”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt”, säger Joel Alme som senaste året samlat på sig kraft för att åter orka stå på benen. Men denna utbrändhet och de nattliga demonerna ser vi inte susen av ikväll.
Joel står åter på scen med den femte självutlämnande skivan i ryggsäcken. Fyra år har passerat efter den Grammisbelönade och erkända Fyktligan fick se dagsljuset. Senast Joel spelade ute var 2015 eller som han själv säger: ”Det var väl på 80- talet nån gång”. Efter storslagna Master of Ceremonies från 2008 och Waiting for the Bells från 2010 kom han tillbaks igen 2015, denna gång i ny svensk språkdräkt. Och den djärva förnyingen från högtravande brittiska till myspysig göteborgska skulle visa sig bli en vinnarlott. En personlig stil som känns i hela kroppen. I Bort bort bort gräver han sig än djupare ner i fördärvet med smärtsamma minnen – en pappa som dricker och ett brustet hjärta. Som skiva är Bort bort bort strålande. Men som konsert något förutsägbar – som att lyssna på skivan, bara i ett par lite lyxigare hörlurar. Inget fel i det men wowkänslan uteblir. Joel är skicklig musiker, en av Göteborgs främsta crooners. Han sätter igång, drar igenom låt efter låt. Och vips har han tagit sig igenom hela skivan. Scennärvaron är det inget fel på. Joel charmar sin publik bara genom att blinka och se Superstar ut. Showen är tajt och Joels instickare förtäljer alldeles lagom mycket om hans tuffa leverne. Efter drygt 90 minuters speltid är det slut och en tomhet infinner sig. Visst är upplägget väntat. Skiva nummer fems höga verkshöjd gör att fokus för konserten känns given. Samtidigt händer inget oväntat, inga överraskningar eller extra lyxigt inramade arrangemang av hans snygga poplåtar.
Kanske är jag väl bitter. Men konserten ger ett slätstruket intryck. Starkaste ögonblicket är när Joel sjunger ut om Kronan, baren där hans far befann sig var kväll för att dricka sig redlös medan pojkvaskern snällt fick vänta otåligt vid en stökig bardisk bara några meter bort. En artist som skriver texter som tar stryptag om ens känslonerv, som spelar gitarr och har stämband som en annan Frank Sinatra och vars brulégele-täckta hår glänser vackert i gryningsljuset borde göra någit mer minnesvärt, något som lämnar starkt avtryck. Ändock – konserten är labil och tight med en rörd Joel i centrum som inför en hängiven publik är ödmjuk och som det haglar superlativ över. För er som missat årets svenska musikhyype finns en ny chans att se Joel både på lördag och söndag på Slaktkyrkan (Förutsett att det inte är slutsålt då med! Och Joel spelar även två konserter på Pustervik i Göteborg.) Oavsett utfall är Joel ett fullblodsproffs som basunerar ut med fullaste kraft sitt känsloliv och utan tveksamheter visar sin publik hur en gitarr ska dresseras.
