• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

8 juni, 2026 by Elis Holmström

Masters of The Universe

Masters of The Universe
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Travis Knight

Det är svårare än någonsin att lansera en så kallad franchise. I en tid då kolosser som Star Wars, Marvel samt DC inte kan garantera oändligt med intäkter – vilket var närmast en regel innan pandemin, är alla typer av jättesatsningar ämnade att resultera i uppföljare och gigantiska försäljningsplattformar ett minst sagt riskabelt beslut. Masters Of The Universe eller He-Man, är en renodlad 80-talsföreteelse som för egen del passerade förbi relativt obemärkt och som endast figurerade på mycket risiga VHS-kassetter. Under 80-talet med sin nyliberala anda, där profit och vinstmaximering inte bara blev känt utan uppmuntrat, blev Transformers, Thundercats och He-Man givna galjonsfigurer för leksakstillverkare som Mattel och Hasbro.

Transformers skulle under 00-talets slut också bli en koloss på bioduken, i alla fall vad gäller kassaklirr. För även om bankkonton fylldes till obscena proportioner fick publiken utstå filmer med regissören Michaels Bays brukligt usla handlag. Bortsett från de revolutionerande specialeffekterna var filmernas mentalitet och människosyn – framförallt gentemot kvinnor, inget annat än vedervärdig. Inte förrän regissören Travis Knight togs in för Bumblebee drogs serien upp ifrån ren gyttja. Nu får Knight istället ansvaret att ta sig an Mattels leksaksikon.

Till skillnad mot nämnda Star Wars eller Marvel har He-Man en avsevärt mindre etablerad och cementerad mytologi. Karaktärer som Skeletor må figurera på T-shirts och kaffemuggar men har långtifrån något heligt ursprung eller nödvändiga berättarmässiga traditioner som måste efterföljas. Knight har därför ett naturligt spelutrymme vad gäller att manipulera och justera mycket efter egen vilja.

Resultatet blir en underhållande och många gånger charmig film som dock är utan ett uns originalitet. Knight är till skillnad mot Bay avsevärt gladare och mer passionerad att få gå loss i leksakslådan. Där Bays Transformers kändes sterila och inhumant opererade för att passa in i unkna mallar har Knight en entusiasm och humor som tjänar hans filmer väl. Gränsen mellan att förlöjliga och att förstå inneboende brister kan vara hårfin. James Gunn med sin moderna Marvelklassiker Guardians Of The Galaxy tog postmodern och ironisk humor till sin spets. Ett sätt att avväpna från de aningen extrema och ibland löjliga inslag som fantasy och science fiction kan närma sig. Denna självironi har sedan försökts inkluderas i flertalet snarlika filmer och genrer, bland annat den aningen förbisedda Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves. En film som tycks vara en primär inspirationskällan då Knight försöker återlansera He-Man till biodukarna, detta efter megakalkonen med Dolph Lundgren i huvudrollen. Resultatet blir därför en ytterst lättsam historia som förstår att ge de hungrande fansen precis rätt mängd referenser till det gångna men också vad som komma skall.

Presentationen är typiskt modern genom oerhörda mängder digitala specialeffekter av varierande kvalitet, med ett antal traditionella inslag som klassiska masker och smink. Detta gör att karaktärer som Trap Jaw får en mer jordnära men också charmigt fånig framtoning som kärleksfullt hänvisar till 80-talet samt Lundgrens förlaga. Den mest imponerande karaktären – vad gäller det visuella, blir dock den komiskt onda Skeletor. Trots att den – som alltid, omdiskuterade Jared Leto gestaltar camp-karikatyren är detta en fantastisk visuell gestaltning med närmast fläckfri CGI. Nicholas Galitzine i rollen som hjältemannen själv samt Camila Mendes i rollen som den livslånga vännen och kärleksintresset Teela är dock den största och mest positiva överraskningen. Där Michael Bay tycktes rollbesätta en sunkig cirkus med kompletta klåpare som Shia LaBeouf och Megan Fox är Galitzine och Mendes karismatiska och bär med sig en naturlig charm. Detta ger filmen den relativt sällsynta förmågan att kännas lättsam, varm och inbjudande.

Genom att använda sig av en mycket bekant grund som Gunn presenterade för osannolika tolv år sedan, är golvet högt men orken och kunskapen att nå ända fram lämnar ändå en del att önska. För även om detta genomgående är en underhållande och trivsam film finns också sektioner som helt hade kunnat förpassas till soptunnan. Försöken till humor är som att kasta en tärning, vissa gånger härligt varm och andra gånger genuint fånig. Den onödigt långa starten innehåller också tveksamt barnskådespeleri och känns omåttligt pliktskyldig, endast existerande för att skapa en snabb intrig. Knight är också onödigt feg vad gäller att nyttja en oväntat intressant studie i hur barndomsidoler och fantasivärldar – som He-Man representerar för en generation, kan hålla hoppet och orken uppe. Ett emotionellt område som hade kunnat ge filmen en känslomässig kraft men som tyvärr aldrig utforskas mer än ytligt. Speltiden på 140 minuter är också aningen för mycket.

Masters Of The Universe är trots sina brister bättre än den egentligen har någon rätt att vara. Trots sitt amerikanska påbrå är den genuint svensk genom att vara den perfekta definitionen av lagom underhållning.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

5 juni, 2026 by Elis Holmström

Scary Movie

Scary Movie
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Michael Tiddes

Det skamliga betyget som figurerar här ovan borde signalera att en uppsjö av negativa adjektiv och fördömande konklusioner är på ingång i de kommande textstyckena. Men faktum är att det vore att ge Scary Movie – årgång 2026, alltför mycket energi eller omtanke. Vid det här laget vet alla – fans som icke fans, vad som väntar. Filmserien har inte varit relevant sedan den första filmen – som detta år fyller tjugosex. En film som då tycktes vara någorlunda fräsch och vågad vad gällde att förlöjliga, håna och tramsa kring skräckfilmen. En i sig ganska absurd företeelse då den huvudsakliga satiren var riktad gentemot Wes Cravens Scream, en film som i sin tur tog hjälp av ironi och postmodern cynism vad gällde att peka ut troper och klyschor inom skräckgenren.

Men Scary Movie (2026) har ingen avsikt att vara intellektuellt konsekvent. Det är en sorts grotesk, vulgär och skamlös chockfest där tabu ignoreras, hänsyn inte är vatten värt och där god smak har förpassats till närmsta smältugn. Allt det här är dock känt sedan långt tillbaka, att bli upprörd eller det minsta förvånad över att familjen Wayans sprutar på med kroppsvätskor, könsord och snusk är som att stå förvånad över att regn är vått. Allt detta kan ha sin plats, besitta ett komiskt värde i moderation – eller om det används med närvaron av hjärnceller. Dock är detta inte prioriterat av någon av de inblandade. Det primära problemet med Scary Movie är inte att den är betuttad i det groteska, det är den totala och själlösa apati som det hela genomförs med, något som lämnar mig mer skräckslagen än något som kunnat ses i faktiska skräckfilmer under det gångna året.

Det som presenteras må vara av en så pass grotesk kaliber att ett reningsverk hade tvingats grimasera, men vad spelar det för roll då alla inblandade presenterar det hela med iskall blick och ett agerande som är lika entusiastiskt som då det visar sig att någon måste rensa en helt igensatt toalett? För om något måste framhållas som extraordinärt vad gäller Scary Movie är det att jag har svårt – eller inte vill, minnas någon annan film som varit såhär död, likgiltig och ointressant. Även då filmen tar fram ett maskingevär laddat med snusk och dålig smak landar det hela som en bomullstuss på en heltäckningsmatta. Det är som att eländet endast är en lista med pinsamma och måttligt aptitliga snuskskämt som levereras med vidrig cynism. Inte ens då filmen försöker – eller snarare låtsas, ha tillstymmelse till självdistans känns det som något annat än ett falskt spel för gallerierna. Allt är utstuderat, manipulativt och konstlat till en grad som inte ens artificiell intelligens kan göra sig skyldig till. Oavsett om det gäller skådespel, presentation eller ens förstånd befinner sig allt på en omätbart låg nivå. Alla inbladande tänder eld på sina redan förbrukade karriärer. Marlon Wayans och Anna Faris bjuder på ett skådespel som är ypperligt att demonstrera i avskräckande syften för hur man absolut inte bör agera. Visuellt är filmen fulare än synden och allting är provocerande slarvigt gjort.

Snart befinner sig det hela inte längre på så enkla omdömen som uruselt eller skandalöst. Det har passerat alla normala betygskriterier. När publikens medmänsklighet sparkar in och börjar ett genuint lidande infinna sig, inte för att det hela är gränslöst uselt, utan då alla inbladande för all framtid kommer associeras med en historisk studie i självförnedring.

Det går att säga mycket mer om denna film, men faktum är att orken, förmågan eller livsviljan inte existerar för det. Då jag lämnar visningen hörs ljud och skratt från en närliggande restaurang med fullständiga rättigheter, just då känner jag en ostoppbar lust att bli serverad det fullkomliga utbudet av rusdryck, allt för att förtränga och eliminera det som just upplevts. Olyckligtvis är det inte möjligt, Scary Movie är en av få filmer med kapacitet att helt eliminera tron på mänskligheten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

4 juni, 2026 by Elis Holmström

Passenger

The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki

I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.

The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.

Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.

Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.

Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.

The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

22 maj, 2026 by Elis Holmström

Passenger

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour – vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in