Titel: Felicité
Betyg: 4 av 5
Längd:123 min
Från: 15 år
Språk: Lingala
Alan Gomis Felicité är en kalldush. Ett mörker som breder ut sig och slukar dig hel. Felicité är klubb-sångerskan och den ensamstående mamman som kämpar i motvind för att få livspusslet att gå ihop. När sonen råkar ut för en allvarlig bilolycka vänds Felicités värld upp och ner. Det blir en jakt efter pengar och värdighet. Felicité söker ekonomiskt stöd hos bekanta och obekanta i närområdet. På kuppen får hon utstå våld och förnedring.
Felicité skildrar klass, fattigdom och den lågavlönade kvinnans situation i nutidens Senegal. Vi ser en arbetarkvinnas vardag där maten är knapp och pengarna ständigt tryter. Véro Tshanda Beya Mputu är självlysande i rollen som tonårsmamman. All frustration Felicité upplever syns i Veros ansikte.
Med minnesvärda sekvenser, närbilder på ansikten som säger mer än tusen ord, och bländade scener där ljuset får eget liv är fotografiet något utöver det vanliga. Musiken av det kongolesiska kollektivet Kasaï Allstars ackompanjerat av Orchester Symphonique Kimbanguiste förstärker känslorna när Felicité förtvivlat vandrar längs stadens torg och gator.
Felicité är nattsvart, en orgelspelad Toccata som vältrar sig i misär och mullrar likt åskmolnet på himlavalvet. Fler ljusglimtar hade balanserat det intensiva dramat. Att filmen aldrig tar slut – inte förrän efter en dryga två timmars sittning – försvagar dess utfall. Tematiskt är det en grumlig historia vars huvudfokus är vag. Men Felicité som drama både sprakar och pulserar framför hornhinnan. Det blir en halvstark fyra till Felicité, filmen som visar hur verklig smärta kan se ut.