Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Filmrecension: The Rider – Berörande om manliga dygder

by

The Rider
Betyg 3
Regi Chloe Zhao

Machoidealet är starkt inom rodeo-branschen. Under en hästtävling ramlar  och slår sig Brady  fördärvat. Han har knappt lämnat sjukhuset innan hästryggen ska sadlas åter. Brady uppmanas av läkare att ta det lugnt och låta kroppen läka. Men Brady lyssnar inte till det örat. The Rider är ett drama i det lilla formatet som med enkla medel och utan övertydlighet beskriver en rodeostjärnas tuffa leverne.  Förväntningar är stora på den tidiga sportstjärnan.  Störst är hans  egna krav. Brady är en fighter som inte ger upp i första taget, även om det kan innebära döden. Den karga miljön och det hetlevrade samhället skildras med säker hand av regissören Chloe Zhao. Berättarmässigt är filmen klassiskt uppbyggd. Det är den typiska historien om den ensamme mannen och hans kamp. Om Strävan efter att till varje pris uppnå mansbilden, en osårbar individ som aldrig säger nej. The Rider berör med sitt tydliga budskap om att visad sårbarhet har ett egenvärde. Men jag saknar ett större djup, en vidare diskussion om manlighetens dygder och begränsande natur. Men Chloe kommer långt med sitt engagemang och sin förkärlek till karaktärerna i filmen.

Filmrecension: Son of Sofia – starkt om komplicerade familjeförhållanden

by


Son of Sofia
Betyg 4
Regi:  Elina Psykou
Nordisk premiär

Mörka grekiska dramer har vi fått vår beskedliga del av de senaste tio åren. Trenden startade med nattsvarta Dogtooth som följdes upp av Luton, Miss Violence och Alper. Son of Sofia går i samma anda. Elina Psykou, filmskaparen bakom prisbelönta The Eternal Return of Antonia Paraskevas, har regisserat ett tungt drama om svåra uppväxtförhållanden och komplicerade familjerelationer. Misha tvingas lämna hemlandet Ryssland för att flytta ihop med mamman som bor i Grekland tillsammans med en ny man. Plastpappan Nikos är en 69 årig herre som fortfarande lever kvar i det förflutna. För drygt trettio år sedan var han en erkänd barnprogramsledare. Nikos uppfostran är sträng. Ingen ryska tillåts i hemmet. Misha påtvingas alla Nikos intressen – utklädnad, militarism och olympiska spelen. Pojken ogillar allt Niko står för.  Med tystnaden som uttrycksform försöker han att göra sig hörd hos modern. Men Sofia är sedan länge infångad i generalens lasso. Som skydd mot omvärlden fantiserar Misha om en drömlik plats befolkad av diverse exotiska djur. Det blir en välbehövlig verklighetsflykt från misären. De ”Where the wild things are”-liknande drömscenerna fungerar sisådär. Istället är det maktspelet en nioårig kille och 69 årig herre som fascinerar. Med små medel – Ett ansiktsuttryck, ett falskt leeende – lyckas Victor Khamou som Misha övertyga.

 

Son of Sofia känns i magen. Med ett imponerande skådespel och en skicklig regi är Elina Pskykou helt klart en tänkbar kandidat till årets bronshäst.

The Workshop – Raffinerat berättande om nationalism och vapenfetischism

by

Laurel Cantet, regissören bakom magnifika Mellan väggarna, fortsätter med sin hyperrealism. Denna gång med temat våld, rasism och vapen-fetischism. Antoine är en ung man vars fascination för hans fiktiva makabra scener väcker oro. Antoine ingår i en skrivarkurs där han tillsammans med ett gäng studenter lär sig om att skriva. Författarinnan Olivier Dejat  leder kursen och hjälper ungdomarna att författa en kriminalhistoria. Men Antoines ständiga provokationer oroar Olivier.  Samtidigt fascineras hon av honom. Hon börjar göra egna efterforskningar kring hans person och halkar över en IS-värvningsvideo.

Utan förenklingar berättar Cantets sin historia om nationalism, militarism, rasism och vapennoja. The Workshop är en psykologisk studie över en människa vars världsbild skiljer sig från de flestas. Det är en stark och välgjort drama som tar sitt ämne på största allvar. Ett utforskande i det mänskliga psyket som både fascinerar och trollbinder. Dialogen är utsökt och känns trovärdig rakt igenom. Skådespelet är starkt. Särskilt Marina Fois övertygar som luttrade författaren Olivier. En stark insats gör även Matthieu Lucci som Antoine. Minustecknet uppenbarar sig mot slutet av filmen. Allt för abrupt rycks vi ifrån historien om den vilsne mannen. Lösa trådar benas aldrig ur och en för hafsigt genomförd slutkläm påverkar mitt omdöme. Det är synd på en annars så kompetent och fängslande film. Betyget blir ändå fyra. The Workshop är raffinerat berättande signerat Cantet som bevisar än en gång vem som är mästare inom hyperrealism.  

Arkiverad under: Film

Teaterrecension: Engelkes Spöksupé – Fragmentarisk och innovativ Strindbergs-potpurri

by

Paret Edgar och Alice dansar sin dödsdans fram till sena nattimman.

Av och med Charlotte Engelkes
Medverkande: Charlotte Engelkes och Göran Martling,
Regi: Charlotte Engelkes
Musik, arrangemang och översättning: Göran Martling<span
Scenografi: Charlotte Engelkes och
med inspiration av Spöksonaten och Dödsdansen.
Premiär : Den 1 november. 

Välkommen på supé med intima Strindbergsteatern. Så här i post-halloween-tider bjuder teatersällskapet på spöksupé med ett potpurri över Strindbergs arv.  Fröken Julie sjunger ut. Den plågade pianisten mumifierar sitt ansikte för att följa sitt sanna jag. Och paret Edgar och Alice dansar sin dödsdans fram till sena midnattstimmen.  

Engelkes spöksupé är en kreativ men fragmentarisk föreställning, svår att greppa. På scen står två människor. En kvinna och en man. Två antiteser, enligt Strindbergs utsaga. Kvällens meny är traditionell husmanskost – kvinnligt och manligt – hatet och kärleken – livet och döden. Dessa jing och jang-symboler kontrasteras och ställs mot varandra.

Med vad säger pjäsen om att vara människa? Intet nytt under solen. Den fragmentariska framställningen känns allt för flummig, som en febrig dröm som håller dig gisslan under en timmes tid. Kvällens tio-rätters är inte för alla. Främst riktar sig teatersällskapet till den verkliga Strindbergs-entusiasten. Hen som kan rabbla Fadren-repliker i sömnen eller som klär sig i Fröken Julies kläder och sjunger kärlekssången. Det är inte en pjäs i min kolör. Min okunnighet inom Strindbergs-området ligger mig inte i fatet, men ändå – det borde gått att lyfta intressanta återkommande Strindberganska teman. Tur att gestaltningen är så pass kreativ och fri i sin form. Det lidande paret närmar sig varandra genom att drapera in ansiktet i lager på lager med bandage och i omfamnandet där mannen spelar piano och kvinnan drar i sitt dragspel över mannens rygg. Och frånvaron av närhet och sökandet efter mänsklig kontakt gestaltas via klädhängare. Utöver en fullsatt teaterlokal sträcker Fröken Julie ut hängaren ovan sin publik. Plötsligt förvandlas den och blir till en jätteantenn som fångar upp både ljud och oljud från omvärlden.

Engelkes Spöksupé är ett knepigt drama som fungerar mer som performance än klassisk dramatisering. Den dova stämningen lättas något upp av humor-inslagen. Men tyvärr träffar komiken ofta fel och det blir plump glaghumor. Men fascinerande är showen som är fullproppad med kreativa lösningar men som dränerats på innehåll. Engelkes  Spöksupé kunde varit så mycket mera.

Petter Stjernstedt

Tv-recension: Stranger Things – en underbar flört med 80-talsfilmen

by

Stranger Things säsong 2
Betyg 4
Distributör Netflix
Skapare Duffer bröderna

Rolig, rapp, fängslande och charmig. Andra säsongen av Stranger Things är underbar. Duffer Brödernas raffinerade flört med 80- och 90-tals sci-fi är en lyckad genrekompott som frammanar kalla kårar såväl som skrattattacker.

Drygt ett år har passerat och vi får återse vännerna Mike, Dustin, Lucas och Will, ynglingarna som verkar lukta sig till faror. Det är demon-hundar, underjordiska gångar och jättespindlar. Övernaturliga krafter som kräver skills för att övermanna. Till hjälp har kvartetten – för att nämna några- polischefen Jim och Max, en nyinflyttad brud med skinn på näsan som presenterar sig för pojkarna genom att spöa dem i arkadspelet Dragons Lair.

Duffer bröderna har åter hittat rätt. Med Säsong två lyckas de både vidareutveckla konceptet och bibehålla känslan från tidigare säsongen. Det är charmig high-school blandat med rymdfilm och skräck, en gott och blandat påse med mycket nostalgi. Poltergeist, Exorcisten , Gremlins och Ghostbusters är bara ett axplock ur den filmskatt som bröderna gräver från. Men serien är mer än en copycat. Den har en egen röst.

Säsongen är mörkare än den tidigare. Den dystopiska domedagskänslan är påtaglig. 50-talsklassikern The War of Worlds gör sig påmind när Will i ett mörkt mardrömslikt universum, parallellt till vårt, möter en åttafotad jättespindel.  Persongalleriet är rikt, även om vissa karaktärer känns platta. Huvudpersonerna får större utrymme att utvecklas. Det är ett imponerande balansnummer att ta sig an ett tjugotal karaktärer utan att det känns stressat eller att någon glöms bort på vägen.

Stranger Things andra säsong är en värdig uppföljare som bevarar både stämning, foto och humor från den första historien. Med Duffer bröderna vid rodret blir du som på barn på nytt. Bänka dig framför soffan  och avnjut timtal av högkvalitativ underhållning. 

 

Arkiverad under: Scen