faktum är att Roy och Roger bjöd på betydligt mer trovärdiga och dramatiskt djuplodande scenarion är något här. I ett försök att leka John Carpenter och Attack Mot Polisstation 13 har Holm placerat sin film i en sorts svensk motsvarighet, nämligen ett svensk snabbköp… Det är nog för att kapitulera, säga upp sig från sitt jobb och flytta ut till en bergstopp och börja filosofera kring var mänskligheten befinner sig år 2025.

Dock har valfri COOP avsevärt mer intressant interiör än något här. Detta är en arkitektonisk mardröm som varken är klaustrofobisk eller nervpirrande, den gråa betongen och butikens grundlöst värdelösa utbud av plastkrukor och plastigt dravel får hjärnhalvorna att individuellt röra sig mot öst och väst. Sedan kommer spänningsmoment som resulterar i några av årets mest ofrivilliga skratt, där Liam Neeson inte ens frammanade ett enda flin i The Naked Gun lyckas Holm åtminstone att få alla – som fortfarande är medvetande, att vända sig av skratt. Någon annan reaktion finns inte, det är en bottenlös och gränslös cirkus som Holm regisserar där alla skådespelare leker clowner och bjuder på skådespel som måste skrivas ut ur alla former av arkiv och system för att bevara deras heder. Att de personer vi får möta är lika sympatiska som skunkar med rabies gör att den redan obefintliga intressenivån försvinner likt snabbt som billig parfym i en tyfon. Det största och mest absurda skämtet sker då Gyllene Tiders klassiska När Vi Två Blir En dundrar ut, lyriken om myggbett som svider och gyllene tider är nämligen betydligt mer sofistikerad än en enda stavelse som yppas här.

Då allt skall kulminera har naturlagarna körts över med en bulldozer, slutet är så pass löjeväckande att ingenting Holm hade introducerat hade fått någon att höja ett ögonbryn. För om vi ändå är och rotar i gamla poplåtar med tveksam lyrik, varför inte låta Roger Pontare rusa in i snabbköpet med yxan i hand och en kulspruta? Inte ens den absurditeten hade skapat en reaktion då det här är morbid komik som inte ens förtjänar att betygsättas.

Frankenstein
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025 på utvalda svenska biografer – och på Netflix den 7 november 2025
Regi Guillermo del Toro

Alla som intresserat sig för Guillermo del Toro vet att bakom de kritikerrosade filmerna samt tituleringarna som en av nutidens vassaste regissörer, vilar en genuin nörd. Del Toros fascination för monster och mörka sagor får de mest luttrade och inbitna fanatikerna att likna stympare. Där del Toro alltid haft nära till det fantastiska och befolkat sina filmer med väsen och ting som endast kan beskrivas som udda, har han de senaste åren djupdykt ned i några av de mest klassiska fantasyberättelserna. Först med sin visuellt perfekta version av Pinocchio och nu med det sanna eposet, adaptionen av Mary Shellys legendariska Frankenstein.

Att del Toro har en nästan religös vördnad inför materialet råder det inget tvivel om. Hans andra hus döpt till Bleak House, där alla hans exklusiva och åtråvärda nördrelaterade konstobjekt förvaras och visas upp, har ett jättelikt Boris Karloff huvud i entrén, återskapat i minsta detalj. Del Toro har också talat om sin fascination för karaktärer som kan anses vara utstötta, vars abnorma egenskaper tvingar dem till att själva skapa sig en förståelse för världen. Allt detta kan spåras till Frankenstein, en berättelse som under åren helt associerats med den alltför simpla adaptionen med just Karloff i huvudrollen. Även om det gjorts försök att adaptera Shellys bok på ett mer autentiskt sätt har inget fått vidare genomslag.

Allt det förändras nu – det är få regissörer som är så pass lämpade för ett projekt som del Toro är för Frankenstein. Förutom den uppenbara passionen för berättelsen är del Toro en av få moderna filmskapare som besitter en helt unik visuell identitet som inte heller känns konstlad eller ansträngd, något som Wes Anderson ständigt dras med. Scenografi och foto för en film signerad del Toro är genast igenkännbar, med kulisser som kunde ställas ut på valfritt konstmuseum samt ett foto som ständigt dras till kontraster mellan diverse mörka nyanser.

Frankenstein är inget undantag, del Toro som varit en av de mest uttalade kritikerna vad gäller artificiell intelligens har denna gång varit än mer strikt vad gäller kravet på faktiska kulisser och praktiska effekter, däribland plågsamt tidskrävande makeup för filmens legendariska monster. Resultatet är bländade där gotisk och viktoriansk estetik skapar ett visuellt under. Sättet kostymer nyttjas för att addera flärd är också spektakulärt. Till detta följer ett sylvasst digitalt foto som inledningsvis framstår aningen malplacerat och anakronistiskt i dessa – tidsmässigt, förlegade miljöer. Men diskrepansen blir snart en sorts subtil vinkning till berättelsens tematik om missanpassning och fräckheten att blanda teknik och mänskliga organ.

Berättarmässigt har del Toro alltid haft ett stort bultande hjärta men har emellanåt haft svårt att presentera det med finess och precision. Även i hans bästa stunder har de stora känslorna kunnat vara aningen plattfotade. Denna gång har regissören filat på sin dramatik och lyckas förmedla Shellys komplexa dramatik med en nyvunnen mognad och precision. Berättelsens allegoriska kraft är idag minst lika fascinerande, framförallt med tanke på hur manliga egon i kombination med teknologi ständigt tycks leda till global förödelse. De än mer renodlade filosofiska aspekterna gällande liv och död är också närvarande men tynger inte ned berättelsen utan agerar som ett elegant komplement. Inledningsvis tycks del Toro vara nästan trevande. Som då en musikartist äntligen får spela på sina drömmars arena, verkar del Toro nästan överväldigad, allt är utfört med bravur men det finns en påtaglig återhållsamhet.

Filmens första halva är en stilfull och regelrätt historia som genomför sina uppgifter utan anmärkning men det sanna lyftet mot sann briljans dröjer. Det finns också en viss felande länk vad gäller Oscar Isaacs Victor Frankenstein, inte vad gäller Isaacs skådespel som är klanderfritt, utan ett behövligt psykologiskt djup som hade gett en mer tillfredsställande förklaring till det mentala och moraliska förfall som blir en av berättelsens mest centrala delar.

Det är först i filmens andra halva som osäkerheten släpper, då verkar del Toro summera hela sitt filmskapande på bästa sätt. Berättelser om utanförskap och hur det – misstänkt, farliga endast är missförstått är sannerligen inte någon narrativ innovation, men sättet det presenteras på förtjänar nästan att kategoriseras med det överanvända adjektivet episkt. Scenerna mellan Jacob Elordi och David Bradley hör till det bästa del Toro någonsin regisserat. Finalen är dessutom helt oemotståndlig och får en att glömma att filmens första halva inte når samma svindlande höjder, eller att Mia Goth bjuder på ett – som alltid, hisnande uselt skådespel.

Måhända är det inte felfritt, men Frankenstein är ändå en spektakulär film som talar för att del Toro nu tagit nästa steg som regissör, nu kapabel till att uträtta stordåd som kommer ställa hans tidigare filmer i skamvrån.

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Roofman
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Derek Cianfrance

Under det tidiga 2010-talet verkade Derek Cianfrance vara näste man på tur vad gällde att erövra hela filmvärlden och bli en given kritikerfavorit. Den sortens regissör vars filmer alltid skulle ha en given plats på de allra mest prestigefyllda festivaler, där inbitna cineaster hungrade efter varje nytt projekt. Både Blue Valentine och The Place Beyond The Pines känns som eviga favoriter på filmsidan Letterboxd som ständigt tycks bli favoriter hos unga och hungriga filmälskare.

Men på väg mot himmelriket verkade raketbränslet ta slut. The Light Between Oceans med Alicia Vikander och Michael Fassbender kom och gick, sedan har det mer eller mindre varit radiotystnad från Cianfrance. Nästan nio år senare gör regissören återigen långfilm. Förvånansvärt nog är det inte tal om att ännu en gång skapa diskbänksmisär, krossade relationer och visa upp det sämsta livet har ett erbjuda. Återkomsten är istället en mer lättsam historia som många gånger känns som en ren parentes i jämförelse med de kolsvarta och ödesmättade filmer som Cianfrance mottagit sina största och mest hysteriska ovationer för.

Här finns en obekymrad, lekfull inställning som känns välkommen men också oväntad. Cianfrance – till skillnad mot andra regissörer som stolt vältrar sig i missnöje och sorg, verkar inte – denna gång åtminstone, känna sig tvingad att ännu en gång ge publiken magknip av emotionell ångest. Det nyttjas stora doser nedtonad komik som ger filmen en oväntat gemytlig atmosfär.

Inte för att svärtan och sotet försvunnit helt och hållet. Ännu en gång används ett analogt foto med omåttligt återhållsamma och dämpade färger. Den lättsamma registilen och det råa utseende borde inte kunna samsas, men det förankrar projektet, får det att framstå sammanhållet och seriöst och inte en ren lekstuga, vilket alltför många komedier tangerar att vara. Filmens första halva är i mångt och mycket en perfekt fusion mellan desperation och charmig komik. Cianfrance hittar ett perfekt emotionellt spektra för berättelsen där filmen rör sig mellan slapstick och nakenskämt men också ett par finstämda känslomässiga stunder för Channing Tatum, som bjuder på sitt bästa skådespel hittills. Cianfrance verkar acceptera att han inte regisserar en film med oändlig potential, det är en trevlig bagatell som inte kräver stora gester eller domedagsscenarion där kroniska sjukdomar eller hjärtesorg krossar människor.

Därför kan man fråga sig varför speltiden har dragits ut till två timmar? Berättelsen och det generella innehållet hade varit ypperligt på knappa hundra minuter, men då tjugo minuter adderas börjar den behagliga och trivsamma bagatellen vackla och snart har filmen stannat längre än den är välkommen. Problemen börjar skymtas då filmen vill presentera romansen mellan Kirsten Dunst och Tatum. Dunst som inte direkt är känd för något vidare energiskt eller varierat skådespel är här lika oinspirerad och själlös som brukligt. Scenerna mellan henne och Tatum är lika erotiska och romantiska som ljudet av en skramlande cementblandare. När vi ändå är inne på verktyg för byggnation liknar filmens andra halva en ocean av fogmassa. Det härliga tempot och den fyndiga komiken blåses bort för torftiga och trista scener som endast känns sövande.

Vad som kunde blivit en lysande, timid, klyschig men hjärtlig komedi blir istället i slutändan bara halvfärdig och delvis underhållande, detta trots en introduktion som utlovar det bästa Cianfrance gjort, ett påstående som tycks få vänta ett tag till.