Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Ghostland – alltför mycket effekter och våld

by

Ghostland
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regissör. Pascal Laugier

Filmen börjar bra med en mor och hennes två döttrar på väg till ett ärvt hus på landet. Döttrarna, Beth och Vera, smågnabbas på syskons vis om vem som är mest älskad av modern.

När en stor mystisk bil dundrar förbi och dyker upp flera gånger under färden vinkar de och ger sedan fingret. När färden slutar vid det ärvda huset är det allt annat än vanligt hem de kommer till. Rummen är fyllda av dockor, uppstoppade djurhuvuden, mystiska kinesiska skåp och mycket underlig inredning. När mörkret har lagt sig kommer den mystiska bilen och två udda personer bryter sig in. Sedan börjar skräcken.

Sexton år senare återvänder Beth (Crystal Reed) till huset på landet efter ett telefonsamtal. Hon har bildat familj med man och barn och blivit en berömd skräckboksförfattare. Hennes mor (Mylène Farmer) och systern Vera (Anastasia Phillips) bor kvar i huset. Vera som är paranoid av skräckupplevelsen vårdas av modern. Än en gång upprepas historien och Beth blir indragen. Så börjar skräcken igen och mardrömmen fortsätter.

Det är en bra historia och den börjar bra med krypande obehag. Men filmen övergår snabbt till en film med alltför mycket effekter och våld. Det är ett dragande och släpande av kroppar runt hela huset, huvuden som dunsar i trappsteg och en jätte som kastar alla i väggen. Man hinner inte bli rädd för allt sker alldeles för mycket hela tiden.

De som gör alla onda saker ser ut som en utvecklingsstörd jätte och en transvestit. Det stör mig att man har valt två sådana personer som onda. De flesta livsfarliga personer ser ju faktiskt helt normala ut. Nu blir det som diskriminering av två redan utsatta grupper. Jag tycker hela filmen känns overklig och saknar något att identifiera mig med som kan göra att jag n lever mig in i filmen och därmed och också uppleva skräcken. Trots att filmen är 90 minuter tycker jag att den känns lång.

På filmens plussida är Crystal Reeds och Anastasia Phillips insatser. Fina skådespelare som gör bra insatser. Dessutom kan säkert många som spelar spel uppskatta tempot och
att mycket händer. Filmen har fått flera filmpriser.

Skådespelare: Crystal Reed, Anastasia Phillips, Myléne Farmer, Taylor Hicks med flera.

Filmrecension: Amatörer – genuint äkta

by

Amatörer
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Gabriela Pichler

En svensk film med manus av Jonas Hassan Khemeri och Gabriela Pichler tillsammans. Gabriela som gjorde den omtalade filmen Äta, sova, dö 2012 har regisserat.

När det lilla samhället Lafors får chansen att i tävlan med Alingsås få en tysk stormarknad till sig gläds kommunfullmäktige. I ett samhälle där många jobb i textil och skinnindustrin har försvunnit utomlands behövs nya arbetstillfällen. Man behöver en säljande kommunfilm men problemet är att kulturpengarna är slut. Då Musse (Fredrik Dahl), en ledamot i fullmäktige, kommer på att låta ungdomarna skapa en film med sina mobilkameror tycker alla att det är en utmärkt idé. Gratis, demokratiskt och nytänkande. Och film blir det, men inte så som kommunfullmäktige hade tänkt sig.

När tjejerna Aida ( Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) sätter igång att filma blir det en helt annan film än den fullmäktige hade önskat sig.

Den film vi får se på bio om filmandet och samhället med alla dess innevånare känns genuint äkta. Visst retar man upp sig på de där jobbiga tjejerna som är för mycket ibland och
driver saker för långt men de visar verkligheten.

Här finns mycket som man sällan får se på spelfilm. Ett välordnat litet samhälle där centrum är fontänen och skulpturen av en älg, där industrin har dominerat och där merparten är arbetarklass. Där G Ett samhälle där det finns många invandrare och många gamla ortsbor. Här är invandrarna beskrivna som alla andra människor, inte som problem eller exotiska inslag. Många har bott länge i samhället, är rädd om sitt jobb och trivs för att det lugnt. Att integrering kanske fungerar bättre i ett litet samhälle där folk kommer närmare varandra.

Filmen betonar mer klassperspektivet, att villkoren ser olika ut beroende på ekonomi och utbildning. När kommunens städerska är rädd om sitt jobb och diskuterar med paret som äger bageriet betonas de ekonomiska villkoren inte etniciteten. När folk som handlar förklarar att de inte har råd att handla rättvist.
Men visst kan språk vara ett hinder. När Musse inte kan tala med sin gamla mamma på ålderdomshemmet är det tragiskt.

Att skådespelarna är amatörer är ett medvetet val av Pichler. Hon tycker om amatörer för deras lust och energi. Musse är även i verkligheten kommunalanställd men det är inte sig själv han spelar. Han betonar att det är en roll han gör i filmen. Den alltid leende, lite äldre singeln som håller på Elfsborg och är kompis med alla men ändå ganska anonym.

Jag tycker att man skall se den här filmen för att det är en värme och respekt för människor i den. Att det är en äkta skildring av ett samhälle någonstans i Sverige.

Teaterkritik: Katitzi

by

Foto: Markus Gårder

Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018

Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.

I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.

I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.

Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.

Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.

Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.

Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas

Teaterkritik: Kejsaren av Portugallien med Riksteatern – gripande

by

Niklas Falk (Jan), Lovisa Onnermark (Klara Fina Gulleborg) och Lia Boysen (Kattrina)
Foto: Sören Vilks

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Dramatisering av Lucas Svensson
Regi Carl Johan Karlsson
Scenografi Johanna Mårtensson
Premiär 4 mars 2018 i Riksteaterns uppsättning

Ingen kan som Selma Lagerlöf berätta en historia. Hennes berättelser om människor och deras förehavanden är spännande, vackra och gripande. Ofta innehåller de allt man kan begära av litteratur. Hon skriver om människor som älskar och hatar. Om känslor som är starkare än viljan. Känslor som varar länge, ibland längre än ett människoliv. Hon skriver inte bara om deras känslor och handlingar . Det finns också något mer som driver dem, något övernaturligt, något som inte kan förklaras. En människas liv blir större än människan.

I Kejsaren av Portugallien blir Jan i Skrolycka välsignad med en dotter. Då blir han en levande människa Han älskar sin dotter med en kärlek större än vettet. När han blir övergiven av henne finns kärleken kvar men galenskapen ersätter förståndet. Hans kärlek som blev för kvävande för en dotter. En dotter som i den här versionen kämpar för sin frihet för den nya tiden. De gamla blir kvar i den gamla tiden. När Jan står för den allt uppgivande kärleken står hans hustru Kattrin för en förnuftig kärlek. Hon tar hand om sin Jan. Hon bannar sin dotter för att hon kastar all kärlek på soptippen.

Uppsättningen är jordnära och följer i mycket Selmas Lagerlöfs historia trots att handlingen är förlagd till mellankrigstiden. Det råder ekonomisk misär för många och
klassklyftorna är stora men folkhemmet är i antågande och socialdemokraterna valtalar. Jans sista fiende blir bilden av Hitler.

Jag tycker det är en gripande pjäs och man kan se den som en eloge till den uppoffrande kärleken. Den är också rolig med Jan i kask och medaljer av chokladpapper och hans medborgare Stoll-Ingeborg med sin armé av trä. En Kejsarinna från Portugallien är en härlig fantasi i en tid då allt utanför Sverige var mycket långt bort. Allvaret finns där med frågor om synd och skam. Jag saknar egentligen bara lite mer av det obegripliga som finns i den skrivna historien.

Niklas Falk som Jan gör honom både naiv och klok. Lia Boysen som Kattrina har så tydliga artikulering att hennes monolog i andra akten är en njutning att lyssna på. Övriga skådespelare är också mycket bra som Lovisa Onnermark, Mårten Andersson, Marika Holmström med flera.

Kejsarvisan är tonsatt av artisten Min stora sorg.

 

Filmrecension: Lady Bird

by

Lady Bird
Betyg 3
Premiär 2 mars 2018
Regissör Greta Gerwig

Lady Bird kom att inleda den feministiska filmfestivalen i Sverige , den har fått pris för bästa film och kvinnliga huvudroll (komedi) vid Golden Globe-galan 2018 , är nu Oscarsnominerad och också nominerad för flera filmpriser.

En film om 17-åriga Christine McPherson (Saoirse Ronan) som kallar sig själv Lady Bird. En film om en tjej i sista året i High school som kämpar för möjligheten att söka till ett college på Östkusten. Hon drömmen om Östkusten där allt händer. För en familj i Sacramento, Kalifornen 2002 där fadern förlorat jobbet och modern jobbar dubbla skift för att få familjen att gå runt är det en utopi. Lady Bird kämpar också för att få vara den hon är. Med en stark mor (Laurie Metcalf ) och egen stark vilja blir konfrontationer oundvikliga mellan mor och dotter. Inga våldsamma konfrontationer utan mer det dagliga tjatet. Men också beroendet finns där. När Lady Bird vill bli älskad som hon är svarar mamman: Jag vill att du skall vara den allra bästa som du kan vara.

Handlingen påminner om de otal amerikanska ungdomsfilmer som gått på TV. Alla problem med pojkvänner , väninnor och skolbaler finns med. Kyrkliga aktiviteter med teater och sång , skoluniformer och Thanksgiving placerar filmen i klockren amerikansk skolmiljö. Inga stora dramatiska saker händer i filmen. Brutna vänskapsförbindelser, en pojkvän med en oväntad hemlighet och att man tröstäter allt som finns är sådana saker som händer och gör att man tror på filmen. Lady Bird är speciell precis som alla människor är speciella. Hon vill bli älskad som hon är, inte som den bästa hon kan vara. Alla har problem och alla har sin sorger. De flesta familjer tjafsar med varandra men älskar ändå varandra.

Saoirse Ronan är perfekt i rollen som 17-årig skolflicka och hennes väninna Julie (Beanie Feldstein) är underbar. Tillsammans med Danny (Lucas Hedges) skapar de bilden av tonårstiden. På väg in i vuxenlivet med behov att frigöra sig men fortfarande väldigt unga. Jag tycker det är en ungdomsfilm och att den känns som en bra motvikt mot ideal som att allt skall vara perfekt till 100 procent. Budskapet att alla har något att ge och att även när man gör fel saker så är man värdefull och speciell förs fram med humor och allvar.