Into the woods
Betyg 2
Rödluvan, Rapunzel, ett bagarpar och Askungen slår sina klackar ihop för att bekämpa onda makter. Sondheim musikalen Into the Woods är en underhållande sago-mishmash à la Grimm, med en lysande Meryl Streep som den onda häxan. Men upprepningar och ett långdraget slut gör att intresset falnar för den spirande sagan.
Stephen Sondheim är en legend inom musikalgenren vars berättelser intresserat filmskapare i alla tider. Chicago, West Side Story, Sweeney Todd är några av hans pjäser som väckt stora framgångar. Bob Marshall som tidigare filmatiserat Chicago har fastnat för musikalmakaren och tar sig här an Sondheims Into the Woods, en sago mish-mash där Rödluvan, Rapunzel och Askungen möts i en berättelse fylld av sagolik filmmagi.
Rödluvan, en bondpojke, ett bagarpar, Askungen och Rapunzel drömmer alla om ett bättre liv.
Men ingen drömmare är den andre lik. Bagarparet, som mest av allt vill ha ett barn att vårda och älska ömt. Bondpojken, som önskar sig en ko som kan producera den renaste mjölken. Rapunzel, som söker evig kärlek och Askungen som hoppas att en gång få gå på den stora balen för att där finna sina drömmars man att spendera resten av livet med. I skogen går allt i uppfyllelse, i skogen finns alla svar och alla krav. Här kan mod uppstå i en simpel bondpojke och äventyrslustan tändas hos en skrajsen bagare.
Into the Woods överförd till den vita filmduken är välgjord. Sång, musik, text och berättelse knyts samman till en fungerande helhet. Skådespel och sång håller klass. Aktörer som kan ljuda och vet hur man använder sin röst har välförtjänt fått ställa sig på musikalscenen. Meryl Streep är utmärkt som den onda häxan. Hennes bitterhet balanserat med medmänsklighet förmedlas effektivt och övertygande. Johnny Depp som den glupska vargen gör ett sämre jobb. Hans rolltolkning är närmast en parodi på en Jack Sparrow/Willy Wonka figur.
Att filmen överraskar efter 1 timme och 45 minuters speltid med en fortsättning på ytterligare en halvtimme gillas inte. Bob Marshall bjuder på uppföljaren direkt. Generöst kan tyckas men resultatet blir ett långdraget slut. Även flertalet scener upprepas och dras ut i det oändliga och lämnar en bitter eftersmak.
Sagomagi är Sondheims och Bob Marshalls melodi. Men när saxen i redigering utebli blir filmen lättglömd och försvinner ut i periferi.