Elis Holmström

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.

Nouvelle Vague
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 december 2025
Regi Richard Linklater

Regissören Richard Linklaters förmåga att byta genre och stil likt en kameleont går inte att undgå men även respektera. Från den relativt lättsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt bälte. De ständiga genrebytena har dock lett till att det inte är helt lätt att sätta fingret på regissörens unika styrkor – än mindre signum. Linklaters kunskaper och färdigheter inom personregi eller dramaturgi är över det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort något genuint avtryck sedan nämnda Boyhood säger också något om att de kraftiga skiftena och den höga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltför många projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror.

Nouvelle Vauge må behandla ämnen och personer som kan stämplas som rena helgon inom filmkonsten men ännu en gång blir resultatet endast godtagbart, långtifrån den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till ämnet. Linklater är inte främmande för tunga ämnen, men han har alltid haft nära till en diskret – men mycket varm, humor. Och för att vara en film som studerar filmmakare vars idéer och visioner får ordet pretentiöst att framstå tafatt finns det ett behov att addera ett mått av komik, detta för att inte göra det hela alltför syrefattigt och livlöst. Nouvelle Vauge är också avsevärt mer tillgänglig och lättsam än den film och regissör som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att göra det hela någorlunda välkomnande för de som inte stirrat sig blinda på termer som mise-en-scène måste applåderas. Samtidigt resulterar det i att den centrala förhoppningen kring att förklara storheten gällande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltför simpel. I och med det massiva karaktärsgalleriet med legendariska regissörer som François Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rejält grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utgår från att det skall vara nog för att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater glömmer dock bort att göra porträtt som är det minsta tredimensionella. Om detta bara gällt förbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men även filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framstår tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan sägas om flertalet andra scener där det är genuint svårt att avgöra om det faktiskt är avsiktlig komik eller inte, en indikation på att Linklater inte helt har kontroll över sin film.

Det finns också ett övergripande problem med att majoriteten av dialogen framförs på franska. Även om det bidrar till en autenticitet är det uppenbart att Linklater själv inte behärskar språket och har använt ett bökigt system där producenten och manusförfattaren Michèle Pétin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta gör att den franska dialogen inte framförs med samma naturliga svada och självklarhet som om en regissör som behärskar språket hade stått för regin. Samma lite stela och olustiga känsla som då Pedro Almodóvar regisserade sin första engelskspråkiga film The Room Next Door. Än mer uppenbart blir detta i de få engelsktalande scenerna då Linklater visar upp en helt annan bekvämlighetsfaktor.

Trots dessa flagranta fel finns det också mycket att gilla, faktum är att Nouvelle Vague har ett förvånansvärt högt underhållningsvärde. Linklaters charmiga och hjärtliga humor får gott om utrymme, framförallt i den kaotiska produktionen där Godards vansinnesvisioner ständigt prövar tålamodet hos alla involverade. Porträttet av Seberg är också lysande, med en förvånansvärt stabil Zoey Deutch. Det är svårt att inte tråna efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uthärda för sex år sedan. Utöver det är filmen visuellt lysande vad gäller att fånga utseendet från Godards film, flera visuella hyllningar förekommer men det är kompositionen och närbilderna som bidrar till en fantastiskt trovärdig upplevelse som helt och hållet kommer undan att vara det minsta anakronistisk.

Nouvelle Vague är kanske inte så fulländad och medryckande som kunde anas från ämnet, men det är en märkligt underhållande och rapp film som kan avnjutas av nästan vem som helst, något som inte kan sägas om den faktiska filmen som står i centrum.

Nürnberg
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi James Vanderbilt

Det som kan klassas som kanske världshistoriens viktigaste rättegång är inte något nytt för filmkonsten. Den tre timmar långa Judgment at Nuremberg från 1961, regisserad av Stanley Kramer, har redan dramatiserat händelsen men även ett antal andra har också gett sig i kast med uppgiften att summera denna händelse.

Rättegångens nästan outtömliga karaktärsgalleri innehållandes några av världshistoriens värsta förbrytare vad gäller brott mot mänskligheten är så pass stort att en tv-serie med timslånga avsnitt hade varit befogad. Även en film på ansenliga 150 minuter känns otillräckligt, men omfånget och den knappa speltiden är inte de enda problemen som uppenbarar sig. Detta är en händelse vars betydelse borde hanteras av en regissör med gedigen erfarenhet och kunskap, tyvärr är James Vanderbilt inte en av dem. Med bara en ynka film – som regissör, i sin filmografi blir flera inslag i Nürnberg långtifrån så fläckfria som de borde vara.

Vanderbilt – som mestadels jobbat som manusförfattare, saknar ett propert hantverk och hela filmen ser alltför ofta ut som en daterad tv-serie med ett ytterst alldagligt – ibland platt, foto som varken känns passande eller autentiskt. Miljöerna påminner mer om teater än film, där det hela tiden känns som sjaskiga kulisser och inte faktiska platser. Överlag kämpar filmen med att kännas övertygande som historieskrivning, även om vi inte har att göra med en dokumentär måste det finns ett mått av trovärdighet vad gäller tidseran som presenteras. Hela Nürnberg dras med att vara obekvämt anakronistisk, dialogen är obehagligt modern och det hjälper inte heller att personregin ofta är svag – närmast slapphänt, vilket gör att det saknas svärta och pondus, aspekter som borde vara ledande i en film med ett såhär allvarligt ämne.

Vanderbilt har dock flera fascinerande och intressanta idéer. Filmen vill i mångt och mycket göra en psykologisk studie av det vi generellt kan bedöma som ondska. Likt Undergången av Oliver Hirschbiegel försöker filmen skapa tredimensionella porträtt av det nazistiska toppskicket, det vill säga att detta är människor av kött och blod. En aspekt som ökar obehaget då filmen lägger emfas kring det faktum att agerandet kan ske igen och då av just ordinära människor, inte monster från en annan värld. Tyvärr är genomförandet av den psykologiska studien alltför platt och ytlig. Samtalen som sker mellan Rami Malek och Russel Crowe – i rollen som Hermann Göring, är helt enkelt för simpla för att kännas trovärdiga eller bidra med något mer än temporära och enkla observationer.

Detta är också ett övergripande tema. Vanderbilt må ha ambitionen att bygga något som liknar Gunnar Asplunds stadsbibliotek, men han lyckas – på sin höjd, endast snickra ihop en Billy bokhylla, kunskapen för något större finns helt enkelt inte. Att Rami Malek under stora delar av filmen bjuder på ett ytterst tveksamt skådespel hjälper inte heller. Hans ständiga försök att kanalisera någon sorts nonchalant Marlon Brando eller James Dean-swagger är lika plågsamt som det är platt. Det känns överspelat och fullkomligt felplacerat. Istället är det trion av Michael Shannon, Richard E. Grant samt Crowe som utgör det sanna fundamentet för filmen. Samtliga tre gör kraftfulla, karismatiska samt minnesvärda rolltolkningar. Och då rättegången börjar hittar filmen en mer självsäker form – kanske för att den kan nyttja beprövade mallar.

För det är i den andra halvan som det känns fokuserat och samt någorlunda sammansatt. Det är då de stora och plågsamma frågorna börjar ställas. Frågor om inte bara förbrytarnas roll utan också allmänhetens ansvar, där generell apati och likgiltighet spelat stor roll i de förödande konsekvenserna. Filmens tredje akt känns inte heller lika trevande eller bortkommen, först då vaknar Rami Malek upp och bjuder på lite inspirerat agerande. Och scenerna i rättegången – trots halvdant hantverk, är kanske inte bländande men ytterst kompetenta vad gäller de muntliga framförandena.

Nürnberg har frön som skulle kunnat slå ut till något oförglömligt om en mer erfaren filmskapare fått stå som avsändare. Sällan har förlorad potential känts såhär smärtsam, för det är svårt att föreställa sig en film vars tematik är viktigare idag då demokratier backar och hets anses vara ett legitimt politiskt verktyg. I en scen träder modet fram att påstå att det vi just sett kan återupprepas, en insikt som borde lett till substantiella diskussioner och samtal, men då är filmen är slut …

Eternity
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi David Freyne

Det var inte svårare än att släppa den allra mest pretentiösa och överspända garden, andas djupt och inse att det är helt acceptabelt att bara göra en bagatell. Den där utsagon summerar helt och hållet varför filmbolaget A24 – efter ett antal bedrövliga snedsteg, äntligen levererar en film som summerar de värderingar och kvalitéer som bolaget vill eftersträva. Efter att ha tagit hela filmvärlden med storm efter triumfen på Oscarsgalan 2023, då Everything Everywhere All At Once tog hem majoriteten av de stora priserna, har A24 gjort allt för att exemplifiera sig som den ’’lilla studion’’ som alltid levererar kvalitetsprojekt med en aura av intellektualism.

Under det gångna året har studion haft det svårare att helt övertyga om sitt renommé som filmvärldens vassaste producent. Detta med komplett skärp som Death Of A Unicorn och The Legend Of Ochi, filmer så pass desperata att symbolisera studions varumärken att de blev till outhärdligt navelskådande.

Eternity och regissören David Freyne lyckas dock där dessa två föll handlöst. Även om det finns hopplösa aspirationer att emulera kritikerfavoriter – mest uppenbart Wes Andersons estetik, så har Freyne i alla fall tillräckligt med egen kreativitet samt personlighet för att skapa en film som känns genuin och inte som en högfärdig konstnärlig uppvisning. Framförallt är balansen mellan den bångstyriga och egensinniga premissen – att utforska limbo som en massiv hållplats, och förhoppningen att förmedla en personlig och humoristisk berättelse, mestadels lyckad. Receptet till denna framgång är primärt belagt i huvudrollsinnehavarna Elizabeth Olsen och Miles Teller, som båda gör ett starkt jobb med att övertygande spela karaktärer avsevärt äldre än deras faktiska ålder. Duon har god kemi och hanterar svängningarna mellan charmigt gräl och emotionella predikningar utan någon som helst anmärkning.

Dock är det Da’Vine Joy Randolph som måste tilldelas den största guldstjärnan. Efter sin medverkan i den underbara The Holdovers får Randolph nu visa på en otrolig förmåga att göra bisarra utläggningar om rent nonsens till humoristiskt guld, det är en karismatisk, vass och framförallt rolig rollinsats som höjer värmen avsevärt.

Överlag är detta en oväntat inbjudande film som trots en tematik kring död och sorg besitter en oväntad charm och humor som ständigt leder berättelsen framåt. Därför går det att ursäkta att det många gånger – vad gäller genuin substans, är aningen tunt. Filmens påtagliga värme gör det dock lätt att överse med att flertalet scener kan kategoriseras som lättviktigt trams, som i andra händer hade varit rent outhärdliga att se.

Men Freyne förstår också att han inte regisserar en film menad att förändra världen, snarare en förnöjsam bagatell. I och med denna insikt görs inga försök att gå bortom de tydliga hastighetsbegränsningar som filmen klarar av, genom att vara återhållsam men också ödmjuk blir bristerna inte fatala. Det är endast i filmens avslut som vikten av begreppet lagom inte helt förstås, detta leder till ett utdraget och aningen menlöst klimax.

Eternity må inte vara fullt lika episk och omvälvande som de frågor som filmens karaktärer måste utreda, det är istället en oerhört trevlig filmupplevelse som belyser vikten av ödmjukhet och ett varmt leende.