Mats Hallberg

Stiltroget hyllande ömsom svängigt ömsom subtilt – For Ray, Milt & MJQ av Hans Backenroth

18 mars, 2026 by Mats Hallberg

Hans Backenroth

For Ray, Milt & MJQ

Inspelad i Riksmixningsverket 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 20/2 2026

Jazzbasisten Hans Backenroth framstår som närmast ofattbart produktiv. Nyligen recenserades här hans första julmusikskiva. Har vid flera tidigare tillfällen presenterat honom inklusive redogjort för de åtskilliga gånger jag hört honom live och på skiva, varför den information inte behöver återupprepas. Skivbolaget upplyser om att basisten vars djupintervjuer man kunnat läsa i jazzmagasinet Orkesterjournalen senaste åren under snart fyrtio år medverkat på cirka tvåhundra inspelningar. Skjuter här diskret in att jag känner honom och hans syskon så pass att jag skulle ha avstått från att recensera, om jag ansåg att denna tribut inte skulle hålla tillräcklig nivå.

Titeln indikerar att hundraåringen Ray Browns gärning hedras liksom Modern Jazz Quartet och deras vibrafonist Milt Jackson. Öppnar man cd:n finns bild på en ung version av Backenroth sittandes i soffa tillsammans med en leende läromästare. Och Backenroth som troligen producerat själv, har spelat med en rad prominenta musiker med beröringspunkter till giganten Ray Brown (mig veterligen har jag som är åtta år äldre än Hans inte hört den inflytelserike basisten live). Att tributen också omfattar MJQ och Milt Jackson beror på att kvartetten bildades ur Dizzy Gillespies första storband och i den vevan kallades Milt Jackson Quartet. Brown formade en egen trio och lämnade sina vänner innan stilbildande MJQ var ett faktum.

Sättningen på denna angenäma platta är identisk med den hos MJQ. Kontrabasist Backenroth omger sig med Roger Svedberg (orkesterslagverkare i Kungliga Operan, jazzvibrafonist, kompositör, arrangör, författare med mera) som fått anta rollen att spela i Milt Jacksons eleganta och virtuosa anda. För att fortsätta jämförelsen får Daniel Tilling (medlem i Stockholm Swing All Stars fast påträffades senast hos Jenny Almsenius) vid flygeln lyssnaren att associera till John Lewis medan den i sammanhanget unge Oscar Johansson Werre ( Trio Circle, Mainland Jazz Collective med mera) kan kopplas samman med Connie Kay. För att fullfölja analogin ska då fastslås att den svenska kvartettens ledare sannolikt också tagit intryck av Percy Heath, basist i MJQ som undertecknad faktiskt hade nöjet att se på Liseberg på 90-talet. Om jag har några vinyler med MJQ? Jo, ett par stycken som låter alldeles utsökt. Kuriöst nog är en av dem en liveinspelning från Jazz at The Philharmonic Concert Tour 1957 innehållande MJQ och Oscar Peterson Trio där Ray Brown då ingick.

Exakt ett dussin kompositioner vilka förknippas med ovan nämnda profiler har valt ut av Backenroth. Målsättningen från de fyra i projektet har varit att inte kopiera, utan tolka på ett personligt vis. Vi får bop och swing, blues och ballader med kammarjazzig anstrykning. Musiken kan överlag klassificeras i termer av tämligen friktionsfri mainstream där rytmiken accentueras i lika hög utsträckning som bärkraftiga melodier. När tempot skrivas upp infinner sig definitivt inslag av elegant virtuositet. Sättningen är onekligen speciell och kan väl bara relateras till just gentlemännen i långlivade MJQ. Albumet inleds lättsamt lekfullt med svängig approach. I och med Ray´s Idea och S K J etableras ett avspänt, skönt klingande sound.

Vem som får äran att hamna i framkant växlar givetvis, liksom rytmiska intensiteten. Ingen kan dock tvivla på i vems namn albumet släppts. Backenroth frontar oftare än sina medmusiker fast han inte trakterar ett naturligt melodiinstrument. Lyssnarna unnas minst ett fräckt intro, spel med stråke i en sekvens, flera spänstiga solon. Redan i andra låten S K J imponeras man över ett feature som gör att kompositionen tillhör topparna. I Delauney´s Dilemma uppstår Svedbergs första omgång på ”styva linan” medan Tilling presenterar sig i helfigur på efterföljande alster. Ett mycket stimulerande inslag är de ofta förekommande dialogerna emellan två instrumentalister. Spännvidden stilmässigt är ypperligt genomförd, från naturligt sväng till kammarjazz. Inspirationskällorna framgår utan att det är fråga om någon blåkopia även om det ibland blir en aning lättviktigt. Stundom motverkas lyckligtvis den erhållna uppfattningen då det samtrimmade gänget kastar loss. På sluttampen falnar ändå glöden och energin dunstar en smula. Avmätta tongångarna kan förvisso vara en avsiktlig hållning.

Nästan samtliga alster är signerade de som direkt eller indirekt hyllas. Undantagen är Ellingtons örhänge Things Ain´t What They Used To Be, en elegant gungande blues av gitarristen Kenny Burrell samt Reverence (J. Clayton). Hänförs av det lyhört framskridande samspelet i Bass Face. Standarden Django , den älskade balladen, görs i en sofistikerat tillbakalutad tolkning medan Lined With A Groove erbjuder en uppfriskande motvikt, utvecklas till en sprudlande höjdpunkt. Vendome av John Lewis är en av flera melodier med dansant prägel. Oscar Johansson Werre ser till att antingen hålla grytan kokande eller subtilt sjudande, behärskar fullkomligt i likhet med de äldre kamraterna vad han sysslar med. Vill avslutningsvis betona hur intuitivt samspelet låter. Här finns så gott som hela tiden en närvaro och tajming som imponerar och samtliga ges utrymme att utrycka relevanta tillägg. Som så ofta när Backenroth har ”befälet” i studio uppstår idealisk dynamik.

Idédriven monolog vibrerar av begär och bekräftelsebehov – Elins stora längtan av Pas De Chat på Göteborgs Dramatiska Teater

16 mars, 2026 by Mats Hallberg

Manus: Margareta Skantze

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi- och kostymkonsult: Lisa Hjertén

Koreograf: Katten konstgrupp (Fredrika Byman Moberg och Soledad Howe)

Maskdesign: Elisabeth Wigander

Ljusdesign: Anna Wemmert

Kompositör & Ljuddesign: Anna Maria Engberg

På scen: Amelie Tinnadotter Norrby

Premiär 14/3 2026 hos Göteborgs Dramatiska Teater i Stigbergsliden

Spelas till och med 28/3

I fredags bevistades en sammankomst på Mölndals Bibliotek, närmare bestämt deras boktips. En av böckerna som rekommenderades var kollektivbiografin Ligan av Fatima Bremmer där Elin Wägner förekommer. Titeln anspelar på dennes Norrtullligan om skrivande kvinnor på Klarakvarterens redaktioner i början av förra seklet. Har inte läst nämnda böcker däremot Pennskaftet om den långa rösträttstriden, Ulrika Knutssons monografi Den besvärliga Elin Wägner och för länge sedan lånades av mamma en av författarens novellsamlingar.

I lysande pjäs om Barbro Alving som sågs nyligen på Göteborgs Stadsteater fick vi veta att Bang hade för avsikt att skriva biografi om Wägner. Om jag inte missminner figurerade hon också i Septemberteaterns storstilat ambitiösa Musikalen om Frigga om rösträttsrörelsen som recenserades här. Har som sagt i bagaget flera ingångar till premiären av en monolog som följaktligen handlar om Elin Wägner (1882-1949), författare och journalist, debattör och akademiledamot, radikalpacifist och rösträttskämpe. För att bredda bilden än mer kan det vara värt att påminna om antalet scenkonstverk/ böcker vilka skildrar banbrytande kvinnliga tänkare verksamma första halvan av 1900-talet. Syftar på pionjärer som Ellen Key (ånyo aktuell), Selma Lagerlöf, Ester Blenda Nordström, Barbro Alving och nu Elin Wägner.

2003 publicerade den produktiva dramatikern, regissören och kulturskribenten Margareta Skantze 55 minuter Wägner – en monolog där författaren från Småland berättar om sitt liv, förhållanden till män, maskulinitet och militarism. Det är den schvungfulla monologen vi drabbas av i något bearbetad tappning.

Bland annat har anakronistiska sånger interfolierats. Kulturplattformen Pas De Chat (möjligen regissörens idé) använder sig av betydelsebärande fragment ur euforisk hit med irländska Hozier, cover på Bowies Modern Love med franska sångerskan Zaho de Sagazan och inte minst feministiska radikala swing-bandet Cats And Dinosaurs från Göteborg. Refränger från dessa låtar fastnade. Anna Maria Engberg, vars huvudinstrument tycks vara fiol, står i övrigt för ljuddesign och tillförsel av sound. Understryker i toner vad Elin i skepnad av Amelie Tinnadotter Norrby förklarar för oss. Medveten om sitt rykte om att vara kompromisslös läggs, ofta underhållande, texten ut för oss. Tinnadotter Norrby brer ibland på med att röra sig till musiken, klä om till glittrande charleston-klänning, och därtill förstärka det sagda med perfekt framställd mimik.

Skådespelerskan som tar oss i besittning genom att så totalt förkroppsliga en person, åtminstone alla vilka gör anspråk på att vara intellektuella har viss kännedom om, har arbetat på scener i Jönköping och Borås. Den mångsidiga aktrisen har jag sett sjunga Leonard Cohen, i dramatisering av Lena Anderssons Utan personligt ansvar på Hagateatern samt i flera uppsättningar på Göteborgs Stadsteater (Publiken, Bibeln, Som ni vill ha det, Påklädaren etc.). Då hette hon Thorén. Kuriöst nog föddes hon exakt hundra år efter Elin Wägner, vilket ett pressmeddelande påtalar.

Ensam på scenen i sitt drömprojekt är hon fullkomligt lysande i sin gestaltning, har definitivt vad som krävs för att publiken ska vilja låta sig erövras av hennes intensitet och reflektioner. Regissör Emilie Strandberg har skapat en fängslande rytm med tvära kast, som ger oss en god uppfattning om en komplex, högpresterande person. Och samarbetet med att mejsla fram Wägners personlighet i precisa skiftningar, gradvisa eller abrupta, är en av de stora behållningarna med Elins stora längtan. Ansiktet visar tydligt eller antyder ett brett spektrum av himlastormande känslor. Och sättet hennes rollfigur gör sorti på är värt extra applåder, ska inte avslöjas hur.

Scenografin är sparsmakad men effektiv. Stupade i första världskriget får kors på griffeltavlan och i fonden en appell på röd botten. De staplade och vridbara ihåliga kuberna fångar ens uppmärksamhet. Ser ut att föreställa arkiv eller bokryggar och vissa av dem liknar när de vrids fram dockskåps-interiörer. Höga stapeln refererar till kampen för kvinnlig rösträtt och insamling av stöd.

I programbladet citeras föremålet för monologen: ” Spräng systemet!! Men inte med bomber, utan med kärlekens omvandlande kraft.” Osäker på om cancern som berövade Wägner livet skrivits in i manus. En av de första berörande scenerna behandlar dock döden, minnet av moderns kappa och begravning vid tre års ålder. Fadern tillät inte att hon studerade filosofi eftersom det inte passade flickor, manövrerade sig då istället in i åtrådda kretsar genom att börja som volontär på en tidning. Pjäsens underrubrik lyder: ”Ett pulserande porträtt – en lika sinnlig som frustrerad monolog – om EW, kärleken och sakernas förbannade tillstånd”.

Vi får enligt introduktionen följa med på hennes resa från nonchalerad student till firad författare och andra kvinna invald i Svenska Akademien (pjäsen inleds med radioutsändning av invalet om jag är rätt informerad). Av hennes rika produktion framhålls främst Väckarklockan vars titel hon var missnöjd med. Moralistens principer vägleder, föranleder åtskilliga utfall. Publiken blir till mottagare av hennes åsikter och berättande. Nästan som en stum samtalspartner. Manuset kryddas emellertid med ett uppfriskande grepp, sättet privatlivet påverkar humöret. Wägner ger sin syn på sitt äktenskap med professor John Landquist, snedsprånget med en stilig karl i uniform och förälskelsen i Sigfrid Siwertz. Vid sin sida hade hon en trofast väninna som hon periodvis levde tillsammans med. Kontentan av redogörelsen är att vi lär oss åtskilligt om personen Elin Wägner och får på köpet en fenomenal rolltolkning.

Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

15 mars, 2026 by Mats Hallberg

13/3 2026

Skeppet i Göteborg

Alla med viss insyn i epokgörande jazzmusik känner till Miles Davis och John Coltrane, vidden av deras betydelse för en expansiv amerikanskt rotad genre. Vi talar om två giganter inom black music vilka under 50-talet spelade tillsammans under den först nämndes ledning. Trane gjorde outplånligt intryck med sin egna kvartett och sitt andliga sökande fast han dog redan 1968.

Miles å sin sida anses ha ska skapat nya stilar tre-fyra gånger trots perioder av förgörande narkotikaberoende. Jag äger en handfull album av John Coltrane plus några till där han är sideman. Av Miles finns i lägenheten desto fler skivor. Räknar jag med kassetter finns ungefär tjugofem alster och jag fick förmånen att höra honom och hans medmusiker hela fyra gånger live – Lund, Gröna Lund och Haag x två. Sett filmer om hans gärning och liv, har stor poster uppsatt, läst självbiografin och träffat ett par av de som fick äran att ingå o hans musikaliska krets sista åren. Miles dog 1991 bara månader efter han mycket rörande lät sig övertalas av Quincy Jones i en retrospektivt inriktad konsert som finns inspelad. Bohuslän Big Band avslutande sin miniturné inför ett utsålt Skeppet, genom att med egna och andras arr hylla dessa två storheter.

Kunnig ciceron berättar ingående om repertoar, sättning och fyller på med matnyttig info av biografisk natur. Utsedd att guida publiken hade naturligtvis jazzarkeologen Samuel Olsson blivit, tillika förnämlig trumpetare i BBB. Konserten första halva ägnades åt Miles-doftande toner medan man efter paus tog sig an John Coltrane i en för honom ovan sättning. Att behöva stå var inte optimalt. Men jag hittade hårt underlag för att bekvämt kunna anteckna. Akustiken var tillfyllest med fördelaktigt ljud även om flygelns klanger ofrånkomligen kommer till korta när blåssektionerna kraftfullt tar i.

Kvällens dubbelarbetande konferencier presenterar också solister och samtliga musiker på scen. Orkesterns fyra vakanser kommer minskas med minst en. Den unge Elias Fridolfsson som finns med bland trombonerna ska nämligen få fast anställning. Som ofta förr sitter Tommy Kotter vid flygeln medan Patrik ”Putte” Jansson tar hand om en av stämmorna i trumpetsektionen. Basisten kände jag inte igen. Upplystes om att det var Mattias Welin (Magnus Broo, Maggi Olin, Fredrik Ljungkvist…) som engagerats. Kom på att jag sett honom spela med BBB vid något enstaka tillfälle. Apropå renommerade storbandets status och samarbeten kan inflikas att de var representerade på Grammy-galan i L.A föregående månad, eftersom de nominerats i jazzens storbandskategori. Utbudet är ofantligt varför nomineringen är en storartad bedrift i sig. Detta för ett album de spelade in och turnerade med, tillsammans med pianisten Danilo Perez, en skiva recenserad här.

Borde inte vara det minst förundrad med tanke på att jag sedan flera decennier väl känner till kapaciteten hos BBB, lovordat dem i texter dem ett antal gånger. Hisnade ändå ibland över hur de fick det att låta som på berömda inspelningar på klassiker. Nästan som om originalen hade reproducerats, om än stundtals i mer eller mindre avvikande sättning. Syftar bland annat på Summertime och extranumret Round About Midnight då Miles magi exponerades. Nästan enda gången de gick bet enligt mina öron var när man med elbas, men utan varken elektronik/ keyboard eller gitarr, gav sig på Human Nature skriven av Steve Porcaro. Den femte singeln på Thriller och några år senare en smärre hit för Miles (hört live). Konsertens inledning lät trevande, nästan stabbigt trots att detta var deras tredje gig med identisk repertoar. Förvisso kopierades i temat det snyggt, svepande soundet som kännetecknar hitten.

När man bytte inriktning och gav oss Walkin´ (J. Mundy/ R. Carpenter) från 1954 gick det avsevärt mycket bättre, allt satt som det skulle. Fäster mig vid stunsigt groove Kuriöst nog finns en gemensam nämnare i nämnda låtar: Quincy Jones vars arrangemang BBB använder. Blåssektionerna färgar melodin ljuvligt. Solistrollen ges till Linus Lindblom på tenorsax elegant uppbackad av rytmsektionen. Dessutom levereras svängiga inpass på både kontrabas och bastrombon. Paraphernalia (W. Shorter) från Miles In The SKy, det sista den berömda 60-tals kvintetten gjorde i studio, levereras i brist på gitarr i annan tappning. Arrangör Niclas Rydh har nämligen överfört George Bensons solo på trombon. Nestorn bakom trumsetet Göran Kroon följer och svarar på Rydhs förehavanden. Här solar också altsaxofonist Joakim Rolandsson! Måste framhållas att rytmsektion är i sitt esse.

Två kontrasterande melodier återstår at redovisa. (för liten sättning har Samuel Olsson hållit i tillställningar där låtarna ur Milestones respektive Kind of Blue framförts). Aftonens värd kungör att två melodier pågår samtidigt i Charlie Parkers Ah-Leu-Cha från 1948. Miles var med när boppiga originalet gjordes och tog upp den på sin repertoar nio år senare när Coltrane ingick i hans grupp. Ovan nämnde Rydh har knåpat ihop det trixiga arret. Solisterna är flera, främst Martin Bjurek Svanström på alt, Alberto Pinton på bariton samt ovärderlige batteristen Göran Kroon. I outrot hänförs publiken av Tommy Kotters anslag, hans underbart unika tilltal.

Så gott som allt har med undantag för min inledande reservation varit spännande fullträffar. Pricken över i:et uppstår efter att vi fått en introduktion till det obeskrivligt berikande samarbetet Gil Evans – Miles Davis. Deras version av Summertime illustrerar idealiskt hur intuitivt de förstod och respekterade varandra. Med Patrik Jansson i framkant, en utmaning han grejar med svindlande ackuratess, utvecklas framförandet till första halvans höjdpunkt. Extra rörd med tanke på att jag valt Miles mästerliga version till begravningsmusik.

Tributen till John Coltrane inleds med Moment´s Notice från Blue Train i arrangemang av Christer Olofsson (trombonist i BBB). Albumet utgivet 1958 på Blue Note rankas som ett mästerverk. En omväxlande låt med vispspel och sordin på trumpeterna som utvecklas till ett högoktanigt verk där BBB krämar på för fullt. Den avlöses av en ikonisk musikallåt vars original är ännu längre, närmare bestämt My Favorite Things vars huvudinstrument ju är sopransax. (Har den på liveupptagning från Stockholm Konserthus som sträcker ut över en hel lp-sida.) Vår guide som står för snirkliga arret understryker att denna variant påminner om en raga. Uppdraget att leda oss i vindlande turer med ljusa toner har getts åt Joakim Rolandsson, vilket exekveras med bravur. I min bok utdelas flera guldstjärnor till denna glimrande version. Här trakterar den unge senast rekryterade medlemmen tuba. Kotters lyriska anslag förgyller ”dervish-dansen” vars modala tema fulländas unisont av BBB.

Hoppas på överseende med att jag så grundligt redogör för repertoaren de valt. Vi får veta att Giant Steps (har den på cd) byter mellan tre tonarter, vars halsbrytande eruptioner förädlats i arr Av Maria Schneider. Har stort utbyte av flera solister, exempelvis Martin Bjurek Svanström. Kompet håller grytan het, ser till att pulsen är högsta möjliga. Med ett arr från Danska radions storband lanseras ett lika förutsägbart som välkommet stilbrott. I sammanhanget närmast oundvikliga balladen Naima färgas med finess av Mikael Karlsson på tenor assisterad av Kotter som skänker oss glimtar av hur pionjären samverkade med enastående pianister.

Därpå följer Resolution ur A Love Supreme inspelad med den legendariska kvartetten. Entusiastisk publik får basintro, tenorister i maffig dialog. Registrerar bländande löpningar på flygel och inspirerat förlängt solo i improvisatorisk anda av Karlsson. Finalen hämtad ur en vidunderlig bag (jazzslang som betecknar något extraordinärt positivt) blir passande nog Round Midnight ( T. Monk) från Miles klassiska kvintett med bland andra Coltrane. Vi får nöjet att smekas av ljudvågor vilka formar sig till en veritabel högtidsstund. Fantastiska solister är trumpetaren Samuel Olsson och på tenorsax Linus Lindblom. Fullkomligt övertygad om att publiken i blandad ålder fick sitt lystmäte, att en lust väcktes att på egen hand ytterligare utforska hundraåringars bidrag till musikhistorien.

Helgjuten uppsättning trollbinder – Jenufa på GöteborgsOperan

14 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av Leos Janacek

Regi: Nicola Raub

Scenograf och kostymdesign: George Souglides

Dirigent: Alejo Pérez

Koreograf: Sara Suneson

Ljusdesign: David Debrinay

GöteborgsOperans kör och extrakör, orkester och statister

I rollerna: Julia Sporsén, Katarina Karnéus, Adam Frandsen, Kjetil Stöa, Ingrid Tobiasson, Mats Almgren, Carolina Sandgren, Ann-Kristin Jones, Kristian Lindroos, Ellen Larsson, Eugenia Babich och Stella Chatzidaki (praktikant)

Premiär 8/3 2026

Spelas till och med 26/3

Leos Janacek (fixar inte att skriva de tecken över några av bokstäverna som ska vara där) levde 1854- 1928 och tillhör de tre tjeckiska kompositörer som blivit kända utanför landets gränser. Tonsättaren var också musikteoretiker, folklorist, publicist och lärare. Påverkad av Dvorak och i än högre grad av landets folkmusik skrev han Jenufa vars urpremiär ägde rum 1904. Blev inte någon omedelbar framgång. Den ska ha varit den näst mest spelade operan i Tjeckoslovakien och ses som mährisk nationalopera. Vidare är den först med ett libretto som bygger på prosa, närmare bestämt en pjäs av kvinnlig dramatiker. Har för egen del uppfattat tonsättaren som mer experimentell än sina nämnda kollegor, fast detta klangrika dramatiska verk i tre akter med egenartat tonspråk är ingen utmanande lyssning. Istället ytterst njutbart komponerat för att illustrera librettots skiftande stämningar, dess laddade scener.

Alldeles inför föreställningen jag ser (12/3) läser jag på i informativa programmet, följer upp dagen efter med dramaturg Göran Gademans essä. Normalt sett bryr jag mig inte så värst mycket om operors ofta skruvade och oerhört sorgliga intriger. En förutsättning för att jag ska ta till mig verket är självfallet förhoppningar om extraordinär kvalitet beträffande musik och framförande infrias, såväl vokala insatserna som orkesterns. Fast i likhet med Peter Grimes, La Boheme, Carmen, Paula af Malmborg Wards nyskrivna opera Mytomania, Madame Butterfly och Herr Arnes penningar blir det extra intressant att studera vad som driver handlingen. Märker att jag till viss del säger emot mig själv. Vidhåller dock att musiken är det väsentligaste, den avgörande komponenten. Uppsättningen av Janufa som gjorts fyra vid fyra tillfällen i Sverige varav en gång tidigare på samma scen, är en hyrproduktion från Greklands Nationalopera.

Jag hade snappat upp att karaktären Jenufa delade samma öde som Kronbruden i Strindbergs drama som setts på Dramaten. De har förhållanden, blir gravida och föder utan att vara gifta. Något som förr i historien ansågs vara en stor skam, syndig gärning som måste föranleda drastiska åtgärder. Vilka konsekvenser få det? Vad ska hända med den nyfödda? Romeo och Julia- problematiken hos Strindberg är hos Janacek utbytt mot ett triangeldrama. Det utspelas i en by i Mähren och de röriga relationer som där råder. Ska inte veckla in mig för mycket i persongalleriets kopplingar till varandra. Föräldralösa Jenufa lever med sin fostermor som strängt månar om henne. Hon är förälskad i den förmögne Steva som äger kvarnen, men som tyvärr är en svekfull och självupptagen suput. Den unga lidelsefulla kvinnan uppvaktas passionerat av Stevas halvbror Laca. Ska man vara petig utstrålar inte Julia Sporséns gestaltning den attraktion som gör att halvbröderna haft känslor för respektive trånar efter Jenufa. Enligt Gademan skildras en värld av starka sociala normer, undertryckta känslor och moraliska gränsdragningar, något vi bevittnar.

Svårt att förklara exakt hur, men att librettot baseras på en pjäs med inbyggda konflikter upprättar en orubblig spänning, gör att man oavbrutet följer med på textskärmarna (svensk och engelsk text) ovanför scen. För övrigt oerhört imponerande av samtliga att sjunga på tjeckiska. Scenografin med gradvisa nedmonteringen av det stora huset i vitt och omgivande skogen markerar en allt större intensitet i uppkomna komplikationer. Ett mått på vilka ansenliga konstnärliga resurser GöteborgsOperan förfogar över är att dess formidabla kör utsmyckad i folkdräkter medverkar sparsamt. Och biroller syns basen Mats Almgren som förnumstig bydomare, sopranen Carolina Sandgren som dennes hustru samt Ann-Kristin Jones i rollen som Karolka. Tre otroligt rutinerade operasångare som medverkat i ett otal uppsättningar på denna scen och på andra håll.

Noterat lovorden i pressrosor från premiären och instämmer i hyllningskören. En kritiker menade att vad Sporsén, Katarina Karnéus (klockerskan) och Ingrid Tobiasson (farmor Byrijovka) presterar kan inte matchas av Kungliga Operan i vår huvudstad. Mycket möjligt att det är en rimlig iakttagelse. Jag saknar kompetens för en dylik jämförelse. De prisade agerande rösterna vilka bedömts vara drottninglika tack vare sina röster och dramatiskt övertygande agerande är fantastiska i arior. Sopranen Julia Sporsén tilldelades välförtjänst Stenastiftelsens Kulturpris i fjol. Mezzosopranen Karnéus är nog den som som allra mest få publiken med sig. Min poäng är att jag ändå vill hävda att tenoren Adam Frandsen som Laca gör dem rangen stridig. Hans bedrift ska verkligen inte negligeras utan lyftas fram.

Helheten är som framgått magnifik. Har sparat en avgörande beståndsdel till sist, en betydelsefull sådan som absolut inte får komma i skymundan. Syftar på vad dirigenten åstadkommit med orkestern. Låter fenomenalt klangrikt och mäktigt om dem. Och partituret de översätter till vidunderlig orkestermusik som understryker librettots textur, har en särdeles spännande personlig prägel vilket Janacek ska kreddas för. Vad som triumfartat skedde i orkesterdiket i perfekt akustik och togs emot av mig från sjunde rad, kan ha varit vad jag exalterades av allra mest. Mitt erkännande åt storartade yrkeskunskapen från dessa orättvist anonyma instrumentalister och vad de är förmögna till unisont.

Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

13 mars, 2026 by Mats Hallberg

Irma Neumüller & Seth Sjösttröm

Come Give Me Love

Inspelad april 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 17/10 2025

Trots tillgång till presstext saknas ett par elementära uppgifter om inspelningen. Exempelvis framkommer inte vilken studio som använts eller vem som producerat. Vad gäller det senare kan man utgå från att duon skött detta själv, i så fall inte en helt igenom lyckad lösning. Ifjol kom fullängdsdebuten på kvintett plus gästande saxofonist som recenserades här. Inte heller på den fanns producent angiven. Ska sägas att både sångerskan Irma Neumüller och hennes ackompanjatör elbasisten Seth Sjöström är baserade i Berlin. Låt mig ta avstamp i Ystads högt ansedda Jazzfestival. Där framträdde med självförtroende 25-åringen under sektionen ”Next Generation” när hon gick på folkhögskolan i Skurup. Där träffade hon för övrigt Seth Sjöström vars musicerande jag inte tidigare lyssnat till. Sångerskan och låtskrivaren har jag träffat på Unity och inte minst härom året på Utopia. Spelningen på Utopia dokumenterades av mig i recension publicerad på Orkesterjournalens hemsida. Nyligen hade duon, som spelat tillsammans i flera konstellationer, ett gig i Göteborg som jag upptäckte i efterhand. Lite synd!

Albumet består av åtta låtar härrörande från olika håll. Standards blandas med eget material, Ted Gärdestad, Salem Al Fakir och några för mig obekanta alster. De framförs av vokalisten till ackompanjemang enbart på elbas. Bedriften att framställa melodin över ett stundtals rytmiskt fundament på ett för ändamålet okonventionellt instrument, får mig att tänka på danska samarbetet över två skivor mellan Sinne Eeg & Thomas Fonnesbaek (recenserade deras Staying In Touch från 2021 i nämnda jazzmagasin. En folder med ömsinta porträttbilder och citerade verser medföljer cd:n inspelad och mixad av Jonas Bergdahl. Sjöström är helt klart en talang på sitt instrument. Man gör klokt i att lägga hans namn på minnet. Och kvinnan som ingår i vågen av unga framstormande jazziga sångerskor som inte sällan komponerar själva har obestridlig förmåga, en högst bärkraftig stämma exponeras som emellanåt ändå kan låta spröd. Till och från reagerar jag dock på att hon likt Sara Aldén och Johanna Pettersson blir alltför otyglad och tar i för mycket.

Inledande Alfie får med beröm godkänt. Introt och melodistämman på titellåt signerad bröderna Gärdestad tillhör topprestationerna från Sjöström. Han faller in i refrängen på en vacker, naivistisk dänga som ju växlar raffinerat mellan engelska och svenska motsvarande Bluesette/ Bedårande sommarvals. En dänga som vältrar sig i oförställd glädje. I sångerskans Somehow Somewhere uppstår nästan chockverkan fast jag borde vara förberedd. Registrerar ett väsentligt eneripåslag, inte minst när Neumüller sätter igång att waila. Skylark levereras i ett egensinnigt arrangemang där det scattas över ett rytmiskt roterande mönster, i en okonventionell version som tar oss bort från standardlåtens tonala utmaningar och temats skönhet. Måste ändå medge att denna mjukt svängande klassiker är kul lyssning.

Det jazziga och visbetonat poppiga förbyts återigen till hetta och intensitet i andra halvan av Sång för den som tänker (A. Panambi / C. Tapia). Uppskattar avspända hållningen i original signerat Sjöström, men hans text blir till surrealistisk gallimatias. Och den stigande kvillrande ordlösa sången kör fast till slut. Covern av Salem Al Fakir är däremot lyckad, söt sak som doftar av romantik. Duons final visar sig vara en underfundig jazzvisa skriven av två danskar som funnits i en dansk-svensk folkmusikgrupp. Ett kort snärtigt alster. Klyschan ojämnt känns rätt att sätta på ett djärvt projekt.

Mats Hallberg

Footer

Om oss