Elis Holmström

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.

Cold Storage
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Jonny Campbell

Det finns något genuint tragikomiskt då en film och dess skapare sätter en chockerande låg ribba. Då allt görs för att förbereda publiken på att det som väntar kanske inte är värdigt att förevigas i filmhistorien. Per automatik finns det en viss ödmjukhet i att omedelbart bekänna sina fel och brister. Det ger ett avväpnande och sympatiskt intryck. Men inte ens med denna utgångspunkt kan Cold Storage göra något annat än att falla platt och stämplas som en grandios gäspning.

Att det hela osar miserabel B-film tydliggörs – med viss självinsikt, tidigt. Den stapplande och korta introduktionssekvensen är ungefär lika seriös som valfri mellanakt i Melodifestivalen. Ökenlandskapet och det dråpliga handlaget driver genast tankarna till den kultförklarade Tremors med sina jättelika köttätande monstermaskar. Förhoppningen blir per automatik att samma charmanta men oändligt fåniga cirkus är på väg att upprepas i och med Cold Storage. Men även om självdistansen aldrig upphör, och filmen aldrig tror sig vara något mer än en fumlig och fånig skräckkomedi, kommer inget tillskott. Istället är majoriteten av hela upplevelsen snarare jämförbar med en evig startbana som väldigt snabbt blir tröttsam.

Hur mycket romanen som filmen bygger på är skyldig till de strukturella bristerna kan undertecknad tyvärr inte svara på, detta då författaren David Koepps bok med samma namn ’’tyvärr’’ inte hann betas av innan visningen. Oavsett ursäktar inte det att filmversionen ger en helt ny innebörd till att snurra runt med hjulen. Vad som borde vara en kort och simpel intrig drygas ut till absurda proportioner, banala och enkla koncept förklaras om och om igen, antingen genom faktiskt dialog eller klumpig visuell demonstration. Och då spelar det ingen roll att filmen försöker underhålla med en avväpnande humor eller en trött Liam Neeson som går på sådan sparlåga att man kan undra om han genomgår den svenska energikrisen 2022.

Väldigt snart är de få positiva aspekterna knappt vatten värda, detta då filmen aldrig tar nästa steg och ger något som känns det minsta vettigt, både vad gäller komik, skräck eller action. Allting blir istället till ett vanvettigt segt väntrum där duktiga skådespelare som Lesley Manville tvingas kämpa igenom tjäran av jämngrå tristess med ett ohyggligt oinspirerat agerande.

Även om regissören Jonny Campbell gärna vill ha nära till skrattet och ha kapaciteten att ha roligt åt sig själv blir detta i det närmaste omöjligt då genomförandet är så otroligt fumligt – för att inte säga okunnigt. Scenerna mellan Joe Keery och Georgina Campbell är tänkta att bidra till lite mänsklig värme genom småtjafs och en diskret romans. Men då det inte finns tillstymmelse till kemi – än mindre personregi, blir dessa scener mest malande och totalt ointressanta.

När det till slut blir dags för action serveras den lika kall som de lik som huvudkaraktärerna lämnar efter sig. Det blir ett hysteriskt skjutande, lite blod och exploderande kroppsdelar, allt har setts förut och presenterats med astronomiskt mer passion och uppfinningsrikedom än här. Att Cold Storage också använder digitala specialeffekter som får de skräckexempel vi fick se i praktfiaskot xXx: State Of The Union från 2004 att likna något från James Camerons Avatar. Detta är också enda gången håret reser sig, för skräcken, som förvisso bygger på ironi, är lika usel som det övriga hantverket.

Cold Storage räddas från total undergång av sin tillbakalutade natur. I och med att ingenting är på särskilt stort allvar, samt att det finns en vilja att acceptera att allt är ett jättelikt skämt, kringgår man fullkomligt vettlös förnedring, men inte ens det kan avleda från det faktum att det hela många gånger är fullkomligt bedrövligt.

Pillion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Harry Lighton

Det må vara krasst att konstatera, men ett påstående från en anonym gymnasieuppsats stämmer alltför väl, nämligen att en film som önskar får maximal uppmärksamhet skall innehålla följande: sex, våld eller en skandal. I fallet med Pillion är åtminstone det först- och sistnämnda fullt applicerbara. För ingen kan ha undgått de oerhörda skriverierna gällande filmens oerhört explicita och långtifrån rumsrena innehåll. Och för den som endast saliverat efter lite oortodoxt sex samt en Alexander Skarsgård som visar det mesta finns här mer än tillräckligt. Men i den mediala fixeringen hamnar det faktum att Pillion faktiskt är mer än en nakenchock i skymundan.

Sex och nakna kroppar utan någon som helst narrativ substans är lika mycket värt som de filmer man en gång kunde hitta gömda på bensinmackar. Pillion vill dock inte bara skapa rubriker utan har också andra kvalitéer som är värda att lyfta. Även om det är oändligt svårt att hitta rätt i inledningen, då det hela känns osäkert och obekvämt, inte bara vad gäller relationen mellan filmens två huvudpersoner, utan den faktiska filmen. Regissören Harry Lighton har svårt att hitta en röd tråd vad gäller filmens attityd samt stämning. Det skiftar mellan att kännas som en blyg independentfilm, som prövar sina vingar, och en oerhört svårsmält och högtravande – samt pretentiös, filmprismagnet.

Precis som nya skor tar det ett tag innan det hela sitter, och först då huvudrollsduons andra – och mindre omdiskuterade hälft, Harry Melling får ställa sig i centrum börjar allt få färg. Även om det är Skarsgårds klädlösa attribut som varit i centrum för media är det Melling som är filmens sanna hjärta. Efter sin oväntat starka insats i Anya Taylor-Joy klassikern The Queen’s Gambit har Melling visat sig vara en oväntat kapabel aktör som alltid presenterar sina karaktärer men en oerhörd varsamhet och omtanke. Detsamma är sant även i Pillion. Att skapa dimensioner – men även empati, för en karaktär som aktivt underkastar sig och ställer sig i en obehaglig beroendeställning är sannerligen inte enkelt. Men Melling lyckas skapa en oerhörd empati som gör att karaktärens genuint tragiska situation och ensamhet blir engagerande men också drabbande. Melling demonstrerar en sårbarhet utan att – på ett manipulativt sätt, försöka göra om det till ren melodram. Alexander Skarsgård är å andra sidan betydligt mer – avsiktligt, dämpad vad gäller det emotionella, han förblir enigmatisk men också obehaglig. Skarsgård gör ett strålande jobb att förmedla ett bubblande mörker som fascinerar men också skrämmer. Trots hans lugna yttre finns något hotfullt och oberäkneligt som alltid adderar spänning till sekvenserna mellan honom och Melling.

Och det är denna mycket spända och obekväma relation mellan de två som är filmens sanna kärna. Sättet Mellings trevande åtrå och Skarsgårds ständiga nekande slår mot varandra leder till en fascinerande duell mellan passion och kontroll. Diskussionen om att Pillion skulle bjuda på en dos svart komik är dock svårbegriplig då detta är en genuint svart och grubblande film som ständigt balanserar mellan hopplöshet och mikroskopiska drömmar om ett liv med ömsesidig omtanke. Scenerna menade att fungera som en ventil för de mest intensiva och syrefattiga scenerna är inte i närheten lika fantastiska som då filmen låser alla dörrar och drar ned persiennerna för att stänga ute allt ljus. Förvisso finns en värme i Lightons regi i dessa scener men det finns ingen elegant interaktion mellan det dramatiska ljuset och mörkret, istället blir det kraftiga dramatiska avbrott som gör att det hela känns ojämnt.

Även om romanen som filmen bygger på givetvis dikterar flera aspekter fanns det också utrymme att utforska betydelsen av motorcykeln sonen metafor för frihet och att fly från rigida sociala strukturer. Ett ämne som behandlats i oändligt många poem och böcker men som hade kunnat få en ny infallsvinkel genom att sammanfoga det med den homosexuella relationen mellan filmens två huvudpersoner.

Avslutet är också stapplande och alltför abrupt, det blir tvära kast som inte tillåter publiken att reflektera och ta in händelseförloppet vilket skapar dissonans med den dramatik som utspelar sig på duken.

Pillion må inte vara perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener som gör att filmen alltför många gånger endast bränner gummi utan att röra sig en millimeter.

Send Help
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Sam Raimi

Sam Raimi börjar gradvis att rehabilitera sin kraftigt sargade karriär. Först med den aningen underskattade Doctor Strange In The Multiverse Of Madness och nu med Send Help. Det finns en ironi i att Raimis jättelika svacka inleddes med en Marvel-produktion och återhämtade sig med en annan. Efter den helt förkastligt usla Spider-Man 3 var de filmer där Raimi stod som avsändare bortom petitesser som bottenbetyg eller elaka formuleringar. Drag Me To Hell var ett – av helt fel skäl, otäckt och förvirrat stycke skräp som misslyckades med det mesta. Oz The Great And Powerful kan endast beskrivas som Wicked utan budget eller förstånd.

Send Help fortsätter dock en positiv trend för Raimi där hans unika och finurliga filmskapande börjar kännas inspirerat igen. Där andra regissörer har distinkta visuella signum är Raimi en regissör som istället valt att göra sin klippning till något av ett fingeravtryck. Sättet Raimi leker med snabba och oväntade klipp skapar en – inte helt uppenbar, men ändå igenkännbar signatur. Den nästintill spralliga klippningen har också gjort det möjligt för Raimi att tillföra humor i genrer som nödvändigtvis inte förknippas med det, det tydligaste exemplet är Evil Dead som trots sin hutlösa brutalitet också har en tydlig humoristisk ådra.

Detta spjuveraktiga och busiga hantverk är tillbaka i Send Help. Filmens introduktion indikerar att Raimi blivit pånyttfödd, här kanaliserar han sitt absolut bästa filmskapande både från sina skräckrötter och från de två första – och helt magiska, Spider-Man-filmerna. Att Raimi har en nyvunnen gnista är uppenbart, där ovannämnda skräpfilmer kändes pliktskyldiga och trötta är detta en film som kantas av genuin skaparglädje.

Raimi förstår också värdet i att det är helt acceptabelt att inte blåsa upp sitt projekt till onödigt bombastiska proportioner. Detta förblir en bagatellartad film med ett rejält tunt underlag. Raimi förstår dock de många begränsningarna och försöker inte vända upp och ned på husmanskosten, förvrida den med onödiga tillägga. Och filmens start är ett oförskämt underhållande stycke film, det är platt, brett och fantastiskt entusiastiskt. Saker som nyanser finns inte, skurkar är vedervärdiga monster och filmens protagonist som spelas av Rachel McAdams är en ypperlig underdog.

Olyckligtvis blir det hela aningen mer tveksamt då själva huvudrätten skall serveras. Då filmen skall ta sig an sitt Robinson Crusoe-scenario börjar mer problematiska sidor framträda. Även om mycket av underhållningsvärdet kvarstår i filmens totala ovilja att vara något annat än en glorifierad B-film blir vissa inslag inte fullt så effektiva då filmens två huvudrollsinnehavare inte är av den kaliber som hade behövts. Rachel McAdams samt Dylan O’Brien är båda fullt acceptabla i sina roller men de saknar kapacitet för att göra ett flertal av de mer kolsvart komiska scenerna så makabert härliga som de har potential att vara.

Nog för att mycket av det glättiga underhållningsvärdet som etableras i början lever kvar, men det saknas en nästa nivå som gör det till ett stycke fulländad popcorn-underhållning. Framförallt mittpartiet en enda lång uppvisning i konsten att trampa vatten. Dessa manusproblem är dock lättförklarliga, mer exakt de två manusförfattarna Mark Swift och Damian Shannon. Dessa två har ett brottsregister – vad gäller brott mot filmkonsten, som kan jämställas med vem som helst inom Foxtrot-nätverket. Med filmer som Baywatch årgång 2017 samt Freddy Vs. Jason är det en bedrift att Raimi lyckas styra skutan i land även om det guppar rejält. Att det dessutom görs försök att introducera en helt onödig twist känns som ett monument till de båda manusförfattarnas totala inkompetens.

Trots dessa problem och digitala specialeffekter som jag trodde hade lämnats redan cirka 2003, kan inget frånta Raimi hans uppenbara skaparglädje och vilja att underhålla. Send Help må vara kantstött och långt ifrån ett prima exemplar, men står sig ändå som ett solitt stycke makaber underhållning.