Mats Hallberg

Habil textcentrerad teaterkonst ur ett kvinnligt perspektiv – Hekabe på Göteborgs Stadsteater

29 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av Marina Carr (efter Eurepides)

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym och ljusdesign: Josefin Hinders

Maskdesign: Katrin Lind

Musik: Stefan Johansson

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Mia Höglund Melin, Jesper Söderblom, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larsson, Johan Friberg, Oméya Simbizi och Casper Karlsson (praktikant)

Premiär: 25/3 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 25/4

På väg ut ur salongen tillfrågas jag av Stadsteaterns konstnärliga ledare hur det står till med mina kunskaper i grekisk mytologi, det med anledning av en bearbetad version av Hekabe av den irländska dramatikern Marina Carr som precis haft sin premiär mitt i veckan. Till skillnad från Linda Zachrisson hade jag inte läst på utöver info på hemsida. Programhäftet innehåller förvisso ett kopplingsschema, rollfigurernas relation till varandra. Istället för noggranna förberedelser tog jag mig an verket nästan på uppstuds. Nämnde för en dramaturg att jag för nästan fyrtio år sedan undervisades av Ingrid Elam på B-kurs i dramatik från antiken. Hänvisade till tidsskäl när i själva verket inte tillräckligt intresse kunde uppbådas och delkursen inte fullföljdes. Lyckades bli godkänd i en historisk litteraturkurs när jag studerade engelska. Men ämnet historia lockar mig föga om tiden som skildras är förlagd tidigare än 1800-talet. Med det sagt utgör fascinationen inför teater som konstform och dess arv ett sorts undantag för mig. Shakespeare och Molliére är ju än idag storheter som inte kan rundas.

Erinrar mig spontant några uppsättningar vilka utspelas århundradena före Kristus som recenserats. Tänker tillbaka på Backa och deras vidunderligt suggestiva Odysséen 2024, Agamemnon som drabbande monolog hos ADAS Teater 2024, ironiska blicken, meta-aspekter och musikaliska inspelen med utgångspunkt i Antigone också på Studion (2019) samt givetvis den med rätta upphaussade första premiären signerad Lars Norén på Folkteatern. Befann mig i dennes närhet ett tag i samband med bland annat intervju. När jag tittade på SVT-dokumentär om arbetet med Orestien, slogs jag av hur det sammanbakade dramat trampade vatten i första akten på grund av antalet långa monologer.

Vill ge denna personlig kontext till formatet och estetiken vad gäller Hekabe. Syftar specifikt på det nyttiga rådet till dramatiker/ regissörer ”Show don´t tell”. Norén undvek lyckligtvis att ge publiken ett läsdrama vid en samlad bedömning av storslagna uppsättningen. Att det inte blev segt att bevittna Marina Carrs försynt uppdaterade bearbetning ska regissören kreddas för. Vad som sker pågår trots allt utan avbrott i närmare hundra minuter. Pjäsen inleds med monolog av hon som dramat är uppkallat efter, drottningen av Troja (Mia Höglund Melin), och konkluderas genom inte lika omfattande monolog av dottern Kassandra (Marta Andersson-Larsson). Inslagen av berättande dominerar över gestaltande scener. Någon av de cirka fyra kollegor som hyllat uppsättningen tog fasta på att publiken tas på allvar. Nota bene en förutsättning för att produktionen ska uppskattas är att man har ansenlig teatervana. Ofta åskådliggörs inte vad som frambringas i manus, utan det blir till en överenskommelse med publiken. Den måste föreställa sig vad som ägt rum.

Hekabe är rakt igenom en tragedi med fokus på den besegrade sidans lidande. Carr lägger ändå här och var in repliker, vilka ger upphov till förlösande skratt. Som roligast blir det när Höglund Melin utbrister ungefärligen Varför har jag ens den här diskussionen? Ur konsekvenserna av krigets grymheter, som ett led i dess logik, uppstår trots allt strimmor av medlidande. Betecknande för Eurepides? Dock, med facit i hand vet vi att kommande generationer sorgligt nog inte ändrat beteende, inte tagit lärdom. Stridande viljor blir dödsfiender. Man kan alltid drömma om att att uppsättningen kan fungera som ett recept mot rådande extremt destruktiva polarisering. När man tar del av debatter i trådar på sociala medier (facebook) verkar det ha eskalerat, gå i helt fel riktning.

Härförare Agamemnon (Jesper Söderblom) har utropat sig till segrare efter tio års belägring av Troja. I tronsalen – komiskt nog symboliserad av vita plaststolar – har Hekabe stängt in sig med döttrar och tjänarinnor, medan hennes nioårige son utlovats beskydd av Polymestor (Johan Friberg). Jag med mina ringa kunskaper förvånades över att sierskan Kassandra och den litteräre superhjälten Odysseus är inskrivna i intrigen. Här figurerar han som Kung av Ithaka (Emil Ljungestig). Ensemblens praktikant har flera undanskymda biroller på sin agenda, bland annat som Akillies son. Även om publiken bara ser en potta hör vi att Hekabe sörjer sittandes på sin makes tron med hans avhuggna huvud i knäet och sönernas lik sägs ligga vid hennes fötter. Det värsta tänkbara har således redan inträffat. Ska inte orda mer om handlingen.

Är minst tredje gången på kort tid som krigets fasor behandlats på samma scen. Syftar dels på märkliga Bad Roads om vad som föregick ryska invasionen av Ukraina, dels tämligen förvirrade blodshämndtematiken i Bränder baserad på inbördeskriget i Libanon.

Scenografin ger dramat passande inramning med uppstickande pilformationer i fonden. Antyder i dis och med mörka färger att något gått förlorat, att ny tillvaro måste stakas ut. Förvånas över att kompositören som så diskret bidrar till att sätta stämningen inte har utvidgat ansvar. Ljuddesignen intimt sammanflätad med de tonala understrykandet ansvarar nämligen rutinerade Tommy Carlsson för. Ett lite udda anslag är införlivandet av några dockor. Är inte riktigt klar över vilka de representerar. Kanske de döda sönerna. De manövreras främst av Johan Friberg och Casper Carlsson. Ljusdedignen ser också till att drapera tragedin i kongenial skepnad.

Framhålls av Stadsteatern att perspektiv skiftar, Det kallsinnigt obevekliga bryts mot empati och ånger. Mia Höglund Melin agerar med sturskt bittert tonfall medan hennes motpart Jesper Söderblom utvecklas till en kluven figur, sprickor i dominansbeteende sipprar fram. Båda redogör för oomkullrunkeliga effekter, söker samtidigt efter önskvärd alternativ väg framåt, hitta något uppbyggligt att ta fasta på i den förödande brutaliteten. De uppvisar berömvärd förväntad standard. Kanske inte riktigt håller med om påståendet att de skakande händelser som återges också gestaltas. Ett konsekvent originellt grepp utmärker replikerna. Pronomen sist i meningen betonar vem som uttalar sig. Lustigt nog byts obehindrat emellan första och tredje person i denna indirekta anföring.

Den 61-åriga dramatikern från Dublin som blev klar med sin Hekabe 2015 får nu Nordenpremiär. Hon vänder sig påfallande ofta till grekiska tragedin för att belysa ämnen hon engageras av. Pjäser vilka ofta rör sig i gränslandet mellan myt och vardag. Erfarenheter av kärlek och makt, förlust och utsatthet tas ofta som utgångpunkt i undersökandet, enligt regiassistent Åke Östergren. Och med ett kvinnligt perspektiv. Sannolikt att andra saker kommer fastna om jag ser om pjäsen. Vid premiären registrerades exempelvis dessa formuleringar: ”krånglande kvinnor” , ”vad som spelar roll är mat, sex och att vinna krig” och instucket i ett resonemang yppas förstås ”folkmord” (i det fallet har godhetssignalerande bestämt vart blickarna ska riktas trots att just den befolkningen ökat).

Borde formulerat mig mer kring ensemblen. Att uppsättningen inte tröttade ut mig är deras förtjänst lika mycket som regissörens. Det fanns en nerv ända till slutet. Emil Ljungestig artikulerar som alltid oklanderligt, kan möjligen bli lite endimensionell i sitt uttryck. Marta Andersson-Larsson har några anföranden med fördelaktig tyngd medan Johan Friberg använder sig framgångsrikt av sin stora rutin och aura även om han har en anmärkningsvärt perifer roll i dramat.

Osedvanligt omväxlande sound från legendarisk rytmläggare med tajt band – Billy Cobham på Valand

27 mars, 2026 by Mats Hallberg

26/3 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Även om det inte var premiär för min del, kändes det lite surrealistiskt att få höra Billy Cobham, en 81-årig fusionikon numera bosatt i Schweiz, live i jazzklubb-miljö. Tog för ovanlighetens skull med ett gäng vinyler som han signerade åt mig mig efteråt. Vi påminns av honom från scen om tidsperspektivet, att det är över femtio år sedan han gjorde outplånligt intryck med sin muskulära hypersnabba stil, hos såväl oss hängivna lyssnare som kollegor. Träffade före och efter flera kända ansikten ur publiken, bland andra den som fungerat som en slags turnémanager, nämligen ”Micke” Henriksson ( ordförande i Jazzföreningen i Halmstad som ingår i Svensk Jazz Arrangörsråd). Han lobbade för den turné som bu blev av under flera år. Efter gig i Stockholm, Malmö och Halmstad kom kvintetten till Göteborg. Här såg jag Cobham på Nef 2010 och i förfjol var han hedersgäst på Ystad Jazzfestival och framträdde i retrospektivt inriktad tillställning, en spelning Jazzradion sänt som jag lyssnat på.

Det var utsålt på Valand vars kapacitet förvisso inte utnyttjades till max på grund av tre långbord placerade närmast scen. Ett annat alternativ hade varit att arrangera konserten våningen ovanför. Bör framhållas redan nu att det ljudmässigt lät superbt om musikernas instrument. Cobham var på strålande humör och vid god vigör även om han inte går obehindrat. Han fokuserade inte på sin roll i musikhistorien utan på att presentera sina kompositioner och medmusiker. Kvar från Time Machine-bandet jag jublade åt i Ystad är Gary Husband (som jag mötte i Ystad, besökte för övrigt Valand härom året tillsammans med Bill Evans) på keyboard och gitarristen Rocco Zifarelli, mest känd för sitt långvariga samarbete med Ennio Morricone. Engelsmannen och italienaren kompletteras med den i Madrid boende chilenaren Victor Cisternas på elbas och på saxofon vår egen Björn Arkö. Båda undervisar var för sig. Arkö som vistas mycket i Japan har stått på samma scen med Hawk on Flight och ett par stenkast ifrån i show med Lisa Nilsson. En uppseendeväckande omständighet beträffande Husband är att somliga rankar honom lika högt som trumslagare.

Mannen vars signum är dubbla baskaggar, förbluffande teknik och avspänd spelstil talar om vad som framförts efter några inledande låtar. Av någon anledning föredrog han att skippa paus (ett upplägg ljuddesignern Åke Linton berättade att han är anhängare av), vilket medförde att det lirades i närmare två timmar non stop. Jag flyttade mig ett par gånger för mest fördelaktiga plats i trängseln. Blev så klart lite bökigt att anteckna, se till att benen inte krampade och att läppja på innehållet i ett glas. Funkade ändå hyfsat. Balansen mellan bas och diskant var perfekt även om jag för säkerhets skull oftast använde öronproppar.

Cobham visar som sagt inga ålderskrämpor i sin profession, även om han erkänner på slutet att han måste pusta ut. Eftersom en person med sådan karisma och stjärnstatus sannerligen inte behöver bevisa något efter en rad utmärkelser, 30 album i eget namn och medverkan på 450(!) album; spelas inte med samma furiösa attack som under storhetstiden. Betänk att Cobham med sitt arv från Panama redan var etablerad (Horace Silver, band med Brecker-bröderna och Miles Davis), när han var med om att grunda Mahavishnu Orchestra. Ett par år senare kom banbrytande genombrottet med debuten Spectrum (lyssnade på den hos kompisar varav en av dem bevistade konserten).

Vi får i tur och ordning Times of My Life från Power Play (1986), A Little Travellin´Music från BC (1979) och titellåten på Total Eclipse från 1974. Cobham refererar också till albumet Warning från 1985, fast osäker på om och i så fall vad som hämtats därifrån. Blir som meddelats nedslag i en ymnig katalog, låtar som utforskas stundom ny tappning av en härligt samtrimmad kvintett.

Man öppnar med up tempo-dänga där det broderas piggt över ett ösigt beat, för att därefter övergå till medium tempo. Andra låt innehåller bas-feature och vid det laget har redan övriga musiker befunnit sig i framkant. I låten från BC kommer konsertens första rejäla avtryck från mannen i centrum vi är där för att häpnas över. Otroligt elegant outro levereras. Total Eclipse kännetecknas av dess attraktiva hook och Husband ges utrymme att färga. I det här skedet urskiljer sig också Arkö på allvar på tenor, avlöses av spännande sekvens: slingor på keyboard – breaks av rytmläggaren. Trots avsaknad av trumpet associerar jag soundet till Miles genrefria 80-tal. Noterar effektfulla kontraster under konserten. Hur tempon, fokus, stilar och energinivå klokt skiftar. Ett lika verkningsfullt som nödvändigt botemedel mot det i fusionkretsar så frestande soundet. Jazzrock kanske är mer korrekt betecknande term. Nästan hela tiden tog sig musiken andra riktningar än att bli oklanderlig, fast jämntjock.

Den av många avgudade ( kolla in Terry Bozzios intervju/ samtal på Youtube) musikern, kompositören och bandledaren har varit osannolikt produktiv i studios under innevarande millenium. Måste erkänna att jag inte lyssnat på dessa album, däremot på diverse stjärnspäckade samarbeten i närtid vilka finns på Youtube. Ett par låtar från sprillans färsk skiva framförs. En melodi betitlad Red Moon, visar sig vara en svepande ballad med Stevie Wonder vibbar tillägnad Cobhams tre svägerskor. Publiken serveras en drömsk dialog Husband – rytmsektionen och Arkö trakterar skickligt EWI, syntsax som var på modet på 80-talet.

Mitt i konserten levereras trumsolo med influenser från folkmusik och marsch-tradition. Efter några minuter inser man att det inte handlar om uppvisning, utan att det är en annorlunda variant på det ursprungligen utförliga introt till megahitten Stratus, min favorit öht i genren. Var knappast ensam om att få gåshud när första takterna avfyrades. Här ges musikerna chansen att skina med improvisatoriska infall. Basgången är som väntat suverän. Temat har ett makalöst groove i sig. Husband är i sitt esse och på sluttampen uppstår underbart spänstig dialog mellan nestorn själv och inkännande gitarrist.

Fragolino utvecklas till slick fusion åt Spyo Gyra-hållet. Räddas av hur tajta instrumentalisterna är, deras snärtiga samstämmighet. Kul att man vill överraska genom att våga ta fram lättsammare poppigt stuk, intill virtuosa segment. Victor Cisternas står för ett lika stilsäkert som stillsamt feature. Införseln av dynamik och förändringar i graden av intensitet är avgörande beståndsdelar, adderar extra kvalitet. Tinseltown heter en klatschig melodi som svänger skönt. Nu uppstår flow hos det samtrimmade gänget, uppmuntrade av en sammanhållande stabil kraft bakom sitt skrymmande arbetsredskap. Cobham imponerar stort med sin värdiga pondus. Istället för extranummer får vi hit som i likhet med Stratus spelats in i ny version. Syftar givetvis på Red Baron som i ett skede tog av på en boppig väg, vilket uppskattades. En fräckt uppbyggd låt med udda takter (trioler?) i grunden.

För tidigt att säga hur konserten kommer stå sig i framtiden. Som framgår hade jag all anledning att vara nöjd, tror tillfredställelsen delas med övriga fans. Kul att se en del yngre i publiken, även tjejer. Och visst var det en bra sak att ta med sig flera epokgörande plattor. Vänlige Cobham stimulerades påtagligt vid åsynen av mina vax.

Åtta fulländade original filmiskt präglade – Like In The Movies av Svante Söderqvist The Rocket

27 mars, 2026 by Mats Hallberg

Svante Söderqvist The Rocket

Like In The Movies

Inspelad 5-7/3 2025 i Krematoriet Stockholm

Producenter: Svante Söderqvist och Adam Forkelid (assisterande produktion: Calle Rasmusson, Tuulikke Bartosik och Merylin Poks)

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 13/3 2026

För fem år sedan steg den respekterade basisten och cellisten Svante Söderqvist ut ur anonymiteten. Före bildandet av egen namnkunnig trio 2018 vars skivdebut ägde rum två år senare kände jag till honom, men kunde inte föreställa mig den explosionsartade kreativa utveckling som följde. Hade sett Söderqvist på scen i Ystad och förmodligen på andra scener och antagligen lyssnat på honom i uppbackande roll på skivor. Har recenserat de två tidigare albumen han komponerat åt sig själv, pianist Adam Forkelid samt batterist Calle Rasmusson. Därtill recenserat den klimatsmarta turné som avslutades på Utopia och konserten under Stockholm Jazzfestival 2023, då den estniske accordeonisten Tuulikki Bartosik anslöt. Hör till saken att jag även recenserat två skivutgivningar med musik signerad innovativa dragspelaren. Är du intresserad av att läsa vad jag skrivit om de som numera kallas Svante Söderqvist The Rocket rekommenderas sålunda hans hemsida.

Vad gäller Forkelid som förekommit i storband men mest i mindre sättningar, har jag lärt känna dennes musicerande senaste åren. Recenserat 1st Movement och Turning Point, verk pianisten komponerat för jazzkvartett. Därutöver recenserat album när han spelar solopiano och på duo med saxofonisten Örjan Hultén och hört honom live på Unity. Calle Rasmusson som spelat med Magnus Lindgren, RJG, Margareta Bengtsson med flera, har jag hört med Stockholm Voices och Soundscape Orchestra. I den lilla orkestern med det feta soundet har även Forkelid ingått i. Rasmusson är parallellt verksam som arrangör, orkesterledare och producent. Senaste jag såg hallänningen på scen var i den egenskapen tillsammans med Bohuslän Big Band i tribut till Quincy Jones.

Enligt skivbolagets marknadsföring får lyssnaren ta del av Söderqvists instrumentala storytelling framtagen i nära samarbete med sina medmusiker. Musiken sägs spegla en dysterhet som har sitt upphov i de hot och tillstånd som plågar natur och människor runt om i världen, utmynnar i en fas av återhämtning. Fast bestående intrycket av att förtrollad ha lyssnat en natt i hörlurar är snarare att hopp, kontemplation och skönhet sprids, i en finessrik harmonik utan vassa kanter. Filmiska soundet korsar således känslor av hopp, glädje och mod med oro och stråk av sorg. Att en musikalisk vision delas är uppenbart.

Tonspråket utgår från en slags lössläppt kammarjazz, till vilken världsmusik och stänk av klassiska tonsättare adderats. Tas fasta på bärkraftiga melodier, kreativa förlopp och emotionell tydlighet när inre landskap mejslas fram. Med temat cineastiska crescendon som utgångspunkt uppstod hos musikerna en frihet att utforska melodiska och rytmiska strukturer. Hör i komponerandet vissa likheter med instrumentkollegan Lars Danielsson. Också i spelet finns gemensamma drag med den ännu mer etablerade Danielsson. Och superba sättet att ta fram melodistämma inte bara på cello utan också med kontrabas kan påminna om vad Hans Backenroth inte sällan ägnar sig åt.

Att den i Stockholm boende Bartosik numera medverkar som en integrerad ingrediens har förändrat soundet, tagit det bortom den vidsträckta jazziga myllan. Hennes utdragna svävande toner och rytmiska kadenser gifter sig galant med övriga musiker, särskilt med cellon och Söderqvists pizzicato. Vad beträffar sättningen ska påpekas att kreativa dragspelaren också tillför elektronik, Rasmusson trakterar utöver trumset perkussion medan Forkelid ibland skiftar från flygel till keyboard. Den musicerande komponisten förstärker subtilt någon eller några sekvenser med nynnande. Att akustik med tillhörande balans blivit i mina öron helt perfekt ska tillskrivas Adam Forkelid som haft ansvaret för inspelning, mixning och mastring. Rasmussons spel är ofta aningen nedtonade till förmån för ackord på flygeln och huvudrollsinnehavarens aktioner lyfts förstås, hamnar i framkant.

Som man kunnat förutse förflyttas fokus kontinuerligt emellan lysande instrumentalister. Mixen av unisont agerande och features är aptitlig. Like in The Movies väcker lyssnarens intresse från första till sista tonen, låter både luftig och sammanhållen tajt och utbroderad. Här finns ett dynamiskt sinnelag av exceptionell kaliber. Kontentan av mitt famlande efter formuleringar för att definiera denna delikata fullträff, är att magin beror på att det låter ljuvligt vackert på ett oupphörligt spännande vis. En uppslukande kraft uppstår tack vare dessa strålande musiker vars intention inte är att bevisa något, utan att göra melodierna och soundet rättvisa. Vilket görs med besked! Ödets symfoni är titeln på en ljuvlig ballad som stillsamt marinerats i moll, likt en melankolisk Michel Legrand-melodi. Som en pendang återkommer ett snarlikt sound i Efter stormen. Albumet tillhör som sagt de mest bedårande jag tillägnat mig på senare år. I brist på klokt kärnfullt omdöme, se mångordiga recensionen som en alternativ variant till att vara ”stum av beundran” för vad de uträttat i studion.

Vokal show i form av medryckande hitkavalkad – Simply The Best hos Dice Theater

25 mars, 2026 by Mats Hallberg

På scen: Linda Lättman, Amanda Holm, Linus Edgren och Louise Thörner

Premiär 20/1 2026

Framförs till och med 28/3, Karl Johansgatan 62 i Göteborg

Paret Lättman som sedan några år driver Dice Theater tog kontakt med mig när deras nya ställe invigdes, lokaler ämnade för musik och teater, med inriktning på musikaler, shower, improvisationsteater och kursverksamhet/ workshops. Utöver invigningen sågs uppsättningen av Rännstensungar vars förtjänster framhölls här. Att de så att säga upptäckte mig och denna kanal, berodde på att jag ingående recenserade två påkostade musikaler med kvinnoperspektiv. Linda Lättman och Louise Thörner ingår i styrelsen för Septemberteatern som i dessa uppsättningar storstilat höll i trådarna på och bakom scen. Linda jobbar bland annat som statist och pedagog (musikaler etc.) medan frilansaren Louise har en bred palett av erfarenheter.

Amanda Holm har varit musikalartist, är teaterlärare och hade flera roller i nämnda Rännstensungar. Antar att någon av dem fick hoppa in i produktion för att de inte fick tag i någon baryton/ basröst. Kända vokalgrupper jag haft förmånen att höra live – Manhattan Transfer, Real Group, Stockholm Voices – består ju till lika delar av kvinnor och män. Om mina öron tolkat ljudvågorna rätt är Linus Edgren ensemblens tenor. Han övertygade som Karl Gerhard i Fru Lojal, en av de två stora produktioner Septemberteatern ansvarat för och framgångsrikt spelade på Storan.

Underrubriken för showen är Through The Decades och då avses 80-talet plus två decennier framåt. Dice Theater förtydligar konceptet: ”tre decennier, fyra röster, en oförglömlig show” En nostalgikick helt enkelt som frossar i lättsmälta hits vilka spänner över skilda stilar. Beståndsdelar såsom urval, vem/ vilka sjunger vad, tillgång till backtrack (instrumentala bakgrunder) koreografi, låtordning och scenkläder verkar ha varit ett grupparbete. Man har inte anlitat andra krafter förvånansvärt nog. Med tanke på att det kostar en skaplig slant att skaffa biljett blir det lite tunt, rent av en smula torftigt.

Publiken får inget program, inga presentationer och blir aldrig tilltalade från scen. En speakerröst hade kunnat ge oss info om originalen och backdrop hade kunnat illustrera vem och vad som tolkas. Ur det perspektivet måste Simply The Best klassas som en extremt småskalig produktion. En himmelsvid skillnad jämfört med de resurser som satsades på nämnda musikaler. Ska påpekas att de två ombytena av scenkläder inte framgår av fotografens bilder som hämtats från första delen. Kvinnan i kassan agerar också publikvärd. Meddelar att vi först får 50 minuter och efter paus framförs resterande halvtimma. Ljus och rökmaskin används enligt standardmodell. Förutom fyra mikrofonstativ är enda rekvisitan lika många pallar.

Finns alltid en osäkerhetsfaktor inbakad när restid till Majorna beräknas eftersom det krävs två byten för att nå destinationen. Råkar bli så att jag är först på plats. Visar sig att vi bara blir cirka femton personer denna lördags afton, varav ett entusiastiskt gäng som klappar i takt så fort tillfälle medges. Och finalen med publikfriande klämmig Tina Turner-hit inbjuder till att digga ståendes. Publiken sitter annars vid runda bord och jag har fått en anvisad bästa plats mitt för. Scenen är belägen på några meters avstånd, vilket medför att jag försöker anteckna i smyg. Antar att den man som står i baren också sköter tekniken.

Nu hade man bestämt att det skulle bli en för stor apparat att engagera några musiker villiga att lära sig ett tjog populära låtar som etsat sig i anglosaxiga världen. Går man igång på underhållning från Wallmans Salonger eller Cabarét Lorensberg baserad på cover-eufori har man kommit rätt. För att bli uppfylld av evenemanget saknade jag nerven hos livemusiker. Därtill måste erkännas att jag alltför sällan vistats i detta listanpassade kretslopp för att bli genuint uppfylld.

Mycket känns givetvis igen, men jag är inget vidare på att identifiera hits. Förvisso har några av de mest klatschiga refrängerna dykt upp i huvudet senaste dagarna. Så ur den aspekten hade showen åtminstone omedvetet en större verkan på mig än jag själv tyckte. För att ge en glimt av vilken kontrast jag utsatte mig kan påtalas att jag efteråt tog mig till magin med Per ”Texas” Johansson på Utopia och kvällen före varit på Skeppet och fått en helt annan nostalgikick av Samla Mammas Manna. Två dagar tidigare var jag med om fusionfest med Chad Wackerman L.A All Stars.

Givetvis är de musikalutbildade sångarna duktiga. En medelålders kvinna imponerades i pausen över att falska toner aldrig hördes. Och kvartetten presterar galant i en blandform mellan att tolka och att imitera. Lite uppseendeväckande kul att mannen sjunger lead i dänga med Britney Spears och får vara en i Spice Girls. Varje årtionde blixtbelyses musikaliskt genom att fragment från en mängd refränger spelas upp i högtalarna som en introduktion till vad som komma skall. 80-talet har placerats sist. Är som sagt för att citera Karl-Bertils fader, kanske inte den rätte mannen att bedöma Simply The Best, knappast ens målgruppen. Men gör ändå ett försök. När tillställningen blir som mest andefattig, liknar den i mina öron en proffsigare variant av karaoke. Andra öron, med större vana att exponeras för hitkavalkaden, gillar förmodligen utan reservationer showen. Blev fundersam på melodin till Billy Joels hurtfriska Uptown Girl, vilket kan ha berott på att man sjöng till Westlife´s version. Osäker på hur det förhöll sig.

En avgörande detalj man filat på var de vokala arrangemangen, något man inte får försumma att lyfta fram. Och rösterna var inte vara unisona utan vi fick flera duetter, solister och lead uppbackad av övriga. Hopsatta programmet innehöll en fördelaktig spännvidd. Från en radda poppiga alster med omedelbar appeal och hårdare rock signerad Iron Maiden, Twisted Sister och Green Day till dängor i högt register, powerballader och romantiska melodier. Några enstaka dramatiseras texter. Tänker på kontorsslavarna maskinskrivande i 9 To 5 och ett lätt smetigt alster om att vara exkluderad för att till slut bli upptagen i gemenskapen. Angående repertoar talar poster om att vi kommer få höra Pink och Meatloaf tolkas. Megahit av Alanis Morisette tror jag också förekommer liksom A-ha. Som redan erkänts har jag absolut ingen bra koll på lättuggade hits.

Båda avdelningar drar igång up tempo med öppna spjäll, varav ett av numren It´s Raining Men. Mumma för musikalartister! Uppskattade att höga energin ibland avlöstes av sugande rytmer och romantisk anstrykning. Fast showen inte gav mig vad jag hoppades på resulterade den som framgår i en längre, lätt utsvävande redogörelse. ”Avslutar med att lista några toppar: En skönt sliskig sak jag inte vet titeln på som skulle kunna vara ett ledmotiv, Back Street Boys-pastischen, kaxiga refrängen hos Spice Girls, True Colors på duo med Linda och Linus, tonsäker approach likt Pointers Sisters i den glassigaste av Whitney Houston hits och falsettrösten som kopierar Jimmy Somerville(?). Bor du hyfsat nära Majorna och önskar bli insvept i välkända melodier från 80-talet och två årtionden framåt, rekommenderas denna kompetent genomförda sånginsats, förvisso är förutsättningen att man accepterar den basala närmast påvra utformningen.

Samlad hisnande kunskap och spelglädje präglar fusionfest utan publikfriande hits – Chad Wackerman L.A All Stars

23 mars, 2026 by Mats Hallberg

19/3 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Ser det som ett ansvarsfyllt privilegium att troligen var den ende ur publiken med självpåtaget uppdrag att recensera. Att GP uteblir måste ju betraktas som tjänstefel, eller som det numera heter ”helt sjukt”. Händelser och intryck redovisas från ett förhållandevis intimt gig, med långbord på den nattklubb belägen mitt på Avenyn, där Jazzföreningen regelbundet hyr in sig för exklusiva konserter. Trumslagaren Chad Wackerman och hans L.A All Stars står på scen, samtidigt som ännu en spektakulär arenakonsert med Håkan Hellström pågår i närheten på Scandinavium. Musikälskare vilka har någorlunda koll på olika upplagorna av Frank Zappa känner till att Wackerman var den trumslagare som efter audition stannade längst hos honom av samtliga. Detta skedde under en omvälvande period för cirka fyrtio år sedan, trots att trummisen berömd för sin exceptionella teknik är ett par år yngre än undertecknad. Han finns rikligt representerad på Youtube, inte bara videofilmade ypperliga konserter utan också intervjuer, clinics och populära övningen att omgående lära sig en låt man hör för första gången.

Många prominenta samarbeten har det sedan dess blivit under årens lopp plus skivor i eget namn. Att han vars bröder och pappa också varit/ är trumslagare, bibehållit en ödmjuk sida och visar sig vara mycket sympatisk kan intygas efter ett par möten på tu man hand. . Måste erkänna att jag aldrig hörde honom live med mytomspunne Zappa, däremot i nutid med Carl Verheyen i Kungsbacka (recenserade) och med den särling han tycks sätta lika högt, nämligen innovative gitarristen Allan Holdsworth som dog 2017. I rytmsektionen i L.A All Stars ingår också hans vän Jimmy Haslip, stilbildare på femsträngad elbas och en av grundarna av Yellow Jackets. Såg honom på festival på Heden och på senare år som sideman tillsammans med bland andra Oz Noy (x 2), Jeff Lorber och Mike Stern, En favorit lika betydelsefull inom sin gränslösa genre som John Entwistle. Ägnar sig åt att brodera ut melodier gör Steve Hunt (Billy Cobham, Stanley Clarke, Allan Holdsworth) på sina klaviaturer och en för mig ny bekantskap på gitarr vid namn Alex Machacek vars meriter härrör främst från Terry Bozzio Trio, Brand X och Eddie Jobson UKZ. Angående publikens sammansättning dominerar som väntat manliga biljettinnehavare kraftigt. Uppskattar andelen kvinnor till tio procent.

Dubbelarbetande Jeff Aug agerar uppvärmare med sitt virtuosa fingerspel på akustisk gitarr. Epitetet syftar på att han samtidigt säljer merch för huvudakten och är den som sköter bokningar åt Wackerman, Scott Henderson med flera. Under cirka en halvtimme förnöjs publiken av skickligt framtagna ackord vars klanger blir till en effektfull konstrast gentemot huvudakten. Prisade gitarristen har enligt sin hemsida tjugofem års turnerande i ryggen och säger på scen att han släppt tio plattor i eget namn. Den färskaste är den första på vinyl. Minst en av låtarna har boogie i titeln, vilket indikerar hur det kan låta. Apropå kul titel baserad på reaktioner han fått erfara, måste förstås låten Listen Up Jazzhole omnämnas. Termen kontrapunkt poppar upp hos mig när jag rycks med av sammanflätande stämmor. Mot slutet av ett uppfriskande set användes loopar. Stilen Aug utvecklat påminner om hur Leo Kottke gjorde sig ett namn på 70-talet, en sologitarrist jag har ett par plattor med. En klasskamrat på plats associerade till Michael Hedges.

Chad Wackerman och hans L.A All Stars lirar i två generösa set. Vi får veta att de digitalt precis släppt ett album döpt till Quube, varifrån två låtar tagits med på repertoaren. Man inleder med svepande slinga i medium tempo som innehåller basfeature. Ljudet är massivt fast lyckligtvis samtidigt luftigt. Wackerman presenterar så gott som allt material, med få undantag signerade honom själv om jag uppfattade rätt. Kompositörens fäbless för udda takter märks stundtals. Att han är centrum för deras gemensamma verksamhet markeras omgående. Medan övriga får features ger han naturligt nog, sig själv utrymme för ett par solon inklusive två längre intron.

I slutet på The Fith (?) hörs vinande licks från Machacek när denne för första gången träder fram. Hans teknik har för övrigt fått beröm av självaste John McLaughlin. Öppningen avlöses av snitsig, fartfylld melodi betitlad Holiday Insane. Den tillfogas fräcka breaks av huvudpersonen vars utbyte av idéer med Hunt exalterade. En av de mest bärkraftiga alstren har fått heta Electric City. Slås av dynamiken och och en attraktiv hook i en intrikat utsmyckad dänga med hårt sväng i botten. Varma i kläderna glänser kvartetten med styv trummis i förarsätet. Quiet Life med basfeature från bandets ålderman präglas av inkännande samspel. The City förmedlar instrumentalt kaotiska intryck från New York, vilket görs med tema som greppar tag i en efter utförligt trumsolo. Ska rankas som ytterligare en höjdpunkt tack vare smittsamt, utbroderat groove. Flow uppstår varvid Machacek flikar in ett upphetsande solo. Efter cirka femtio minuter blir det paus.

En generell reflektion i pausen rör det faktum att alla låtar inte håller samma hög klass som musikern, en brist man kan beklaga en smula. Hade förstås varit en given succé om man gett sig i kast med Zappa eller dylika utmaningar. Kanske beskylls jag för att svära i detta elektriskt drivna fusiontempel, men när slitstarka teman saknas tenderar soundet att bli en smula introvert. Den snabbe strängbändaren med sin egendomligt designade gitarr uppvisar inte heller ett konstant personligt uttryck, blev vid något tillfälle liksom innesluten i sin egen virvel. Vidare kännetecknas den lika skicklige som sympatiske rytmläggaren genomgående av ett avslappnat, fast hårt sätt att spela. Några funderingar som uppstod emellanåt, även om det fanns desto mer att njuta av.

Vi serveras Tell Me och Beteween The Dog And The Wolf. I flera sekvenser går det verkligen undan. Som en motvikt stretchas det snyggt i melodin som följer. Gitarristen glänser i passage som påminner om förebilder med uppbackning av kongenial slinga på keyboard. Ska påpekas att Hunt i omgångar färgade soundet diskret genom sin röstförvrängande vocoder. Wackerman växlar i sina introduktioner mellan att vara informativ och att ha en viss humoristisk touch. Presentationen av I Really Like Your Old Stuff är ett utmärkt exempel ur den senare kategorin.

Av mina anteckningar framgår en viss kluvenhet inför senast nämnda låt, en konstruktion av utforskande natur. Å ena sidan noteras att originella fraser lagts in, å andra sidan existerar en ekvilibristisk sekvens gränsande till tråkig tonbildning. Känslan som uppstod där och då förstärktes nog, av att jag ytterst sällan numera utsätter mig för dylikt sound när jag lyssnar på mina skivor. Är betydligt mer mottaglig för sofistikerat tillspetsad musik live, även om jag skyr det alltför svulstiga och inte längre ser något egenvärde i fenomenala uppvisningar.

Sista ordinarie låt är döpt efter sitt mönster av udda takter. All Sevens är medryckande vacker med sin lekfulla uppbyggnad av uppsprickande förvandlingar. Märker nu att jag borde ha framhållit varför jag oupphörligen har sådan behållning av rytmsektionen. Det var den som lockade mig ursprungligen. Den berömda duon gör mig inte besviken. Och Steve Hunt inte att förglömma är en mycket gedigen hantverkare med bred bakgrund. På sluttampen ges utrymme åt Machacek, tar över med angenämt riffande. En vän i publiken som är jazzig trumslagare tyckte sig kunna identifiera komposition av Tony Williams. Den enda gång det tydligt aviseras cover är dock extranumret, en tribut till geniet Allan Holdsworth genom att hans Fred framförs. Hänförs av flyhänt musicerande i en exceptionellt ljuvlig melodi.

Wackerman uttryckte tacksamhet över hur väl de blivit mottagna och fanns tillgänglig efteråt jämte andra ur en enastående konstellation hemmahörande i vad som betecknas som ”Progressive Circus”. Och med rätta tas tillfället i akt från scen att berömma aftonens ansvarige för ljud Tomas Ferngren.

OBS Om inte annat anges bilder av undertecknad

Mats Hallberg

Footer

Om oss