• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Operation Bäver – årets hittills mest underhållande och roliga film

5 mars, 2026 by Elis Holmström

Operation Bäver

Operation Bäver
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Daniel Chong

Då det blir dubbeldags för Pixar, det vill säga då studion släpper mer än en film per år, brukar det finnas ett återkommande mönster. Den initiala filmen är oftast en parentes, ointressant utfyllnad, endast avsedd att tillfredsställa studioöverhuvuden hos Disney som önskar en specifik kvot filmer per år. Denna fogmassa kan enkelt tillskrivas Onward och Cars 3 som överskuggades av de andra projekt som utkom samma år. Pixar har också varit aningen svajiga – för att inte säga opålitliga, de senaste åren, Elementärt och Turning Red har sannerligen inte varit några odödliga klassiker. Förra året hade Elio premiär, studions kanske sämsta film, som var en sorts pastisch av centrala Pixar-element men genomfört utan den minsta insikt om hur de faktiskt skall förvaltas. Operation Bäver borde därmed vara det bortkastade projektet, den ointressanta parentesen, framförallt då kolossen Toy Story 5 står och väntar inför sommaren.

Men denna gång bryts äntligen trenden. Operation Bäver visar sig vara en av de mest energiska, intressanta för att inte säga roligaste Pixar-filmerna på åratal. Lyftet kommer delvis från att man denna gång väljer en aningen äldre protagonist. Amerikansk-japanska Mabel som får stå i centrum är en både energisk, driven och sympatisk figur som – till skillnad mot den plågsamt naiva och ointressanta Elio, är en person värd att spendera tid med. Den närmast galna premissen känns som tagen från en hysterisk anime, men den förvaltas med en otrolig övertygelse och vilja. Regissören Daniel Chong – som tidigare varit verksam i ett antal mindre produktionsroller för andra Pixar-projekt, är uppenbart införstådd med studions styrkor men också modig nog att tillsätta ett stort mått av sin egen identitet. Detta gör att klassiska stolpar, som det alltid närvarande moraliska patoset och filmens övergripande dramatik, stöps i aningen annorlunda former och inte helt efter de givna tendenser vi vant oss vid då Pixar bjuder in.

Att animerade filmer ofta brukar vara filmvärldens motsvarighet till energidryck är ingen vidare överraskning. Pixar och Illumination bjuder ofta på ett tempo som kan jämställas med ett Formel 1-lopp, dock kan det också vara hopplöst utmattande och kännas som en jobbig kutym som inte alls passar filmskapare som inte har uthållighet – eller ens vilja, att rusa framåt. Chong lyckas med konsten att motivera det höga tempot där det inte finns en enda död minut, detta då berättelsen men också framförandet är så pass uppriktigt att det aldrig känns som en fernissa avsedd att dölja bristen på substans.

Istället blir åkturen ständigt livlig utan att kännas flåsigt ansträngande, detta beror också på att Operation Bäver är en fantastiskt rolig film. Här finns scener som är bland det mest underhållande Pixar bjudit på. Det är klassisk förväxlingshumor i kombination med helt osannolikt bisarra scenarion. Chong vågar också injicera aningen mer mörka och allvarsamma inslag som mycket väl kan vara alltför intensiva för de allra yngsta men som understryker det kreativa modet.

Som vanligt då en av världens bästa studios skapar animerade bilder är det också en fröjd att se på. Denna gång läggs all emfas på naturen och aldrig tidigare har gläntor, vatten eller trädstockar varit såhär pass förföriskt vackra att se på. Uttrycksfullheten från samtliga animerade djur, stora som små, är i sin tur häpnadsväckande och ännu en gång blir det tydligt att digitala karaktärer besitter mer kapacitet att uttrycka känslor än ett antal av de bäst betalda skådespelarna i branschen (inga namn nämnda).

Den enda anmärkningen är filmens längd som är aningen för generös, i synnerhet är slutspurten aningen haltande och känns felkonstruerad vad gäller tempo. Och trots den inspirerade visionen finns här delar som hade mått bra av än mer variation från normen. Dessa felsteg är dock obetydliga då Operation Bäver utmärker sig som årets hittills mest underhållande och roliga film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Is This Thing On? – blek och medelmåttig historia

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Is This Thing On?

Is This Thing On?
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Bradley Cooper

Då Bradley Cooper regisserade Maestro, den filmiska biografin kring mästerdirigenten Leonard Bernstein, fanns det en del kritiska röster kring att den relativt nyblivna regissören – Cooper är fortfarande mest profilerad för sitt skådespeleri, blivit alltför hungrig efter att hålla tacktal på Oscarsgalan. Att filmen var skräddarsydd för ära och priser, inte mycket mer. Coopers nya film är långtifrån så grandios som Maestro eller den närmast klassiska nyversionen av A Star Is Born med Lady Gaga, det är en enklare och mer rak film som sätter ribban avsevärt lägre. Att inte ta i ifrån tårna och satsa på första plats i prisceremonin är förvisso ödmjukt men långtifrån detsamma som en lyckad film.

För även om ambitionerna är aningen mer dämpade denna gång, är detta en film som ämnar att visa Coopers förmåga vad gäller personregin och att regissera något som många gånger liknar filmad teater. Beklagligt nog är varken manus eller regi stark nog för att imponera, än mindre intressera. Skilsmässor inom genren drama är nästan lika förkommande som explosioner i actionfilmer, det är spända, hetsiga och i många fall verbalt våldsamma historier som kan vara oemotståndliga att bevittna i all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ingen kan ha undgått att stå andlös i scenen då Adam Driver och Scarlett Johansson mer eller mindre släppte lös ett inferno i Noah Baumbachs Marriage Story. Cooper väljer dock att inte grotta ned sig alltför mycket i det mörka och smutsiga då relationer imploderar, istället vill han kanalisera och imitera filmskapare som Woody Allen där dialogen är rapp och där det finns en underfundig kaotisk humor vad gäller relationerna vi får stifta bekantskap med.

Allt detta hade varit utmärkt om det inte varit för att det nämnda manuskriptet – men också Coopers regi, är otillräckligt för att ge näring och kraft till de mest centrala delarna. Berättelsen som – till stor del, baseras på en episod ur den skotska komikern John Bishops liv, är alltför enkel och ointressant. Ståupp-komikens – påstått, livsbejakande kraft som ger Will Arnett ny livsenergi är platt vad gäller presentation, och skämten har ungefär samma dimension som en pizzabotten.

Filmen har också svårt att hitta ett fokus, vi kastas mellan scener och karaktärer men inget förankras i något som känns värdefullt. Kanske än mer förödande är att Will Arnett och den fantastiska Laura Dern trots individuellt solida insatser, har ytterst tveksam kemi som bäst kan beskrivas som labil, inte magnetisk som den borde – samt måste, vara. En film som utgår från problematiska relationer behöver också ha dialog som kan fängsla. Manuset som skrivits av Cooper, Arnett samt Mark Chappell är till stor del berövat på dialogutbyten som kan stämplas som minnesvärda. Det är mestadels standardiserade diskussioner om fel och brister där lite obligatorisk könshumor också sprängs in.

Det enda riktigt exceptionella som erbjuds är filmens foto av Coopers trogne fotograf Matthew Libatique. Denne gör ett strålande jobb med en mycket intim kamera som på ett otroligt elegant sätt fångar ansikten men också ett par superbt snygga scenövergångar. För en film som mestadels utspelar sig i trånga klubbar och vardagsutrymmen är det en oväntat visuellt attraktiv film.

Därför är det synd att just ordet attraktivt inte kan tillskrivas något annat. Is This Thing On? är ingen katastrof men en oerhört blek och medelmåttig historia som inte på något sätt utmärker sig eller ens verkar ha ambitionen att vara något mer än medioker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scream 7 – platt med förfasande fult foto

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Scream 7

Scream 7
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 februari 2026
Regi Kevin Williamson

Efter en oväntat lovande nytändning med den femte Scream-filmen 2022 såg serien ut att ha fått nytt liv. Uppföljaren må inte ha nått riktigt lika långt men fungerade i all sin enkelhet med en duglig dos slakt och lite klassiska inslag av mordmysterium. Inför den sjunde delen har dock alla former av positiva adjektiv suddats ut. För den som är intresserad finns det närmast en roman att läsa om de oändliga problem som Scream 7 dragits med under sin produktion, detta redan innan den faktiska inspelningen. Förutom att ha fastnat i den mycket utdragna manusstrejken 2023 behövde projektet mer eller mindre startas om då Melissa Barrera sparkats för sin tydliga opposition mot kriget i Gaza. Detta fick i sin tur den ursprungliga regissören Christopher Landon samt Jenna Ortega att överge projektet.

Som räddaren i nöden har istället den ursprungliga filmens manusförfattare Kevin Williamson trätt in som regissör. Bakom sig har Williamson en ’’djupt imponerande bakgrund’’ vad gäller att ge instruktioner till skådespelare och att sätta samman en hel film. Detta med sin enda ynka film i rollen som regissör, nämligen mega-kalkonen Teaching Mrs. Tingle som spelade in mäktiga nio miljoner dollar i hela vida världen 1999, en tid då filmtittandet på bio var avsevärt mer hälsosamt än idag…

Och det finns ingen anledning att ställa frågor – eller ha förhoppningar, om det kan ha skett någon förändring vad gäller Williamsons förmåga att regissera. Scream 7 visar sig vara ett stycke gränslöst skräp. Det är i det närmaste tragiskt då allt den ursprungliga filmen förlöjligade och hånade nu manifesteras av den tveklöst sämsta filmen i serien. För där Wes Cravens original valde att anamma postmodern ironi och leka med förväntningarna, men också göra narr av de klyschor Craven själv ansvarade för att skapa med Terror På Elm Street, verkar Williamson ha genomgått selektiv minnesförlust och glömt bort att han själv deltog i att förakta vad han nu står som ansvarig för då han skrev första filmens manus. Där del fem och sex valde att fokusera sin berättelse genom spydig, uppkäftig samt kritisk satir kring den moderna filmindustrin, vill Williamson istället förenkla allt till något sorts embryo-stadium och därmed sänka filmens intelligens till så låga siffror att antalet decimaler lär kunna vandra tusenfalt runt jorden. Men det är inte bara filmen som är en grönsak vad gäller det intellektuella, även publiken tros vara kompletta jubelidiotier, detta då avskyvärt tröttsam repetition från tidigare Scream-filmer trycks ned i publikens halsar med samma varsamhet som då den ironiska mördaren Ghost Face kör in en kniv i buken. Det helt absurda i detta är att Scream 7 iskallt räknar med att alla som löser biljett har en encyklopedisk kunskap kring alla tidigare filmer men också verkar ha glömt bort samtliga händelseförlopp. Hur denna paradox skall fungera kan varken jag eller än mindre filmen besvara.

Manuskriptet är denna gång inte bara tamt utan rent patetiskt, detta är Scream gjort i mikrovågsungen, allt är smaklöst, helt tappat på näring och måttligt aptitligt. Där den tidigare regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett hade en genuin passion för filmserien som märktes av – framförallt i film nummer fem, är Williamson både ointresserad och inkompetent vad gäller att göra något som ens kan beskrivas som drägligt. Allt är dovt, fult och fruktansvärt uppenbart. Det återkommande mysteriet kring den faktiska förövaren är denna gång pinsamt självlysande och den faktiska twisten är lika tragisk som usel. För dem som hungrar efter bestialiska mord uppfylls den kvoten givetvis inte. Här finns inte en avrättning värd namnet, det är samma sömniga knivhugg och sega jakter som går på malande rutin.

Neve Campbells omtalade återkomst är i sin tur inte vatten värd då manuset är berövat på allt som kan kategoriseras som acceptabelt. Istället får vi Isabel May i rollen som hennes dotter som bjuder på en katastrofal insats, usel nog att sänka en pansarkryssare. Sedan paketeras allt med ett förfasande fult foto som är både platt och utan någon som helst flärd.

Scream 7 är en travesti som tar den lovande nystarten från fyra år sedan rakt ned i graven. Neve Campbell vägrade enligt uppgift att delta i den föregående filmen då hennes gage sades vara under all kritik, jag har svårt att tro att en helt simbassäng fylld med guld kan få henne att återvända efter detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Scream 7, Skräckfilm

Filmrecension: EPiC: Elvis Presley in Concert – nästan mirakulöst

20 februari, 2026 by Elis Holmström

Elvis

EPiC: Elvis Presley in Concert
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Baz Luhrmann

Det känns tondövt att stå och slå på en redan död häst, men få regissörer besitter en sådan asbrud tendens att fixera sig vid yta som Baz Luhrmann. Även om glittret, ljuseffekterna och de andra – närmast, drömlika visuella inslagen kan vara imponerande första gången blir det snart tydligt att väldigt lite finns att ta till vara på under all fernissa. När nu Luhrmann inte kan ta fullt stöd i fiktion och forma sitt narrativ efter eget huvud händer dock något närmast mirakulöst.

Dokumentärer är per automatik inte nödvändigtvis mer sanningsenliga än dramatiserade adaptioner som behandlar kända livsöden. Men då det används dokumentärt filmmaterial – som dokumenterar verkligheten, tillkommer ett visst strikt ramverk. Klippning och struktur kan givetvis skänka bilderna och scenerna en annan innebörd men det går inte att gå artistisk bärsärkargång, vilket Luhrmann gjort åtskilliga gånger i exempelvis Australia. Genom att faktiskt vara bunden till det mycket exklusiva och tidigare icke visade dokumentära material om the King of rock´n´roll, tvingas Luhrmann dämpa sina mest barnsliga och hopplösa maner. Idén att svetsa samman en någotsånär traditionell dokumentär med konsertbilder, försöka skapa en sorts utökad innebörd av musikens lyrik till intervjuer och utsagor, är långtifrån så nyskapande som filmens marknadsföring velat få det till.

Martin Scorsese provade på detta med den ruskigt stilsäkra men platta Shine A Light där Rolling Stones stod på scenen. EPiC använder en unik ljudinspelning med Presley där denne diskuterar delar av sitt liv och funderingar kring kändisskap och privatliv. Detta klipps ihop med mer generella inslag som presskonferenser och intervjuer. Allt har – som nämnts, gjorts förr, men sättet Luhrmann lyckas skapa dramatik och en sorts spelfilms-liknande struktur i filmens introduktion – som leder fram till konsertbilderna, är genuint imponerande. Här blir hans gränslösa energi inte tröttsam utan istället unik och livsbejakande då det finns en oerhörd laddning då Elvis med band skall inta scenen.

Utöver det har Luhrmann och filmens team haft ett nära samarbete med Peter Jackson som utvecklat en expertis i att restaurera material och få det att likna något från vår egen samtid. Detta skapar en oerhörd känsla av närvaro, vi observerar inte bara utan är delaktiga i det vi ser, en känsla som väldigt få filmer – med åldrat material, lyckas med att att förmedla. Och då vi väl når fram till konsertbilderna, som är en brokig skara från ett antal av hundratals konserter under det tidiga 1970-talet och framåt, går det hela från intressant till helt trollbindande. I och med de restaurerade bilderna och ommixade liveinspelningarna – som kompenserar för det material där ljud inte fanns, skapas några av de mest imponerande konsertsekvenserna som fångats.

Då Hound Dog framförs i trehundrakilometer i timmen, eller då vi får höra ett par helt magiska tolkningar av Beatles mästerverk som Get Back eller Something är det svårt att inte kippa efter andan. Förutom att lyfta Elvis otroliga scennärvaro får vi också se hans sanslösa kommando över sitt lika fenomenala band. Gitarristen James Burton får glänsa både visuellt och genom den nya ljudmixen, det gitarrspel som figurerar i solon likaväl som komp är bortom beskrivning och superlativ. I dessa stunder lever filmen upp till sitt hyperboliska namn, dock är det svårt att se hur någon regissör skulle kunna få skutan i gungning med material som detta. Luhrmann kan dock inte låta bli att försöka göra sig hörd, detta genom att ständigt försöka återkoppla till den upphittade intervjun och skapa platta stöttepelare menade att referera till de mest avgörande segmenten i Presleys liv, däribland äktenskapet, militärtjänstgöringen samt den oerhört kontroversiella relationen med överste Tom Parker.

Dessa inslag adderar varken till musiken eller filmen, det blir istället bara ett taffligt försök att skapa någon sorts allegorisk dramatik till de nummer som framförs. Detta leder också till ett par framförande som inte håller riktigt samma standard som de riktiga topparna. Sedan är det också svårt att säga hur pass heligt och sakralt materialet är för de mest inbitna fansen. I och med internet och åtskilliga nätsidor som gjort det till sitt livs uppgift att gräva fram bootlegs finns en risk att nyhetens behag inte är detsamma för de sanna kalenderbitarna som för oss mindre frälsta.

Men alla invändningar får vänligt hålla truten i filmens final. Då avfyras den mest absurda versionen någonsin av Suspicious Minds, detta är i sig värt biljettpriset att uppleva det hela på IMAX. Framförandet är förbi alla möjliga beskrivningar, sättet extasen startar om och om igen lyckas – nästan, transportera oss tillbaka till en tid då odödliga ikoner, menade att förändra musikhistorien, stod på scen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scarlet – sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell

19 februari, 2026 by Elis Holmström

Scarlet

Scarlet
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Mamoru Hosoda

I en tid då anime genomgår en sorts andra renässans, den första skulle kunna tillskrivas Spirited Away då den vann Oscar för bäst animerade film 2004. Vinsten klargjorde mediets oändliga potential och attraktion även utanför hemlandet Japan. Mediet verkar bara går från succé till succé och dess popularitet och potens att intressera tycks vara lika oemotståndlig då som nu. Därför är tittarupplevelsen för regissören Mamoru Hosodas nya film detsamma som en – extra, ovälkommen kallsup. Även om mycket i den uppgående solens land förblir endemiskt och snabba förändringar ofta anses vara otänkbara, är det tydligt att anime idag alltmer roterar kring stora och etablerade varumärken. Triumfer som Demon Slayer och Chainsaw Man har kraftiga installationsbaser, de har figurerat som manga och senare på TV, då i animerad form. Mer originella produktioner blir istället mer sällsynta, endast Makoto Shinkai, med den moderna genreklassikern Your Name, har lyckats stå på egna kreativa ben utan att förlita sig på adaptioner av storsäljande manga.

Därför är det särskilt erbarmligt att Scarlet inte nyttjar möjligheten att inte behöva följa utstakade vägar eller trender. Idén att utgå från basala Shakespeare-element som svek, hämnd och familjekonflikter borde inte vara möjliga att begå katastrofala snedsteg med. Men vad spelar klassisk dramatik för roll då varken karaktärer eller den faktiska dramaturgin kan klassas som något annat än total slentrian? För där de bästa anime-produktionerna lyckas med att få karaktärer, som endast består av linjer och färg, att te såg mer mänskliga än ett antal karaktärer vars skådespelare blivit belönade med Oscarsstatyetter, är de karaktärer som Scarlet introducerar lika platta som pappret de är ritade på. Men i fallet med Scarlet är det dock inte ens tal om klassisk stilig tvådimensionell animation. Istället har Hosoda valt att förlita sig på digital animation för att på så sätt uppnå en avsevärt högre detaljnivå, enligt honom själv. Tyvärr är slutresultatet varken vidare snyggt eller unikt, det är en stel och livlös film visuellt där rörelserna är obehagligt stela och inte det minsta stilfulla. Det känns istället sterilt, platt och tråkigt.

Och med de redan nämnda fågelholkarna – som är filmens karaktärsensemble, blir det hela snart olidligt ointressant. Allting följer trötta och förutsebara mallar som setts förut, då ljusår bättre och mer inspirerade. I ett försök att kickstarta det iskalla liket till film kastas snart allting mot väggen för att se vad som fastnar. Varning för spoilers, det kommer horribla musikalnummer, innehållandes musik som kunde ha producerats av den sämsta tänkbara AI-modellen. Efter det följer hemsk och motbjudande dramatik som hör till de mest smaklösa sockerchockerna på länge. Där andra animefilmer fastnat i evighetslånga och dekadenta actionscener – som för fans blir till rena väckelsemöten av extas, kan Scarlet inte ens erbjuda en enda minut av potent pulshöjning. Det blir stela och klumpiga svärdstrider som inte ens hade varit acceptabla på en genrep för medeltidsveckan på Visby. Därefter serveras ett par jättescener som desperat försöker återskapa Peter Jacksons storhetstid från Sagan Om Ringen, men precis som allt annat faller det lika platt som besöksfrekvensen till gymmet efter januari.

Den enda gången som Scarlet överhuvudtaget känns någorlunda sund är – absurt nog, i de scener som känns rent triviala, med ganska obetydlig dialog och då den som alltid aptitretande anime-maten visas upp. I övrigt är det hela ett osannolikt stort sömnpiller som sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in