Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Filmkrönika: I am not a witch

by


Titel: I am not a witch
Land: Zambia, Storbritannien, Frankrike
Produktionsår. 2017
Längd: 92 Min
Regissör: Rungano Nyoni
Språk: Bemba/Engelska med Svensk text

Är du en get eller är du en häxa? – Nioåriga Shula tvingas välja mellan att bli ett fyrfota djur eller leva som en häxa.  Hon väljer det sistnämnda och skickas till ett häxläger. Där tillsammans med övriga häxor arbetar och hjälper hon sin gårdsherre med diverse sysslor. För att Shula inte ska flyga iväg spänns hon fast med ett vitt tygband. Detta – mina damer, herrar och queers – är en bit av den ghanska verkligheten. Kvinnor som bryter mot normen, som beter sig illa eller klär sig fel eller som på annat sätt bryter mot den traditionella kvinnorollen blir hårt straffade. Folket från den närliggande zambiska byn har problem med fattigdom, våld och torka. De behöver en syndabock, någon att lägga skulden på, Häxan. I alla tider har människan straffat den andre – från 1500-talets häxbränning till nutidens flyktingkatastrof och parollen – skyll på invandrarna. Shula är en blygsam individ som inte vill någon illa. När Häxmästaren frågar om hur livet som häxa ter sig får han noll respons. Under filmens gång utvecklas Shulas roll. Borgmästaren rekryterar henne till att bli hans “cirkusdjur”. Med vit-färgat anlete och knepig turban på huvudet visas hon upp för turister.

I am not a witch är en sorglig historia om orättvisa, utsatthet och mysogynitet. Häxan blir en symbol för de förtryckta sydafrikanska kvinnorna. Långfilmsdebuterande Rungano Nyoni har hyllats världen över för sin mörka berättelse. Hjälplösheten och utsattheten får mänsklig gestalt via barnet. Maggie Mulubwa som ung-häxan är en skicklig skådespelare, en talang som inte regissören nyttjar. Häx-flickans stumma ansiktsuttryck och ack så få repliker talar inte klarspråk.

Likt en zambiansk Ruben Östlund zommar Nyoni ut och betrakta individerna på avstånd. Vi får aldrig komma karaktärerna nära. Kanske är det Nyonis intention, men jag har svårt att relatera till någon vars handlingar aldrig motiveras.

Istället är filmens styrka humorn. I am not  a witch är en vass satir om den moderna häxan sett ur ett  barns perspektiv. Shula tvingas peka ut ficktjuven. Framför henne står tio skrajsna män inväntandes domen. Över telefon rådfrågar Shula sina häxvänner. Shula: “ Jag vet inte vem det är”. Häxorna: “ Ta han som är brun och ser ner i marken.” Det är den typen av humoristiska inslag som gör de starka bilderna enklare att ta in. I am not a Witch är ojämn. Men med ett vackert bildspråk och intressant tematik rekommenderar jag ändå den. 

Filmrecension: The Wound

by

The Wound beskriver manligheten som en rit, en utdragen och sträng process innefattande specifika utföranden. De unga Xhosa männen kommer till Östra Kapprovinsens berg för att genomgå riten. Deras mästare, så kallade caregivers, skär upp männens penisar. En läkningsprocess påbörjas som ska pågå i veckor framöver. Xolani och Vija, två caregivers, har i hemlighet en sexuell relation. Kwanda  är stadspojken, tillhörande den övre klass. Han vägrar att förhålla sig till gruppens regler och gör allt för att sabotera för de andra. Det blir Xolanis och Vijas uppgift att tygla pojken som både frustrerar och inspirerar de homosexuella männen. 

The Wound handlar om traditionell manlighet, sexualitet, tradition och lust. Det är modernitet kontra tradition, heterosexualitet kontra homosexualitet, mjuk kontra hård maskulinitet. Titeln syftar på det bokstavliga sår riten ger pojkarna samt det sår som rivs upp hos människor som i en homofobisk värld inte tillåts vara sig själva. The Wound bryter ny mark – gör upp med sydafrikanska tabubuämnen och synliggör en grupp som sällan gör sig hörd inom sydafrikansk film. För det sydafrikanska queer-kollektivet betyder The Wound  allt och utifrån Cinema Africas utbud är det fler moderna filmer som  vågar utmana heteronormen. The Wound säger något viktigt om de dammiga traditioner människor från traditionstyrda familjer fortsätter att följa. För att visa på en alternativ verklighet borde sydafrikanska skolor visa upp och diskutera den lustbejakande The Wound, filmen om såret som aldrig riktigt läker. 

 

Filmrecension: Felicité – Nattsvart om kvinnlig utsatthet i Senegal

by

Titel: Felicité
Betyg: 4 av 5
Längd:123 min
Från: 15 år
Språk: Lingala

Alan Gomis Felicité är en kalldush. Ett mörker som breder ut sig och slukar dig hel. Felicité är klubb-sångerskan och den ensamstående mamman som kämpar i motvind för att få livspusslet att gå ihop. När sonen råkar ut för en allvarlig bilolycka vänds Felicités värld upp och ner. Det blir en jakt efter pengar och värdighet. Felicité söker ekonomiskt stöd hos bekanta och obekanta i närområdet. På kuppen får hon utstå våld och förnedring.

Felicité skildrar klass, fattigdom och den lågavlönade kvinnans situation i nutidens Senegal. Vi ser en arbetarkvinnas vardag där maten är knapp och pengarna ständigt tryter. Véro Tshanda Beya Mputu är självlysande i rollen som tonårsmamman. All frustration Felicité upplever syns i Veros ansikte.

Med minnesvärda sekvenser, närbilder på ansikten som säger mer än tusen ord, och bländade scener där ljuset får eget liv är fotografiet något utöver det vanliga. Musiken av det kongolesiska kollektivet Kasaï Allstars ackompanjerat av Orchester Symphonique Kimbanguiste förstärker känslorna när Felicité förtvivlat vandrar längs stadens torg och gator.

Felicité är nattsvart, en orgelspelad Toccata som vältrar sig i misär och mullrar likt åskmolnet på himlavalvet. Fler ljusglimtar hade balanserat det intensiva dramat. Att filmen aldrig tar slut – inte förrän efter en dryga två timmars sittning – försvagar dess utfall.  Tematiskt är det en grumlig historia vars huvudfokus är vag. Men Felicité som drama både sprakar och pulserar framför hornhinnan. Det blir en halvstark fyra till Felicité, filmen som visar hur verklig smärta kan se ut.

Cinema Africa 20 år- Följ Kulturbloggens rapport från festivalen

by

Felicité

Cinema Africa firar 20 år och bjuder i år på ett gediget program med dokumentärer, kortfilm, experimentell film, VR-upplevelser och biofilm med teman kring humanism och mänskligt värde.

I kölvattnet av Metoo är det fler och fler filmfestivaler – från Feminisitiska filmfestivalen till Women in Horror – som tar avstamp i det kvinnliga filmskapandet.  Sedan start har Cinema Africa lyft feministiska, antirasistiska och intersektionella frågor. Rwanda-filmerna Sacred Water och The Secret of Happines sätter fokus på den situation som råder idag för unga Rwandiska kvinnor. The Wound handlar om stereotyp manlighet och homofobi i en maskuliniserat land. Premiärfilmen Felicité, Senegals oscarskandidat om klubbssångerskan och ensamstående mamman Felicité, visas ikväll på Oscarsteatern. Johannes Anyuru inviger kvällen med ett framträdande. Biljetterna till kvällen är slutsålda. En recension kommer inom kort av filmen Felicité och Kulturbloggen rapporterar under hela veckan från en av världens största afrikanska filmfestivaler.

 

 

Arkiverad under: Scen

Längtan (Teaterkritik) – Svidande om svek och arbetarklassens våndor

by

 

Titel: Längtan
Manus: Anna Jordan
Åldersgräns: 15 år.
Premiär: 21 februari
Med: Filip Johansson, Alexander Jubell, Maria Zakrisson Mortensson, Louise Ryme
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Michaela Granit
Scenografi: Karin Lind
Musik och ljuddesign: Daniel Douhan
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Kostymdesign: Maria felldin
Maskdesign: Nina Lagnefeldt
Föreställningen är 2 tim och 20 min lång inklusive paus.

Orginaltiteln är Yen, längta på japanska. Det är längtan efter en familj. Efter en mamma vars omfamningar stillar ett oroligt barn. Längtan efter pengar, kunskap och trygghet. Längtan efter ett liv som alstrar hopp, ett hopp om att den ljusnannde framtid är för dem.

Harley bor tillsammans med lillebror Robbie i mammas lägenhet. Modern Maggie har flyttat ut och överlåtit ansvaret för Robbie på Harley, ett ödesdigert misstag. Robbie som har slutat gå till skolan spenderar dagarna i ända med att se på porrfilm och spela tv-spel. På kvällen serverar storebror chips och godis, eller i bästa fall capriciossa-pizza, på återanvända plasttallrikar.
I förgrunden bubblar oron. Rädslan över mamman som dricker tills hon spyr. Varje natt ser pojkarna ut genom fönstret, nervösa över att skymta en vilsen mamma vinglandes på sköra ben. En bristfällig uppfostran har inte lärt dem om att ta ansvar för och visa hänsyn gentemot andra. I den lilla, sunkiga lägenheten hörs sexistiska uttalanden om villiga tjejer som alltid ställer upp när mannen kallar. Men så en dag träffar de Jennifer. Grannflickan med smeknamnet Yen vänder upp och ner på killarnas vardag.

Längtan, skriven av Anna Jordan, är en internationellt erkänd pjäs som rönt stora framgångar världen över. År 2013 fick Jordan motta The Bruntwood Prize för bästa teatermanus. I London på Royal Court och i New York har Yen visats. Och nu är det Stockholms tur. I regi av  Michaela Granit ser vi ett drama som i äkta Bergman-anda tar sig an ämnen som svek, skuld, skam och bristande kärlek. Fokus är den komplicerade syskonrelationen två bröder emellan. Med humor och gravallvar angriper Granit ämnet. Regissören och Jordan formar människor av kött och blod att bry sig om. Skådespelet är starkt. Filip Johansson imponerar som hyperaktive Robbie, 13-åringen som bokstavligt talat säger allt han tänker. Louise Ryme gör en trovärdig rolltolkning av mamman Maggie. Möjligen är rollen i den svenska teateregissörens knän väl kantig. Bäst är Alexander Jubell, som storebrorsan Harley. Med enkla medel, små ansiktsuttryck och stumma minner får han fram vad Harley tänker och känner.

I dryga två timmar håller den på, men inte för en sekund försvinner mitt fokus. Det är Anna Jordans förtjänst. Jag vet lite om de tidigare uppsättningarna men har svårt att se hur en historia som denna om trasiga relationer och en stereotyp mansroll kan bli dålig. Yen skildrar arbetarklassens våndor, om förbannelsen att en gång födas in i en viss ekonomisk grupp och aldrig ta sig därifrån. I Michaela Granits händer blir det en samtida historia. Längtan säger något om vår tid. Blicken är vänd mot den lägsta klassen,  en ekonomisk grupp vi sällan ser gestaltas på scen. Det handlar om kampen och drömmen om att en dag nå toppen av ett isberg. Utan pekpinnar och tillrättalagda sanningar, med längtan i syn och kolmörker i blick, hittar Jordan och Granit hem.