Petter Stjernstedt

Sara Parkman – Skivrelease av ”Vesper”
Gästartister:  Mats Edén, Maija Kauhanen, Selen Özan, Xenia Kriisin, Alice Boman och trumslagarna Jakombe.
Plats: Hus 7
Tid: 31 oktober, 20.30

Hon kommer in på scen iklädd blommig färggrann klänning, häckle runt huvet och ett par tjocka pilotbrillor på nästippen. Som en söt liten påskgumma som livnär sig på egetlagat bröd och svartvinbärssaft. Men skenet bedrar. Inunder finns ett kraftpaket. Det är något vi alla under kvällens gång ska bli varse om. Och bakom Sara finns en arme av talanger som alla får sin tid i rampljuset och med sin lyster lyfter de en redan färgstark show till nya höjder.

Sara Parkman är Sundsvallsbon som vid tidigt stadium bestämde sig för att bli folkmusiker och hon påbörjade sina studier i folkmusik på Malung folkhögskola, vidare till musikkonservatoriet i Falun och kungliga musikhögskolan i Stockholm. Sedan fyra fem år tillbaka har hon beprövat sina vingar som folkmusiker och hon har lättat mark. Albumet ”Sara Parkmans skog” från 2016 fick välförtjänt fin kritik och vart bland annat beskriven som ”folkmusik för 2016, bestående av smutsiga 80-talssynthar, elektroniska instrument och uppblandat med pop”. 2018 gjorde hon körverket ”Folkmusik till välfärden” som även senare blev en föreställning av Riksteatern.

Sara är en urkraft som insuper all den visdom som finns i de uråldriga träden, de stukade stubbarna och varma grönbeklädda mossorna. Och ut sipprar den ljuvaste av musik. Det är folkmusik för 00- talet som har väldoften av både pop och visa. Sara lyckas modernisera folkgenren samtidigt som hon behåller kärnan i den folkliga musiktraditionen. Ikväll firar hon skivsläppet av nya plattan ”Vesper”, aftonbön på latin. Hus 7 beskriver ”Vesper” som ett eko över generationsgränser och nationsgränser. Det är lyrik, ångest och en levande natur som dansar likt näcken vid ån. Konserten är precis som så en kommunöverskridande och genremångfaldigad upplevelse. Med sig har hon vänner från alla Sveriges hörn, trumslagare, folkmusiker och popartister som äntrar scenen tillsammans med Sara.

Först ut är Alice Boman som med sin ljusa sköra röst sätter ton åt Saras bräckliga visor om ångest och självrannsakan. Mats Eden är fiolfantomen, Saras tidigare lärare som alltid i alla väder har stöttat henne. Tillsammans framför de ”Inge-Maries visa” om Inge-Marie som fixar allt i byn – hon fejar korna, hon rullar hö och hon kokar kaffe till alla de hårt arbetande männen där ute på åkern. Och vad får hon för det? Hon är dåtidens feminist. Och Vesper och Sara är ett eko från den tiden, ett bevis på att kampen alltid fortsätter, hur kvinnlig frigörelse som påbörjades för över hundra år sedan fortlöper och tas över av nya engagerade och argsinta suffragetter. Sara ropar ut mot publiken som en ångestvrål i natten. Hon uppmanar oss att vara arga och inte acceptera orättvisor. Som kvinna i folkmusikbranschen är det tuffa tag som gäller. Man måste hela tiden som kvinna bevisa sin intelligens. Ja jag kan spela luta och skriver egen musik. Jag behöver inte din hjälp.

Nästa gäst är David Richard från söderut. Gemensamt sjunger de ”Dynamite”, om att ibland som människa tillåtas att visa sig svag, hur ska man annars orka? I ett ständigt pågående krig mellan könen finns ingen tid för längre vila men pauser behövs. Man kan inte alltid behöva visa musklerna i en mansdominerad värld.

Sara läser en dikt från en svunnen tid. Det handlar om nunnorna på ön som en efter en avrättades. Men några lyckades fly och gömde sig i en grotta. Där skrev de poemet om att bli ihågkommen, om gömda systrar som en gång var, vars mod och styrka lever kvar hos nya generationer kvinnor, i deras utsatthet och ursinne mot maktmissbruk och dominans. Dikten är facklan som av nya generationer systrar förs vidare.

Det är ett virilt framträdande. När trummorna mullrar igång och kören sjunger ut känner jag hur kampaglöden föds i mig och jag vill ut på gatorna för att tillsammans med andra kämpar demonstrera om en bättre värld. Metoo satt på kartan hur mycket som måste förändras innan vi uppnått verklig jämställdhet i detta land. Med alla tiders kvinnors erfarenhet och leverne i luppen får Sara mod och kraft att kasta sig ut. Det är en fröjdefull afton, en afton både nunnorna på ön och Inge-Marie där hemma på gården skulle vara mäkta stolta över.

”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt”, säger Joel Alme som senaste året samlat på sig kraft för att åter orka stå på benen. Men denna utbrändhet och de nattliga demonerna ser vi inte susen av ikväll.

Joel står åter på scen med den femte självutlämnande skivan i ryggsäcken. Fyra år har passerat efter den Grammisbelönade och erkända Fyktligan fick se dagsljuset. Senast Joel spelade ute var 2015 eller som han själv säger: ”Det var väl på 80- talet nån gång”. Efter storslagna Master of Ceremonies från 2008 och Waiting for the Bells från 2010 kom han tillbaks igen 2015, denna gång i ny svensk språkdräkt. Och den djärva förnyingen från högtravande brittiska till myspysig göteborgska skulle visa sig bli en vinnarlott. En personlig stil som känns i hela kroppen. I Bort bort bort gräver han sig än djupare ner i fördärvet med smärtsamma minnen – en pappa som dricker och ett brustet hjärta. Som skiva är Bort bort bort strålande. Men som konsert något förutsägbar – som att lyssna på skivan, bara i ett par lite lyxigare hörlurar. Inget fel i det men wowkänslan uteblir. Joel är skicklig musiker, en av Göteborgs främsta crooners. Han sätter igång, drar igenom låt efter låt. Och vips har han tagit sig igenom hela skivan. Scennärvaron är det inget fel på. Joel charmar sin publik bara genom att blinka och se Superstar ut. Showen är tajt och Joels instickare förtäljer alldeles lagom mycket om hans tuffa leverne. Efter drygt 90 minuters speltid är det slut och en tomhet infinner sig. Visst är upplägget väntat. Skiva nummer fems höga verkshöjd gör att fokus för konserten känns given. Samtidigt händer inget oväntat, inga överraskningar eller extra lyxigt inramade arrangemang av hans snygga poplåtar.

Kanske är jag väl bitter. Men konserten ger ett slätstruket intryck. Starkaste ögonblicket är när Joel sjunger ut om Kronan, baren där hans far befann sig var kväll för att dricka sig redlös medan pojkvaskern snällt fick vänta otåligt vid en stökig bardisk bara några meter bort. En artist som skriver texter som tar stryptag om ens känslonerv, som spelar gitarr och har stämband som en annan Frank Sinatra och vars brulégele-täckta hår glänser vackert i gryningsljuset borde göra någit mer minnesvärt, något som lämnar starkt avtryck. Ändock – konserten är labil och tight med en rörd Joel i centrum som inför en hängiven publik är ödmjuk och som det haglar superlativ över. För er som missat årets svenska musikhyype finns en ny chans att se Joel både på lördag och söndag på Slaktkyrkan (Förutsett att det inte är slutsålt då med! Och Joel spelar även två konserter på Pustervik i Göteborg.) Oavsett utfall är Joel ett fullblodsproffs som basunerar ut med fullaste kraft sitt känsloliv och utan tveksamheter visar sin publik hur en gitarr ska dresseras.