Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Zootropolis 2 – en underbar åktur som briljerar i konsten att roa

by

Zootropolis 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jared Bush, Byron Howard

Nio (!?) år har passerat sedan den första Zootropolis hade premiär, en film som ledde till stora applåder och minst lika storslagna inkomster. I klassisk Disney-anda har uppföljaren tagit sin tid. En av upphovsmakarna bakom den första filmen Jared Bush – regissör och manusförfattare, har dock inte legat på latsidan, detta med bidrag till supersuccén Vaiana/Moana och dess uppföljare. Andre-regissör Byron Howard har i sin tur svarat för regin av Encanto. Men nämnda projekt känns nu som rena bryggor och andningspauser. För det är med Zootropolis 2 som allt faller på plats och leder till en enastående uppföljare som kompenserar på sin brist på originalitet med besinningslösa mängder passion och entusiasm.

Trots framgångarna förblir Zootropolis aningen bortglömd, detta i en ständig ström av animerade filmer från väst, vars estetik blir alltmer unison. Zootropolis dras också med oändliga många troper och klyschor, framförallt visuellt. De antropomorfa karaktärerna samt tematiken om vänskap och tillit är lika gamla som hopplösa. Därför är det inte vidare förvånande att uppföljaren inleds men en snabb summering av den första filmen. Men efter denna resumé verkar Bush och Byron samt alla inblandade vara omåttligt laddade och redo att leverera animerade stordåd.

Det skall sägas att Zootropolis 2 inte erbjuder några större revolutioner eller uppenbarelser vad gäller konsten att göra en uppföljare. Berättelsen är ytterst standardiserad med klassiska inslag från de bästa av uppföljare, som en djupare studie i karaktärerna och en gnutta mer allvar och mörker. Men vad filmen saknar i form av originalitet kompenserar den för med häpnadsväckande entusiasm som verkligen smittar av sig. Det brukar sägas att det har ytterst liten betydelse om upphovsmakarna och de medverkande haft roligt under skapandet av filmen. Att det snarare kan vara ett recept för katastrof då nöje tagit prioritet framför arbete. Men för Zootropolis 2 är den uppenbara skaparglädjen bakom filmen dess största och mest imponerande tillgång. Bush och Howard bryr sig inte om att estetiken – designmässigt, rör sig i bevandrade spår eller att narrativet inte lär vinna pris för uppfinningsrikedom. Istället verkar väntetiden på nio år använts till att samla ork, energi och gränslös entusiasm. Det tempo som filmen rör sig i får de trimmande Formel-1 bilarna från Brad Pitt filmen med samma namn, att likna trötta tvåtakts-mopeder. I en tidig och superb biljakt klargörs filmens oändliga glädje och kondition. Där andra filmer med ett lika hänsynslöst tempo kan framstå flåsiga och ansträngda finns inga sådana bihang här. Trots siffran i titeln och samröre med ett produktionsbolag som man kan säga både det ena och det andra om, är detta en av de mer genuint kreativa och entusiasmerande filmerna under året. Allting flyter på som ett rinnande vatten där humor, charm och oväntat sluga ordvitsar ständigt levereras.

Att regissörsduon också vågar ta filmen in på aningen vuxnare territorium, som en oväntat allvarlig men samtidigt lättförståelig tematik kring segregation, eller flertalet skämt som lär flyga över huvudet på de allra yngsta, visar på ett oväntat mod. Ytterligare en aspekt som stärker är ensemblen av aktörer som skänker sina stämmor till de uttrycksfulla och karismatiska djuren. Där andra valt att rollbesätta efter maximal stjärnglans väljer Zootropolis 2 att fortsätta med att ta skådespelare som behärskar konsten att agera med sin röst. Därför får vi superaktörer som Ke Huy Quan och David Strathairn och inte slumpmässiga kändisar. Även hos skådespelarna finns en närmast obegriplig passion för projektet. Jason Bateman är fortfarande lysande som slug – men välvillig, räv och Ginnifer Goodwin är underbart charmig som smart och modig kaninkonstapel.

Berättelsen är – som konstaterat, berövad på vidare originella kvalitéer men det sätt som filmen använder tematik som brott och straff ger filmmakarna möjligheter att motverka mycket av det förutsägbara. Detta genom att introducera mysterium, vändningar och action i stunder som annars hade kunnat blir till expositions-tunga mellanrum. Humorn som filmen förlitar sig på är lika bred som den är varierad, de många ordvitsarna må nå en viss mättnad men då bjuds det på stilfulla referenser till filmklassiker, underbar slapstick samt gränslös kreativitet som stickas ihop med vansinne.

Att berömma de visuella kvalitéerna i en film signerad Disney känns som verbalt överflöd. Men Zootorpolis 2 är – som väntat, oförskämt välgjord och besitter teknik mer avancerad än hela NASA. Detaljrikedomen och den sanslösa färgpaletten är lika snygg som den är imponerande.

Väntetiden på nio år må inte ha lagts på att skapa filmhistoriens mest originella uppföljare, istället var mellanrummet nödvändigt för att leverera en makalösa urladdning av kreativitet och skaparglädje. Zootropolis 2 är en av 2025 års snyggaste och mest underhållande filmer, en underbar åktur som briljerar i konsten att roa.

Filmrecension: Wicked: For Good – påkostat spektakel

by

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

by

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

by

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Heroes Comic Con Stockholm Winter 2025

by

Även om den svenska upplagan av Comic Con firade sitt tioårsjubileum för två år sedan har mässan mer eller mindre varit aktiv sedan 2010, då under namnet Gamex, en mässa som då var tänkt att emulera – den numera nedlagda, E3 i Los Angeles. Men med tiden blev det uppenbart att digitala spel var alltför snävt och onödigt inrutat för ett evenemang menat att vara så brett som möjligt. Beslutet att döpa om evenemanget till Comic Con gav arrangörerna en bredare palett med oändliga möjligheter att ta in diverse utställare som inte bara behövde vara förankrade i ett specifikt medium.

Mässan har sedan dess alltmer dominerat den svenska popkulturella scenen och blivit en viktig knutpunkt som föreningar, vänner och entusiaster alltid är noga med att ringa in i sin kalender. Då mässan för två år sedan bytte lokal från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö lyckades man genom att öka den faktiska ytan imponera djupt, det var en tillställning som för första gången tycktes vilja konkurrera med etablerade europeiska tillställningar i exempelvis London och Paris. Men ett miljöombyte har bara temporär effekt, fjolårets mässa utspelade sig förvisso i Älvsjö men hade flyttat till en mindre hall. Storleken var fortfarande imponerande men flera av mässans brister från tidigare år var denna gång svårare att dölja.

Bruce Springsteen talade om att inte ens popmusikens drömvärld är immun mot verkligheten som är livet, detta då han diskuterade förlusten av sin vapenbroder Clarence Clemons. Att världsekonomin och i synnerhet den svenska ekonomin inte direkt befinner sig på toppen av sin hälsa är inte någon större nyhet. Arbetslöshet, orangea strafftullar och ett likaså skräckinjagande politiskt läge har mer eller mindre lagt en våt filt på all form av icke nödvändig konsumtion. Som den kommersiella tillställning Comic Con är har utställare också försökt anpassa sig för att maximera sina säljmöjligheter, detta gör att just nu populära företeelser ställs i fronten vilket skapar en känsla av att mässan är oväntat snäv. Nog för att exempelvis Star Wars varit dominant förut men den alltmer dominanta japanska popkulturen i uttryck som Demon Slayer och Chainsaw Man har lett till att fler och fler utställare helt och hållet nu fokuserar på anime och förbiser tidigare kolosser som just Star Wars eller för den delen Marvel. Detta gör att det saknas den variation och bredd som borde vara tanken med ett popkulturellt event som är tänkt att hylla och lyfta upp allt inom spannet för det som kan kategoriseras som nördigt.

Den omfattande närvaron av diverse kortspel är personligen välkommet. Men den oerhörda mängden gör att det känns ytterligare snävt, detta då högt prisat kartong inte ens är i närheten lika appellerande eller visuellt intressant för massorna som då utställare visade ytterst exklusiva statyer vars gränslösa detaljrikedom kan fånga intresset även om kunskapen kring bakomliggande franchise inte är total. Vad gäller valet av utställare framkommer inte bara frågetecken utan rena – samt irriterade, utropstecken. Varför mässan fortfarande tillåter Tesla att figurera med en ansenlig monter är genuint provocerade. Inte bara för den numera ökände grundaren utan också den pågående strejken. Samma tondövhet går att se i valet att rulla ut den röda mattan för Noah Schnapp, ett val av gäst som fick de olika kommentarsfälten i mässans egna sociala media-kanaler att explodera i kraftig opposition.