Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Lo-Fi-Fnk – Nightclub Nirvana

by

lofifnk

Artist: Lo-Fi-Fnk
Titel: Nightclub Nirvana
Betyg: 3

Naiva popkids eller genialisk electroduo? Sanningen ligger någonstans mittemellan. Lo-Fi-Fnk slog igenom 2006 med den internationellt framgångsrika Boylife. Uppföljaren Lost Summer kom 2011. Med tredje skivan Nightclub Nirvana hör vi ett fläskigare Lo-Fi-Fnk bjuda på klubbig soldränkt synthpop.

Sedan start har duon Leo Drougge och August Hellsing inriktat sig på drömsk, klubbvänlig electropop á la Sounds of Arrows. Som två ettriga tonåringar fulla av naivitet står de bakom mixerspakarna och leker fram ljud. Talang finns det gott av här, men utveckling desto mindre.

Svenska The Embassy, Touch Alliance och Sounds of Arrows är tydliga inspirationskällor, likaså Pet Shop Boys och Daft Punk. Nightclub Nirvana är Ibiza-Club som gjord för dansgolvet, samtidigt som den drömska, svävande känslan från tidigare alster bibehållits.

Lo-Fi-Fnk är duon som aldrig växte upp, gruppen som stannade i utvecklingen. Så här långt in i karriären skulle en önskat se mer progression men icke. Leo Drougge och August Hellsing kör på säkert kort och spelar sedvanlig fin men harmlös synthpop klädd i lyx och prakt. Å andra sidan, i ett blåsigt Sommarsverige är det kanske just vad vi behöver, ett album som får oss att drömma oss bort till vackra vita stränder, svallande vågor och sliskiga glassdrinkar.

Bästa spår: Will U Be There, Score 94

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Young Fathers – White Men Are Black Men Too

by

fathers

Artist: Young Fathers
Titel: White Men Are Black Men Too
Betyg: 2

I förra veckan recenserade jag Eclipse, Twin Shadows senaste album, med beskrivningen övermättat och överproducerat, musik som dränks i svulstiga upptemposlingor och filmiska riff.  Young Fathers lider av liknande åkomma. Här finns potential när ett lekfullt Young Fathers närmar sig musiken med experimentlusta. Men melodierna tränger inte igenom den massiva ljudvägg som Young Fathers byggt upp, ett skrytbygge som faller på sin egen tyngd.

Skotska Young Fathers skapar musik, med inspiration från Arcade Fire, Death Grips och Shabazz Palaces, i gränslandet mellan reaggaeton, electronica, R&B och hip-hop. Det relativt unga bandet har sedan 2013 släppt fyra album – Tape One, Tape Two, Mercury Prize-belönade Dead, och nu White Men Are Black Men Too.

Det är minst sagt en produktiv trio. Alloysious Massaquoi, Kayus Bankole och ”G” Hastings utforskar musikens ramar och begränsningar och följer minsta impuls. Resultatet blir därefter spännande men ibland ogenomtänkt, där nytänkande står över melodi och utformning. På nya skivan går de för fort fram och slarvar bort ett annars bra grundmaterial med för mycket lek och galna infall.

De krånglar till det i onödan och spränger in orgelspel, handklapp, falska fioler, vokalsång och elektroniskt brus i ett annars fint ramverk. Efter tio minuters lyssnande är koncentrationen slut och huvudet överfyllt med musikaliska intryck. White Men Are Black Men Too får en att drömma sig bort till fornstora dagar då ingen dator fanns till hands och artister eftersökte det rena, simpla, organiska. För kvaliténs skull hoppas jag den närmsta tiden slippa höra ännu ett album signerat de “unga fäderna från Skotland” . För att låta saker få ta tid är en dygd.

Text: Petter Stjernstedt

Filmrecension: Into the woods – flertalet scener upprepas och dras ut i det oändliga

by

intothewoods

Into the woods
Betyg 2

Rödluvan, Rapunzel, ett bagarpar och Askungen slår sina klackar ihop för att bekämpa onda makter. Sondheim musikalen Into the Woods är en underhållande sago-mishmash à la Grimm, med en lysande Meryl Streep som den onda häxan. Men upprepningar och ett långdraget slut gör att intresset falnar för den spirande sagan.

Stephen Sondheim är en legend inom musikalgenren vars berättelser intresserat filmskapare i alla tider. Chicago, West Side Story, Sweeney Todd är några av hans pjäser som väckt stora framgångar. Bob Marshall som tidigare filmatiserat Chicago har fastnat för musikalmakaren och tar sig här an Sondheims Into the Woods, en sago mish-mash där Rödluvan, Rapunzel och Askungen möts i en berättelse fylld av sagolik filmmagi.

Rödluvan, en bondpojke, ett bagarpar, Askungen och Rapunzel drömmer alla om ett bättre liv.
Men ingen drömmare är den andre lik. Bagarparet, som mest av allt vill ha ett barn att vårda och älska ömt. Bondpojken, som önskar sig en ko som kan producera den renaste mjölken. Rapunzel, som söker evig kärlek och Askungen som hoppas att en gång få gå på den stora balen för att där finna sina drömmars man att spendera resten av livet med. I skogen går allt i uppfyllelse, i skogen finns alla svar och alla krav. Här kan mod uppstå i en simpel bondpojke och äventyrslustan tändas hos en skrajsen bagare.

Into the Woods överförd till den vita filmduken är välgjord. Sång, musik, text och berättelse knyts samman till en fungerande helhet. Skådespel och sång håller klass. Aktörer som kan ljuda och vet hur man använder sin röst har välförtjänt fått ställa sig på musikalscenen. Meryl Streep är utmärkt som den onda häxan. Hennes bitterhet balanserat med medmänsklighet förmedlas effektivt och övertygande. Johnny Depp som den glupska vargen gör ett sämre jobb. Hans rolltolkning är närmast en parodi på en Jack Sparrow/Willy Wonka figur.

Att filmen överraskar efter 1 timme och 45 minuters speltid med en fortsättning på ytterligare en halvtimme gillas inte. Bob Marshall bjuder på uppföljaren direkt. Generöst kan tyckas men resultatet blir ett långdraget slut. Även flertalet scener upprepas och dras ut i det oändliga och lämnar en bitter eftersmak.

Sagomagi är Sondheims och Bob Marshalls melodi. Men när saxen i redigering utebli blir filmen lättglömd och försvinner ut i periferi.