Elis Holmström

Ready Or Not 2: Here I Come
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Efter att ha lämnat Scream-serien efter del fem och sex – där den femte i serien var oväntat lyckad, återvänder nu regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett till filmen som satte dem på skräckkartan. Ready Or Not kan i mångt och mycket ses som en tidig prototyp – på gott och ont, för vad som skulle ske med Scream 5. Det var en brutal film som också tog stöd i mycket mörk och sardonisk humor. Dessutom fanns en uppenbar energi och passion för genren. Paketet var kanske inte fullkomligt, förmågan att sammansätta det som ett fullständigt paket fallerade, men det fanns sannerligen frön som kunde sås vidare på.

Uppföljaren väljer – likt den kanske bästa av uppföljare, nämligen James Camerons Aliens, att röra sig aningen närmare action-genren och endast låta skräckelementen spela en bioroll. Denna förändring eller evolution tillåter inte bara variation utan också möjlighet för filmens karaktärer att demonstrera den klassiska klyschan om att stål gjuts av eld. Samara Weavings huvudperson Grace är nu luttrad, härdad och mer beredd att slå tillbaka mot hotet som står och väntar denna gång. Och här finns flera inslag som visar varför uppföljare många gånger kan vara behövliga för att rätta till och förbättra underutvecklade aspekter från första försöket. Humorn är denna gång avsevärt mer stilfullt integrerad och här finns oerhört nihilistisk ironi och sadism som implementeras väl och utan någon frustrerande och självcentrerad cynism. Regissörsduons stiliserade samt aningen överdrivna visuella stil följer med även här vilket hjälper till att skapa en känsla av lekfullhet, något som dock inte leder till något oseriöst trams, istället framkommer den uppenbara passion Bettinelli-Olpin och Gillett har för genren samt deras tydliga förståelse för vilka klyschor som måste förlöjligas och vilka som faktiskt är användbara.

Även om viljan och energin finns för att många gånger om underhålla hjärtligt så lyckas Ready Or Not 2 dock aldrig att riktigt lyfta. Problemet ligger i hur filmen rör sig och hur stunder som borde öka hastigheten och spänningen – likaså underhållningen, sällan leder till något annat än märkliga – och bokstavliga, pauser där filmen skiftar fokus från ironi och massaker till ointressant syskondynamik mellan Samara Weaving och Kathryn Newton. Att det finns ett behov att försöka hålla fötterna på jorden med något så pass ordinärt – men också förutsägbart, som en dysfunktionell syskonrelation kunde ha fungerat men personregin är olyckligtvis medioker. Att Newton inte heller bjuder på något vidare inspirerat skådespel gör att relationen mellan henne och Weaving känns direkt artificiell. Stunder som borde vara rent guld vad gäller skamlös b-underhållning avnjuts inte heller tillräckligt länge, istället skyndas de på för att nå fram till ett slut som försöker vara oväntat men som endast blir motsatsen. Allting omges av en obekväm känsla av att den här brunnen är långtifrån tömd, dock finns helt enkelt inte förmågan att utvinna något mer än det mest ytliga. Se bara till skådespelarna Sara Michelle Gellar och Elijah Wood som verkar ställt sitt skådespel till energispar.

Allting passerar utan vidare problem men också utan några som helst utmärkande kvalitéer. Och även om den mörka humorn har sina stunder är den i många situationer allt för feg då den tar sig an platta stereotyper, som med mer mod och finess hade kunnat fungera som satir gällande det nuvarande samhället. Istället blir ett par av dessa moment som filmens lågt hängande frukt, det simpla före det svåra och det sanna värdet förbises.

För en film med en så pass uppkäftig undertitel som Here I Come besannas aldrig det påståendet, istället förblir allt försiktigt och inkapabelt att ta för sig. Ready Or Not 2 känns som latent potential i sin renaste form, att inte utnyttja denna potential måste ses som ett genuint slöseri med tid och förmåga.

The Bride
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Maggie Gyllenhaal

Att ha en nyfikenhet och vilja att pröva det outforskade bör alltid applåderas. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt nördiga paradis kallat Bleak House om att bristen på nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte är detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal må ha skapat en solid om än inte bländade regidebut med The Lost Daughter. Önskan att ta nästa steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall.

Filmvärlden är inte obekant inför tendensen att ständigt öka insatserna, även filmer som inte är bundna till stora varumärken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som följdes av den avsevärt mer komplexa och stjärnspäckade Little Women och därefter kulminerade i mästerverket Barbie, en kommersiell supersuccé men också en film vars skala fick de tidigare två att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill göra samma resa, att gå från det småskaliga till det massiva. Och där andra lyckas att fylla skorna blir det för Gyllenhaals del en jättelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly.

Efter Frankenstein av nämnda Del Toro känns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell än någonsin. Att då fortsätta rida på berättelsen och dess djupa tematik som berör allt ifrån grandios teologi till mer basa frågor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det närmaste ställd, för att inte säga okunnig, vad gäller att skapa en film som intresserar. Någonstans i den saliga röran går den faktiska visionen att skymta. Förhoppningen är att göra en ohämmad, fräck och vågad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det är sannerligen klassiska ämnen som i rätta händer kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte förmåga nog att framhäva än mindre skänka projektet den udd som behövs. Istället blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla försök att skapa chockhumor eller vältra sig i det morbida känns mest som ett enda lång och genant felsteg, filmen saknar mod för att verkligen leda till genuin chockunderhållning. För en berättelse där det titulära monstret gavs liv med elektricitet är detta en film som saknar all form av laddning eller spänning. Sekvenser menade att vara intima, berörande eller för den delen komiska, är otäckt bleka och känns rent mekaniska. Än mer provokativt blir det då det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som då Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i hätska diskussioner eller då den fantastiska Annette Bening äntrar arenan. Dessa moment är dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en trött maskinist som ständigt blickar mot klockan och drömmer om att passet skall sluta.

Det är som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. Värst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar några av världens nu bästa skådespelare. De redan nämnda Bale, Buckley samt Bening kan blända på egen hand men då de också ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga ursäkter för att varenda scen känns fullkomligt ointressant. Alla skådespelare, minus Buckley som får visa på en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela över. Christian Bale gör kanske sin mest överdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningslöst löjliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till någon större visuell fest, detta genom ett ytterst ordinärt foto som inte gör rättvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordinärt men som här endast kan beskrivas som funktionellt.

The Bride önskar vara en vass, vågad och uppnosig rebell som svär i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar istället en harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis som misslyckas med att fånga intresset, både från publiken och i synnerhet från alla som varit delaktiga i skapandet.

Operation Bäver
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Daniel Chong

Då det blir dubbeldags för Pixar, det vill säga då studion släpper mer än en film per år, brukar det finnas ett återkommande mönster. Den initiala filmen är oftast en parentes, ointressant utfyllnad, endast avsedd att tillfredsställa studioöverhuvuden hos Disney som önskar en specifik kvot filmer per år. Denna fogmassa kan enkelt tillskrivas Onward och Cars 3 som överskuggades av de andra projekt som utkom samma år. Pixar har också varit aningen svajiga – för att inte säga opålitliga, de senaste åren, Elementärt och Turning Red har sannerligen inte varit några odödliga klassiker. Förra året hade Elio premiär, studions kanske sämsta film, som var en sorts pastisch av centrala Pixar-element men genomfört utan den minsta insikt om hur de faktiskt skall förvaltas. Operation Bäver borde därmed vara det bortkastade projektet, den ointressanta parentesen, framförallt då kolossen Toy Story 5 står och väntar inför sommaren.

Men denna gång bryts äntligen trenden. Operation Bäver visar sig vara en av de mest energiska, intressanta för att inte säga roligaste Pixar-filmerna på åratal. Lyftet kommer delvis från att man denna gång väljer en aningen äldre protagonist. Amerikansk-japanska Mabel som får stå i centrum är en både energisk, driven och sympatisk figur som – till skillnad mot den plågsamt naiva och ointressanta Elio, är en person värd att spendera tid med. Den närmast galna premissen känns som tagen från en hysterisk anime, men den förvaltas med en otrolig övertygelse och vilja. Regissören Daniel Chong – som tidigare varit verksam i ett antal mindre produktionsroller för andra Pixar-projekt, är uppenbart införstådd med studions styrkor men också modig nog att tillsätta ett stort mått av sin egen identitet. Detta gör att klassiska stolpar, som det alltid närvarande moraliska patoset och filmens övergripande dramatik, stöps i aningen annorlunda former och inte helt efter de givna tendenser vi vant oss vid då Pixar bjuder in.

Att animerade filmer ofta brukar vara filmvärldens motsvarighet till energidryck är ingen vidare överraskning. Pixar och Illumination bjuder ofta på ett tempo som kan jämställas med ett Formel 1-lopp, dock kan det också vara hopplöst utmattande och kännas som en jobbig kutym som inte alls passar filmskapare som inte har uthållighet – eller ens vilja, att rusa framåt. Chong lyckas med konsten att motivera det höga tempot där det inte finns en enda död minut, detta då berättelsen men också framförandet är så pass uppriktigt att det aldrig känns som en fernissa avsedd att dölja bristen på substans.

Istället blir åkturen ständigt livlig utan att kännas flåsigt ansträngande, detta beror också på att Operation Bäver är en fantastiskt rolig film. Här finns scener som är bland det mest underhållande Pixar bjudit på. Det är klassisk förväxlingshumor i kombination med helt osannolikt bisarra scenarion. Chong vågar också injicera aningen mer mörka och allvarsamma inslag som mycket väl kan vara alltför intensiva för de allra yngsta men som understryker det kreativa modet.

Som vanligt då en av världens bästa studios skapar animerade bilder är det också en fröjd att se på. Denna gång läggs all emfas på naturen och aldrig tidigare har gläntor, vatten eller trädstockar varit såhär pass förföriskt vackra att se på. Uttrycksfullheten från samtliga animerade djur, stora som små, är i sin tur häpnadsväckande och ännu en gång blir det tydligt att digitala karaktärer besitter mer kapacitet att uttrycka känslor än ett antal av de bäst betalda skådespelarna i branschen (inga namn nämnda).

Den enda anmärkningen är filmens längd som är aningen för generös, i synnerhet är slutspurten aningen haltande och känns felkonstruerad vad gäller tempo. Och trots den inspirerade visionen finns här delar som hade mått bra av än mer variation från normen. Dessa felsteg är dock obetydliga då Operation Bäver utmärker sig som årets hittills mest underhållande och roliga film.

Is This Thing On?
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Bradley Cooper

Då Bradley Cooper regisserade Maestro, den filmiska biografin kring mästerdirigenten Leonard Bernstein, fanns det en del kritiska röster kring att den relativt nyblivna regissören – Cooper är fortfarande mest profilerad för sitt skådespeleri, blivit alltför hungrig efter att hålla tacktal på Oscarsgalan. Att filmen var skräddarsydd för ära och priser, inte mycket mer. Coopers nya film är långtifrån så grandios som Maestro eller den närmast klassiska nyversionen av A Star Is Born med Lady Gaga, det är en enklare och mer rak film som sätter ribban avsevärt lägre. Att inte ta i ifrån tårna och satsa på första plats i prisceremonin är förvisso ödmjukt men långtifrån detsamma som en lyckad film.

För även om ambitionerna är aningen mer dämpade denna gång, är detta en film som ämnar att visa Coopers förmåga vad gäller personregin och att regissera något som många gånger liknar filmad teater. Beklagligt nog är varken manus eller regi stark nog för att imponera, än mindre intressera. Skilsmässor inom genren drama är nästan lika förkommande som explosioner i actionfilmer, det är spända, hetsiga och i många fall verbalt våldsamma historier som kan vara oemotståndliga att bevittna i all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ingen kan ha undgått att stå andlös i scenen då Adam Driver och Scarlett Johansson mer eller mindre släppte lös ett inferno i Noah Baumbachs Marriage Story. Cooper väljer dock att inte grotta ned sig alltför mycket i det mörka och smutsiga då relationer imploderar, istället vill han kanalisera och imitera filmskapare som Woody Allen där dialogen är rapp och där det finns en underfundig kaotisk humor vad gäller relationerna vi får stifta bekantskap med.

Allt detta hade varit utmärkt om det inte varit för att det nämnda manuskriptet – men också Coopers regi, är otillräckligt för att ge näring och kraft till de mest centrala delarna. Berättelsen som – till stor del, baseras på en episod ur den skotska komikern John Bishops liv, är alltför enkel och ointressant. Ståupp-komikens – påstått, livsbejakande kraft som ger Will Arnett ny livsenergi är platt vad gäller presentation, och skämten har ungefär samma dimension som en pizzabotten.

Filmen har också svårt att hitta ett fokus, vi kastas mellan scener och karaktärer men inget förankras i något som känns värdefullt. Kanske än mer förödande är att Will Arnett och den fantastiska Laura Dern trots individuellt solida insatser, har ytterst tveksam kemi som bäst kan beskrivas som labil, inte magnetisk som den borde – samt måste, vara. En film som utgår från problematiska relationer behöver också ha dialog som kan fängsla. Manuset som skrivits av Cooper, Arnett samt Mark Chappell är till stor del berövat på dialogutbyten som kan stämplas som minnesvärda. Det är mestadels standardiserade diskussioner om fel och brister där lite obligatorisk könshumor också sprängs in.

Det enda riktigt exceptionella som erbjuds är filmens foto av Coopers trogne fotograf Matthew Libatique. Denne gör ett strålande jobb med en mycket intim kamera som på ett otroligt elegant sätt fångar ansikten men också ett par superbt snygga scenövergångar. För en film som mestadels utspelar sig i trånga klubbar och vardagsutrymmen är det en oväntat visuellt attraktiv film.

Därför är det synd att just ordet attraktivt inte kan tillskrivas något annat. Is This Thing On? är ingen katastrof men en oerhört blek och medelmåttig historia som inte på något sätt utmärker sig eller ens verkar ha ambitionen att vara något mer än medioker.