Stumfilmen Metropolis med levande musik framförd av Stockholm Concert Orchestra vid Skandiateaterns 100-årsjubileum
Scen Skandiateatern
Film Metropolis, Fritz Lang
Föreställning som recenseras 22 september 2023)
När Skandiateatern firar 100 år och arrangerar filmvisningar med en hel symfoniorkester är det svårt att avböja om det finns en chans att få vara med. Särskilt som succén med samma koncept i Berlin blivit något av en snackis i musikerkretsar. Det här är ändå inom räckhåll och billigare än en resa till Berlin, funderar jag. Asplunds lokal stod allstå färdig 1923, och det vore också att ljuga om man inte tillstår att det är en kulturhistorisk fröjd bara få komma in i den.
Under de dagar som jubileet firas är det Stockholm Concert Orchestra under ledning av George M Morton som framför originalmusik till Nosferatu – en symfoni i skräck (1923) som är inspirerad av Bram Stokers roman Dracula och Fritz Langs storfilm Metropolis (1927) som visas. Jag ska se Metropolis, vilket också är första gången för mig. Den anges vara två timmar och 55 minuter lång. Stockholm Concert Orchestra är en symfoniorkester som grundades i syftet att möta en bredare publik (kommersiellt). Av deras hemsida framgår att de framför både filmmusik, pop, musikal, klassisk och opera. Många har sett och uppskattat musik de gjort till Star Wars-filmerna och Harry Potter Live in Concert.
Från min läktarplats, försedd med popcorn och smågodis, ser jag väldigt bra och har även en vy över orkestern. Välkomstorden från biomaskinisten gör att man ännu mer inser det unika tillfället, som ju inte så många har möjlighet att ta del av. Lokalen används ofta till lite speciella föreställningar men även till Stockholms filmfestival.
När den oerhört proffsiga och ödmjukt hållna filmmusiken flödat en stund till den stiliserade svartvita kultfilmens inledande scener går mina tankar ganska direkt till det som just skett i Norrköping. Ödet som drabbat den kommunala symfoniorkestern där blir en snabb jämförelse, även om orkestern jag hör är privat. Det njutbara lugnet i lokalen här och nu får en helt annan tyngd. Nästan obegripligt lyxigt känns det att så många musiker gör denna insats i nästan tre timmar bara för oss. Men är det riktigt bra att det ska vara en lyx enbart för vissa få? Såklart får jag skuldkänslor och mina tankar flyger iväg till de många musikskolor som finns i Ryssland. Är det inte så att tillgången till levande musik länge ansetts vara något av folkets rättigheter där? Med sådana tankar som krockar i huvudet – har jag ju just nu i alla fall möjligheten att bara luta mig tillbaks och njuta.
Hur var det förr i Sverige? Visst var det mestadels bara ett piano som stod för musiken till stumfilmerna som vanligt folk gick på ändå, tänker jag. Nog var det vanligt med mer mediokert spel.
Men nu sitter jag här och låter mig ledas in i handlingen. Musiken är så väl tajmad, och ledmotiv följer karaktärerna. På sekunden synkas dramatiska inslag i filmen med taktslagen. Instrument byts för att kraftfullt följa filmens dova smällar eller gestalta sirlande vattenfontäner. Filmskådespelarnas rörelser och karaktärer är ledsagare de komponerade tonerna och till de närvarande musikerna.
En gammal stumfilm som denna blir – till skillnad från nutida filmer – snarare något av spelad tyst teater. I sin övertydliga mimik och utförliga handling leds vi att följa varje detalj utan alls några snabba klipp. Känslorna hinner med och dopaminkickarna kommer av sig. Scenografin är så väl genomtänkt som mängder av små tavlor i pärlband efter varandra. Det går att sjunka in i estetiken. Maffiga masscener av arbetare ger en upplevelse av människomängder man inte är van vid. När sist ansåg jag att jag tillhörde en grupp, funderar jag.
Att bilda en symfoniorkester med den här digniteten inser man kräver flera hundra år av övande på instrument sammantaget. Hur värdesätts ett sådant hantverk med övningstid idag? Och vem ska få lyssna? Musikaliskt stödda tänkvärda kultfilmer som den här borde skrivas ut på recept, i en tid som denna, tänker jag vidare.
Handlingen i Metropolis (som Kulturbloggen tidigare skrivit om) är följande: Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder. Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren. Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Fredersen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.
Som Kulturbloggen tidigare också angivit är romanen av Thea von Harbou, som kom ut 1925, den som filmen bygger på. Den filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är färgad av den tidens stora strömningar, av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.
America är regissör och har utifrån sitt och Veronicas livsöde också skrivit pjäsen. De träffades för två år sedan och förstod att de båda kom som fyraåringar till Sverige. America med hela sin chilenska familj, Veronica som ensamt adoptivbarn. Som titeln säger känner de sig sammanflätade. Tidigt i pjäsen symboliseras det vackert, rörande, med scener kring deras långa svarta lockliga hår. När de som systrar går nära varandra, tar på varandra vänligt stödjande, kämpar jag redan i början med att hålla tårarna tillbaka. Det blir väldigt starkt, men värdigt spelat, autentiskt som det är. Chiles öde lever ju även i mig. Med allt politiskt engagemang spreds det ju även till min generation, vi som var födda på 60-talet, främst via intellektuella vänner. Det går inte att värja sig.
Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.
