Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Filmrecension: It Must be Heaven – Träffsäker allegori över Palestina, ett tudelat land

by

Pressbild

It must be heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
Regissör: Elia Suleiman

Det är skruvat och träffsäkert ner på minsta atomnivå i Roy Andersson-doftande It Must be Heaven, Elia Suleimans politiska allegori över Palestinas blödande sår. Men övertydlig symbolik får föreställningen att sjunka något i grad.

Om själviskhet. Längtan. Förtryck och politisk kontroll. Om ringlande ormar som ödmjukt bugar sig inför människan. Bitska grannar som slänger glåpord efter varandra. Om nonchalanta poliser och pansarvagnar som domderar fram på gatorna.

Det är Palestina. Ett splittrat land och palestinierna, ett utsatt folk. Elia Suleiman beskriver med lupp landets plågade själ. Med Roy Anderssonska tablå-bilder berättar han om polisstaten, om övervakning och om konflikter och bråk som ligger och ruggar under ytskiktet.

Det är kargt och kvavt i den instängda lägenheten där Elia har sitt utsiktstorn. Egoismen når toppnivåer när ungdomar kastar sig över första lediga parkbänk mitt framför näsan på pensionären. Den ensamme mannen Elia vandrar ensam runt på Palestinas torg och gator. Han inspekterar, ser poliser som leker med sina redskap och som förföljer kvinnor som vore det deras egen skugga.

Som film är It Must be Heaven ( Nominerad till både Grand Prix och Guldpalmen i Cannes) lika politisk som humoristisk, en smart och syrlig satir om ett tudelat Palestina vars sårskårpor blöder utan hejd. Det är lätt att tycka om regissörens slapstick och torra komik. Hans ärliga osminkade porträtt över ett land ochd dess folk sätter ord på det outtalade.

Trots tunga ämnen är det lätt att ta in historien. Med Suleimans lätta hand och briljanta inramning av händelsefölopp, hans situationskomik som rör det tryckta läget i landet, blir vi upplysta och väl underhållna. Rasismen finns alltid där. De hatade, ignorerade exotifierade paelestinerna är en folkgrupp som en antingen skyr eller skrattar åt. Taxichauffören som skjutsar Elia till flygplatsen ringer närmast tvångsmässigt sin fru för att berätta om palestiniern som sitter i hans bil, exotiskt värre. Men det finns viss övertydlighet, överanvända schabloner som scenen där poliser jagar en ängel, frihetens symbol. Och i bakgrunden hör vi en brummande Nick Cave ljuda- ”I got no Future”.

Jag fattar noll av den inbyggda okommenterande sexismen som säkert anspelar på Palestinas kvinnosyn. Här hade förklaringsmodeller behövts i pedagogiskt syfte. Men trots fadäser här och där är detta en bedårande film om ett splittrat land och dess folk som på daglig basis förtrycks av sina grannar. Elia är en både vågad och skicklig regissör som förtjänar all credd. När Palestinas motsvarighet till Roy Andersson öppnar sin käft då bör vi alla lyssna.

Filmrecension: Vivarium – Lorcan går vilse i sin egen labyrint

by

Pressbild Imogen Poots och Jesse Eisenberg i scifi-dramat Vivarium

Vivarium
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Lorcan Finnegan
Skådespelare Jesse Eisenberg och Imogen Poots

Ett medelålders par längtar efter drömlägenheten, men istället fastnar de i en limbo, en never-ending labyrint där alla hus ser likadana ut och där grannsamverkan lyser med sin frånvaro.

Gemma (Imogen Poots) och Tom (Jesse Eisenberg) är paret som suktar efter “det riktiga livet” med barn, Volvo och vovve. Drömmen bli verklighet de får möjlighet att se på en fin lägenhet ute i förorten. Men inget blir som paret tänkt sig. I ett villaområde som ger kusliga Truman-show-vibbar placeras Tom och Gemma. Mäklaren rusar igenom visningen för att snabbt lämna paret till deras eget öde. Kvar är de två och ingen annan person så långt ögat kan nå. Och hur mycket paret än kämpar med att hitta ut ur labyrinten av likartade kvadratiska radhus så finner de ingen utväg. Istället återvänder de om och om igen som i en loop till samma hus nummer nio. De är fast. Fast i orten. Vad göra nu?

Vivarium är ett mardrömlikt drama om tristess och barnfamiljens rutinartade vardag med referenser till såväl Gary Ross St Pleasantville och Jim Carryes one-man show Truman Show. Men den purfärska sekt-doftande samhällssatiren om medelåldersnoja är inte av samma verkshöjd som ovannämnd klassikerstämplade verk. Det är ett smart drag av irländska Lorcan Finnegan att placera händelseförloppet i en avskalad miljö där människorna blir utelämnade till sitt eget öde där de tampas med sina egna plågoandar. Svåra kval och olika förhållningssätt till livet borrar djupa hål i relationsbygget.

Vivarium är originell och oförutsägbar. Skådisarna Jesse och Imogen gör båda goda insatser i att tolka sinnessjukdom och desperationen som uppstår i en krissituation. Det jag saknar är ett större djup för regissören att kunna diskutera människans natur och samhällsstrukturens förgörande mekanism. Det finns element av briljans här, smarta manöver, moraliska dilemman och relationer som sätts på prov. Men mycket har vi sett förut och då i elegantare kostym. Det är en konst att placera sina huvudrollsinnehavare i pappkulisser och samtidigt lyckas fånga publiken med stor dramatik. För att fylla karaktärerna med blod krävs ett skarpt manus och en väl genomtänkt ide från början till slut. Pretentionerna är goda, men när ihåligheter mot sluttampen kvarstår och feghet signaleras i hanterandet av dramatiska element känns bygget halvfärdigt. Och karaktärerna ekar av tomhet. Det finns inte nog med backstory för att göra karaktärerna relaterbara. Förstå mig inte fel. Det här är bra, bara inte på den nivå jag önskat se. Regissör Lorcan går själv vilse i sin egen labyrint.

Konserthuset i unikt europeiskt samarbete kring digitala livekonserter

by

Foto: Mats Lundqvist

Nu kan du lyssna till klassiska operetter eller internationellt erkända orkestrar från hela Europa. Via konserthusets samarbetsprojekt med nätverket ECHO möjliggörs streamad live-musik från Paris till London.

Stefan Forsberg är Konserthusets chef och ledare för kungliga filharmonikerna. Han berättar om husets digitala satsning med play-tjänsten Konserthuset play. Konserter med världsartister har lagts ut från hela världen. Totalt har man ett bibliotek med upp mot 80 filmer med inspelat material. Men när Coronan kom till Sverige blev Stefan och hans kollegor tvungna att tänka än större, tänka LIVE. Via det europeiska samarbetet ECHO, European Concert Hall Organisation, erbjuds konsertbesökare streamade live-konserter från olika delar av Europa.
– Vi går samman och ställer allt vårt utbud till förfogande gratis och vi sänder från storstäder som Amsterdam, Stockholm, Wien, Barcelona, London, Lissabon och Paris.

För att bli invald i prestigefulla ECHO måste man uppnå en viss kvalitativ kvot. Av skandinaviska musikhus är Konserthuset det enda som valts ut av nätverket för deltagande.
–Det måste vara på världsnivå och det måste vara fullskaligt.

Sedan lanseringen och den stora satsningen på digitalt innehåll har statligt finansierade Konserthuset ökat stort i antal besökare både på Facebook och i play-kanalen.
– Vi har utökat med säkert trehundra procent fler lyssnare. Det är verkligen en enorm utveckling. Vi har mellan 80-125 000 som ser våra konserter och sen har vi därtill resten av publiken som finns utspridda i Europas alla hörn.

Varje vardag måndag till fredag sänds de internationella konserter via konserthusets Facebook-sida. Det har varit en ära att få delta, meddelar Stefan Forsberg.
– Det är en stor mångfald av konserter med hög kvalitet med allt ifrån wienerfilharmonikerna till kungliga filharmonikerna. Och vi fortsätter så länge vi behöver med att streama.

Att öka delaktigheten inom kultursektorn genom det digitala har varit ett av flera huvudsyften, menar Stefan Forsberg.
– Även de som inte kan åka till Stockholm ska kunna från sin soffgrupp där hemma få ta del av konsertutbudet här hos oss.

Tillgänglighetsaspekten ha varit väsentlig. I dessa kristider vill konserthuset fungera som en ljuslåga i ett mörker.
– Just nu behöver människor hopp och glädje, nåt att se fram emot. Vissa sitter isolerade där hemma och rör sig sparsmakat i samhället. Då är
det inte fel att få slå sig ner i en skön fåtölj och över ett glas vin få ta del av förstklassiga musikupplevelser.

På Facebook-sidan har ett nytt community vuxit fram med personer från hela Europa som kommenterar och interagerar sinsemellan.
– Vi ser hur vår publik hälsar artigt på varandra och säger snälla saker. Responsen har varit enorm. Flera skriver om hur mycket vi betytt för dem i  en annars grådaskig vardag.

Konserthusets kungliga filharmoniker sliter på som vanligt i
konserthusets väldiga lokaler. Trots ett drygt hundratal personer närvarande är det inga bekymmer att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering, menar Stefan Forsberg.
– Vi har flera tusen kvadratmeter till vårt förfogande. Orkestern är uppdelad i fyra grupper. Per rum är det en maxgräns på 45 musiker och vi håller distansen mellan oss på cirka två meter.

Av tiden för Corona tror Stefan att kulturen kommer lära sig att tänka mer digitalt.
– Vi hade hela tiden tanken siktet inställt på att utöka vår digitala närvaro , men Coronan påskyndade den processen avsevärt. Följ oss på sociala medier och få möjlighet att lyssna till förstklassig musik från flera av världens mest prestigefulla konserthus. Det är nu i dessa tider som kulturen behövs som allra mest.

Petter Stjernstedt

Konsertutbud kommande dagar

Fredag 24 april 

Helgtipset #5 Programchef Fredrik Andersson sätter samman ett digitalt program ur våra filmarkiv.

Onsdag 29 april

Livestreamad konsert med Kungliga Filharmonikerna under ledning av konsertmästare Joakim Svenheden. Musik av Grieg och Tjajkovskij.  

Torsdag 30 april

Helgtipset #6 Programchef Fredrik Andersson sätter samman ett digitalt program ur våra filmarkiv.

Torsdag 30 april

PLAY-lansering: Idomeneo. Ny film på Konserthuset Play. Kungliga Filharmonikerna framför musik ur Mozarts Idomeneo under ledning av Luca Guglielmi.

TV-kritik: Sällskapet – Smärtsamt och roligt om blinda, vita män och den fantastiska porrindustrin

by

Tempo dokumentärfestival

Sällskapet – Intervjuer från alltings mittpunkt
Betyg 3
Visas på SVT i år (2020)
Regi: Malin Erixon

Malin Erixon synliggör de blinda fläckar vi alla bär med oss. Vita män, alla i 35-40-års ålder med utbildning, bra jobb och familj, träffas för ett samtal om manlighet och privilegier. Regissör Malin Erixon träffar sällskapet vid ett flertal tillfällen. De utfrågas om manlighetens baksidor, kvinnliga förebilder och hudfärgens betydelse för de utrymme man tilldelas i samhället. Responsen är häpnadsväckande. Miniserien i sju delar Sällskapet- Intervjuer från alltings mittpunkt visar med all önskvärd tydlighet hur män i grupp inte alltid ser de privilegier man bär på.

Det är tryggt att kunna sitta där längst upp på pyramidens topp, att aldrig behöva frånsäga sig någon makt för att lyfta upp andra. För de lyckligt lottade att hamna i samhällets toppskikt är det svårare att se strukturer runt omkring en. Det signalerar i alla fall Sällskapet. “Har man aldrig behövt flytta på sig, då gör man inte det”, säger Malin i en intervju om serien. Chocken kommer när männen öppnar svalget och en inser hur blinda de faktiskt är. “Feminismen har kidnappas av arga kvinnor som vill ta över makten i samhället”, säger en. En annan menar att den mest jämställda bransch han kan komma på är förstås porrindustrin.

Man skrattar gott åt alla absurda uttalanden som ibland får en att sätta chipsen i halsen. Malin drar ner kalsongerna på de vita, allt för bekväma männen genom att nämna ordet geni. “ Hur skulle du beskriva ett geni?”, frågar en Mark Levengood som låtit lånat ut sin varma, fördomsfria röst till serien. “Ja, typ som Einstein, en sån man med spretigt hår eller en finnig, spinkig datanörd kanske”. Inte en kvinnlig förebild kommer männen på. Ändå inser man inte hur det hänger samman med gruppens ställning som vit man. Sällskapet är en fascinerande inblick i samhällets mittfåra med förekomster av såväl incell-liknande säg som transfobi. Fascinerade är bara förnamnet och detta ska vara välutbildade personer med familj.

Malin Erixons animationer gör mycket därtill, inte minst skapar de förvirrade blickarna mellan de nervösa männen och de pinsamma tystnaderna en ofrivillig komik, välbehövligt för att vi tittare ska kunna ta in de absurda uttalandena. Flera scener förstärker och ramar in de verbala. Att vara bäst och prestationshungrig kan gestaltas genom att en hoppar från badhusets högsta trampolin.
Med största respekt och utan yvigt plakatviftande låter Malin männens tankar skönjas. Se, begrunda och ta lärdom för att sedan rannsaka dig själv och rätta till tillkortakommanden.

Filmrecension: Waterproof – peppigt om kvinnlig frigörelse i Jordanien

by

Tempo dokumentärfilmfestival

Waterproof
Betyg 3
Svensk biopremiär
Visas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Daniela König

Khawla är Jordaniens första kvinnliga rörmokare. Och hon utbildar fler kvinnor att laga rör och dra vatten- och rörledningar i hemmet. Det går bra för Khawla. Pengarna rullar in. Därmed bestämmer hon sig för att sadla om och med sina dinarer köpa sig ett kontor. Men mitt upp i alltihop blir hon stämd, anklagad för korruption. Hennes närmsta kollega Aisha får uppdraget att ta över den tidigare verksamhet för blivande och nuvarande rörmokare. Först tvekar Aisha, men hon bestämmer sig till slut för att pröva. Waterproof är en film om kvinnlig frigörelse och självständighet i ett Jordanien som ligger långt efter i den feministiska kampen. Hur kvinnor som inte kunde något om rörläggning plötsligt har självförtroendet att besöka en man på egen hand och hjälpa honom med ett praktiskt arbete han själv inte klarar av. Det är peppande att se hur kvinnorna växer och hur de så självklart tar plats i rummet. Befriande nog gör filmen ingen poäng av att männen är motiga till förändringen. Snarare är alla runt ikring Aisha stötande. Anklagelserna om korruption kan vara en patriarkal sak, män som känner sig hotade av en kvinna som tar plats. Men det är oklart. Just balansen mellan att berätta en stark historia om kvinnlig frigörelse utan pekpinnar gör detta feel-good-drama väl värt sin biobiljett.