Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Recension: Atmosphere – Fishing Blues

by

atmosphere

Artist: Atmosphere
Titel: Fishing Blues
Betyg: 3

Atmosphere är tematiskt ett intressant band. Som första hip-hop akt utmanade de idén om hip-hop fans som testosteronstinna män med bister uppsyn och tatuerade överarmar. Istället skapade de en arena som bjöd in kvinnorna att delta. Som resultat har de fått en brokig skara människor av varierande kön och i blandade åldrar att lyssna på dem.

Med ett tiotal studioalbum och fem EP’s bakom sig är Hip-hop producenterna från Minneapolis Ant och Slug knappast nya i gamet. Men trots stor erfarenhet har de aldrig hittat rätt hos mig. Duon är väloljad. De två har en gemensam approach med mjukare reggae-inspirerad rap.
De är uttalade feminister och gentlemän med tweed-kavaj och pipa i munnen som tydligt formulerar sina ord så att ingen åttioåring ska missa kontentan.

Och medan andra självutnämnda genier som Kanye och Jay-Z slänger sig med sexistiska uttryck formulerar vännerna meningar som: “I Like To Squeeze Your Butt and Make You Horny But I Know You Gotta Wake Up Early in the Morning. So I Will Just Lie Next To You and Think About Making Sex To You. It May Sound Perverted, But That Aint Enough To Curv My Enthusiasm”. Det känns fräscht och så självklart hur de väljer att inte objektifiera kvinnorna. Även om det är tröttsamt att det alltid måste handla om sex, till och med när fokus är att ta avstånd ifrån sexuell praktik.

Vännerna är jante, vill inte vara förmer än någon annan: “I Don’t Pretend To Be Cool, Don’t Pretend To be Smart, Don’t Pretend To be First … Don’t Pretend To be Deep. I Am Everything That’s in Between.” Jag saknar en kaxigare Atmosphere som vågar sticka ut hakan.

Bandet tar noll risker med sin kompetenta, finlemmade men slätstrukna rap.

Betyget höjs på grund av välvalda gästartister. Hypade Aesop Rock gästar i Chasing New York, och i Where the Lights Go Out medverkar DOOM som med sin suggestiva musik skapar en större tyngd i ljudbilden.

Atmosphere anno 2016 och Fishing Blues är lagom på ett försiktigt och småtråkigt vis som knappast stillar min hunger efter nydanande popmusik.

Storsjöyran: Bob Hund

by

bobhund

Bob Hund på Storsjöyran
Badhusparken

Betyg 3

Bob Hund är överallt på Storsjöyran. Bandet barrikaderar Storsjöteatern. Där inne finns fotografier över bandmedlemmarna och alla skivomslagen till allmän beskådan. Och på husets glasvägg utåt torget hänger en jättestor pläd med Bob-hunden, gjord av kreativa fans. Bob Hunds närvaro kan skönjas under hela fredagen. Vid tretiden går en båttur ut på Storsjön där besökare får möjligheten att förhandslyssna på nya skivan. Och på kvällen samma dag spelar Bob Hund tillsammans med en orkester och Kulturskolan Östersund en mycket lyckad stumfilmskonsert i Teatersalen.

Thomas Öberg, the star of Bob Hund, har verkligen trissat upp förväntingarna inför konserten den sista festivalkvällen. Tyvärr leverar de inte. Utifrån de sprudlande idéer som onekligen finns hos bandets medlemmar hade jag förväntat mig något mera oförutsägbart. Istället får vi en klassisk Bob Hund-konsert där all fokus riktas mot Thomas Öberg, sångaren som inte kan stå stilla en sekund. Scenen blir hans lekplats. Som en unge full på socker springer han runt, svingar mikrofonen runt halsen, bygger torn av högtalarna och leker med basistsens bassträngar. Det är både roligt och irriterande att beskåda denna lekstuga.


Öberg ger 100 procent%och drar av klassiker som Tinnitus i hjärtat, Hjärtskärande rätt och Har du inget man kan dansa till. Men jag som sett dem förut saknar något mera. Här finns Kulturskolan Östersund som är en skicklig kör, men det räcker inte. Det känns snålt av bandet att enbart bjuda på en ynka låt, Brooklyn Salsa, från nya skivan. Till nästa gång hoppas vi att Öberg och Co tar med sig alla nyskapande idéer till spelningen och bjuder på en show som faktiskt överraskar.

Storsjöyran: Kjellsorterat

by

Kjellsorterat på Storsjöyran
Badhusparken
, lördag 30 juli 2016
Betyg 3

Kjell Höglund är en egensinnig låtskrivare och artist. Dessutom är han, och detta är viktigt, en jämte, född i i södra Jämtland och uppväxt utanför Strömsund. Därmed är det logiskt att anordna en hyllningskonsert på just Storsjöyran. På grund av hans epilepsi som orsakar minnesluckor och anfall har han valt att lägga artisteriet på hyllan. Kjell skriver enkla visor men med smarta formuleringar om den förvirrade männsikan och den menlösa vardagen i en kall och hård värld. 

Hans låtar har inspirerat många artister, flera av vilka finns på plats på scenen ikväll.

Annika Norlin är först ut på scen med sin omtolkning av Kjells Otäck tendens. Låten är ständig aktuell och tar upp hemska tendenser i samhället såsom klasskillnader och klimatförändringarna: ”Och naturen protesterar. Som om jorden själv var sjuk , orkaner och vulkanutbrott, som spyor på en duk, det är en otäck tendens.” 

Lars Winnerbäck framför en sömnig Genesarets Sjö medans han stirrar sig blind på låttexten. Han borde ha förberett sig något.

Östersunds stolthet Ellen Sundberg får äran att sjunga den klassiska Man vänjer sig . Jag som älskar originalet tycker inte hennes countryvariant är av samma kaliber. Musiken är för glad och hennes fina, ljusa aura passar inte till Kjells mörker kring livets menlöshet.

Stefan Sundström levererar kvällens bästa omtolkning med sin proggrockiga version av 
Häxprocesser, om vår tids främlingsfientlighet. I pauserna delar en kär kollega med sig av sina anekdotiska berättelser om vännen. Det ger en bra bild av personen Kjell.



Som avslutning äntrar han själv scenen och får utan förvarning sjunga Jag hör dem ligga med varandra i våningen ovanför. Det verkar vara en varm och god människa med mycket humor och självdistans: ”Jag har fått ett papper här med jättestora bokstäver men paprena har hamnat i fel ordning”, säger han lite finurligt. Det är en fröjd att få se honom sjunga tillsammans med övriga artister.

Som helhet är hyllningskvällen en labil konsert men det är långt ifrån någon fullträff. Medan vissa borde förberett sig borde andra vågat ta ut svängarna mera. Men budskapet går inte att ta missta – Kjelle rules!




Storsjöyran: Van Morrison – sömnigt och oinspirerat

by

Van-1-minst

Van Morrison på åStorsjöyran
Stortorget scenen – fredag 29 juli 2016
Betyg 2

Van Morrison eller Van the Man som han ofta kallas är festivalens stora dragplåster. Han inviger festivalens stora scen med en show som lämnar bitter eftersmak. Det är en trött 71-årig Van som äntrar Stortorget scenen. Stiligt klädd i blå kostym och svart-vit randig hatt tar han sig ton. Van är en legend. Redan som 15 åring började han sin karriär som sångare i bandet The Javelins. Men det var som soloartist han slog igenom stort med bland annat  klassikern Brown Eyed Girl, en låt som mycket väl kan vara den mest sönderspelade i musikhistorien. Med tiden skapade han en egen genre Celtic soul som är en blandning av jazz, rhythm’n’blues, keltisk folkmusik och gospel.

Här finns potential för en lyckad konsert. Bakom sig har han ett kompetent band med en cellist, trumpetist, bakgrundssångare, trummis och keyboardist som alla gör ett strålande jobb. Men framförandet är sömnigt och oinspirerat.

Under den en timmes långa konserten pratar Van aldrig med publiken och den lilla rörelse vi ser är ett försiktigt vikande på höfterna. Vi hör låtar som Moondance, Have I Told you Lately och förstås Brown Eyed Girl framföras på autopilot. Festivalen märkliga val att förlägga konserten så tidigt i programmet kan vara en förklaring att konserten aldrig lyfter. Folket har inte hunnit strömma till och är inte tillräckligt på luven för att riktigt vilja digga loss. Eller så passar inte Vans sävliga country för den stora scenen alternativt att musiken är för daterad.

Det positiva: Detta är min första konsert på festivalen och det kan bara bli bättre.

Foto: BeA Nilsson
(Bilden är från spelningen på Sthlm Music and Arts 2015)

Storsjöyran: Sarah Riedel och Kristina Lugn – en fredagskväll väl värd att minnas

by

Sarah Riedel och Kristina Lugn på Storsjöyran
Teatersalongen, fredag 29 juli 2016
Betyg 4

Sarah Riedel är en av vår tids stora jazzmusiker och Kristina Lugn en framstående poet. Tillsammans skapar de finstämd musik som blandar visa med jazz och vacker lyrik. Sarah upptäckte Kristina redan som barn. Med projektet Hemligheter på vägen från 2009 fick hon chans att sjunga vissa av hennes låtar, komponerade av pappa George Riedel.  

Hösten 2014 framträdde hon med nyskriven musik till Kristinas lyrik på Soppteatern i Stockholm och har därefter sjungit hennes låtar flera gånger. Denna kväll är dock unik. Det är nämligen första gången Kristina finns med på scen. Det är premiär för den dynamiska duon. “ Det är en poetisk labyrint fylld av lika sorgsen som absurd lyrik”, för att återanvända den 33-åriga Sarahs ord. Hon har med skicklighet lyckats överföra Kristinas morbida historier över till musikens rum.

Kristinas roll är som underhållare. Säga vad du vill om hen. Hon kan verka barsk, dyster och tystlåten. Men skenet bedrar. Faktiskt är hon en riktig muntergök. Med sin sävliga röst och torra komik charmar hon oss alla under stolarna. Trots mörka ämnen- trasiga förhållanden , ensamhet och döden-  är det mycket lustfyllt.  Titlarna är talande för den egensinniga lyriken- “Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag”, en text om att leva på existensminimum och “När jag var gift med Herman och dog av valium”, om ett torftigt förhållande och om Herman som inte kan få upp den. Sådana morbida historier bjuds det på många.

Mot slutet brister Kristina ut – Vem av oss tror ni är gravida? Gissa tyst för er själva och viska i personen bredvids öra så kan ni vinna fina priser, mina Dardel-teckningar. Det är denna typ av skruvade humor kombinerat med Sarahs vackra röst och ackompanjemang som gör fredagskvällen väl värd att minnas.