Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Heroes Comic Con Stockholm Winter 2025

by

Även om den svenska upplagan av Comic Con firade sitt tioårsjubileum för två år sedan har mässan mer eller mindre varit aktiv sedan 2010, då under namnet Gamex, en mässa som då var tänkt att emulera – den numera nedlagda, E3 i Los Angeles. Men med tiden blev det uppenbart att digitala spel var alltför snävt och onödigt inrutat för ett evenemang menat att vara så brett som möjligt. Beslutet att döpa om evenemanget till Comic Con gav arrangörerna en bredare palett med oändliga möjligheter att ta in diverse utställare som inte bara behövde vara förankrade i ett specifikt medium.

Mässan har sedan dess alltmer dominerat den svenska popkulturella scenen och blivit en viktig knutpunkt som föreningar, vänner och entusiaster alltid är noga med att ringa in i sin kalender. Då mässan för två år sedan bytte lokal från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö lyckades man genom att öka den faktiska ytan imponera djupt, det var en tillställning som för första gången tycktes vilja konkurrera med etablerade europeiska tillställningar i exempelvis London och Paris. Men ett miljöombyte har bara temporär effekt, fjolårets mässa utspelade sig förvisso i Älvsjö men hade flyttat till en mindre hall. Storleken var fortfarande imponerande men flera av mässans brister från tidigare år var denna gång svårare att dölja.

Bruce Springsteen talade om att inte ens popmusikens drömvärld är immun mot verkligheten som är livet, detta då han diskuterade förlusten av sin vapenbroder Clarence Clemons. Att världsekonomin och i synnerhet den svenska ekonomin inte direkt befinner sig på toppen av sin hälsa är inte någon större nyhet. Arbetslöshet, orangea strafftullar och ett likaså skräckinjagande politiskt läge har mer eller mindre lagt en våt filt på all form av icke nödvändig konsumtion. Som den kommersiella tillställning Comic Con är har utställare också försökt anpassa sig för att maximera sina säljmöjligheter, detta gör att just nu populära företeelser ställs i fronten vilket skapar en känsla av att mässan är oväntat snäv. Nog för att exempelvis Star Wars varit dominant förut men den alltmer dominanta japanska popkulturen i uttryck som Demon Slayer och Chainsaw Man har lett till att fler och fler utställare helt och hållet nu fokuserar på anime och förbiser tidigare kolosser som just Star Wars eller för den delen Marvel. Detta gör att det saknas den variation och bredd som borde vara tanken med ett popkulturellt event som är tänkt att hylla och lyfta upp allt inom spannet för det som kan kategoriseras som nördigt.

Den omfattande närvaron av diverse kortspel är personligen välkommet. Men den oerhörda mängden gör att det känns ytterligare snävt, detta då högt prisat kartong inte ens är i närheten lika appellerande eller visuellt intressant för massorna som då utställare visade ytterst exklusiva statyer vars gränslösa detaljrikedom kan fånga intresset även om kunskapen kring bakomliggande franchise inte är total. Vad gäller valet av utställare framkommer inte bara frågetecken utan rena – samt irriterade, utropstecken. Varför mässan fortfarande tillåter Tesla att figurera med en ansenlig monter är genuint provocerade. Inte bara för den numera ökände grundaren utan också den pågående strejken. Samma tondövhet går att se i valet att rulla ut den röda mattan för Noah Schnapp, ett val av gäst som fick de olika kommentarsfälten i mässans egna sociala media-kanaler att explodera i kraftig opposition.

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

by

The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright

Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.

Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.

Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.

Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.

Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.

Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.

Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.

The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

by

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.

Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

by

Predator Badlands
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 november 2025
Regi Dan Trachtenberg

Efter att ha kommit från vänster och levererat en genuint positiv överraskning med Prey fanns det återigen ett hopp om att – det som på svenska döptes till Rovdjuret, skulle kunna leva vidare i en värld där legendariska filmmonster alltmer tappat sin dragningskraft, bortsett från de mest hängivna följarna. Regissören till Prey, Dan Trachtenberg valde sedan att nyttja den positiva medvinden genom en animerad antologi som fortsatte utforska den intergalaktiska jägaren genom olika tidsperioder. Resultatet blev omfamnat av fans men var för min egen räkning aningen spretigt och i huvudsak ointressant.

Då det nu blivit dags för Trachtenberg att göra nästa film i serien blir automatiskt frågan om det blir ytterligare en god påminnelse om varför Predator fortfarande fascinerar och attraherar, eller om vi har att göra med en vit fläck, lika minnesvärd som förmultnade höstlöv. Olyckligtvis gör filmen tidigt klart att det är alternativ två som gäller. För där Prey hade stora framgångar i att slå från underläge, men en ytterst måttlig budget, samt en intressant infallsvinkel genom att låta filmen utspela sig under 1700-talet på amerikanska slätter, vill Trachtenberg denna gång höja volymen och bjuda på fyrverkeri och dånande action.

Denna övergång visar sig vara lika dödlig för filmens övergripande kvalitet som valfritt vapen ur den utomjordiska jägarens vapenarsenal. Badlands må ha en större budget än sin föregångare men är fortfarande oerhört sparsam sett till konkurrenter som nyttjar tre gånger så mycket som filmen påstådda budget på cirka 100 miljoner dollar. Detta leder till en film som inte kan förverkliga sina oerhört grandiosa visioner vad gäller att iscensätta fantasifulla science-fiction landskap eller medryckande action. Inledningen, som är tänkt att få blodet att pulsera med en smattrande och rödglödgad strid, liknar snarare två tivoli-maskotar som fumligt står och vevar på med plastvapen. Filmens miljöer är ungefär lika imponerande och ger otäcka – genuint rysliga, associationer till Vin Diesel Pitch Black-uppföljare kallad The Chronicles Of Riddick, med omåttligt plastig CGI och animationer lika följsamma som Steffo Törnquist i Let’s Dance.
Under marknadsföringen för filmen har Trachtenberg talat sig varm för sin kärlek till diverse hyllade tv-spel som det nästan poetiska Shadow Of The Colossus – som påstås vara en inspirationskälla. Men där den japanska spelklassikern är förtrollande vacker i sin stillhet och förmåga att förmedla ensamhet, väljer Trachtenberg istället att ta de mest basala och menlösa inslagen från spelmediet, det vill säga diverse artificiella hinder och minst lika forcerade förklaringar till hur diverse objekt kan användas mot spelets motståndare. Överlag ter sig hela filmen mer som ett riktigt föråldrat spel – utan nutidens vassa berättarteknik, intuitiva spelsystem och levande miljöer, och inte som en stolt och modig actionfilm i science fiction-kostym.

Det spelar ingen roll att berättelsen nu sätter det titulära rovdjuret i centrum som filmens huvudperson kontra en ren antagonist. Storyn är lika gammal som den är förutsägbar med evighetslånga upprepningar som setts förr och i avsevärt bättre format. Och då filmen alltför tidigt – men även i sin alltför avslöjande PR, drar av skynket för den stora twisten känns det som att Trachtenberg tappat siktet för filmen, istället blickar han ofokuserat framåt gentemot potentiella uppföljare. Det skulle dock förklara varför filmen endast känns som en enda lång brygga, en hopplös transportsträcka som långsamt försöker ställa i ordning alla spelpjäser för något – eventuellt, mer intressant längre fram. För allt vi får är stela tolkningar av ombytta roller, där sekvenser från förr med Arnold Schwarzenegger eller Danny Glover nu sköts av rovdjuret själv. Elle Fanning som har den mest framträdande mänskliga rollen – där hon omges av digitala kreatur, verkar dock ha förstått hopplösheten i det hela och bjuder på en ytterst stel och närmast fladdrig insats som varken är genuin eller särskilt seriös.

Att filmen också känns barnslig utan att någonsin bjuda på kreativ lekfullhet ger det hela en genuint sur eftersmak. Här finns humor så stel att man kan fråga om en uråldrig artificiell intelligens står som skyldig. Det är bara då det bjuds på närbilder av diverse vapen och attiraljer som Trachtenberg demonstrerar en sorts flinande entusiasm. Då framträder den inre tonåring som – antagligen, studerade varenda detalj i originalfilmerna och drömde om att själv få iscensätta sin egen vision i detta universum. Tyvärr är denna uppenbara passion endast förnimbar i en handfull korta scener som lika gärna hade kunnat vara bakom-kulisserna material.

Predator Badlands är menlös, tam och framförallt stel, något som ännu en gång skapar en genuin oro om filmserien har någon framtid överhuvudtaget.

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

by

Hemmet
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 29 oktober
Regi: Mattias J Skoglund

För allas trevnad och välbefinnande vore det bästa att utfärda bottenbetyg, lämna det där och fortsätta med andra vardagliga bestyr. Det skulle förskona mig själv – men framförallt, alla inblandade, från att behöva förstå det magplask som är ytterligare ett skrattretande försök att göra drömmen sann om att svensk skräck kan vara något annat än ett grymt skämt.

Hemmet har dock den goda (?) smaken att inte inge några särskilt höga förhoppningar. Inledningen är en livlös, visuellt undermålig och energilös klumpeduns som ger horribla aningar om vad som kan vänta. Vad som sedan sker i outhärdliga 87 minuter rör sig någonstans mellan studentspex, ofrivillig komik och fullkomlig förnedring. Den låga nivån som filmen valt att bosätta sig på är ett antal dimensioner under Marianergraven. Det är svårt att se skillnad på Hemmet och valfri hemfilm där ett par fnissiga och skojfriska ungdomar blivit inspirerade att efter en sen filmkväll – innehållandes onödigt mycket rusdryck, i all naivitet iscensätta lite slumpmässigt trams.

Där andra filmer förstår sina begränsningar och är villiga att förlöjliga sig själva för att skapa komisk effekt, som den usla – men i alla fall underhållande, Rubber om ett rullande mördardäck, tror Hemmet att dess uppgift är att skapa en skandinavisk Hereditary. Försöken är dock så pass inkompetenta att det knappt går att hitta tillräckliga uttryck för att beskriva travestin. Att räkna upp specifika namn på de inblandade – som gör ett jobb bortom kritik och förnuft, tjänar inget till. Detta är ett brinnande hus där ingen insats eller intention spelar någon roll, allt slukas av slentrian, klyschor och ett utförande som knappt hade godkänts att laddas upp för gratis visningar på YouTube.

Skräcken är lika obefintlig som den är usel, det är ett par trötta chockklippningar och undermåliga skräcksminkningar som knappt skulle leda till höjda ögonbryn på allhelgona. De fåtaliga vinkningarna till ikoniska skräckmoment är lika taffliga som tragiska. Utöver det är berättartekniken så pass oinspirerad och slarvig att man kan fråga sig om alla som medverkar gör det under tvång. Det tempo som nyttjas hade kunnat ta livet av en patient i djup koma, varenda scen rosslar oroväckande och varenda försök att röra detta håglösa skräp framåt känns som en ansträngning endast en mytologisk gud kan klara av. Inte ens de delar som kunde ha resulterat i en ynklig kall kår kan användas korrekt. Någonstans mot mitten börjar jag misstänka att hela filmen endast är en lista skapad av artificiell intelligens där skräckgenrens sämsta klyschor sammanställts.

Tragedin kulminerar i ett slut så pass gräsligt att jag känner mig redo att skrivas in på filmens titulära plats i ett försök att kurera – men framförallt, radera allt jag just upplevt från mitt minne.