Romantiken
Av Johanna Malm och Olof Runsten
Medverkande Johanna Malm och ett pälsdjur
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus Maja Lindström
Musik Elize Arvefjord
Animation Maja Korpi
Premiär 3 mars 2023 Folkteatern Göteborg
Föreställning som recenseras: 21 september 2023 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (gästspel)
Pjäsen Romantiken är en enda lång monolog – eller envägsdialog – framförd av en milt målmedveten ung kvinna i klarblå mjuka sockor med silverdetaljer, öppen blick och mycket korta shorts. Ett steg utanför scenen och dess glimrande rosa bakgrund ser Johanna Malm var och en i ögonen – med en fjär men sökande blick – när vi intar våra platser. I handen har hon ett stycke rått kött – ett hjärta – som har sin roll mot slutet. Det är ett av de två objekten av äkta natur som förekommer. I slutet uppenbaras även en lugn o fin vargliknande hund.
Hon ser hoppfullt sökande ut över läktaren: ”Du är bara så….Du är bara så….!”, ”När det uppenbarar sig något sådant här är bara att ge sig hän!” tänker hon högt.
Publiken används som låtsas-partners när hon som en örn letar efter kärleken. Bara något extraordinärt, bättre än allt, gäller. En ärlig vilja känns, men samtidigt växer det fram en kvävande känsla av kontroll: ”Är du vid god vigör? Är du i kontakt med dina känslor? Är du knasig och kreativ eller vild och skild?”. Hon vill undvika misstag…
Meningen som lyder ungefär ”du har ingen aning om hur djupt du kan såra mig” upprepas med viss intervall. Smärta verkar inte vara bra. Hon mäter allt, söker och definierar egenskaper, orden haglar. Slutligen tar intellektualiserandet helt över. Om någon liten gnista till romantik eventuellt kunnat uppstå blir den nu helt nermald. Hennes önskan övergår till beställning och ödmjukheten försvinner: ”Var är du om tio år? Hur gullig var du när du var liten? Hur skulle du beskriva dig? Är du konflikträdd?”
Monologen är skickligt skriven och startar som en trevande inbjudan. Sedan övergår den till virtuost intellektualiserande och problematiserande, därefter paus i en intim stund då vi omsluts i mörker. Men så fortsätter den i otålighet och vrede. Under allt känns ett allvar. Slutscenen – som är märkbart utdragen – uppmanar till eftertanke. Ordval och formuleringar är färskt nutida och flera skratt hörs särskilt hos de unga i publiken – då otrohet och polyamorösa lösningar kommer på tal.
Vår skörhet och människors oundvikligt bristfälliga natur hamnar i fokus. Är detta egentligen önskvärt? Hur tycker vi i publiken? Det långa ödesmättade slutet, som smått framkallar illamående, bli en slags logisk följd av tesen.
America är regissör och har utifrån sitt och Veronicas livsöde också skrivit pjäsen. De träffades för två år sedan och förstod att de båda kom som fyraåringar till Sverige. America med hela sin chilenska familj, Veronica som ensamt adoptivbarn. Som titeln säger känner de sig sammanflätade. Tidigt i pjäsen symboliseras det vackert, rörande, med scener kring deras långa svarta lockliga hår. När de som systrar går nära varandra, tar på varandra vänligt stödjande, kämpar jag redan i början med att hålla tårarna tillbaka. Det blir väldigt starkt, men värdigt spelat, autentiskt som det är. Chiles öde lever ju även i mig. Med allt politiskt engagemang spreds det ju även till min generation, vi som var födda på 60-talet, främst via intellektuella vänner. Det går inte att värja sig.
Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.
